Första gången jag och min partner var ute sent i den lilla studentstad där vi bor, Stellenbosch, fick vi ett telefonnummer av Bed & Breakfast-värdinnan som vi bodde hos då. Hon insisterade på att vi skulle ringa numret när vi ville hem, och beställa skjuts. Att gå hem på kvällen skulle vara alltför farligt, förklarade hon. Så vi ringde numret när vi var färdiga med vår dessert och vårt vin, och det kom en äldre dam som körde hem oss i sin gamla bil, en väg som hade tagit sju minuter att gå.
Så här i efterhand känns det här både löjligt och genant, men också fullt begripligt. För samtalsklimatet kring brottsligheten Sydafrika är mycket speciellt. Det är som att rädslan är en förenande faktor. Folk burar in sig bakom stängsel och taggtråd och diskuterar sina larmsystem under middagarna. Villaområdena patrulleras av vaktbolag som utlovar ”Beväpnad respons” på brott.
Och visst, brottsstatistiken ÄR skyhög, mordfrekvensen ligger stadigt på 50 om dagen. Men som alltid är det där arbetslöshet, missbruk och håglöshet råder, som brottsligheten slår ner. Det vill säga i landets kåkstäder. Det är dom tiotals miljoner svarta och färgade i townshipen som är dom som är mest utsatta för kriminaliteten. Ändå är det medelklassen i städerna som ojar sig mest, bygger högst murar och sprider flest rykten och vanföreställningar om farligheten.
Måtte 2010 bli året då denna rädsla sätts i perspektiv. Landet har inte råd med sitt farlighetsrykte, särskilt inte under det viktiga Fotbolls-VM-året. Landet behöver – och förtjänar – sina turister, sina utbytesstudenter och den kvalificerade arbetskraften – och framförallt: ett annat, mer nyanserat samtalsklimat om brott och farlighet.
Så här i efterhand känns det här både löjligt och genant, men också fullt begripligt. För samtalsklimatet kring brottsligheten Sydafrika är mycket speciellt. Det är som att rädslan är en förenande faktor. Folk burar in sig bakom stängsel och taggtråd och diskuterar sina larmsystem under middagarna. Villaområdena patrulleras av vaktbolag som utlovar ”Beväpnad respons” på brott.
Och visst, brottsstatistiken ÄR skyhög, mordfrekvensen ligger stadigt på 50 om dagen. Men som alltid är det där arbetslöshet, missbruk och håglöshet råder, som brottsligheten slår ner. Det vill säga i landets kåkstäder. Det är dom tiotals miljoner svarta och färgade i townshipen som är dom som är mest utsatta för kriminaliteten. Ändå är det medelklassen i städerna som ojar sig mest, bygger högst murar och sprider flest rykten och vanföreställningar om farligheten.
Måtte 2010 bli året då denna rädsla sätts i perspektiv. Landet har inte råd med sitt farlighetsrykte, särskilt inte under det viktiga Fotbolls-VM-året. Landet behöver – och förtjänar – sina turister, sina utbytesstudenter och den kvalificerade arbetskraften – och framförallt: ett annat, mer nyanserat samtalsklimat om brott och farlighet.
Sänt i OBS i P1 den 6 januari 2010
_________________________________________
Relaterade texter:
Drink på terrassen?
Säkerhetsparanoian gör Sydafrika till ett osäkrare land
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar