text och bild TOR BILLGREN
Ett av de stora måstena under en resa i Sydafrika är att besöka några av de hundratals vingårdarna i Västra Kap-provinsen, och kanske till och med lyckas lära sig uttala de ofta besvärliga afrikaans-klingande namnen: Buitenverwachting, Boekenhoutskloof, Constantia Uitsig…
Baksidan av upplevelsen – liksom baksidan av hela Sydafrika – är den enorma segregering som fortfarande präglar landet. Gårdsägarna och vinmakarna är vita liksom personalen i vinbutikerna och provsmakningsrummen, medan de svarta, om man över huvudtaget ser dem, finns ute på vinfälten eller i parkerna med krattor och spadar. Det imponerande skick som gårdarna hålls i, med greenklippta gräsmattor, kritvita längor och krattade grusgångar, hade knappast varit möjligt utan det enorma överskott på billig arbetskraft som finns att hämta bland den outbildade svarta majoriteten. En vanlig syn i skördetider är svarta män längs vägarna i städernas utkanter, daglönare som hoppas bli upplockade av någon vinbonde eller annan lantbrukare, för att efter arbetsdagens slut kassera in en ersättning på omkring hundra rand (ungefär lika mycket i kronor).
Skörd av Sangiovesedruvor utanför Stellenbsoch.Grundproblemet bakom klyftorna och fattigdomen är den enorma bristen på utbildning. Under apartheidtiden hade Sydafrikas ickevita befolkningsgrupper endast hade rätt till en bristfällig och rudimentär skola som syftade till att hålla dem utanför det ”europeiska samhälle” som apartheidideologerna ansåg att Sydafrika var. Det var först på 90-talet som statliga skolor började ta emot elever av alla etniciteter. Att bygga skolor och hitta lärare till de miljontals ”nya” barn och ungdomar som nu har rätt till utbildning är en av den unga demokratin Sydafrikas största – och hittills mest misslyckade – utmaningar. Därtill kommer en arbetslöshet på 23 procent.
För att påskynda utjämnandet av obalansen mellan vita och ickevita, har staten infört olika kvoteringsprogram, som innebär att företagen måste anställa en viss andel svarta och färgade på alla nivåer. De företag som lyckas med detta gynnas t.ex. när det gäller statliga upphandlingar och ekonomiskt stöd. Vinindustrin kämpar på med kraven, men eftersom branschen överlag är föga vinstgivande, är utrymmet för förändringar litet. Men det går framåt och på de senaste 5-10 åren har det lanserats en mängd projekt som syftar till att stärka de svarta och färgade, såväl kunskapsmässigt som ekonomiskt.
– Man måste förstå vårt förflutnas komplexitet för att inse hur svårt det är att rätta till saker och ting, säger
Su Birch, som är VD för vinindustrins paraplyorganisation Wines of South Africa (WOSA).
– På grund av sin historia har Sydafrika ett unikt medvetande – och ansvar – när det gäller arbetarnas behov.
Hur pass pådrivande är konsumenterna när det gäller jämlikhet och rättvisa villkor för arbetarna?– Inte så mycket. Den som öppnar en flaska vin vill slappna av och njuta. Man är inte intresserad av den politiska historien bakom vinet. Men i vissa delar av marknaden finns det ett stort medvetande om t.ex. Fairtrade, särskilt i Storbritannien, i viss mån i Skandinavien. Och i Sydafrika har vi fler Fairtrade-certifierade märken än någon annanstans i världen.
De största insatserna sker på de stora vingårdarna. En av dem är Spier utanför Kapstaden med 500 anställda. Förutom vintillverkning, har företaget även hotell, restauranger och golfbana. De anställda erbjuds bostäder, rådgivning, olika utbildningar och möjligheter att starta egna företag, som Spier sedan gör affärer med.
– Det svåra är att hitta folk med de färdigheter vi behöver, säger
Maraleze Koekze på Spier. Det är därför vi satsar så hårt på utbildning. När vi behöver ny personal rekryterar vi alltid inom företaget. På så sätt ökar den enskilde individen gradvis sin kompetens. En servitör kan i nästa steg avancera till frukostföreståndare, och så vidare.
Ni har även egen sjukvård och skola för de anställdas barn. Det är som att ni har byggt upp ett eget litet samhälle kring vindgården. Är det för att ”det riktiga” samhället utanför inte fungerar?– Nej, vi har skapat det här arbetsklimatet för att det är förmånligt för alla parter. Om de som arbetar för oss mår bra på alla sätt, blir de mer motiverade när de kommer till jobbet. Vi har insett att det gynnar oss att transformera, och inte stagnera.
* * *
försäljning räknat i miljoner liter. 2007 års import inom parentes.
1. Sydafrika 26, 8 (24,2)
2. Italien 26,3 (23,7)
3. Australien 25,0 (25,5)
4. Spanien 22,0 (22,4)
5. Frankrike 15,0 (14,9)
(Källa: Systembolaget)
Publicerad i Sydsvenskans söndagsbilaga den 22 november 2009
