I våras kom den sydafrikanske författaren André Brinks efterlängtade memoarer. Sista kapitlet är en ursinnig uppgörelse med landets utveckling efter 1994 och han slår åt alla håll – både mot den nya politiska eliten, och den kvardröjande rasismen bland landets vita. Uppgörelsens klimax utgörs av den videofilm från 2007, där fyra vita studenter på University of Free State (UFS) roar sig med att förödmjuka svarta städare.
Skandalen blossade nyligen upp igen när UFS:s nye rektor Jonathan D. Jansen beslutade att stryka ett streck över historien för att främja relationerna mellan folkgrupperna. Reaktionerna har varit starka och Jansen har både mordhotats och stämplats som självhatande svart.
Det nya Sydafrika har en lång förlåtelsetradition. Desmond Tutus Sannings och försoningskommission benådade både apartheidregimens och ANC:s bödlar. Nelson Mandela krävde att den gamla apartheidhymnen skulle ingå i den nya nationalsången som en förbrödringsgest. Så vad handlar raseriet mot Jansen om? Att han var fel person att äska förlåtelse? Eller att det sydafrikanska försoningskontot – av begripliga skäl, gunås – håller på att sina?
Skandalen blossade nyligen upp igen när UFS:s nye rektor Jonathan D. Jansen beslutade att stryka ett streck över historien för att främja relationerna mellan folkgrupperna. Reaktionerna har varit starka och Jansen har både mordhotats och stämplats som självhatande svart.
Det nya Sydafrika har en lång förlåtelsetradition. Desmond Tutus Sannings och försoningskommission benådade både apartheidregimens och ANC:s bödlar. Nelson Mandela krävde att den gamla apartheidhymnen skulle ingå i den nya nationalsången som en förbrödringsgest. Så vad handlar raseriet mot Jansen om? Att han var fel person att äska förlåtelse? Eller att det sydafrikanska försoningskontot – av begripliga skäl, gunås – håller på att sina?
Publicerad i förkortad version i Sydsvenskan den 1 november 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar