"Ormar är aldrig långt borta i Afrika", läser jag i min guidebok över Zimbabwe inför min resa dit nu i början av året. Ändå har jag bara sett orm två gånger under min tid i södra Afrika. Den första var på en safari i Addo Elephant Park under en semesterresa julen 2006, en pufform. Jag satt uppe i en safaribil, så det var inget drama. Den andra såg jag också från en bil. Vi kom körande vid Birkenhead på sydkusten och fick se något svart ringla över vägen, förmodligen en rinkhals (en sorts kobra).
Men närmare än så har jag inte kommit. Inte ens under besöket i Ithala Game Reserve på gränsen till Swaziland. Inte vad jag vet i alla fall. Vår guide berättade att personalen veckan innan hade slagit ihjäl en svart mamba bland stugorna. De hade spanat på den ett tag och passade på att attackera när den var i färd med att sätta i sig en gnagare. Så det var inte utan oro jag tackade ja till att följa med på en morgonsafari i bushen. Till fots. I lågskor. Grova, visst, men ändå…
Gräset var högt och vegetationen tät. Vid varje steg föreställde jag mig hur ett par sylvassa tänder borrade sig in i vristen, och hur något slingrande sig fast runt benet och pumpade in gift i pulserande rörelser. Jag gick med höga, klampande steg och var noga med att inte trampa någon annanstans än precis i guidens fotspår.
Mina vänner uppmanar mig ofta att försöka hitta en mer avslappad inställning till ormar – och naturligtvis har de rätt. Jag är en kruka. De säger att ormar är skygga och flyttar sig när något stort och obekant närmar sig. Och det är också rätt – men tyvärr inte alltid. För i södra Afrika finns den ovan nämnda pufformen, som har egenheten att bekvämt och obesvärat ligga kvar på stigen om man närmar sig. Som ett utslag av någon sorts morbid och sjuk humor heter den dessutom Bitis arietans på latin…
Jag bläddrar vidare i Zimbabweguiden och kommer fram till avsnittet som handlar om hur man ska bete sig om man har oturen att bli biten. Det viktigaste är att hålla sig lugn. Man ska komma ihåg att många arter inte är farliga alls och att giftormar bara använder giftet vid hälften av sina bett. Puh, det låter ju bra. Texten fortsätter: ”Fånga gärna in ormen som har bitit, så att läkaren kan avgöra vad det är för sort. Var försiktig och tänk på att även ett avhugget huvud kan bitas.”
Men där går gränsen. Något så groteskt går inte att föreställa sig. Tack och lov. Så jag gör som så ofta i afrikanska sammanhang. Sparkar bort oron och fyller väskan med så mycket fatalism som får plats. Då brukar allt gå bra.
Men närmare än så har jag inte kommit. Inte ens under besöket i Ithala Game Reserve på gränsen till Swaziland. Inte vad jag vet i alla fall. Vår guide berättade att personalen veckan innan hade slagit ihjäl en svart mamba bland stugorna. De hade spanat på den ett tag och passade på att attackera när den var i färd med att sätta i sig en gnagare. Så det var inte utan oro jag tackade ja till att följa med på en morgonsafari i bushen. Till fots. I lågskor. Grova, visst, men ändå…
Gräset var högt och vegetationen tät. Vid varje steg föreställde jag mig hur ett par sylvassa tänder borrade sig in i vristen, och hur något slingrande sig fast runt benet och pumpade in gift i pulserande rörelser. Jag gick med höga, klampande steg och var noga med att inte trampa någon annanstans än precis i guidens fotspår.
Mina vänner uppmanar mig ofta att försöka hitta en mer avslappad inställning till ormar – och naturligtvis har de rätt. Jag är en kruka. De säger att ormar är skygga och flyttar sig när något stort och obekant närmar sig. Och det är också rätt – men tyvärr inte alltid. För i södra Afrika finns den ovan nämnda pufformen, som har egenheten att bekvämt och obesvärat ligga kvar på stigen om man närmar sig. Som ett utslag av någon sorts morbid och sjuk humor heter den dessutom Bitis arietans på latin…
Jag bläddrar vidare i Zimbabweguiden och kommer fram till avsnittet som handlar om hur man ska bete sig om man har oturen att bli biten. Det viktigaste är att hålla sig lugn. Man ska komma ihåg att många arter inte är farliga alls och att giftormar bara använder giftet vid hälften av sina bett. Puh, det låter ju bra. Texten fortsätter: ”Fånga gärna in ormen som har bitit, så att läkaren kan avgöra vad det är för sort. Var försiktig och tänk på att även ett avhugget huvud kan bitas.”
Men där går gränsen. Något så groteskt går inte att föreställa sig. Tack och lov. Så jag gör som så ofta i afrikanska sammanhang. Sparkar bort oron och fyller väskan med så mycket fatalism som får plats. Då brukar allt gå bra.
Publicerad i Aftonbladet RESA, nr 1 (20-22 januari 2011)
Ormar i Zimbabwe
Svart mamba
Kan blir fyra meter lång. Kan resa sig upp till brösthöjd om den känner sig hotad. Stå blickstilla, säger guideboken, och backa undan mycket långsamt.
Mocambique-spottkobra
En av de mindre kobraarterna. Kan träffa ögonen på upp till tre meters avstånd.
Pufform
Heter Bitis arietans på latin. Kommentar överflödig.
4 kommentarer:
Mamban är otroligt vacker!
I beg to differ.
Fina bilder! Apropå ormar, har du sett den första Harry Potter-filmen? Där finns en häftig ormscen i början av filmen (HP kan kommunicera med ormar)/IKE
Jag vill understryka att det inte är jag som har tagit bilderna.
Skicka en kommentar