av TOR BILLGREN
När räkneverket på elmätaren närmar sig noll måste jag promenera till kommunalhuset och köpa elektricitet. Bakom en inglasad trädisk sitter en dam som inte verkar ha någon annan arbetsuppgift än just att sälja ström. Hon kan dock aldrig svara på vad det kostar, utan frågar istället hur mycket jag tänkt betala. Sen ger hon mig en kod som jag går hem och knappar in i elmätaren – och vips har strömmen fyllts på.
Detta ”pre paid”-system är vanligt för många tjänster i Sydafrika. Den i Sverige mer förekommande modellen med abonnemang på saker som el, mobiltelefon och Internet är mer sällsynt, vilket beror på att ekonomin i hög utsträckning är kontantbaserad. Många människor saknar helt enkelt bankkonto.
Och att köpa el över disk är väl inga större problem. Värre är det med Internet. Att komma till Sydafrika med skandinaviska surfvanor är en dyr historia, eftersom man här betalar för den datamängd man använder. En gigabyte kostar cirka 180 kronor och denna kaka äts successivt upp av varje bild man öppnar, varje filmklipp man ser, varje mail man läser. Och självklart är den uppäten precis när man behöver nätet som allra mest. Dessutom är det trögflytande och störs ofta av avbrott.
Internet alltså ett stort infrastrukturellt problem för landet – ett problem som måste lösas fort, eftersom landet som bekant står värd för fotbolls-VM nästa år. Det finns ingen chans att det befintliga nätet skulle kunna mäkta den belastningen. Statliga marknätleverantören Telkom har kört en tv-reklam hela hösten (ja, det är höst här nu) där situationen förklaras mycket pedagogiskt. I filmen symboliseras Internet av ett lekplatsredskap, en kryptunnel. Och när ett barn leker i tunneln är det inga problem, men när alla hennes kompisar försöker krypa igenom samtidigt blir det tvärstopp. I slutet av filmen lovar Telkom bättring inför VM 2010: en gigantisk tunnel där man slipper krypa, utan kan gå upprätt – flera i bredd.
Dessa problem påverkar hela kulturen kring Internet i Sydafrika. Youtube är till exempel inget fenomen på samma sätt som i Sverige, eftersom en timmes högupplöst Youtube-surfande utan vidare kan gå lös på hundratals kronor. I regel råder Youtubeförbud på internetcaféer.
En annan konsekvens är att det inte finns någon nedladdningskultur att tala om. En vanlig film brukar ha en storlek på cirka 0,7 gigabyte, vilket ger en nedladdningskostnad på 126 kronor. Men är kvalitén hög kan storleken uppgå till 4 gigabyte – det vill säga 720 kronor…
Om ett år måste allt detta vara åtgärdat. Såväl långsamheten som de groteska kostnaderna. Sydafrika har alltså sin stora Internetexplosion framför sig. Hur kommer kulturen att utvecklas? Vilka rörelser kommer att uppstå? En pocket kostar ofta över hundra kronor, men en biobiljett går på 15. Betyder detta att det kommer att uppstå en piratrörelse kring litteratur i stället för film? Eller ingen alls? Internet blir vad användarna gör det till och kulturen formas kring deras behov, moral och preferenser.
När räkneverket på elmätaren närmar sig noll måste jag promenera till kommunalhuset och köpa elektricitet. Bakom en inglasad trädisk sitter en dam som inte verkar ha någon annan arbetsuppgift än just att sälja ström. Hon kan dock aldrig svara på vad det kostar, utan frågar istället hur mycket jag tänkt betala. Sen ger hon mig en kod som jag går hem och knappar in i elmätaren – och vips har strömmen fyllts på.
Detta ”pre paid”-system är vanligt för många tjänster i Sydafrika. Den i Sverige mer förekommande modellen med abonnemang på saker som el, mobiltelefon och Internet är mer sällsynt, vilket beror på att ekonomin i hög utsträckning är kontantbaserad. Många människor saknar helt enkelt bankkonto.
Och att köpa el över disk är väl inga större problem. Värre är det med Internet. Att komma till Sydafrika med skandinaviska surfvanor är en dyr historia, eftersom man här betalar för den datamängd man använder. En gigabyte kostar cirka 180 kronor och denna kaka äts successivt upp av varje bild man öppnar, varje filmklipp man ser, varje mail man läser. Och självklart är den uppäten precis när man behöver nätet som allra mest. Dessutom är det trögflytande och störs ofta av avbrott.
Internet alltså ett stort infrastrukturellt problem för landet – ett problem som måste lösas fort, eftersom landet som bekant står värd för fotbolls-VM nästa år. Det finns ingen chans att det befintliga nätet skulle kunna mäkta den belastningen. Statliga marknätleverantören Telkom har kört en tv-reklam hela hösten (ja, det är höst här nu) där situationen förklaras mycket pedagogiskt. I filmen symboliseras Internet av ett lekplatsredskap, en kryptunnel. Och när ett barn leker i tunneln är det inga problem, men när alla hennes kompisar försöker krypa igenom samtidigt blir det tvärstopp. I slutet av filmen lovar Telkom bättring inför VM 2010: en gigantisk tunnel där man slipper krypa, utan kan gå upprätt – flera i bredd.
Dessa problem påverkar hela kulturen kring Internet i Sydafrika. Youtube är till exempel inget fenomen på samma sätt som i Sverige, eftersom en timmes högupplöst Youtube-surfande utan vidare kan gå lös på hundratals kronor. I regel råder Youtubeförbud på internetcaféer.
En annan konsekvens är att det inte finns någon nedladdningskultur att tala om. En vanlig film brukar ha en storlek på cirka 0,7 gigabyte, vilket ger en nedladdningskostnad på 126 kronor. Men är kvalitén hög kan storleken uppgå till 4 gigabyte – det vill säga 720 kronor…
Om ett år måste allt detta vara åtgärdat. Såväl långsamheten som de groteska kostnaderna. Sydafrika har alltså sin stora Internetexplosion framför sig. Hur kommer kulturen att utvecklas? Vilka rörelser kommer att uppstå? En pocket kostar ofta över hundra kronor, men en biobiljett går på 15. Betyder detta att det kommer att uppstå en piratrörelse kring litteratur i stället för film? Eller ingen alls? Internet blir vad användarna gör det till och kulturen formas kring deras behov, moral och preferenser.
Publicerad i Helsingborgs Dagblad den 27 maj 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar