I början av den sydafrikanska valkampanjen hörde jag en appell från de olika partiledningarna på radio. De uppmanade sina anhängare och aktivister att bedriva renhåriga kampanjer, respektera yttrandefriheten och visa tolerans och hänsyn mot politiska motståndare. Och så tillade de, som i förbigående, ”och inte döda varandra”.
Uppmaningen kan verka bisarr, men kastar ett påminnande ljus om landets blodiga politiska historia, även efter apartheidtiden. Man får inte glömma att befrielserörelserna fram till början av 90-talet förde en väpnad kamp där maktövertagandet skulle ske genom revolution och att de inte bara bekämpade den vita apartheidregeringen, utan också konkurrerade inbördes.
Decennierna av politiskt förtryck under apartheid har gjort Sydafrika till något av världsmästare i politisk medvetenhet. Valmyndigheten (IEC) har registrerat 134 politiska partier och på varenda lyktstolpe sitter valplakat på framförallt engelska och afrikaans, men också zulu, xhosa och andra av landets elva officiella språk. ”Tillsammans kan vi göra mer”, säger ANC på sina plakat. ”Rösta för att vinna” och ”Stoppa Zuma”, säger viktigaste oppositionspartiet Democratic Alliance, medan utbrytarpartiet Congress of the People, som kom igång rekordsent med sin kampanj kör med strömlinjeformade budskap som ”Bekämpa droger”. På en och annan lyktstolpe på landsbygden (ofta i kombination med kvarglömda juldekorationer) kan man också hitta plakat från mindre enfrågepartier som t.ex. kämpar för återinförande av dödsstraffet.
Den politiska kulturen är komplicerad – och oerhört fascinerande. Som en konsekvens av de många åren av begränsad yttrandefrihet och censur har programledarna i tv:s direktsända debatter mycket hög tolerans mot publikens reaktioner. Utgångspunkten tycks vara att alla ska får göra sin röst hörd, inte bara politikerna på scenen. En debattdeltagare som stakar eller upprepar sig, buas omedelbart ut. Publiken tolererar inte dilettanteri. Men samtidigt buas och visslas det också friskt för att hindra debattörer från att tala, något som saboterade mycket av slutdebatten i söndags.
I söndags var det också final för valkampanjerna. Störst var förstås ANC:s valmöte, som samlade hundratusen anhängare i Ellis Park-stadion i Johannesburg, som för övrigt kommer att vara spelplats för en av semifinalerna under fotbolls-VM nästa år. Bilderna från mötet var säkert tänkta att ge intryck av styrka och popularitet, särskilt genom närvaron av den nu 90-årige Nelson Mandela som satt på scenen iförd Zuma-tshirt.
Uppmaningen kan verka bisarr, men kastar ett påminnande ljus om landets blodiga politiska historia, även efter apartheidtiden. Man får inte glömma att befrielserörelserna fram till början av 90-talet förde en väpnad kamp där maktövertagandet skulle ske genom revolution och att de inte bara bekämpade den vita apartheidregeringen, utan också konkurrerade inbördes.
Decennierna av politiskt förtryck under apartheid har gjort Sydafrika till något av världsmästare i politisk medvetenhet. Valmyndigheten (IEC) har registrerat 134 politiska partier och på varenda lyktstolpe sitter valplakat på framförallt engelska och afrikaans, men också zulu, xhosa och andra av landets elva officiella språk. ”Tillsammans kan vi göra mer”, säger ANC på sina plakat. ”Rösta för att vinna” och ”Stoppa Zuma”, säger viktigaste oppositionspartiet Democratic Alliance, medan utbrytarpartiet Congress of the People, som kom igång rekordsent med sin kampanj kör med strömlinjeformade budskap som ”Bekämpa droger”. På en och annan lyktstolpe på landsbygden (ofta i kombination med kvarglömda juldekorationer) kan man också hitta plakat från mindre enfrågepartier som t.ex. kämpar för återinförande av dödsstraffet.
Den politiska kulturen är komplicerad – och oerhört fascinerande. Som en konsekvens av de många åren av begränsad yttrandefrihet och censur har programledarna i tv:s direktsända debatter mycket hög tolerans mot publikens reaktioner. Utgångspunkten tycks vara att alla ska får göra sin röst hörd, inte bara politikerna på scenen. En debattdeltagare som stakar eller upprepar sig, buas omedelbart ut. Publiken tolererar inte dilettanteri. Men samtidigt buas och visslas det också friskt för att hindra debattörer från att tala, något som saboterade mycket av slutdebatten i söndags.
I söndags var det också final för valkampanjerna. Störst var förstås ANC:s valmöte, som samlade hundratusen anhängare i Ellis Park-stadion i Johannesburg, som för övrigt kommer att vara spelplats för en av semifinalerna under fotbolls-VM nästa år. Bilderna från mötet var säkert tänkta att ge intryck av styrka och popularitet, särskilt genom närvaron av den nu 90-årige Nelson Mandela som satt på scenen iförd Zuma-tshirt.
Men flygbilderna från mötet talade ett annat språk. Podiet med Zuma och de andra höjdarna stod som en ö mitt på den stora gräsplanen som annars var tom, så när som på livvakterna. Folket satt uppträngda på läktarna, på behörigt avstånd från ledarna. Det är detta avstånd kommer att kosta ANC miljontals röster i och med dagens val. Men inte makten. Inte denna gången i alla fall.
TOR BILLGREN
Publicerad i Helsinborgs Dagblad den 22 april 2009
Publicerad i Helsinborgs Dagblad den 22 april 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar