av TOR BILLGREN
Jag har försökt ringa Mojalifa flera gånger under förmiddagen utan att komma fram. Inget konstigt med det. Ibland fungerar mobilnätet i Zimbabwe, ibland inte. Jag köper några tidningar och tar lunch så länge. Det är alltid lika spännande och skrattretande att jämföra verklighetsbeskrivningen i de olika tidningarna. Mugabetrogna The Herald och The Chronicle på ena sidan. Oberoende NewsDay på den andra.
När Mojalifa väl svarar, inser jag att det inte var på grund av landets mobilnät jag inte kom fram tidigare.
Han är på polisstationen.
– Jag sitter illa till, säger han. En av våra medlemmar har gripits och jag håller på att försöka få ut honom. Vi får höras senare.
När vi väl träffas är det redan mörkt. Innanför grinden till Sexual Rights Centers (SRC) kontor står hans vita, skrotiga Toyota, antagligen den enda i Bulawayo med regnbågsdekaler på vindrutorna.
Mojalifa Mokoele är 24 år och programansvarig på centret, som jobbar för sexuella rättigheter för bögar, flator och sexarbetare. Just nu är kontoret helt rensat, så när som på möblerna.
– Vi fick besök av underrättelsepolisen precis före semestern, säger han. De ville veta vem som finansierar oss, vad vi sysslar med, och om det är vi som var ansvariga för de rosa papperskorgarna. Eftersom de inte kunde uppvisa en husrannsakansorder bad vi dem försvinna. Vilket de gjorde – men innan de gick sa de ”Vi kommer tillbaka”. Det var därför vi rensade undan alla datorer och papper och tog en tidig ledighet.
De rosa papperskorgarna, ja. Historien är typisk för SRC:s utmaningar. Det började med att centrets kvinnogrupp ville manifestera något i samband med den internationella 16-dagarskampanjen mot kvinnovåld, som äger rum varje år i november och december. Gruppen föreslog att donera papperskorgar till staden.
– Vi målade dem rosa, säger Mojalifa, eftersom det är centrets officiella färg. Och så satte vi dit vår logotyp, tillsammans med budskap mot kvinnovåld, och uppmaningar om att känna till sina sexuella rättigheter.
Mojalifa visar tidningsutklipp där han i kostym överlämnar donationen till borgmästaren, som tacksamt tog emot tunnorna och såg till att de hamnade på stan. Och här är det intressant att jämföra tidningsrubrikerna: ”Kontroversiell borgmästargåva orsakar raseri”, skrev The Chronicle, medan den mer neutrala NewsDay konstaterade ”Färgglad donation från homosexuella i Bulawayo”.
Raseriet i The Chronicle utgjordes av att företrädare för Robert Mugabes Zanu-PF-parti ansåg att det var en förolämpning mot presidenten att staden ”dekorerades” av homosexuella. En del av tunnorna försvann snabbt, andra målades svarta av medlemmar ur Zanu-PF:s ungdomsförbund. Dessutom förbjöds SRC att delta i den marsch mot kvinnovåld som arrangerades i samband med 16-dagarskampanjen. Nu har trycket mot centret ökat. Uppmärksamheten och den ökade övervakningen har gjort det svårare för dem att arbeta.
Den som greps av polisen tidigare under dagen var Sulumani Mugure, en 30-årig ungdomspolitiker som outades i media mot sin vilja bara någon vecka tidigare. Mojalifa sätter gripandet helt i samband med tidningsartikeln, som hade rubriken ”Politiker erkänner att han är gay”. Polisen gjorde en razzia i hans hus för att söka efter pornografi – det vanliga tricket för att sätta dit homosexuella; porr är illegalt i Zimbabwe. De hittade inget, men Sulumani försågs ändå med hand- och fotfängsel och tvingades till en förödmjukande gångmarsch till polisstationen, fem kilometer därifrån. Han anklagades för att propagera för homosexualitet och ”kupfemera vamwe varume mugotsi” – att andas på andra mäns nackar och ryggar.
– Häktet har blivit mitt andra hem, säger han när vi chattar senare. Dels på grund av min sexuella läggning. Dels på grund av mitt politiska arbete.
Han har en lång karriär i den mindre av de två falangerna av Movement for Democratic Change (MDC-N) bakom sig. Många partivänner har dock krävt att han ska ge upp sin position eftersom han riskerar att stöta bort väljare.
– Men jag har också inspirerat andra att komma ut.
Och det är just detta polisen och etablissemanget fruktar.
– De känner sig hotade, säger Mojalifa. När de ser människor som mig eller Sulumani som stolt står för vilka vi är, blir de rädda. För vem blir nästa att komma ut? Och nästa?
Ett politiskt etablissemang som tar populistiska poänger på antihomosexuellt raljerande. En lagbok med sodomilagar. Polis och säkerhetstjänst som systematiskt trakasserar folk som kommer ut. Listan på svårigheter för Zimbabwes hbt-personer kan göras mycket lång. Men det finns också ljusglimtar. I slutet av oktober förra året gjorde premiärminister Morgan Tsvangirai (ledare för den andra MDC-falangen: MDC-T) en sensationell helomvändning i homofrågan. I en BBC-intervju sa han att han betraktar sexuella rättigheter som mänskliga rättigheter och att dessa borde inkluderas i grundlagen.
Mojalifa och landets lilla gayvärld trodde inte sina öron.
– Han har mer att förlora än att vinna på det. Mugabe har fått mycket folkligt stöd just genom att fördöma homosexualitet. Nu kommer han att kunna säga ”Vad var det jag sa? Tsvangirai är en västagent som försöker föra in imperialistiska idéer i vårt land”.
Det är inte helt lätt att förklara Tsvangirais svängning gayfrågan. Inrikespolitiskt finns det som Mojalifa påpekar inget att vinna. Det kan knappast heller vara för att plocka internationella poänger. Tsvangirais mål är att bli president i Zimbabwe, och den saken avgörs inte av väst.
En teori kan vara att det handlar om en vilja att vara konsekvent. Tsvangirai och hans parti alltid har framställt sig som försvarare av mänskliga rättigheter. För att vara en trovärdig och ledande röst inom dessa frågor, kan man inte exkludera minoriteter som en stor del av världen inkluderar i begreppet.
Den andra falangen, MDC-N, som Sulumani Mugure är engagerad, är dock fortsatt negativ till homosexualitet. Partiledaren Welshman Ncube kallade Tsvangirai ”en ledare utan vision” efter utspelet i BBC.
En annan försiktigt positiv tendens kommer från Sydafrika. Jag har ofta tyckt att regionens ledande nation borde göra mer för att förbättra villkoren för hbt-personer i grannländerna, där homosexuella handlingar är kriminella på de flesta håll. Att de utåt kunde stå upp för Sydafrikas konstitution och förklara varför landet som ett av de första i världen införde homoäktenskap. Men de politiska ledarna har tigit. Det enda stödet har kommit från kyrkan. Från Desmond Tutu, som länge varit en högljudd förkämpe för homosexuellas rättigheter.
Men den senaste månaden har alltså små steg tagits. Det viktigaste av förre presidenten Thabo Mbeki, som under ett statsbesök i Uganda kritiserade det ökända lagförslaget som föreskriver mycket hårda straff för homosexualitet. Han sa att staten inte har något med sex mellan vuxna att göra och drog en parallell till morallagarna under apartheid. I afrikanska sammanhang är detta en mycket kraftfull markering. Föreställningarna om vad som är unafrican håller sakta på att förskjutas.
Några dagar efter mötet på kontoret, träffar jag Mojalifa i en bar. Han är där med sin pojkvän och det kommer hela tiden fram folk och hälsar. Det råder ingen tvekan om att de flesta tillhör ”familjen”.
– Men förra veckan fick jag springa härifrån, säger Mojalifa. Två killar satt i hörnet där och stirrade på mig och sa: ”Vi känner igen dig från tidningen. Vi vet vad du sysslar med. Ge fan i det!”
Ändå kommer han tillbaka.
Det ligger en filt av fatalism över gayvärlden i Bulawayo. Mojalifa berättar hur aktivisterna gör för att komma runt polisens fällor. Hur de undgår den telefonavlyssning som de vet äger rum. Att de aldrig förvarar dokument i sina hem. Mojalifa låser inte ens sin bil. Därmed har han ryggen fri om polisen skulle försöka plantera något komprometterande i den, som porrtidningar.
Det är en kattochråttalek på blodigt allvar, där det viktigaste de har är sina kroppar och kunskap om sina rättigheter.
Stolthet och synlighet. Dessa livsfarliga vapen.
Jag har försökt ringa Mojalifa flera gånger under förmiddagen utan att komma fram. Inget konstigt med det. Ibland fungerar mobilnätet i Zimbabwe, ibland inte. Jag köper några tidningar och tar lunch så länge. Det är alltid lika spännande och skrattretande att jämföra verklighetsbeskrivningen i de olika tidningarna. Mugabetrogna The Herald och The Chronicle på ena sidan. Oberoende NewsDay på den andra.
När Mojalifa väl svarar, inser jag att det inte var på grund av landets mobilnät jag inte kom fram tidigare.
Han är på polisstationen.
– Jag sitter illa till, säger han. En av våra medlemmar har gripits och jag håller på att försöka få ut honom. Vi får höras senare.
När vi väl träffas är det redan mörkt. Innanför grinden till Sexual Rights Centers (SRC) kontor står hans vita, skrotiga Toyota, antagligen den enda i Bulawayo med regnbågsdekaler på vindrutorna.
Mojalifa Mokoele är 24 år och programansvarig på centret, som jobbar för sexuella rättigheter för bögar, flator och sexarbetare. Just nu är kontoret helt rensat, så när som på möblerna.
– Vi fick besök av underrättelsepolisen precis före semestern, säger han. De ville veta vem som finansierar oss, vad vi sysslar med, och om det är vi som var ansvariga för de rosa papperskorgarna. Eftersom de inte kunde uppvisa en husrannsakansorder bad vi dem försvinna. Vilket de gjorde – men innan de gick sa de ”Vi kommer tillbaka”. Det var därför vi rensade undan alla datorer och papper och tog en tidig ledighet.
De rosa papperskorgarna, ja. Historien är typisk för SRC:s utmaningar. Det började med att centrets kvinnogrupp ville manifestera något i samband med den internationella 16-dagarskampanjen mot kvinnovåld, som äger rum varje år i november och december. Gruppen föreslog att donera papperskorgar till staden.
– Vi målade dem rosa, säger Mojalifa, eftersom det är centrets officiella färg. Och så satte vi dit vår logotyp, tillsammans med budskap mot kvinnovåld, och uppmaningar om att känna till sina sexuella rättigheter.
Mojalifa visar tidningsutklipp där han i kostym överlämnar donationen till borgmästaren, som tacksamt tog emot tunnorna och såg till att de hamnade på stan. Och här är det intressant att jämföra tidningsrubrikerna: ”Kontroversiell borgmästargåva orsakar raseri”, skrev The Chronicle, medan den mer neutrala NewsDay konstaterade ”Färgglad donation från homosexuella i Bulawayo”.
Raseriet i The Chronicle utgjordes av att företrädare för Robert Mugabes Zanu-PF-parti ansåg att det var en förolämpning mot presidenten att staden ”dekorerades” av homosexuella. En del av tunnorna försvann snabbt, andra målades svarta av medlemmar ur Zanu-PF:s ungdomsförbund. Dessutom förbjöds SRC att delta i den marsch mot kvinnovåld som arrangerades i samband med 16-dagarskampanjen. Nu har trycket mot centret ökat. Uppmärksamheten och den ökade övervakningen har gjort det svårare för dem att arbeta.
Den som greps av polisen tidigare under dagen var Sulumani Mugure, en 30-årig ungdomspolitiker som outades i media mot sin vilja bara någon vecka tidigare. Mojalifa sätter gripandet helt i samband med tidningsartikeln, som hade rubriken ”Politiker erkänner att han är gay”. Polisen gjorde en razzia i hans hus för att söka efter pornografi – det vanliga tricket för att sätta dit homosexuella; porr är illegalt i Zimbabwe. De hittade inget, men Sulumani försågs ändå med hand- och fotfängsel och tvingades till en förödmjukande gångmarsch till polisstationen, fem kilometer därifrån. Han anklagades för att propagera för homosexualitet och ”kupfemera vamwe varume mugotsi” – att andas på andra mäns nackar och ryggar.
– Häktet har blivit mitt andra hem, säger han när vi chattar senare. Dels på grund av min sexuella läggning. Dels på grund av mitt politiska arbete.
Han har en lång karriär i den mindre av de två falangerna av Movement for Democratic Change (MDC-N) bakom sig. Många partivänner har dock krävt att han ska ge upp sin position eftersom han riskerar att stöta bort väljare.
– Men jag har också inspirerat andra att komma ut.
Och det är just detta polisen och etablissemanget fruktar.
– De känner sig hotade, säger Mojalifa. När de ser människor som mig eller Sulumani som stolt står för vilka vi är, blir de rädda. För vem blir nästa att komma ut? Och nästa?
Ett politiskt etablissemang som tar populistiska poänger på antihomosexuellt raljerande. En lagbok med sodomilagar. Polis och säkerhetstjänst som systematiskt trakasserar folk som kommer ut. Listan på svårigheter för Zimbabwes hbt-personer kan göras mycket lång. Men det finns också ljusglimtar. I slutet av oktober förra året gjorde premiärminister Morgan Tsvangirai (ledare för den andra MDC-falangen: MDC-T) en sensationell helomvändning i homofrågan. I en BBC-intervju sa han att han betraktar sexuella rättigheter som mänskliga rättigheter och att dessa borde inkluderas i grundlagen.
Mojalifa och landets lilla gayvärld trodde inte sina öron.
– Han har mer att förlora än att vinna på det. Mugabe har fått mycket folkligt stöd just genom att fördöma homosexualitet. Nu kommer han att kunna säga ”Vad var det jag sa? Tsvangirai är en västagent som försöker föra in imperialistiska idéer i vårt land”.
Det är inte helt lätt att förklara Tsvangirais svängning gayfrågan. Inrikespolitiskt finns det som Mojalifa påpekar inget att vinna. Det kan knappast heller vara för att plocka internationella poänger. Tsvangirais mål är att bli president i Zimbabwe, och den saken avgörs inte av väst.
En teori kan vara att det handlar om en vilja att vara konsekvent. Tsvangirai och hans parti alltid har framställt sig som försvarare av mänskliga rättigheter. För att vara en trovärdig och ledande röst inom dessa frågor, kan man inte exkludera minoriteter som en stor del av världen inkluderar i begreppet.
Den andra falangen, MDC-N, som Sulumani Mugure är engagerad, är dock fortsatt negativ till homosexualitet. Partiledaren Welshman Ncube kallade Tsvangirai ”en ledare utan vision” efter utspelet i BBC.
En annan försiktigt positiv tendens kommer från Sydafrika. Jag har ofta tyckt att regionens ledande nation borde göra mer för att förbättra villkoren för hbt-personer i grannländerna, där homosexuella handlingar är kriminella på de flesta håll. Att de utåt kunde stå upp för Sydafrikas konstitution och förklara varför landet som ett av de första i världen införde homoäktenskap. Men de politiska ledarna har tigit. Det enda stödet har kommit från kyrkan. Från Desmond Tutu, som länge varit en högljudd förkämpe för homosexuellas rättigheter.
Men den senaste månaden har alltså små steg tagits. Det viktigaste av förre presidenten Thabo Mbeki, som under ett statsbesök i Uganda kritiserade det ökända lagförslaget som föreskriver mycket hårda straff för homosexualitet. Han sa att staten inte har något med sex mellan vuxna att göra och drog en parallell till morallagarna under apartheid. I afrikanska sammanhang är detta en mycket kraftfull markering. Föreställningarna om vad som är unafrican håller sakta på att förskjutas.
Några dagar efter mötet på kontoret, träffar jag Mojalifa i en bar. Han är där med sin pojkvän och det kommer hela tiden fram folk och hälsar. Det råder ingen tvekan om att de flesta tillhör ”familjen”.
– Men förra veckan fick jag springa härifrån, säger Mojalifa. Två killar satt i hörnet där och stirrade på mig och sa: ”Vi känner igen dig från tidningen. Vi vet vad du sysslar med. Ge fan i det!”
Ändå kommer han tillbaka.
Det ligger en filt av fatalism över gayvärlden i Bulawayo. Mojalifa berättar hur aktivisterna gör för att komma runt polisens fällor. Hur de undgår den telefonavlyssning som de vet äger rum. Att de aldrig förvarar dokument i sina hem. Mojalifa låser inte ens sin bil. Därmed har han ryggen fri om polisen skulle försöka plantera något komprometterande i den, som porrtidningar.
Det är en kattochråttalek på blodigt allvar, där det viktigaste de har är sina kroppar och kunskap om sina rättigheter.
Stolthet och synlighet. Dessa livsfarliga vapen.
Publicerad i Sydsvenskan den 19 februari 2012
__________________________________________
Fotnot
Sulumani Mugure när ett fingerat namn.
De politiska partierna
Zanu-PF
Zimbabwe African National Union – Patiotic Front. Robert Mugabe gamla befrielserörelse, numera maktparti som styrt sedan 1980.
MDC
Movement for Democratic Change. Bildades 1999 ur fackföreningsrörelsen. Numera splittrat i två olika partier som sedan 2008 ingår i en maktdelningsregering tillsammans med Zanu-PF. Det större av partierna leds av premiärminister Morgan Tsvangirai (MDC-T, efter partiledarens initial) och det mindre (MDC-N) av industriministern Welshman Ncube.
Sulumani Mugure när ett fingerat namn.
De politiska partierna
Zanu-PF
Zimbabwe African National Union – Patiotic Front. Robert Mugabe gamla befrielserörelse, numera maktparti som styrt sedan 1980.
MDC
Movement for Democratic Change. Bildades 1999 ur fackföreningsrörelsen. Numera splittrat i två olika partier som sedan 2008 ingår i en maktdelningsregering tillsammans med Zanu-PF. Det större av partierna leds av premiärminister Morgan Tsvangirai (MDC-T, efter partiledarens initial) och det mindre (MDC-N) av industriministern Welshman Ncube.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar