Bearbetat radiomanus
OBS har de senaste veckorna tagit upp olika aspekter av kommunismen efter murens fall, och undersökt var kommunismen fortfarande lever och frodas. Sydafrikas regeringsparti ANC styr landet med stöd från en allians, som består av kommunistpartiet SACP och landsorganisationen Cosatu. Förra helgen hade de en konferens, där de redde ut meningsskiljaktigheter och befäste samarbetet. Vad betyder denna vänsterallians för den faktiska politiken i Sydafrika? Och hur påtagligt är det kommunistiska inflytande? Tor Billgren, OBS utsände i Sydafrika, har undersökt saken, och börjar sin rapport med ett citat:
– Vi var tvungna att kämpa och vinna varenda strid – och vi kämpade och vann. Som Zjukov, vann vi kriget mot fascismen och införde det kommunistiska systemet.
Så sa Fikile Mbalula vid en presskonferens under ANC:s dramatiska partikongress i Polokwane 2007. Han var då ordförande för ANC:s ungdomsförbund, och Zjukov, som han jämförde sig med, var den sovjetiske general som ledde Röda Armén in i Berlin, och besegrade nazisterna i april 1945.
Den seger Mbalula talade om här, var att Jacob Zuma valdes till ANC-ordförande, och ersatte Thabo Mbeki. Bakom den här kuppen, för det var strängt taget en kupp, låg ANC:s allierade på vänsterkanten: kommunistpartiet SACP och fackorganisationen COSATU, samt ANC:s ungdomsförbund. Och anledningen till att de ville bli av med Mbeki var att han under sitt presidentskap hade marginaliserat vänsteralliansen och fört en marknadsorienterad ekonomisk politik. Och de lyckades alltså som kungamakare.
Vad menade då Fikile Mbalula med sitt uttalande i Polokwane? Infördes kommunism i landet? Nej, knappast, den ickesocialistiska ekonomiska politiken ligger fast. Men kommunistpartiets inflytande har ökat markant. Och det finns en hel del som tyder på att det kan bli ännu större.
Historiskt har kommunistpartiet och ANC har alltid gått hand i hand. Båda organisationerna hade täta band med Sovjetunionen, som stödde dem med pengar och vapen, och många av organisationernas höga funktionärer – det vill säga de som idag är ministrar och ledare i det nya Sydafrika – fick sin politiska skolning av sovjetideologer. Även Kina bidrog med pengar, särskilt på 80-talet, efter att Sovjetunionen fått ekonomiska bekymmer.
Samtidigt har frågan om kommunismen alltid varit kontroversiell inom ANC – Nelson Mandela var t.ex. inte kommunist utan mer västcentrerad i sin politiska uppfattning. Likväl hade ANC länge på sin agenda att införa socialism i Sydafrika, något som fördröjde befrielsen, eftersom apartheidregimen BÅDE fruktade svart majoritet OCH socialism.
Hur ser det ut idag då? På ytan är alliansen oerhört radikal. Terminologin och retoriken är ofta revolutionär. COSATU:s logotyp är starkt sovjetinspirerad, kommunistpartiet använder sig fortfarande stolt av hammaren och skäran. ANC:s struktur och ledarkult benämns ofta stalinistisk även av balanserade kommentatorer. Och ANC:s ungdomsförbund har nyligen dragit igång en högljudd kampanj för nationalisering av landets gruvor.
Det är dock inte helt lätt att avgöra hur pass djupt detta radikala ytskikt går. Det bästa svaret är förmodligen: Djupare än vad det verkar. För kommunistpartiet existerar inte som en separat politisk enhet och har aldrig ställt upp i något val, utan är liksom införlivat i ANC. Organisationerna flyter in i varann, medlems- och ledarskapet är i viss utsträckning parallellt. ANC:s generalsekreterare Gwede Mantashe där till exempel också nationell ordförande för kommunistpartiet.
Denna konstruktion gör att kommunistpartiet genom ANC-mandat har en betydande representation i parlamentet. Upp till 20 % av ledamöterna var medlemmar i partiet före valet i april.
Så trots att det alltså aldrig fått en enda röst i ett val, är läget för Sydafrikas kommunistparti bättre än nånsin. Kommunisterna har dessutom gentjänster att inhämta från president Zuma, eftersom de ju förde honom till makten. Först i ANC, sedan i landet. Något som demonstrerade att de är en kraft att räkna med i Sydafrika – även utan demokratiskt mandat.
Fotnot
Fikile Mbalula är idag biträdande polisminister.
– Vi var tvungna att kämpa och vinna varenda strid – och vi kämpade och vann. Som Zjukov, vann vi kriget mot fascismen och införde det kommunistiska systemet.
Så sa Fikile Mbalula vid en presskonferens under ANC:s dramatiska partikongress i Polokwane 2007. Han var då ordförande för ANC:s ungdomsförbund, och Zjukov, som han jämförde sig med, var den sovjetiske general som ledde Röda Armén in i Berlin, och besegrade nazisterna i april 1945.
Den seger Mbalula talade om här, var att Jacob Zuma valdes till ANC-ordförande, och ersatte Thabo Mbeki. Bakom den här kuppen, för det var strängt taget en kupp, låg ANC:s allierade på vänsterkanten: kommunistpartiet SACP och fackorganisationen COSATU, samt ANC:s ungdomsförbund. Och anledningen till att de ville bli av med Mbeki var att han under sitt presidentskap hade marginaliserat vänsteralliansen och fört en marknadsorienterad ekonomisk politik. Och de lyckades alltså som kungamakare.
Vad menade då Fikile Mbalula med sitt uttalande i Polokwane? Infördes kommunism i landet? Nej, knappast, den ickesocialistiska ekonomiska politiken ligger fast. Men kommunistpartiets inflytande har ökat markant. Och det finns en hel del som tyder på att det kan bli ännu större.
Historiskt har kommunistpartiet och ANC har alltid gått hand i hand. Båda organisationerna hade täta band med Sovjetunionen, som stödde dem med pengar och vapen, och många av organisationernas höga funktionärer – det vill säga de som idag är ministrar och ledare i det nya Sydafrika – fick sin politiska skolning av sovjetideologer. Även Kina bidrog med pengar, särskilt på 80-talet, efter att Sovjetunionen fått ekonomiska bekymmer.
Samtidigt har frågan om kommunismen alltid varit kontroversiell inom ANC – Nelson Mandela var t.ex. inte kommunist utan mer västcentrerad i sin politiska uppfattning. Likväl hade ANC länge på sin agenda att införa socialism i Sydafrika, något som fördröjde befrielsen, eftersom apartheidregimen BÅDE fruktade svart majoritet OCH socialism.
Hur ser det ut idag då? På ytan är alliansen oerhört radikal. Terminologin och retoriken är ofta revolutionär. COSATU:s logotyp är starkt sovjetinspirerad, kommunistpartiet använder sig fortfarande stolt av hammaren och skäran. ANC:s struktur och ledarkult benämns ofta stalinistisk även av balanserade kommentatorer. Och ANC:s ungdomsförbund har nyligen dragit igång en högljudd kampanj för nationalisering av landets gruvor.Det är dock inte helt lätt att avgöra hur pass djupt detta radikala ytskikt går. Det bästa svaret är förmodligen: Djupare än vad det verkar. För kommunistpartiet existerar inte som en separat politisk enhet och har aldrig ställt upp i något val, utan är liksom införlivat i ANC. Organisationerna flyter in i varann, medlems- och ledarskapet är i viss utsträckning parallellt. ANC:s generalsekreterare Gwede Mantashe där till exempel också nationell ordförande för kommunistpartiet.
Denna konstruktion gör att kommunistpartiet genom ANC-mandat har en betydande representation i parlamentet. Upp till 20 % av ledamöterna var medlemmar i partiet före valet i april.
Så trots att det alltså aldrig fått en enda röst i ett val, är läget för Sydafrikas kommunistparti bättre än nånsin. Kommunisterna har dessutom gentjänster att inhämta från president Zuma, eftersom de ju förde honom till makten. Först i ANC, sedan i landet. Något som demonstrerade att de är en kraft att räkna med i Sydafrika – även utan demokratiskt mandat.
Fotnot
Fikile Mbalula är idag biträdande polisminister.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar