fredag 15 oktober 2010

Utrikesjournalistiskt nyspråk

av TOR BILLGREN

Idag antyder Sydsvenskans köpenhamnskorrespondent Claes Fürstenberg han i ett sammanhang har ställt en fråga till tidningens "utrikeskorrar". Men så vitt jag vet är Fürstenberg Sydsvenskans ende korrespondent – det vill säga ende fast anställde medarbetare i utlandet. För det är definitionen av ordet. Vad Fürstenberg förmodligen menar är att han har talat med tidningens stringers, alltså frilansar som får betalt per levererad artikel eller bild. (Här ligger ett liknande exempel på den felaktiga användningen av ordet.)

Jämför med Sveriges Radio. De har 13 fast anställda utrikeskorrespondenter på platser som Maputo, Washington DC, London och Peking, något som är oerhört dyrt, prestigefullt och journalistiskt viktigt. Att ge sken av att avsätta sådana resurser till utrikesjournalistisk utan att de facto göra det, är som att servera pulverbearnäs som Sauce béarnaise, eller varm och avslagen Pommac i frostade Bollingerflaskor.

Det är inte rimligt att ändra ett ords betydelse bara för svenska medier vill spara pengar. Tidningarna spelar en viktig roll för ett språk och är i många avseenden normerande. Därför bör de inte syssla med den här typen av nyspråkslekar.

Sydsvenskan är förstås inte ensamma om det här. Läs mer hos TT:s New York-stringer Gunilla Kinn:

Stringrar och statusproletärer
Jag är nu med i Korrespondenterna

1 kommentar:

Staffan Dopping sa...

Så är det! Eller som en kollega på TT:s radioredaktion brukade säga på 70-talet: "en spade ska kallas en spade".