Överlastad med resväskor vadar dansaren Luthando Tsodo planlöst omkring i Adderly Street-fontänen i Kapstaden. Fontänen utgör spelplats för dans- och performanceverket ”Exile” och Tsodo gestaltar en verklig person, flyktingen Ernesto Alfabeto Nhamuave från Moçambique.
Det ”officiella” fotografiet av honom är inte särskilt känt i Sverige, men i stora delar av resten av världen kom det att utgöra symbolen för den främlingsfientliga våldsvåg som drog genom Sydafrika i maj förra året. Sjuttio människor mördades och 60 000 drevs från sina hem i de fattiga kåkstäderna i landets norra delar. På fotot står Ernesto Alfabeto på alla fyra med eldslågor flammande från sin förkolnande kropp. Gärningsmännen var sydafrikaner, förbannade över att utlänningar kommer och konkurrerar om jobben, maten och bostäderna.
Det är alltså mycket lätt att lista ut hur ”Exile” ska sluta, och det gör att det vatten som dansarna häller över sig och slösar ymnigt med under föreställningens gång, skär som rakblad genom betraktaren.
Föreställningen ingår i performancefestivalen ”Infecting the City”, som pågår på offentliga platser i Kapstaden under veckan. Festivalens logotyp är just en stiliserad bild av den brinnande Ernesto Alfabeto Nhamuave. Exploaterande och smaklöst, javisst. Men förmodligen helt nödvändigt. Tragedin borde ha satt akut strålkastarljus på en rad alarmerande problem i Sydafrika, framförallt den ihållande fattigdomen, situationen i kåkstäderna och bristen på utbildning bland färgade och svarta – men den glömdes ganska snart bort. Just därför måste den exploateras.
Särskilt också på grund av de oroande tendenserna i det politiska etablissemanget nu inför valet den 22 april. På ytan är det mycket prat om tolerans för politiska motståndare, men den faktiska retoriken är våldsförhärligande och rå. ANC:s presidentkandidat Jacob Zuma sjunger om sitt maskingevär vid varje framträdande och partiets ungdomsordförande Julius Malema är närmast att betrakta som en okontrollerbar huligan. Han har – utan reprimand från moderpartiet – klargjort att hans medlemmar inte bara är beredda att dö för Zuma, utan också att döda för Zuma. Han har varit provocerande och respektlös mot konkurrentpartiet Inkatha Freedom Party, något som mot bakgrund av det blodiga inbördeskrig som utkämpades mellan de båda grupperna i början av 90-talet, är fullkomligt livsfarligt.
Men det värsta är att Malema lyfter upp Zumas ”enkla” bakgrund utan utbildning som ett ideal. ”Vi vill inte ha det sofistikerade”, skanderar han vid partimöten och glorifierar därmed bristen på utbildning – den främsta ojämlikhetsfaktorn och fattigdomsskaparen i landet.
ANC och ungdomsförbundet spelar på just de populistiska, kollektivistiska och antiintellektuella strängar som utgör själva grogrunden för tragedier som fallet med Ernesto Alfabeto Nhamuave.
Visst kan konsten vara ett bra verktyg för att reagera mot allt detta, särskilt med så briljanta verk som ”Exile”. Frågan är dock vad det egentligen gör för nytta när det framförs inför ett hundratal välbärgade åskådare som hamnat vid fontänen i rusningen mellan lunchen och eftermiddagskaffet? Konsten är nog så angelägen och gripande, men visas – som så ofta – på helt fel plats, inför helt fel publik.
(Publicerad i Sydsvenskan den 27 februari 2009)
Det ”officiella” fotografiet av honom är inte särskilt känt i Sverige, men i stora delar av resten av världen kom det att utgöra symbolen för den främlingsfientliga våldsvåg som drog genom Sydafrika i maj förra året. Sjuttio människor mördades och 60 000 drevs från sina hem i de fattiga kåkstäderna i landets norra delar. På fotot står Ernesto Alfabeto på alla fyra med eldslågor flammande från sin förkolnande kropp. Gärningsmännen var sydafrikaner, förbannade över att utlänningar kommer och konkurrerar om jobben, maten och bostäderna.
Det är alltså mycket lätt att lista ut hur ”Exile” ska sluta, och det gör att det vatten som dansarna häller över sig och slösar ymnigt med under föreställningens gång, skär som rakblad genom betraktaren.
Föreställningen ingår i performancefestivalen ”Infecting the City”, som pågår på offentliga platser i Kapstaden under veckan. Festivalens logotyp är just en stiliserad bild av den brinnande Ernesto Alfabeto Nhamuave. Exploaterande och smaklöst, javisst. Men förmodligen helt nödvändigt. Tragedin borde ha satt akut strålkastarljus på en rad alarmerande problem i Sydafrika, framförallt den ihållande fattigdomen, situationen i kåkstäderna och bristen på utbildning bland färgade och svarta – men den glömdes ganska snart bort. Just därför måste den exploateras.Särskilt också på grund av de oroande tendenserna i det politiska etablissemanget nu inför valet den 22 april. På ytan är det mycket prat om tolerans för politiska motståndare, men den faktiska retoriken är våldsförhärligande och rå. ANC:s presidentkandidat Jacob Zuma sjunger om sitt maskingevär vid varje framträdande och partiets ungdomsordförande Julius Malema är närmast att betrakta som en okontrollerbar huligan. Han har – utan reprimand från moderpartiet – klargjort att hans medlemmar inte bara är beredda att dö för Zuma, utan också att döda för Zuma. Han har varit provocerande och respektlös mot konkurrentpartiet Inkatha Freedom Party, något som mot bakgrund av det blodiga inbördeskrig som utkämpades mellan de båda grupperna i början av 90-talet, är fullkomligt livsfarligt.
Men det värsta är att Malema lyfter upp Zumas ”enkla” bakgrund utan utbildning som ett ideal. ”Vi vill inte ha det sofistikerade”, skanderar han vid partimöten och glorifierar därmed bristen på utbildning – den främsta ojämlikhetsfaktorn och fattigdomsskaparen i landet.
ANC och ungdomsförbundet spelar på just de populistiska, kollektivistiska och antiintellektuella strängar som utgör själva grogrunden för tragedier som fallet med Ernesto Alfabeto Nhamuave.
Visst kan konsten vara ett bra verktyg för att reagera mot allt detta, särskilt med så briljanta verk som ”Exile”. Frågan är dock vad det egentligen gör för nytta när det framförs inför ett hundratal välbärgade åskådare som hamnat vid fontänen i rusningen mellan lunchen och eftermiddagskaffet? Konsten är nog så angelägen och gripande, men visas – som så ofta – på helt fel plats, inför helt fel publik.
(Publicerad i Sydsvenskan den 27 februari 2009)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar