Brandon Huntley hade förmodligen inte räknat med att bli en världsnyhet när han lämnade in sin asylansökan. Ingen kan ha missat den 31-årige sprinklerförsäljaren från Sydafrika som förra månaden fick flyktingstatus i Kanada med motiveringen att han i egenskap av vit skulle vara ett lovligt byte för svarta brottslingar i sitt hemland. Han anförde också att inte får jobb på grund av att svarta och färgade har förtur på arbetsmarknaden.
Och reaktionerna i Sydafrika har förstås varit upprörda. Regeringspartiet ANC har anklagat Kanadas migrationsmyndighet för rasism. Kommentatorer och insändarskribenter har tävlat i att utmåla Huntley som landsförrädare och svikare. För närvarande går skriverierna i tidningar och på bloggar ut på att misskreditera honom och underminera hans trovärdighet. På förstasidan i tisdagens Cape Times framträdde hans kanadensiska hustru bakom stora solglasögon och förklarade att han hade lämnat henne trots att hon försörjt honom under ett helt år och gjort allt för att hjälpa honom. ”Han gifte sig med mig bara för att få permanent uppehållstillstånd”, säger hon.
Andra tveksamheter som angivits är att han kommer från Mowbray – ett tämligen lugnt område i Kapstaden som dessutom domineras av vita. Han säger sig ha rånats sju gånger, men har inte anmält händelserna och kan således inte styrka påståendet. Han är före detta rugbyspelare och har en fysik som knappast inbjuder till angrepp.
Men samtidigt som han mycket väl kan vara en skojare som har försökt sig på en rövare för att få stanna i Kanada, sätter fallet Huntley fingret på flera känsliga frågor i Sydafrika. För det ÄR ingen omöjlighet att bli rånad sju gånger. Kriminaliteten är hög, även om den vita medelklassen bara utgör en bråkdel av brottsoffren. Kvotering ÄR diskriminering, men förmodligen en nödvändig sådan i ett land som Sydafrika, där de svarta och färgade befolkningsgrupperna hållits utanför kvalificerade utbildningar och yrken fram tills för femton år sedan. Vissa falanger av ANC HAR en problematisk inställning till minoriteter. Nyligen klagade ungdomsförbundets ordförande Julius Malema på att flera tunga ministerportföljer i Jacob Zumas regering innehas av representanter för minoriteter, det vill säga vita och indier. Föreställ er en motsvarande attack i Sverige – att statsministern skulle få kritik för att ha tillsatt en färgad finansminister och en skatteminister som är same…
På grund av de djupa brösttonerna på ömse sidor blir det tyvärr ingen nyanserad diskussion om dessa brännande frågor den här gången heller. Men affären avslöjar något annat med det sydafrikanska samhället. För om de upprörda och rasande rösterna har varit många, så är de som har angripit saken med humor, satir och ironi desto fler. Visst, i Sydafrika finns det många hämndlystna svarta, skrev tidningen Mail & Guardian i fredagens ledare. Men vänta bara till Huntley får möta sitt nya hemlands frustrerade inuiter…
Och reaktionerna i Sydafrika har förstås varit upprörda. Regeringspartiet ANC har anklagat Kanadas migrationsmyndighet för rasism. Kommentatorer och insändarskribenter har tävlat i att utmåla Huntley som landsförrädare och svikare. För närvarande går skriverierna i tidningar och på bloggar ut på att misskreditera honom och underminera hans trovärdighet. På förstasidan i tisdagens Cape Times framträdde hans kanadensiska hustru bakom stora solglasögon och förklarade att han hade lämnat henne trots att hon försörjt honom under ett helt år och gjort allt för att hjälpa honom. ”Han gifte sig med mig bara för att få permanent uppehållstillstånd”, säger hon.
Andra tveksamheter som angivits är att han kommer från Mowbray – ett tämligen lugnt område i Kapstaden som dessutom domineras av vita. Han säger sig ha rånats sju gånger, men har inte anmält händelserna och kan således inte styrka påståendet. Han är före detta rugbyspelare och har en fysik som knappast inbjuder till angrepp.
Men samtidigt som han mycket väl kan vara en skojare som har försökt sig på en rövare för att få stanna i Kanada, sätter fallet Huntley fingret på flera känsliga frågor i Sydafrika. För det ÄR ingen omöjlighet att bli rånad sju gånger. Kriminaliteten är hög, även om den vita medelklassen bara utgör en bråkdel av brottsoffren. Kvotering ÄR diskriminering, men förmodligen en nödvändig sådan i ett land som Sydafrika, där de svarta och färgade befolkningsgrupperna hållits utanför kvalificerade utbildningar och yrken fram tills för femton år sedan. Vissa falanger av ANC HAR en problematisk inställning till minoriteter. Nyligen klagade ungdomsförbundets ordförande Julius Malema på att flera tunga ministerportföljer i Jacob Zumas regering innehas av representanter för minoriteter, det vill säga vita och indier. Föreställ er en motsvarande attack i Sverige – att statsministern skulle få kritik för att ha tillsatt en färgad finansminister och en skatteminister som är same…
På grund av de djupa brösttonerna på ömse sidor blir det tyvärr ingen nyanserad diskussion om dessa brännande frågor den här gången heller. Men affären avslöjar något annat med det sydafrikanska samhället. För om de upprörda och rasande rösterna har varit många, så är de som har angripit saken med humor, satir och ironi desto fler. Visst, i Sydafrika finns det många hämndlystna svarta, skrev tidningen Mail & Guardian i fredagens ledare. Men vänta bara till Huntley får möta sitt nya hemlands frustrerade inuiter…
Publicerad i Helsingborgs Dagblad den 13 september 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar