Två vinfestivaler, två helt olika världar. Förra helgen var jag på Winex – ett jätteevenemang i flådiga Cape Town International Convention Centre. Veckan innan besökte jag Soweto Wine Festival i Johannesburg, kanske en femtedel så stort – men så oerhört mycket intressantare.
Upplägget är detsamma: producenterna står vid sina bord och försöker locka besökarna att komma till just dem med sina glas. Ramsan om hur många månader vinet lagrats på franska eller amerikanska ekfat, vilka utmärkelser det fått och vad det passar till för mat, upprepas tålmodigt och besökaren doftar och smakar, nickar och går vidare.
Den stora skillnaden ligger i klientelet. I Kapstaden var absoluta flertalet av besökarna vita – vilket i och för sig inte är märkligt. Vin har traditionellt varit de vitas bastion. Men Soweto består framförallt av svarta invånare. Den gigantiska stadsdelen förknippas ofta med slum och kåkstäder, men här finns också stora välbärgade områden, där den svarta medelklassen sakta med säkert växer fram.
Det gör att förhållandena på Soweto Wine Festival är de omvända, jämfört med hur det generellt ser ut i det sydafrikanska samhället. Här är det vita som servar svarta. Vita vinmakare, farmare och servitörer som trugar och fjäskar för svarta provsmakare. Rena upp-och-ned-vända världen, vilket gör festivalen till en spegel av det nya Sydafrika – det som föddes 1994 och långsamt, långsamt håller på att utvecklas. En ideal framtidsbild, där hudfärgen inte spelar någon roll för ens status och ekonomiska villkor.
Vinet fungerar både som medelklassmarkör och socialt verktyg. Det är en dyr och komplicerad dryck som kräver kunskap och engagemang för att kunna avnjutas till fullo. Något man kan umgås kring över gränser där det kanske inte finns så mycket annat gemensamt än ett konfliktfullt och infekterat förflutet.
Eftersom den svarta majoriteten i landet inte har exponerats för vinkulturen förrän relativt nyligen är det en grupp med preferenser som vinindustrin inte är van vid. En fråga många producenter fick i Soweto var om de hade något sött vin – vilket de i regel inte har, såvida det inte handlar om rent dessertvin.
Det ska bli mycket intressant att följa hur vinindustrin kommer att hantera denna efterfrågan. Kommer de att köra på som vanligt och försöka ”uppfostra” de nya vindrickarna i europeisk, kärv vintradition? Eller kommer de att försöka bemöta efterfrågan? En del faktorer talar för detta. Den sydafrikanska vinindustrin är nämligen både mättad och homogen. Det finns alldeles för många producenter som gör precis samma typer av viner och marginalerna är mycket små. Behovet och viljan att sticka ut är närmast desperat. Så kanske kommer det att uppstå ett nytt vin i Sydafrika, anpassat för de nya, stora konsumentgrupperna som håller på att få upp ögonen för drycken. Sötare, men inte det billiga slisk man slentrianmässigt associerar till, utan något genuint nyskapande av hög kvalitet. Tanken är lockande.
Upplägget är detsamma: producenterna står vid sina bord och försöker locka besökarna att komma till just dem med sina glas. Ramsan om hur många månader vinet lagrats på franska eller amerikanska ekfat, vilka utmärkelser det fått och vad det passar till för mat, upprepas tålmodigt och besökaren doftar och smakar, nickar och går vidare.
Den stora skillnaden ligger i klientelet. I Kapstaden var absoluta flertalet av besökarna vita – vilket i och för sig inte är märkligt. Vin har traditionellt varit de vitas bastion. Men Soweto består framförallt av svarta invånare. Den gigantiska stadsdelen förknippas ofta med slum och kåkstäder, men här finns också stora välbärgade områden, där den svarta medelklassen sakta med säkert växer fram.
Det gör att förhållandena på Soweto Wine Festival är de omvända, jämfört med hur det generellt ser ut i det sydafrikanska samhället. Här är det vita som servar svarta. Vita vinmakare, farmare och servitörer som trugar och fjäskar för svarta provsmakare. Rena upp-och-ned-vända världen, vilket gör festivalen till en spegel av det nya Sydafrika – det som föddes 1994 och långsamt, långsamt håller på att utvecklas. En ideal framtidsbild, där hudfärgen inte spelar någon roll för ens status och ekonomiska villkor.
Vinet fungerar både som medelklassmarkör och socialt verktyg. Det är en dyr och komplicerad dryck som kräver kunskap och engagemang för att kunna avnjutas till fullo. Något man kan umgås kring över gränser där det kanske inte finns så mycket annat gemensamt än ett konfliktfullt och infekterat förflutet.
Eftersom den svarta majoriteten i landet inte har exponerats för vinkulturen förrän relativt nyligen är det en grupp med preferenser som vinindustrin inte är van vid. En fråga många producenter fick i Soweto var om de hade något sött vin – vilket de i regel inte har, såvida det inte handlar om rent dessertvin.
Det ska bli mycket intressant att följa hur vinindustrin kommer att hantera denna efterfrågan. Kommer de att köra på som vanligt och försöka ”uppfostra” de nya vindrickarna i europeisk, kärv vintradition? Eller kommer de att försöka bemöta efterfrågan? En del faktorer talar för detta. Den sydafrikanska vinindustrin är nämligen både mättad och homogen. Det finns alldeles för många producenter som gör precis samma typer av viner och marginalerna är mycket små. Behovet och viljan att sticka ut är närmast desperat. Så kanske kommer det att uppstå ett nytt vin i Sydafrika, anpassat för de nya, stora konsumentgrupperna som håller på att få upp ögonen för drycken. Sötare, men inte det billiga slisk man slentrianmässigt associerar till, utan något genuint nyskapande av hög kvalitet. Tanken är lockande.
Publicerad i Helsingborgs Dagblad den 23 september 2009
Orlando Towers, Sowetos skyline. Idag bungeejumpanläggning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar