Förra veckan hände det igen. Utländska medborgare hotades av lokala invånare och tvingades fly hals över huvud medan deras plåtskjul förstördes av den uppretade mobben. ”De tar våra jobb”, är det ständiga mantrat från förövarna. ”De accepterar lägre löner och konkurrerar ut sydafrikaner.”
Det var förra tisdagen som 3000 zimbabwier jagades iväg från sina hem i en kåkstad vid De Doorns 15 mil nordost om Kapstaden. Sedan dess har de fått bo i tillfälliga lösningar i kommunala byggnader eller ute i det fria. Röda Korset vädjade i slutet av veckan om bröstmjölksersättning, bränsle och 2 miljoner kronor för att klara den värsta krisen. Men ännu finns ingen långsiktig lösning i sikte.
Denna typ av våld mot utlänningar är tyvärr inte helt ovanligt i Sydafrika. Det har noterats incidenter ända sedan 1994, och det värsta utbrottet hittills var i maj 2008, då en våg med epicentrum i kåkstaden Alexandra i Johannesburg drog genom landet. 60 000 människor drevs på flykt, 62 hackades, slogs eller brändes ihjäl.
Även efter detta trauma har liknande spänningar blossat upp, bl.a. i kåkstäderna utanför Kapstaden. I juni fick somaliska småhandlare i Gugulethu brev om att de hade sju dagar på sig att lämna området. Här grep dock polisen in snabbt och lyckades lösa situationen. De som framfört hoten bad om ursäkt.
Situationen bland Sydafrikas fattiga är komplex och kritisk. Utbildningsunderskottet bland de svarta och färgade befolkningsgrupperna är enormt. Med en arbetslöshet på 25 procent blir konkurrensen om minsta ströjobb stenhård. Striden i De Doorns har handlat om vindruvsplockning, som ger cirka 80 kronor om dagen. Därtill tar Sydafrika emot väldigt många asyksökande – lika många som hela EU. Ett fattigt land på 49 miljoner invånare tar alltså emot lika många människor som en välbärgad union med ett sammanlagt invånareantal på 500 miljoner.
Men problemet är aldrig att människor söker sig till en fristad. Problemet är att de måste fly från första början. Och i fallet med Zimbabwe har Sydafrika i egenskap av den mest inflytelserika nationen i södra Afrika ett stort ansvar. Åratal av vattentrampande ”tyst dipomati” har i praktiken fungerat som ett välsignande av Zanu-PF-regimens vansinniga politik. Den sydafrikanska undfallenheten kulminerade i mars 2007, då landet vägrade stödja en resolution i FN:s säkerhetsråd som kritiserade Mugabes våldsamma attacker mot oppositionen. Sydafrikas FN-ambassadör menade att Zimbabwefrågan inte hotar internationell säkerhet och därför inte hör hemma i Säkerhetsrådet. Vilket självfallet är nonsens. Flyktingsituationer är alltid internationella angelägenheter.
Medan politikerna på båda sidor klyver hår och skyddar sin prestige, fortsätter flyktingarna att välla in över gränsen. Från en otrygg tillvaro i Zimbabwe, till en osäker framtid i Sydafrika. Från elände till elände.
Det var förra tisdagen som 3000 zimbabwier jagades iväg från sina hem i en kåkstad vid De Doorns 15 mil nordost om Kapstaden. Sedan dess har de fått bo i tillfälliga lösningar i kommunala byggnader eller ute i det fria. Röda Korset vädjade i slutet av veckan om bröstmjölksersättning, bränsle och 2 miljoner kronor för att klara den värsta krisen. Men ännu finns ingen långsiktig lösning i sikte.
Denna typ av våld mot utlänningar är tyvärr inte helt ovanligt i Sydafrika. Det har noterats incidenter ända sedan 1994, och det värsta utbrottet hittills var i maj 2008, då en våg med epicentrum i kåkstaden Alexandra i Johannesburg drog genom landet. 60 000 människor drevs på flykt, 62 hackades, slogs eller brändes ihjäl.
Även efter detta trauma har liknande spänningar blossat upp, bl.a. i kåkstäderna utanför Kapstaden. I juni fick somaliska småhandlare i Gugulethu brev om att de hade sju dagar på sig att lämna området. Här grep dock polisen in snabbt och lyckades lösa situationen. De som framfört hoten bad om ursäkt.
Situationen bland Sydafrikas fattiga är komplex och kritisk. Utbildningsunderskottet bland de svarta och färgade befolkningsgrupperna är enormt. Med en arbetslöshet på 25 procent blir konkurrensen om minsta ströjobb stenhård. Striden i De Doorns har handlat om vindruvsplockning, som ger cirka 80 kronor om dagen. Därtill tar Sydafrika emot väldigt många asyksökande – lika många som hela EU. Ett fattigt land på 49 miljoner invånare tar alltså emot lika många människor som en välbärgad union med ett sammanlagt invånareantal på 500 miljoner.
Men problemet är aldrig att människor söker sig till en fristad. Problemet är att de måste fly från första början. Och i fallet med Zimbabwe har Sydafrika i egenskap av den mest inflytelserika nationen i södra Afrika ett stort ansvar. Åratal av vattentrampande ”tyst dipomati” har i praktiken fungerat som ett välsignande av Zanu-PF-regimens vansinniga politik. Den sydafrikanska undfallenheten kulminerade i mars 2007, då landet vägrade stödja en resolution i FN:s säkerhetsråd som kritiserade Mugabes våldsamma attacker mot oppositionen. Sydafrikas FN-ambassadör menade att Zimbabwefrågan inte hotar internationell säkerhet och därför inte hör hemma i Säkerhetsrådet. Vilket självfallet är nonsens. Flyktingsituationer är alltid internationella angelägenheter.
Medan politikerna på båda sidor klyver hår och skyddar sin prestige, fortsätter flyktingarna att välla in över gränsen. Från en otrygg tillvaro i Zimbabwe, till en osäker framtid i Sydafrika. Från elände till elände.
Publicerad i Helsingborgs Dagblad den 25 november 2009
____________________________________
Relaterade texter
18 nov: Ny våg av främlingsfientligt våld
18 nov: Aspekter av xenofobin
19 nov: Röda Korset vädjar om hjälp till De Doorns
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar