Igår presenterade jag Anthea Jefferys bok "People's War" i OBS i P1. Freds- och konfliktforskaren Stellan Vinthagen publicerade en lång och läsvärd kommentar till texten. Här kommer mitt svar.
Stort tack för din kommentar. Skicka gärna länkarna till de recensioner av boken du läst.
1. Min text är en presentation av Jefferys teser och inget försök att säga ”Så här och endast så här gick det till”. Varken jag eller Anthea Jeffery säger att ANC gjorde allt fel och Inkatha/IFP gjorde allt rätt. Men att det finns saker i den sydafrikanska närhistorien som inte belysts på tillfredsställande sätt, är helt klart. Och historien om ANC, Inkatha/IFP och våldet är en sådan. Därför är Jefferys bok viktig och intressant.
2. Radioinslaget var drygt fem minuter långt. Det är omöjligt att inkludera all den bevisning du efterfrågar i ett sådant format.
3. Jeffey kommer in på såväl Amnesty som TRC i ”People’s War” (hon har till och med skrivit en bok om TRC: ”The Truth about the Truth Commisson”, 1999). Så hon bemödar sig förvisso med att ”förklara hur de kunde missa denna stora konspiration”. Hon påvisar ensidigheter i såväl Amnestyrapporter som TRC:s arbete.
4. Hon presenterar gott om bevis för den ANC-dirigerade våldskampanjen. Och det är faktiskt bara att gå till ANC:s egna källor. 1979 producerade ANC ett dokument (”The Green Book”), där strategin för kampen läggs upp utifrån lärdomarna från Vietnam. Radio Freedoms sändningar sprutade ut uppmaningar om våld mot kontrarevolutionärer och folkets fiender (Buthelezi beskrevs redan i mitten av 80-talet ofta som en ”orm vars huvud måste krossas”). ANC-ledaren Oliver Tambo beklagade användandet av necklacemetoden, men andra ANC-profiler som Winnie Mandela och Alfred Nzo förespråkade den. Dessutom dödades över 400 Inkathaledare – inte under oroligheter och massakrer, utan genom riktade lönnmord. Och Thabo Mbeki vittnade i TRC om att det fanns en plan att mörda Buthelezi.
5. Sedan kan man helt sonika fråga sig: Vem hade mest att vinna på våldet? Mellan 1990-1994, då apartheid i princip var avskaffat, dödades 15000 människor. Inkatha/IFP hade redan massivt stöd, och behövde inte tvinga sig på folk. FW De Klerk och regimen hade sannerligen inget att vinna på våldet, eftersom varje våldsutbrott underminerade deras redan låga moraliska trovärdighet. De Klerk befann sig i en ytterst känslig förhandlingsposition och hade inte råd att framstå som inkapabel att hålla ”sin sida” i schack. Ingen påstår att ANC var ansvariga för alla dödsfall under den här perioden. Men Jeffery visar att våldet var en viktig motor i ANC:s kamp. Att våldskampanjen var en uttalad del av deras väpnade kamp och Folkets krig-strategi.
6. Jag ”anklagade” inte ANC för att vara kommunister. Jag hänvisade till odisputabla fakta, som att ANC finansierades av Sovjetunionen och att de besökte Vietnamn för att studera FNL-gerillans strategier. Det gör dem inte per automatik till kommunister. Men eftersom du tog upp det, kan jag ju resonera lite kring saken.
A. ANC finansierades alltså till stor del av Sovjetunionen. Organisationen fick pengar, vapen, militär utbildning och propagandaassistans av Sovjet. Det är inget brott och jag kritiserar inte detta.
B. I Frihetsdeklarationen från 1955 (som i många avseenden är ett fantastiskt dokument) ingår nationalisering av gruvorna, bankväsendet och industrin. Redan 1958 bröt sig Pan Africanist Congress (PAC) ur ANC, bl.a. just på grund av missnöje över vad de uppfattade vara för stort kommunistiskt inflytande över rörelsen. (PAC motsatte sig även att ANC förespråkade ett Sydafrika öppet för alla befolkningsgrupper.) ANC Youth League deklarerade nyligen att de inte tänker stödja några kandidater i nästa val som inte uttalat förespråkar nationalisering av landets gruvor.
C. South African Communist Party (SACP) är inkorporerat i ANC. När man röstar på ANC, stöder man automatiskt SACP. Organisationerna glider in och ut i varandra. ANC:s generalsekreterare Gwede Mantashe är t.ex. också ordförande för SACP. Konstruktionen är ytterst märklig och gör det svårt för väljarna att veta vad som egentligen gäller.
D. ANC:s agenda var länge att införa socialism i Sydafrika. Det kan inte vara någon hemlighet för någon. Varför blev då inte så när de väl fick makten? Jag vet inte. Mina privata spekulationer är att trycket från Sovjet upphörde när unionen upplöstes. ANC:s maktövertagande sammanföll kronologiskt med Sovjets undergång. En annan spekulation är att ANC inte vågade ta steget så nära inpå maktövertagandet, eftersom det låg ett inbördeskrig i luften. Den vita ultrahögern (under befäl av den högt respekterade generalen Constand Viljoen, f.d. överbefälhavare över SADF) var beväpnade till tänderna och inväntade i princip bara order att gå till attack. En tredje spekulation är att ekonomin var så pass fördärvad efter decennier av sanktioner, upplopp, krig och undantagstillstånd, att det bedömdes vara nödvändigt att locka till sig utländskt kapital. Och det gör man inte genom att utlova nationaliseringar.
E. Så ANC är inte kommunister. Den ekonomiska politiken är inte ens vänster. Men mycket av retoriken är fortfarande revolutionär och SACP ingår i organisationen. Det är en svårgreppbar bild.
Stort tack för din kommentar. Skicka gärna länkarna till de recensioner av boken du läst.
1. Min text är en presentation av Jefferys teser och inget försök att säga ”Så här och endast så här gick det till”. Varken jag eller Anthea Jeffery säger att ANC gjorde allt fel och Inkatha/IFP gjorde allt rätt. Men att det finns saker i den sydafrikanska närhistorien som inte belysts på tillfredsställande sätt, är helt klart. Och historien om ANC, Inkatha/IFP och våldet är en sådan. Därför är Jefferys bok viktig och intressant.
2. Radioinslaget var drygt fem minuter långt. Det är omöjligt att inkludera all den bevisning du efterfrågar i ett sådant format.
3. Jeffey kommer in på såväl Amnesty som TRC i ”People’s War” (hon har till och med skrivit en bok om TRC: ”The Truth about the Truth Commisson”, 1999). Så hon bemödar sig förvisso med att ”förklara hur de kunde missa denna stora konspiration”. Hon påvisar ensidigheter i såväl Amnestyrapporter som TRC:s arbete.
4. Hon presenterar gott om bevis för den ANC-dirigerade våldskampanjen. Och det är faktiskt bara att gå till ANC:s egna källor. 1979 producerade ANC ett dokument (”The Green Book”), där strategin för kampen läggs upp utifrån lärdomarna från Vietnam. Radio Freedoms sändningar sprutade ut uppmaningar om våld mot kontrarevolutionärer och folkets fiender (Buthelezi beskrevs redan i mitten av 80-talet ofta som en ”orm vars huvud måste krossas”). ANC-ledaren Oliver Tambo beklagade användandet av necklacemetoden, men andra ANC-profiler som Winnie Mandela och Alfred Nzo förespråkade den. Dessutom dödades över 400 Inkathaledare – inte under oroligheter och massakrer, utan genom riktade lönnmord. Och Thabo Mbeki vittnade i TRC om att det fanns en plan att mörda Buthelezi.
5. Sedan kan man helt sonika fråga sig: Vem hade mest att vinna på våldet? Mellan 1990-1994, då apartheid i princip var avskaffat, dödades 15000 människor. Inkatha/IFP hade redan massivt stöd, och behövde inte tvinga sig på folk. FW De Klerk och regimen hade sannerligen inget att vinna på våldet, eftersom varje våldsutbrott underminerade deras redan låga moraliska trovärdighet. De Klerk befann sig i en ytterst känslig förhandlingsposition och hade inte råd att framstå som inkapabel att hålla ”sin sida” i schack. Ingen påstår att ANC var ansvariga för alla dödsfall under den här perioden. Men Jeffery visar att våldet var en viktig motor i ANC:s kamp. Att våldskampanjen var en uttalad del av deras väpnade kamp och Folkets krig-strategi.
6. Jag ”anklagade” inte ANC för att vara kommunister. Jag hänvisade till odisputabla fakta, som att ANC finansierades av Sovjetunionen och att de besökte Vietnamn för att studera FNL-gerillans strategier. Det gör dem inte per automatik till kommunister. Men eftersom du tog upp det, kan jag ju resonera lite kring saken.
A. ANC finansierades alltså till stor del av Sovjetunionen. Organisationen fick pengar, vapen, militär utbildning och propagandaassistans av Sovjet. Det är inget brott och jag kritiserar inte detta.
B. I Frihetsdeklarationen från 1955 (som i många avseenden är ett fantastiskt dokument) ingår nationalisering av gruvorna, bankväsendet och industrin. Redan 1958 bröt sig Pan Africanist Congress (PAC) ur ANC, bl.a. just på grund av missnöje över vad de uppfattade vara för stort kommunistiskt inflytande över rörelsen. (PAC motsatte sig även att ANC förespråkade ett Sydafrika öppet för alla befolkningsgrupper.) ANC Youth League deklarerade nyligen att de inte tänker stödja några kandidater i nästa val som inte uttalat förespråkar nationalisering av landets gruvor.
C. South African Communist Party (SACP) är inkorporerat i ANC. När man röstar på ANC, stöder man automatiskt SACP. Organisationerna glider in och ut i varandra. ANC:s generalsekreterare Gwede Mantashe är t.ex. också ordförande för SACP. Konstruktionen är ytterst märklig och gör det svårt för väljarna att veta vad som egentligen gäller.
D. ANC:s agenda var länge att införa socialism i Sydafrika. Det kan inte vara någon hemlighet för någon. Varför blev då inte så när de väl fick makten? Jag vet inte. Mina privata spekulationer är att trycket från Sovjet upphörde när unionen upplöstes. ANC:s maktövertagande sammanföll kronologiskt med Sovjets undergång. En annan spekulation är att ANC inte vågade ta steget så nära inpå maktövertagandet, eftersom det låg ett inbördeskrig i luften. Den vita ultrahögern (under befäl av den högt respekterade generalen Constand Viljoen, f.d. överbefälhavare över SADF) var beväpnade till tänderna och inväntade i princip bara order att gå till attack. En tredje spekulation är att ekonomin var så pass fördärvad efter decennier av sanktioner, upplopp, krig och undantagstillstånd, att det bedömdes vara nödvändigt att locka till sig utländskt kapital. Och det gör man inte genom att utlova nationaliseringar.
E. Så ANC är inte kommunister. Den ekonomiska politiken är inte ens vänster. Men mycket av retoriken är fortfarande revolutionär och SACP ingår i organisationen. Det är en svårgreppbar bild.
3 kommentarer:
Bara en liten kommentar. Det är tunnt att avfärda ANC:s kommunism med att den ekonomiska politiken som drivs inte är socialistisk. Kommunism är en totalitär ideologi som bevisligen i t ex Kina går att kombinera med marknadsekonomi. att ANC ofta tillämpat marxistisk dogmatism vet vi ju alla efter att plågsamt ha bevittnat hur politiken fick triumfera över biologin med katastrofala följder för hiv-spridningen. Ungdomsförbundets ordförande har på senare tid följt traditionen med uttalande om att intersexualitet inte existerar. Sanningen är ju att 1 av 500 barn i Sydafrika föds med intersexuella syndrom, de blir också allt fler, DDT misstänks ligga bakom.
Hej Annika
Jag kan inte se hur aids- och intersexualitetsförnekelse har med kommunism att göra. Dogmatism, ja. Men ingen ideologi har monopol på att vara dogmatisk. Anledningen till att jag vill tona ner kommunismaspekten är att jag inte vill att debatten genast ska urarta i sedvanlig höger/vänster-polarisering, där folk har grävt ner sig i sina skyttegravar redan innan diskussionen startar. Men det kanske är en fåfäng tanke. Det kanske redan är för sent :-)
Hej!
ja, uppenbarligen kan man tycka olika saker om vad kommunism betyder. Jag tycker att det är kommunism, om inte stalinism, att hävda politiken över biologin, sådant lärde sig tyvärr Manto Tshabalala-Msimang när hon studerade i Sovjet.
- Annika
Skicka en kommentar