På pappret är Sydafrika en jämställd utopi. I officiella sammanhang omnämns landet alltid med epiteten ”ickerasistiskt” och ”ickesexistiskt”, och regeringspartiet ANC har en långtgående hälften-kvinnor-policy bland såväl parlamentsledamöter som ministrar. Efter valet i april 2009 slog partiet på jämställdhetstrumman till den grad att det skickade ut veteranerna från sin pensionerade väpnade gren för att hota med anarki i Western Cape – den enda av landets nio provinser som inte styrs av ANC – om dess premiärminister Helen Zille inte korrigerade könsbalansen i sin regering.
Men när man går på gatorna i Johannesburg och Kapstaden känns detta officiella ickesexist-mantra som från en annan planet. Alla dessa kvinnor med utslagna framtänder. Alla dessa överlägsna visslingar och rop från bilar och gathörn. Den utomjordiska känslan förstärks av hiv-statistiken, som konstaterar att en tredjedel av kvinnorna i åldern 25-29 år bär på viruset. På en fest härförleden försökte jag diskutera den otrohets- och älskarinnekultur som är motorn i hiv-epidemin, men samtalet gick in i väggen direkt med konstaterandet ”It’s a man’s thing!” Det vill säga något som varken kan eller skall ifrågasättas…
Förmodligen är just kvotering den minst dåliga lösningen i ett samhälle med så förstenade utgångspunkter och starka machostrukturer, som konsolideras genom allt från xhosamännens initiationsriter till boernas konservativt kristna värderingar. Risken är förstås – förutom kompetensförlust – att den inkvoterade kvinnliga representationen bara fungerar som ett alibi. Att patriarkatet genom att avstå från några hundra positioner inom politik och business, i själva verket säkrar den verkliga makten i samhället: den på arbetsplatserna, i familjerna och det offentliga rummet.
Men när man går på gatorna i Johannesburg och Kapstaden känns detta officiella ickesexist-mantra som från en annan planet. Alla dessa kvinnor med utslagna framtänder. Alla dessa överlägsna visslingar och rop från bilar och gathörn. Den utomjordiska känslan förstärks av hiv-statistiken, som konstaterar att en tredjedel av kvinnorna i åldern 25-29 år bär på viruset. På en fest härförleden försökte jag diskutera den otrohets- och älskarinnekultur som är motorn i hiv-epidemin, men samtalet gick in i väggen direkt med konstaterandet ”It’s a man’s thing!” Det vill säga något som varken kan eller skall ifrågasättas…
Förmodligen är just kvotering den minst dåliga lösningen i ett samhälle med så förstenade utgångspunkter och starka machostrukturer, som konsolideras genom allt från xhosamännens initiationsriter till boernas konservativt kristna värderingar. Risken är förstås – förutom kompetensförlust – att den inkvoterade kvinnliga representationen bara fungerar som ett alibi. Att patriarkatet genom att avstå från några hundra positioner inom politik och business, i själva verket säkrar den verkliga makten i samhället: den på arbetsplatserna, i familjerna och det offentliga rummet.
Publicerad i Arena #1 2010
____________________________________________
Fotnot
Det är inte bara våld som gör att vissa människor saknar framtänder i Sydafrika. I den färgade befolkningsgruppen är det vanligt att man helt enkelt drar ut de fyra övre framtänderna, för att få ett Passion Gap. Det handlar främst om att visa tillhörighet, men det finns också förställningar om att leendet blir vackrare och kyssandet bättre utan tänderna. En del visslar högre. Läs mer på bloggen Veerle's articles.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar