Igår begravdes den mördade ledaren för vitmaktorganisationen AWB, Eugene Terre’Blanche, på sin farm i Ventersdorp. Tor Billgren rapporterar från ett spänt Sydafrika.
Jag hörde om mordet först som ett rykte vid en bardisk i Okawangodeltat, nordvästra Botswana, utan tillgång till telefon, internet eller ens radio. Men senare fick jag det bekräftat av barägaren, en vit, emigrerad sydafrikan.
- Jag vet att det är hemskt att säga, sa hon. Men jag är glad att han är död.
Trots att Terre’Blanche var älskad av få – hans rörelse består av en klick apartheidnostalgiska haverister – river händelsen upp starka känslor. Man sörjer inte hans död, men oroas över att han mördades, även om gärningen inte var politiskt motiverad, utan snarare tycks ha handlat om en spritindränkt lönedispyt som gått överstyr.
Så det var ett Sydafrika med nerverna på utsidan av huden jag återvände till i torsdags. På tv rullade bilder av ett urartat aktualitetsprogram, där AWB:s generalsekreterare rasande stormade ut ur studion, efter ha blivit avbruten av sin debattmotståndare.
- I am not finished with you, skrek han till henne innan han försvann, eskorterad av en uniformerad yngling.
I centrum för spänningarna efter mordet står – som så ofta när situationen är på väg att kantra i Sydafrika – ordföranden för ANC:s ungdomsförbund Julius Malema. En 30-årig huligan som under de två år han varit ordförande gjort allt för att skapa splittring mellan folkgrupper och partier – på sistone genom att vid politiska möten sjunga en gammal kampsång som innehåller raden ”döda boern”. Först i onsdags – fyra dagar efter mordet – gick ANC-ledningen ut med ett uttalande om att det är olämpligt att sjunga sången.
Som ytterligare bränsle på den spända situationen löpte Malema amok på en presskonferens i torsdags, och körde ut en BBC-journalist, efter att denne ställt utmanande frågor om hans besök hos gangsterpartiet Zanu-PF i Zimbabwe. Och i ren trots sjöng han just en kampsång av den sorten partiledningen uppmanat till återhållsamhet kring.
Nu är detta inte något märkligt i Sydafrikas politiska liv. Balansgången mellan skrattretande barnslighet och kaosartat allvar utgör snarare normaltillståndet. Förr eller senare rätar båten upp sig och tuffar på – tills det är dags för nästa skandal.
Orsaken till instabiliteten finns inom ANC självt, och dess dubbla natur. Å ena sidan regeringsparti som styrt landet med stark majoritet i 16 år. Å andra sidan socialistisk befrielserörelse som fortfarande betraktar sig vara mitt uppe i revolutionen. Det är hög tid för att ANC dra lakandet av revolutionsspöket och inse att revolutionsretoriken är lika livsfarlig idag som den var under The Struggle. Och det är hög tid att fokusera på de verkliga problemen – som i det här fallet är farmarbetarnas låga löner.
- Jag vet att det är hemskt att säga, sa hon. Men jag är glad att han är död.
Trots att Terre’Blanche var älskad av få – hans rörelse består av en klick apartheidnostalgiska haverister – river händelsen upp starka känslor. Man sörjer inte hans död, men oroas över att han mördades, även om gärningen inte var politiskt motiverad, utan snarare tycks ha handlat om en spritindränkt lönedispyt som gått överstyr.
Så det var ett Sydafrika med nerverna på utsidan av huden jag återvände till i torsdags. På tv rullade bilder av ett urartat aktualitetsprogram, där AWB:s generalsekreterare rasande stormade ut ur studion, efter ha blivit avbruten av sin debattmotståndare.
- I am not finished with you, skrek han till henne innan han försvann, eskorterad av en uniformerad yngling.
I centrum för spänningarna efter mordet står – som så ofta när situationen är på väg att kantra i Sydafrika – ordföranden för ANC:s ungdomsförbund Julius Malema. En 30-årig huligan som under de två år han varit ordförande gjort allt för att skapa splittring mellan folkgrupper och partier – på sistone genom att vid politiska möten sjunga en gammal kampsång som innehåller raden ”döda boern”. Först i onsdags – fyra dagar efter mordet – gick ANC-ledningen ut med ett uttalande om att det är olämpligt att sjunga sången.
Som ytterligare bränsle på den spända situationen löpte Malema amok på en presskonferens i torsdags, och körde ut en BBC-journalist, efter att denne ställt utmanande frågor om hans besök hos gangsterpartiet Zanu-PF i Zimbabwe. Och i ren trots sjöng han just en kampsång av den sorten partiledningen uppmanat till återhållsamhet kring.
Nu är detta inte något märkligt i Sydafrikas politiska liv. Balansgången mellan skrattretande barnslighet och kaosartat allvar utgör snarare normaltillståndet. Förr eller senare rätar båten upp sig och tuffar på – tills det är dags för nästa skandal.
Orsaken till instabiliteten finns inom ANC självt, och dess dubbla natur. Å ena sidan regeringsparti som styrt landet med stark majoritet i 16 år. Å andra sidan socialistisk befrielserörelse som fortfarande betraktar sig vara mitt uppe i revolutionen. Det är hög tid för att ANC dra lakandet av revolutionsspöket och inse att revolutionsretoriken är lika livsfarlig idag som den var under The Struggle. Och det är hög tid att fokusera på de verkliga problemen – som i det här fallet är farmarbetarnas låga löner.
Publicerad i förkortad version i Expressen den 10 april 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar