Radioinslag sänt i OBS i P1 den 15 oktober 2010
Påannons
För en vecka sedan tillkännagav norska Nobelkommittén att årets fredspris kommer att tilldelas den kinesiske människorättsaktivisten Liu Xiaobo. Beslutet var kontroversiellt eftersom det är svårt att se det som annat än direkt kritik av Kinas regering, och det har också uppstått diplomatisk kris mellan Kina och Norge.
Samtidigt hyllas Xiaobo och nobelkommiténs beslut av många ledare och opinionsbildare runt om i världen. Men från en världsdel ligger ledarna lågt med reaktionerna – Afrika. Tor Billgren rapporterar från Kapstaden.
Inslag
Tystnaden från de afrikanska regeringarna beträffande årets fredspris är slående. Särskilt om man jämför med förra året, då gratulationstelegrammen haglade över Barack Obama. Nyhetssajten Afrol News noterade häromdan att Sydafrikas president Zuma, Kenyas president Kibaki och Zimbabwes premiärminister Tsvangirai var väldigt snabba med sina lyckönskningar – men i år har alltså reaktionerna uteblivit.
Detta är en ordning vi måste vänja oss vid. Kinas inflytande i Afrika är stort – och växande. Landet gör enorma investeringar i afrikanska länder – och till skillnad från västländerna ställer Kina inga besvärliga krav på mänskliga rättigheter och demokrati. Detta passar många afrikanska ledare som hand i handske.
Ett annat exempel på denna vilja att ligga Kina till lags var förra året, då Dalai Lama var inbjuden till en prestigefull fredskonferens i Sydafrika. Men myndigheterna nekade honom inresetillstånd. Detta fick flera andra inbjudna fredspristagare, bl.a. Desmond Tutu att bojkotta konferensen – som till slut fick ställas in. Fiaskot var totalt. Men i Peking var man förstås nöjda.
Nu behöver inte detta bara förstås som att de afrikanska länderna är köpta av Kina eller att Kina utövar ett otillbörligt inflytande över Afrika. De afrikanska länderna har all rätt att vara trötta på USA och Europa. Under kalla kriget behandlades kontinenten som en vante, där det enda viktiga var att ländernas ledare uttalade ordet ”antikommunism” på rätt ställen i sina tal. På så sätt fick till och med de mest kleptokratiska diktatorerna, som Mobotu Sese Seko i dåvarande Zaire, stöd och moralisk uppbackning från t.ex. USA.
De afrikanska ledarna har också all rätt att vara trötta på den västerländska modellen att ge bistånd med ena handen och upprätthålla handelshinder och subventioner med den andra. Som EU:s bisarra jordbrukspolitik, som leder till att de afrikanska marknaderna översvämmas av artificiellt billiga produkter, vilket hämmar utvecklingen av det inhemska jordbruket.
Så visst, det är fullt begripligt att de afrikanska länderna efter decennier av europeiskt och amerikanskt hyckleri ser sig om efter andra vänner.
Man kan förstås också se den afrikanska tystnaden kring fredspriset som ett stycke kritik mot norska nobelkommittén och dess ovana att använda priset som ett sätt att knäppa regeringar och politiker på näsan, istället för att belöna faktiska bedrifter inom området fred.
Men i så fall borde ju verkligen gratulationerna till Obama förra året ha uteblivit.
Tor Billgren, för OBS i P1, Kapstaden.
För en vecka sedan tillkännagav norska Nobelkommittén att årets fredspris kommer att tilldelas den kinesiske människorättsaktivisten Liu Xiaobo. Beslutet var kontroversiellt eftersom det är svårt att se det som annat än direkt kritik av Kinas regering, och det har också uppstått diplomatisk kris mellan Kina och Norge.
Samtidigt hyllas Xiaobo och nobelkommiténs beslut av många ledare och opinionsbildare runt om i världen. Men från en världsdel ligger ledarna lågt med reaktionerna – Afrika. Tor Billgren rapporterar från Kapstaden.
Inslag
Tystnaden från de afrikanska regeringarna beträffande årets fredspris är slående. Särskilt om man jämför med förra året, då gratulationstelegrammen haglade över Barack Obama. Nyhetssajten Afrol News noterade häromdan att Sydafrikas president Zuma, Kenyas president Kibaki och Zimbabwes premiärminister Tsvangirai var väldigt snabba med sina lyckönskningar – men i år har alltså reaktionerna uteblivit.
Detta är en ordning vi måste vänja oss vid. Kinas inflytande i Afrika är stort – och växande. Landet gör enorma investeringar i afrikanska länder – och till skillnad från västländerna ställer Kina inga besvärliga krav på mänskliga rättigheter och demokrati. Detta passar många afrikanska ledare som hand i handske.
Ett annat exempel på denna vilja att ligga Kina till lags var förra året, då Dalai Lama var inbjuden till en prestigefull fredskonferens i Sydafrika. Men myndigheterna nekade honom inresetillstånd. Detta fick flera andra inbjudna fredspristagare, bl.a. Desmond Tutu att bojkotta konferensen – som till slut fick ställas in. Fiaskot var totalt. Men i Peking var man förstås nöjda.
Nu behöver inte detta bara förstås som att de afrikanska länderna är köpta av Kina eller att Kina utövar ett otillbörligt inflytande över Afrika. De afrikanska länderna har all rätt att vara trötta på USA och Europa. Under kalla kriget behandlades kontinenten som en vante, där det enda viktiga var att ländernas ledare uttalade ordet ”antikommunism” på rätt ställen i sina tal. På så sätt fick till och med de mest kleptokratiska diktatorerna, som Mobotu Sese Seko i dåvarande Zaire, stöd och moralisk uppbackning från t.ex. USA.
De afrikanska ledarna har också all rätt att vara trötta på den västerländska modellen att ge bistånd med ena handen och upprätthålla handelshinder och subventioner med den andra. Som EU:s bisarra jordbrukspolitik, som leder till att de afrikanska marknaderna översvämmas av artificiellt billiga produkter, vilket hämmar utvecklingen av det inhemska jordbruket.
Så visst, det är fullt begripligt att de afrikanska länderna efter decennier av europeiskt och amerikanskt hyckleri ser sig om efter andra vänner.
Man kan förstås också se den afrikanska tystnaden kring fredspriset som ett stycke kritik mot norska nobelkommittén och dess ovana att använda priset som ett sätt att knäppa regeringar och politiker på näsan, istället för att belöna faktiska bedrifter inom området fred.
Men i så fall borde ju verkligen gratulationerna till Obama förra året ha uteblivit.
Tor Billgren, för OBS i P1, Kapstaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar