Så har Jacob Gedleyihlekisa Zuma varit Sydafrikas president i mer än en månad och hittills har allt gått bra. Som en av de mest erfarna förhandlarna och politiska ledarna i landet har han oddsen på sin sida. Det faktum att han samtidigt är en av de mest erfarna kämparna från kampen mot apartheid ligger honom däremot i fatet. Det är nämligen just övergången från väpnad frihetskamp till demokratiskt politiskt arbete som har fört med sig de största svårigheterna för Afrikas stater efter kolonialismens mörka dagar. Och det är även däri de alldeles för många demokratiska misslyckandena ligger. Frihetskamp fordrar smutsiga metoder och man blir inte av med skiten från nävarna bara för att man byter ut AK47:an och baskern mot reservoarpennan och Gucci-kostymen. Det är väldigt lätt att råka kladda vapenfett på sidenslipsen.
När man pratar om Zuma med vita sydafrikaner är det dock inte sakpolitiken eller hans faktiska historia som ligger bakom deras obligatoriska skepsis, utan en mer subliminal oro. Och jag tror Anthony Butler sätter fingret på vad det handlar om i sin biografi över ANC-veteranen Cyril Ramaphosa (Jacana Media, 2008). Han beskriver de ledande ANC-företrädarna efter apartheid som en ”procession av helgon”. Mjuka teddybjörnar med höga ideal och ull på huvudet. Oliver Tambo, Nelson Mandela, Walter Sisulu, Thabo Mbeki – alla med hjärtskärande uppsyner och trygga morfarsleenden.
Och så kommer Jacob Zuma stormande, understödd av massorna i kåkstäderna och gaphalsarna i ANC Youth League. Han har rakat huvud och utstående tänder. Han har arton barn med ett halvdussin kvinnor och en handstil som en sjuåring. Han har inte ens examen från något europeiskt universitet, utan är – ve och fasa – en man med genuint mandat från landets majoritetsbefolkning.
När man pratar om Zuma med vita sydafrikaner är det dock inte sakpolitiken eller hans faktiska historia som ligger bakom deras obligatoriska skepsis, utan en mer subliminal oro. Och jag tror Anthony Butler sätter fingret på vad det handlar om i sin biografi över ANC-veteranen Cyril Ramaphosa (Jacana Media, 2008). Han beskriver de ledande ANC-företrädarna efter apartheid som en ”procession av helgon”. Mjuka teddybjörnar med höga ideal och ull på huvudet. Oliver Tambo, Nelson Mandela, Walter Sisulu, Thabo Mbeki – alla med hjärtskärande uppsyner och trygga morfarsleenden.
Och så kommer Jacob Zuma stormande, understödd av massorna i kåkstäderna och gaphalsarna i ANC Youth League. Han har rakat huvud och utstående tänder. Han har arton barn med ett halvdussin kvinnor och en handstil som en sjuåring. Han har inte ens examen från något europeiskt universitet, utan är – ve och fasa – en man med genuint mandat från landets majoritetsbefolkning.
Publicerad i Arena den 24 augusti 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar