I natt presenterar Ricky Gervais årets Golden Globe-gala i Beverly Hills. Två filmer som utspelar sig i Sydafrika är nominerade: science fiction-succén ”District 9” (bästa manus) och Clint Eastwoods ”Invictus”, som handlar om hur Nelson Mandela använde Rugby-VM 1995 för att ena den såriga nationen. Eastwood är nominerad för bästa regi, Morgan Freeman för sin gestaltning av Mandela och Matt Damon för sin roll som rugbylandslagets kapten Francois Pienaar. Egentligen är det väl bara Freeman som har en chans. Porträttet av Pienaar är rätt famlande och Eastwoods regiarbete har ibland gått lite väl fort.
Men det kommer mer film med fokus på Sydafrika inom den närmaste framtiden. I maj ska en film om Winnie Madikizela-Mandela börja spelas in med den amerikanska sångerskan Jennifer Hudson i huvudrollen. Och detta har skapat het debatt. Många sydafrikaner är kritiska till att deras ikoner spelas av amerikanska skådespelare. Fackförbundet Creative Workers’ Union of South Africa krävde till och med att Winnie Mandela-filmen skulle hindras från att spelas in i landet om inte en sydafrikansk skådespelare fick rollen. Och det riktas liknande kritik mot Morgan Freeman. Recensenterna har nagelfarit hans prestation och snöat in på orimliga detaljer som nyanser i rörelsemönstret och hur autentiskt han uttalar Mandelas mellannamn Rolihlahla.
Detta chauvinistiska synsätt möter förstås också mothugg. Det faktum att ingen protesterade mot att sydafrikanska skådespelare t.ex. spelade rwandier i ”Hotel Rwanda” med minst lika knaggliga accenter som Freemans är avslöjande för principfastheten hos gnällspikarna.
Men det verkar också finnas något annat bakom den högljudda kritiken, särskilt mot valet av Jennifer Hudson. Det är som att det är ett sätt att gå runt den hetaste frågan – nämligen vilken historia det är som ska berättas. Är det historien om den altruistiska landsmodern? Eller om den maktgalna primadonnan? Kommer filmen att berätta vad ANC:s kamptaktik i kåkstäderna på 80- och 90-talet egentligen gick ut på? Kommer den att gå in på Winnie Mandelas roll i den terror som drabbade de redan förtryckta invånarna?
Sydafrikas närhistoria är en labyrint med glödheta väggar och musfällor på golvet. Det är ett land med många parallella sanningar, och att välja ut en av dessa och dessutom pressa in den i långfilmens format, är en minst sagt delikat operation. Så jag tror nog att de sydafrikanska skådespelarna egentligen är lättade över att någon annan tar på sig att gestalta Winnie Madikizela-Mandela – oavsett vilken av sanningarna som lyfts fram.
Men det kommer mer film med fokus på Sydafrika inom den närmaste framtiden. I maj ska en film om Winnie Madikizela-Mandela börja spelas in med den amerikanska sångerskan Jennifer Hudson i huvudrollen. Och detta har skapat het debatt. Många sydafrikaner är kritiska till att deras ikoner spelas av amerikanska skådespelare. Fackförbundet Creative Workers’ Union of South Africa krävde till och med att Winnie Mandela-filmen skulle hindras från att spelas in i landet om inte en sydafrikansk skådespelare fick rollen. Och det riktas liknande kritik mot Morgan Freeman. Recensenterna har nagelfarit hans prestation och snöat in på orimliga detaljer som nyanser i rörelsemönstret och hur autentiskt han uttalar Mandelas mellannamn Rolihlahla.
Detta chauvinistiska synsätt möter förstås också mothugg. Det faktum att ingen protesterade mot att sydafrikanska skådespelare t.ex. spelade rwandier i ”Hotel Rwanda” med minst lika knaggliga accenter som Freemans är avslöjande för principfastheten hos gnällspikarna.
Men det verkar också finnas något annat bakom den högljudda kritiken, särskilt mot valet av Jennifer Hudson. Det är som att det är ett sätt att gå runt den hetaste frågan – nämligen vilken historia det är som ska berättas. Är det historien om den altruistiska landsmodern? Eller om den maktgalna primadonnan? Kommer filmen att berätta vad ANC:s kamptaktik i kåkstäderna på 80- och 90-talet egentligen gick ut på? Kommer den att gå in på Winnie Mandelas roll i den terror som drabbade de redan förtryckta invånarna?
Sydafrikas närhistoria är en labyrint med glödheta väggar och musfällor på golvet. Det är ett land med många parallella sanningar, och att välja ut en av dessa och dessutom pressa in den i långfilmens format, är en minst sagt delikat operation. Så jag tror nog att de sydafrikanska skådespelarna egentligen är lättade över att någon annan tar på sig att gestalta Winnie Madikizela-Mandela – oavsett vilken av sanningarna som lyfts fram.
Publicerad i Sydsvenskan den 17 januari 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar