Veckans märkligaste artikel står Inga-Lina Lindqvist för. I Aftonbladet igår frågar hon sig om "Visslaren" av den angolanske författaren Ondjaki och "Ett piggsvins memoarer" av Alain Mabanckou från Kongo-Brazzaville verkligen är afrikanska böcker. En av anledningarna till denna tveksamhet är att böckerna är skrivna på koloniala språk; portugisiska respektive franska. Språken är således "inte intimt sammankopplade med den lilla jordplätt de en gång kom i från", som hon uttrycker det.
Hon kallar Mabanckous roman för ett "franskt bokprojekt, riktat till franska läsare som kan uppskatta ordvitsen i originaltiteln, Mémoires de porc-épic. Det berättande svinet!". Därmed utgår hon från att folket i Kongo-Brazzaville inte skulle förstå en simpel vändning på landets officiella språk. Det är bisarrt.
Det är inte helt lätt att förstå vad Lindqvist egentligen vill med sin text. Menar hon att Mabanckou borde skriva på sitt modersmål lingala? Det går inte, för det existerar bara som talspråk. Hade det inte varit minst lika "kolonialt" att anpassa lingala efter europeiska normer och cementera det i ett skriftspråk?
För övrigt är det fullt möjligt för en afrikansk författare att ha ett kolonialt språk som modersmål. Ta bara den stora så kallade färgade befolkningsgruppen i Sydafrika. Många av dem har afrikaans som sitt första (och enda) språk. Skulle de inte kunna uttrycka "tillräckligt äkta" afrikanska erfarenheter, bara för att de talar ett språk som till stor del bygger på nederländska, franska och engelska?
Inga-Lina Lindqvist ville förmodligen skriva en fördomsfri och postkolonialt korrekt text, men hamnade rejält vilse i sin jakt på exotisk autenticitet. Eller vad det nu var hon var ute efter.
Dessutom stavar hon fel till Alain Mabanckou i första meningen.
Hon kallar Mabanckous roman för ett "franskt bokprojekt, riktat till franska läsare som kan uppskatta ordvitsen i originaltiteln, Mémoires de porc-épic. Det berättande svinet!". Därmed utgår hon från att folket i Kongo-Brazzaville inte skulle förstå en simpel vändning på landets officiella språk. Det är bisarrt.
Det är inte helt lätt att förstå vad Lindqvist egentligen vill med sin text. Menar hon att Mabanckou borde skriva på sitt modersmål lingala? Det går inte, för det existerar bara som talspråk. Hade det inte varit minst lika "kolonialt" att anpassa lingala efter europeiska normer och cementera det i ett skriftspråk?
För övrigt är det fullt möjligt för en afrikansk författare att ha ett kolonialt språk som modersmål. Ta bara den stora så kallade färgade befolkningsgruppen i Sydafrika. Många av dem har afrikaans som sitt första (och enda) språk. Skulle de inte kunna uttrycka "tillräckligt äkta" afrikanska erfarenheter, bara för att de talar ett språk som till stor del bygger på nederländska, franska och engelska?
Inga-Lina Lindqvist ville förmodligen skriva en fördomsfri och postkolonialt korrekt text, men hamnade rejält vilse i sin jakt på exotisk autenticitet. Eller vad det nu var hon var ute efter.
Dessutom stavar hon fel till Alain Mabanckou i första meningen.
1 kommentar:
Det känns som om hon inte riktigt vet "hur det funkar". Att det "koloniala" språket inte är ett andraspråk (som för oss med engelskan) utan Språket som man skriver på.
Skicka en kommentar