Jag kan inte påstå att detta är en vanlig syn i Sydafrika. Men man ser dem då och då, boer-burarna. Säkerhetsparanoia driven till perversion. Har skrivit mer om fenomenet här.
torsdag 31 december 2009
Drink på terrassen?
bild TOR BILLGREN
Jag kan inte påstå att detta är en vanlig syn i Sydafrika. Men man ser dem då och då, boer-burarna. Säkerhetsparanoia driven till perversion. Har skrivit mer om fenomenet här.
Jag kan inte påstå att detta är en vanlig syn i Sydafrika. Men man ser dem då och då, boer-burarna. Säkerhetsparanoia driven till perversion. Har skrivit mer om fenomenet här.
onsdag 30 december 2009
Zuma gifter sig på måndag?
av TOR BILLGREN
Nompumelelo Ntuli, Thobeka Mabhija, Jacob Zuma och Sizakele Khumalo.
Nompumelelo Ntuli, Thobeka Mabhija, Jacob Zuma och Sizakele Khumalo.
De senaste dagarna har det cirkulerat rykten om att president Zuma ska gifta sig med sin fästmö Thobeka Mabhija (36) på måndag. De officiella källorna gjorde allt för att förneka ryktena i gårdagens tidningar, men idag har BBC rapporterat om bröllopsplanerna.
I enlighet med zulutradition har Zuma flera fruar. Just nu har han två:
- Sizakele Khumalo, hans första hustru och som räknas som Sydafrikas First Lady. De gifte sig 1973.
- Nompumelelo Ntuli, som han gifte sig med förra året.
- Thobeka Mabjaija blir nummer tre.
Zuma har även varit gift med utrikesminister Nkosazana Dlamini-Zuma (de skildes 1998), och flygvärdinnan Kate Mantsho Zuma, som avled år 2000. Han har sjutton eller arton barn.
Jacob Zuma brukar försvara polygami med att ett innebär att man är öppen med att ha flera partners, istälet för att smussla med älskarinnor till höger och vänster.
I enlighet med zulutradition har Zuma flera fruar. Just nu har han två:
- Sizakele Khumalo, hans första hustru och som räknas som Sydafrikas First Lady. De gifte sig 1973.
- Nompumelelo Ntuli, som han gifte sig med förra året.
- Thobeka Mabjaija blir nummer tre.
Zuma har även varit gift med utrikesminister Nkosazana Dlamini-Zuma (de skildes 1998), och flygvärdinnan Kate Mantsho Zuma, som avled år 2000. Han har sjutton eller arton barn.
Jacob Zuma brukar försvara polygami med att ett innebär att man är öppen med att ha flera partners, istälet för att smussla med älskarinnor till höger och vänster.
torsdag 24 december 2009
Aspekter av begreppet Hem
av TOR BILLGREN
Bergen i öster blir röda när solen går ner. Nere på minibusstaxihållplatsen är kommersen igång och ur en ANC-högtalare skräller julsånger om snö och bjällror trots att den enda gången jag har sett snö här är i juni, högst uppe på bergstopparna. De gigantiska eukalyptusträdens sus dränker trafiken och de hemlösa barnen vecklar ut sina madrasser på trottoaren, solkiga och stinkande, men välbäddade som alltid. Lite längre bort, på idrottsplanen spelar barbröstade ynglingar rugby och slänger sig över linjer och varandra.
Det är en av de sista gångerna jag står på terrassen till lägenheten där jag bott i ett år och ser ut över Stellenbosch och vinländerna. Efter nyår flyttar vi in till Kapstaden, till en minst lika trevlig lägenhet i det småstadslika området Bo Kaap mitt inne i metropolen. En flytt jag ser fram emot – men det spelar ingen roll. Melankolins vågor slår ändå höga.
Det tar inte lång tid att etablera en plats som sitt hem och införliva utsikten, händelserna, ljuden och rutinerna runt omkring som en del av sig själv. Men den tar desto längre tid att skiljas från. Jag skulle kunna ge hur mycket som helst för att åter få känna doften av huset där jag växte upp i Borrby. Eller den speciella kylan på övervåningen hos mormor. Ljudet – och framförallt känslan – från ljusknapparna. Och doften i morfars garage (som jag visserligen delvis återupplever varje gång jag sätter näsan i ett glas moget Riesling).
Att fundera över begreppet hem på en terrass just i Sydafrika är en nyttig och perspektivgivande exercis, eftersom det är ett land där förlusten av platsen man kallar hem är så smärtsamt närvarande för så oerhört många människor. Historiskt bland annat genom zulukungen Shakas härjningar i början av 1800-talet och kolonialismens framfart. Men framförallt under apartheidtiden (1948-1994); tvångsförflyttningar var ett ofrånkomligt inslag i den förryckta ideologin. En av dess grundpelare var att landets olika etniska grupper skulle bo för sig själva i speciella ”bantustaner”, där apartheidsystemets mest bluffartade klyscha – ”Den Separata Utvecklingen” – skulle äga rum. Miljontals människor tvingades från sina hem till dessa underutvecklade avkrokar där de oftast aldrig satt sin fot. Transkei och Ciskei i dagens Östra Kap-provins skulle vara ”hem” för xhosabefolkningen, Bophuthatswana i norr för människor med tswana-ursprung, och så vidare. Dessa områden kallas än idag för ”homelands” – och har naturligtvis blivit hem på riktigt för många människor.
En annan apartheidstrategi var att utropa stadsdelar och områden till vita – trots att det redan bodde svarta och färgade där. De befintliga husen jämnades med marken och invånarna deporterades till antingen ”sitt” bantustan eller de stora områden av skjul och hyddor som växte fram runt städerna.
De mest kända exemplen på denna typ av etnisk rensning är District Six i Kapstaden, som revs för att bli den vita stadsdelen Zonnebloem, och Sophiatown i Johannesburg, som blev det vita radhusområdet Triomf. I Marlene van Niekerk mästerliga roman med samma namn från 1994 roar sig en av huvudkaraktärerna med att gräva efter ”kaffir rubbish” i sin trädgård. Han hittar bestick, burkar, flöjter, möbler – saker som blev kvar när de svartas hus jämnades med marken. 2006 blev stadsdelen officiellt åter Sophiatown, men när jag var där i september pekade vissa vägskyltar fortfarande envist mot Triomf.
Med District Six gick det annorlunda. Visst – människorna deporterades och husen utplånades. Men det blev aldrig något vitt Zonnebloem. Än i dag är det stora området en obebyggd plätt mitt inne i Kapstaden och det pågår alltjämt rättstvister om områdets framtid.
Det är alltså inte särskilt märkligt att frågan om hem och bostäder är en av de mest komplexa och svåröverskådliga i Sydafrika. Redan på vägen från flygplatsen får kapstadsresenären en glimt av verkligheten för miljontals sydafrikaner. De ändlösa raderna av skjul breder ut sig på båda sidor av motorvägen, vägrenarna och dikena utgör lekplatser och skattkammare för barnen. Häromdan såg jag ett gäng ungar bada i brunt dikesvatten med petroleumhinna alldeles intill vägen.
De värsta skjulen är löst sammanfogade av plåtbitar, trä, bildtäck och plastpåsar och växer i klasar utanpå varandra, som i en seriefantasi av Jan Lööf. Men man ser också mer ordnade township längs vägen. Långsamt, långsamt håller skjulen på att bytas ut mot små hus. På vissa håll får invånarna flytta in gratis. På andra kostar husen runt tvåhundratusen kronor. Ett vanligt fenomen är dock att den som flyttar in i ett hus, hyr ut resten av den lilla tomten för att dryga ut kassan. Ett nytt hus blir således ofta lika med två nya skjul – ett steg framåt och två bakåt.
Trots att syftet med detta ersättningsarbete är att förbättra tillvaron för invånarna, kan det lika ofta innebära att den slås sönder. För när ett skjulområde försvinner, försvinner också de strukturer som dess invånare lärt sig försörja sig genom. Och vad är det värt att bo i ett hus, om ens affärsmöjligheter, sociala nätverk och status samtidigt rycks undan? Naturligtvis kan inte utvecklingen hindras av denna typ av hänsyn – men man måste vara medveten om problematiken.
Det är också viktigt att påminna om att det trots den utbredda fattigdomen och kriminaliteten också pågår ett fungerande vardagsliv i townshipen. Och att det ofta är bättre än det ser ut. Det ekonomiska spannet är stort och den som bor i ett skjul behöver nödvändigtvis inte vara utfattig. Det är lätt att utgå från att folk sitter på huk därinne och kokar avgnagna ben i buckliga bleckburkar över öppen eld . Men i själva verket kanske de sitter i fåtöljer och ser på plattskärms-tv och lagar mat som pap och ångat bröd i mikrovågsugnen.
Så samtidigt som lidandet självklart finns och samtidigt som det är orimligt att ha en annan vision än att skjulen på sikt bör ersättas med hus, har man inte rätt att per automatik anlägga en mästrande tycka-synd-om-attityd gentemot dem som bor i townshipen.
Det handlar ofta om stolta människor som funnit lösningar på tillvaron – det handlar om deras hem och deras liv. Att bemöta stolthet med medlidande är aldrig en bra start när man närmar sig nya bekantskaper.
Kanske kan man istället söka en gemensam nämnare i begreppet hem. Dess universella natur framgår tydligt i ett hörn på District Six-museet inne i Kapstaden. Museet samlar berättelser från den gamla rivna stadsdelen, men i det där hörnet finns en liten avdelning som handlar om Malmökvarteret Lugnet som revs på 60- och 70-talet. De gamla trångbodda husen avlägsnades och nya byggdes. För invånarnas bästa, hette det. Av sanitetsskäl. Men i kontexten på museet blir det uppenbart att själva anledningen till en tvångsförflyttning aldrig är särskilt relevant. Vad spelar det för roll om den motiveras av rasistisk ideologi eller välmenande social ingenjörskonst och välfärdspolitik? Känslan av förlust är alltid densamma.
En känsla som innebär lidande och smärta för den som lämnar sitt hem av tvång, och lyxig melankoli för den som gör det av egen vilja. Om några dagar går flyttlasset.
Det är en av de sista gångerna jag står på terrassen till lägenheten där jag bott i ett år och ser ut över Stellenbosch och vinländerna. Efter nyår flyttar vi in till Kapstaden, till en minst lika trevlig lägenhet i det småstadslika området Bo Kaap mitt inne i metropolen. En flytt jag ser fram emot – men det spelar ingen roll. Melankolins vågor slår ändå höga.
Det tar inte lång tid att etablera en plats som sitt hem och införliva utsikten, händelserna, ljuden och rutinerna runt omkring som en del av sig själv. Men den tar desto längre tid att skiljas från. Jag skulle kunna ge hur mycket som helst för att åter få känna doften av huset där jag växte upp i Borrby. Eller den speciella kylan på övervåningen hos mormor. Ljudet – och framförallt känslan – från ljusknapparna. Och doften i morfars garage (som jag visserligen delvis återupplever varje gång jag sätter näsan i ett glas moget Riesling).
Att fundera över begreppet hem på en terrass just i Sydafrika är en nyttig och perspektivgivande exercis, eftersom det är ett land där förlusten av platsen man kallar hem är så smärtsamt närvarande för så oerhört många människor. Historiskt bland annat genom zulukungen Shakas härjningar i början av 1800-talet och kolonialismens framfart. Men framförallt under apartheidtiden (1948-1994); tvångsförflyttningar var ett ofrånkomligt inslag i den förryckta ideologin. En av dess grundpelare var att landets olika etniska grupper skulle bo för sig själva i speciella ”bantustaner”, där apartheidsystemets mest bluffartade klyscha – ”Den Separata Utvecklingen” – skulle äga rum. Miljontals människor tvingades från sina hem till dessa underutvecklade avkrokar där de oftast aldrig satt sin fot. Transkei och Ciskei i dagens Östra Kap-provins skulle vara ”hem” för xhosabefolkningen, Bophuthatswana i norr för människor med tswana-ursprung, och så vidare. Dessa områden kallas än idag för ”homelands” – och har naturligtvis blivit hem på riktigt för många människor.
En annan apartheidstrategi var att utropa stadsdelar och områden till vita – trots att det redan bodde svarta och färgade där. De befintliga husen jämnades med marken och invånarna deporterades till antingen ”sitt” bantustan eller de stora områden av skjul och hyddor som växte fram runt städerna.
De mest kända exemplen på denna typ av etnisk rensning är District Six i Kapstaden, som revs för att bli den vita stadsdelen Zonnebloem, och Sophiatown i Johannesburg, som blev det vita radhusområdet Triomf. I Marlene van Niekerk mästerliga roman med samma namn från 1994 roar sig en av huvudkaraktärerna med att gräva efter ”kaffir rubbish” i sin trädgård. Han hittar bestick, burkar, flöjter, möbler – saker som blev kvar när de svartas hus jämnades med marken. 2006 blev stadsdelen officiellt åter Sophiatown, men när jag var där i september pekade vissa vägskyltar fortfarande envist mot Triomf.
Med District Six gick det annorlunda. Visst – människorna deporterades och husen utplånades. Men det blev aldrig något vitt Zonnebloem. Än i dag är det stora området en obebyggd plätt mitt inne i Kapstaden och det pågår alltjämt rättstvister om områdets framtid.
Det är alltså inte särskilt märkligt att frågan om hem och bostäder är en av de mest komplexa och svåröverskådliga i Sydafrika. Redan på vägen från flygplatsen får kapstadsresenären en glimt av verkligheten för miljontals sydafrikaner. De ändlösa raderna av skjul breder ut sig på båda sidor av motorvägen, vägrenarna och dikena utgör lekplatser och skattkammare för barnen. Häromdan såg jag ett gäng ungar bada i brunt dikesvatten med petroleumhinna alldeles intill vägen.
De värsta skjulen är löst sammanfogade av plåtbitar, trä, bildtäck och plastpåsar och växer i klasar utanpå varandra, som i en seriefantasi av Jan Lööf. Men man ser också mer ordnade township längs vägen. Långsamt, långsamt håller skjulen på att bytas ut mot små hus. På vissa håll får invånarna flytta in gratis. På andra kostar husen runt tvåhundratusen kronor. Ett vanligt fenomen är dock att den som flyttar in i ett hus, hyr ut resten av den lilla tomten för att dryga ut kassan. Ett nytt hus blir således ofta lika med två nya skjul – ett steg framåt och två bakåt.
Trots att syftet med detta ersättningsarbete är att förbättra tillvaron för invånarna, kan det lika ofta innebära att den slås sönder. För när ett skjulområde försvinner, försvinner också de strukturer som dess invånare lärt sig försörja sig genom. Och vad är det värt att bo i ett hus, om ens affärsmöjligheter, sociala nätverk och status samtidigt rycks undan? Naturligtvis kan inte utvecklingen hindras av denna typ av hänsyn – men man måste vara medveten om problematiken.
Det är också viktigt att påminna om att det trots den utbredda fattigdomen och kriminaliteten också pågår ett fungerande vardagsliv i townshipen. Och att det ofta är bättre än det ser ut. Det ekonomiska spannet är stort och den som bor i ett skjul behöver nödvändigtvis inte vara utfattig. Det är lätt att utgå från att folk sitter på huk därinne och kokar avgnagna ben i buckliga bleckburkar över öppen eld . Men i själva verket kanske de sitter i fåtöljer och ser på plattskärms-tv och lagar mat som pap och ångat bröd i mikrovågsugnen.
Så samtidigt som lidandet självklart finns och samtidigt som det är orimligt att ha en annan vision än att skjulen på sikt bör ersättas med hus, har man inte rätt att per automatik anlägga en mästrande tycka-synd-om-attityd gentemot dem som bor i townshipen.
Det handlar ofta om stolta människor som funnit lösningar på tillvaron – det handlar om deras hem och deras liv. Att bemöta stolthet med medlidande är aldrig en bra start när man närmar sig nya bekantskaper.
Kanske kan man istället söka en gemensam nämnare i begreppet hem. Dess universella natur framgår tydligt i ett hörn på District Six-museet inne i Kapstaden. Museet samlar berättelser från den gamla rivna stadsdelen, men i det där hörnet finns en liten avdelning som handlar om Malmökvarteret Lugnet som revs på 60- och 70-talet. De gamla trångbodda husen avlägsnades och nya byggdes. För invånarnas bästa, hette det. Av sanitetsskäl. Men i kontexten på museet blir det uppenbart att själva anledningen till en tvångsförflyttning aldrig är särskilt relevant. Vad spelar det för roll om den motiveras av rasistisk ideologi eller välmenande social ingenjörskonst och välfärdspolitik? Känslan av förlust är alltid densamma.
En känsla som innebär lidande och smärta för den som lämnar sitt hem av tvång, och lyxig melankoli för den som gör det av egen vilja. Om några dagar går flyttlasset.
Publicerad i Helsingborgs Dagblad den 24 december 2009
lördag 19 december 2009
Bra om Tshabalala-Msimang i M&G
av TOR BILLGREN
Bästa texten om f.d. hälsoministern Manto Tshabalala-Msimang är skriven av Mandy Rossouw och Mia Malan i Mail & Guardian. Tragiskt, tragiskt...
Utrdrag:
Utrdrag:
Friends and relatives of Tshabalala-Msimang had been trying recently to persuade her to admit publicly, via an interview with Media24, that she had been wrong in certain respects. But the severity of the complications from her transplant prohibited her from giving the interview and she died before it could take place.
Klyfta mellan ANC och kommunistpartiet
av TOR BILLGREN
För en månad sedan talade jag i OBS i P1 om det sydafrikanska kommunistpartiets (SACP) märkliga ställning inom regeringspartiet ANC. Alliansen mellan ANC, SACP och landsorganisationen COSATU hade då precis haft en konferens där diverse meningsskiljaktigheter hade retts ut, och samarbetet verkade stabilare än nånsin.
De senaste veckorna har det dock blossat upp en konflikt mellan ANC och SACP. Och föga oväntat står ANC:s ungdomsförbundsordförande Julius Malema i centrum för bråket.
Det är svårt att avgöra hur pass djupt konflikten går. Den här typen av käbbel organisationerna emellan har blommat upp med jämna mellanrum sedan 50-talet. Ibland har det lett till splittring, som när PAC (Pan Africanist Congress of Azania) bröt sig ur ANC 1959, ibland har grollet bara övergått i samförstånd. Men med tanke på Malemas krigsretorik och det faktum att det är några av landets mest uppblåsta politiska egon som har sårats i konflikten, kommer det förmodligen att krävas diplomatiska hårdhandskar från president Zuma. Fortsättning följer.
__________________________________
Här ligger Mail & Guardians senaste artiklar om saken. Längst ned på sidan finns ytterligare länkar.
De senaste veckorna har det dock blossat upp en konflikt mellan ANC och SACP. Och föga oväntat står ANC:s ungdomsförbundsordförande Julius Malema i centrum för bråket.
Det är svårt att avgöra hur pass djupt konflikten går. Den här typen av käbbel organisationerna emellan har blommat upp med jämna mellanrum sedan 50-talet. Ibland har det lett till splittring, som när PAC (Pan Africanist Congress of Azania) bröt sig ur ANC 1959, ibland har grollet bara övergått i samförstånd. Men med tanke på Malemas krigsretorik och det faktum att det är några av landets mest uppblåsta politiska egon som har sårats i konflikten, kommer det förmodligen att krävas diplomatiska hårdhandskar från president Zuma. Fortsättning följer.
__________________________________
Här ligger Mail & Guardians senaste artiklar om saken. Längst ned på sidan finns ytterligare länkar.
torsdag 17 december 2009
ANC måste ta sitt självklara ansvar för aidspolitiken
av TOR BILLGREN
Som jag tidigare skrivit, avled förra hälsoministern Manto Tshabalala-Msimang igår. Hon kommer oneklingen att gå till historien för sin destruktiva hiv/aids-politik. Men det är mycket viktigt att inte ge henne och president Mbeki hela skulden för denna politik. Vi får inte glömma att de båda ingick i en regering, som inte protesterade (jo, Barbara Hogan). Jacob Zuma var vicepresident. De var del av en rörelse, ANC, som inte heller protesterade. Visst är det angeläget att Mbeki tar avstånd från och ber om ursäkt för sin tidigare hållning i aidsfrågan. Men det betyder inte att ANC kan fly och bortse från sitt självklara ansvar. Tshabalala-Msimangs död får inte lägga locket på denna känsliga fråga. Läs mer här.
onsdag 16 december 2009
Manto Tshabalala-Msimang har avlidit
av TOR BILLGREN
Läkaren, ANC-veteranen och parlamentsledamoten Manto Tshabalala-Msimang avled idag. Hon är mest känd för att hon under sin tid som hälsominister i Thabo Mbekis regering 1999-2008 förnekade sambandet mellan hiv och aids. Tillsammans med presidenten hindrade hon distributionen av bromsmediciner och ordinerade betor och vitlök istället, vilket gav henne öknamnet Dr Beetroot. Jag skrev utförligare om kontroversen i inlägget Zuma måste ta ansvar för ANC:s mördande AIDS-politik.
Manto Tshabalala-Msimang avled på ett sjukhus i Johannesburg av komplikationer i samband med en levertransplantation som hon genomgick 2007. Hon blev 69 år och efterlämnar make och två döttrar.
Manto Tshabalala-Msimang avled på ett sjukhus i Johannesburg av komplikationer i samband med en levertransplantation som hon genomgick 2007. Hon blev 69 år och efterlämnar make och två döttrar.
Populärast just nu: Kurt Darren
av TOR BILLGREN
Den här låten, Kaptein (Span die Seile) med Kurt Darren är omåttligt populär bland afrikanderna just nu. Den hörs från varenda studentfest, varenda fönster, varenda VW Golf som dunkar förbi nedanför... Jag postar den här bara för att ni ska förstå vad man tvingas stå ut med när det gäller boerkultur.
Varning: Den som har lätt att få låtar på hjärnan bör under inga omständigheter klicka på play. Kaptein (Span die Seile) har en osviklig förmåga att etsa sig fast i medvetandet på det mest brutala sätt. Kom inte och säg att jag inte varnade er.
Varning: Den som har lätt att få låtar på hjärnan bör under inga omständigheter klicka på play. Kaptein (Span die Seile) har en osviklig förmåga att etsa sig fast i medvetandet på det mest brutala sätt. Kom inte och säg att jag inte varnade er.
Day of Reconciliation
av TOR BILLGREN
Idag är det nationell helgdag i Sydafrika: Day of Reconciliation, Försoningsdagen. Ursprungligen var 16 december Löftesdagen (Day of the Covenant, Day of the Vow, Dingaan Day) och firades av landets vita befolkning till minne av boernas seger över zuluerna vid Blood River 1838. Enligt myten upprättade boerna ett förbund med Gud innan slaget, där de lovade att göra dagen helig om de segrade.
Detta förbund har alltid varit viktigt för de strängt religiösa boerna (en av Apartheids grundpelare var ju för övrigt just teologin, se fördjupande text om detta här). 1979 rullade den nynazistiska Afrikandiska Motståndsrörelsen (AWB) en känd historieprofessor i tjära och fjädrar för att han offentligt hade ifrågasatt det gudomliga ingripandet vid Blood River.
Men den 16 december markerar också grundandet av ANC:s väpnade gren, Umkhonto weSizwe (förkortat MK). Det var den dagen år 1961 som ANC inledde sin väpnade kamp mot Apartheidregimen, bara några månader efter att rörelsens ledare, hövding Albert Luthuli, mottagit Nobels Fredspris.
När helgdagarna för den nya demokratin Sydafrika skulle bestämmas 1994, tog man dessa båda båda aspekter av den 16 december – symbolen för vit överhöghet och vidskepelse respektive kampen mot dessa föreställningar – och sammanförde dem som Försoningsdagen.
Detta förbund har alltid varit viktigt för de strängt religiösa boerna (en av Apartheids grundpelare var ju för övrigt just teologin, se fördjupande text om detta här). 1979 rullade den nynazistiska Afrikandiska Motståndsrörelsen (AWB) en känd historieprofessor i tjära och fjädrar för att han offentligt hade ifrågasatt det gudomliga ingripandet vid Blood River.
Men den 16 december markerar också grundandet av ANC:s väpnade gren, Umkhonto weSizwe (förkortat MK). Det var den dagen år 1961 som ANC inledde sin väpnade kamp mot Apartheidregimen, bara några månader efter att rörelsens ledare, hövding Albert Luthuli, mottagit Nobels Fredspris.
När helgdagarna för den nya demokratin Sydafrika skulle bestämmas 1994, tog man dessa båda båda aspekter av den 16 december – symbolen för vit överhöghet och vidskepelse respektive kampen mot dessa föreställningar – och sammanförde dem som Försoningsdagen.
tisdag 15 december 2009
Off topic: 00-talets bästa låtar
av TOR BILLGREN
Nu böjar magasinet Novells lista över 00-talets hundra bästa låtar komma upp i toppstriden. Idag presenteras plats 17 och på nyårsafton avtäcks vinnaren vid en fest i Stockholm. Jag bidrog i omröstningen med den här listan och har skrivit bloggtexter om Take No Heroes med The Tough Alliance och The Knifes mästerverk Silent Shout.
Jag bedömer och hoppas att följande låtar kommer att finnas med i listans övre skikt:
The Embassy: Boxcar
Visst, Lilla fågel blå och Staffan Hellstrand, men det spelar ingen roll. Boxcar är den mest berusande, bubblande och skimrande poplåten på världskartan och får inte fattas på listan över 00-talets bästa låtar. Den bör för övrigt även vinna hela rasket.
M.I.A: Paper Planes
Om inte Boxcar vinner, så vinner Paper Planes. Snygg, cool och på något sätt otroligt rörande. Jag kan inte förklara det, men jag får en klump i halsen varje gång jag hör den.
Rufus Wainwright: Go or Go Ahead, alternativt Oh what a world
Jag älskar att Rufus W älskar sin röst. Jag njuter av att han njuter av dess klang i rummet. Hans kombination av nonchalans och hundraprocentigt engagemang är en av musikvärldens vackraste paradoxer.
Sebastien Tellier: La Ritournelle
Plötsligt fanns han bara där, Sebastien Tellier, med sin lediga elegans. Lika mycket som jag alltid har hatat hans melodifestivalbidrag, har jag alltid älskat La Ritournelle.
Björk: Wanderlust
Björk på sitt vansinnigaste humör. Det hade räckt med båttutorna för att få mig att kapitulera.
The Studio: West Side
Screw-pop, nerpitchad 80-tals-Madonna, Pink Floyd-gitarrer – såväl Atom Heart Mother-bottleneck som Run Like Hell-stroboskop, Obscured by Clouds, Electric Counterpoint, sunkiga panflöjter, The Edge med sina pedaler och kristallklara ekon, Alan Parsons Project. Och så har Dan Lissvik precis lika svarta ögon som Tosca.
Motoboy: Young Love
Briljant melodi, kort och gott.
Håkan Hellström: Känn ingen sorg för mig Göteborg
Begynnelsen av en ny musikalisk epok i Sverige och essensen av vad jag vill minnas från min studietid.
The Ark: It takes a fool to remain sane.
Klippet innehåller Ola Salos försnack vid Hultsfred 2001. Han jobbar precis som en karismatisk pastor och använder väckelsemötets allra billigaste tricks. Och jag köper det rakt av.
Och så hoppas jag förstås att Hans Appelqvist finns med i toppen. Helst med mästerverket Den tredje utlösningen, men det går förstås också bra med Människornas ögon eller Tänk att himlens alla stjärnor.
Nu böjar magasinet Novells lista över 00-talets hundra bästa låtar komma upp i toppstriden. Idag presenteras plats 17 och på nyårsafton avtäcks vinnaren vid en fest i Stockholm. Jag bidrog i omröstningen med den här listan och har skrivit bloggtexter om Take No Heroes med The Tough Alliance och The Knifes mästerverk Silent Shout.
Jag bedömer och hoppas att följande låtar kommer att finnas med i listans övre skikt:
The Embassy: Boxcar
Visst, Lilla fågel blå och Staffan Hellstrand, men det spelar ingen roll. Boxcar är den mest berusande, bubblande och skimrande poplåten på världskartan och får inte fattas på listan över 00-talets bästa låtar. Den bör för övrigt även vinna hela rasket.
M.I.A: Paper Planes
Om inte Boxcar vinner, så vinner Paper Planes. Snygg, cool och på något sätt otroligt rörande. Jag kan inte förklara det, men jag får en klump i halsen varje gång jag hör den.
Rufus Wainwright: Go or Go Ahead, alternativt Oh what a world
Jag älskar att Rufus W älskar sin röst. Jag njuter av att han njuter av dess klang i rummet. Hans kombination av nonchalans och hundraprocentigt engagemang är en av musikvärldens vackraste paradoxer.
Sebastien Tellier: La Ritournelle
Plötsligt fanns han bara där, Sebastien Tellier, med sin lediga elegans. Lika mycket som jag alltid har hatat hans melodifestivalbidrag, har jag alltid älskat La Ritournelle.
Björk: Wanderlust
Björk på sitt vansinnigaste humör. Det hade räckt med båttutorna för att få mig att kapitulera.
The Studio: West Side
Screw-pop, nerpitchad 80-tals-Madonna, Pink Floyd-gitarrer – såväl Atom Heart Mother-bottleneck som Run Like Hell-stroboskop, Obscured by Clouds, Electric Counterpoint, sunkiga panflöjter, The Edge med sina pedaler och kristallklara ekon, Alan Parsons Project. Och så har Dan Lissvik precis lika svarta ögon som Tosca.
Motoboy: Young Love
Briljant melodi, kort och gott.
Håkan Hellström: Känn ingen sorg för mig Göteborg
Begynnelsen av en ny musikalisk epok i Sverige och essensen av vad jag vill minnas från min studietid.
The Ark: It takes a fool to remain sane.
Klippet innehåller Ola Salos försnack vid Hultsfred 2001. Han jobbar precis som en karismatisk pastor och använder väckelsemötets allra billigaste tricks. Och jag köper det rakt av.
Och så hoppas jag förstås att Hans Appelqvist finns med i toppen. Helst med mästerverket Den tredje utlösningen, men det går förstås också bra med Människornas ögon eller Tänk att himlens alla stjärnor.
måndag 14 december 2009
De Hoop och vithajsdykning
av TOR BILLGREN
29 november. Min bror Ulf, hans fästmö Erika och deras son Theo, nio månader kom på besök! På väg ut till Cape Point stötte vi - som man alltid gör - på babianer. De blir allt fräckare, rapporterar tidningarna, och bemästrar numera konsten att öppna olåsta bildörrar.
Anledningen att vi åkte dit var (förutom att det är världens vackraste plats) att min bror några dagar tidigare hade annonserat att han hade för avsikt att fria till Erika. Han bad oss fundera ut en bra plats. Jag föreslog först skämtsamt Robben Island, men sedan bestämde vi oss snabbt för just Cape Point. I bakgrunden Godahoppsudden.
5 december. Kapstadens hamn, vid Waterfront. I vattnet slöa sälar.
6 december. Vi tog en helg i nationalparken De Hoop som ligger en bit öster om Cape Agulhas, Afrikas sydpets. Parken ligger oerhört isolerat och folktomt och är känd för sina totalvita sanddynor...
...som vi naturligtvis var tvungna att testa så fort vi kom dit.
7 december. Ulf och Erika återvänder från snorkeldykning i en av de tidvattenpooler som uppstår vid lågvatten. Att bada vid högvatten beskrevs i broschyrerna som "extremely dangerous". Eftersom parken tar emot väldigt få besökare får man stränder som den här alldeles för sig själv.
I bakgrunden: Erik och Theo.
Det låg rikligt med spillning på gräsmattan vid vår stuga i De Hoop. Jag riktar mina misstankar mot detta djur: bontebok, som var den vanligaste antilopen i parken.
Eland, världens största antilop. På avstånd såg vi en som kändes stor som en noshörning.
Och så zebror. Och babianer. På en joggintur en morgon stötte Erik på en flock på 50-60 individer. De hade uppenbart varit vid lägret längre bort och ställt till med jävulskap på natten, för det låg sopor utspridda överallt.
Precis en sån skylt som man inte vill se på en toalettdörr.
Tidigt på morgonen den 8 december åkte vi till Gansbai som är centralorten för hajdykningar. Sju pers i buren. Utanför cirklade fem eller sex vithajar, som lockades riktigt nära av ett tonfiskkadaver.
Det sa ofta DUNS och PLASK runt buren när hajarna kom nära. Men den här gången sa det KLÅNK. Hajen bet med andra ord i buren. Det hördes väldigt tydligt när man som jag vid tillfället var under vattnet. Det är således min bror som har tagit bilden.
Fiskblod och annat griseri användes också för att locka till sig djuren.
Även denna har min bror tagit. Han hade som synes större tur med hajbilderna.
29 november. Min bror Ulf, hans fästmö Erika och deras son Theo, nio månader kom på besök! På väg ut till Cape Point stötte vi - som man alltid gör - på babianer. De blir allt fräckare, rapporterar tidningarna, och bemästrar numera konsten att öppna olåsta bildörrar.
Anledningen att vi åkte dit var (förutom att det är världens vackraste plats) att min bror några dagar tidigare hade annonserat att han hade för avsikt att fria till Erika. Han bad oss fundera ut en bra plats. Jag föreslog först skämtsamt Robben Island, men sedan bestämde vi oss snabbt för just Cape Point. I bakgrunden Godahoppsudden.
5 december. Kapstadens hamn, vid Waterfront. I vattnet slöa sälar.
6 december. Vi tog en helg i nationalparken De Hoop som ligger en bit öster om Cape Agulhas, Afrikas sydpets. Parken ligger oerhört isolerat och folktomt och är känd för sina totalvita sanddynor...
...som vi naturligtvis var tvungna att testa så fort vi kom dit.
7 december. Ulf och Erika återvänder från snorkeldykning i en av de tidvattenpooler som uppstår vid lågvatten. Att bada vid högvatten beskrevs i broschyrerna som "extremely dangerous". Eftersom parken tar emot väldigt få besökare får man stränder som den här alldeles för sig själv.
I bakgrunden: Erik och Theo.
Det låg rikligt med spillning på gräsmattan vid vår stuga i De Hoop. Jag riktar mina misstankar mot detta djur: bontebok, som var den vanligaste antilopen i parken.
Eland, världens största antilop. På avstånd såg vi en som kändes stor som en noshörning.
Och så zebror. Och babianer. På en joggintur en morgon stötte Erik på en flock på 50-60 individer. De hade uppenbart varit vid lägret längre bort och ställt till med jävulskap på natten, för det låg sopor utspridda överallt.
Precis en sån skylt som man inte vill se på en toalettdörr.
Tidigt på morgonen den 8 december åkte vi till Gansbai som är centralorten för hajdykningar. Sju pers i buren. Utanför cirklade fem eller sex vithajar, som lockades riktigt nära av ett tonfiskkadaver.
Det sa ofta DUNS och PLASK runt buren när hajarna kom nära. Men den här gången sa det KLÅNK. Hajen bet med andra ord i buren. Det hördes väldigt tydligt när man som jag vid tillfället var under vattnet. Det är således min bror som har tagit bilden.
Fiskblod och annat griseri användes också för att locka till sig djuren.
Även denna har min bror tagit. Han hade som synes större tur med hajbilderna.
söndag 13 december 2009
"Perfect it is not, but excellent it is"
av TOR BILLGREN
Igår såg jag äntligen Clint Eastwoods film Invictus, som hade premiär i fredags. Jag hinner inte skriva något längre omdöme just nu, förutom att jag är nöjd. Jag skriver under på recensentsignaturen 2Oceanvibes lakoniska formulering: "Perfect it is not, but excellent it is.".
Som bekant är det Morgan Freeman som spelar Nelson Mandela, något som sydafrikanska journalister och rubriksättare gläds omåttligt över, med tanke på de ordlekar detta kan ge upphov till:
Mandela - Free man
Freemandela
och så vidare...
Som bekant är det Morgan Freeman som spelar Nelson Mandela, något som sydafrikanska journalister och rubriksättare gläds omåttligt över, med tanke på de ordlekar detta kan ge upphov till:
Mandela - Free man
Freemandela
och så vidare...
Mugabe vill återta makten i Zimbabwe
av TOR BILLGREN
Zimbabwes maktdelningsregering kommer att vara kortlivad, lovade Robert Mugabe i ett tal vid Zanu-PF:s kongress igår, då han valdes om som partiets "förstesekreterare".
– The inclusive government has a short life of 24 months. So we must be ready for the elections and we must not be defeated like we were last year. We must win resoundingly and regain the constituents we lost. (Sunday Morning Herald)
Denna stridsvilja är olycksbådande, särskilt mot bakgrund av de stora vapenleveranser och den ökade paramilitära aktivitet som noterats i landet de senaste åren. Vad förbereder Zanu-PF bakom kulisserna?
Samtidigt som Mugabe vässar krigsretoriken, gör landets premiärminister Morgan Tsvangirai allt för att få landet på fötter efter decennier av vanstyre. Nyligen vädjade han till zimbabwier i förskingringen att återvända hem. En vädjan som den zimbabwiske författaren Chenjari Hove avfärdade vänligen med bestämt i en bra artikel i veckans Mail & Guardian. Det går inte att be zimbabwier återvända så länge "the national climate of fear" råder i landet. Ett klimat som knappast har blivit mildare av Mugabes strävan att ta tillbaka makten i landet.
_______________________________________
Relaterade texter
Zimbabwe på väg in i värmen?
Från elände till elände
Aspekter av xenofobin
– The inclusive government has a short life of 24 months. So we must be ready for the elections and we must not be defeated like we were last year. We must win resoundingly and regain the constituents we lost. (Sunday Morning Herald)
Denna stridsvilja är olycksbådande, särskilt mot bakgrund av de stora vapenleveranser och den ökade paramilitära aktivitet som noterats i landet de senaste åren. Vad förbereder Zanu-PF bakom kulisserna?
Samtidigt som Mugabe vässar krigsretoriken, gör landets premiärminister Morgan Tsvangirai allt för att få landet på fötter efter decennier av vanstyre. Nyligen vädjade han till zimbabwier i förskingringen att återvända hem. En vädjan som den zimbabwiske författaren Chenjari Hove avfärdade vänligen med bestämt i en bra artikel i veckans Mail & Guardian. Det går inte att be zimbabwier återvända så länge "the national climate of fear" råder i landet. Ett klimat som knappast har blivit mildare av Mugabes strävan att ta tillbaka makten i landet.
_______________________________________
Relaterade texter
Zimbabwe på väg in i värmen?
Från elände till elände
Aspekter av xenofobin
fredag 11 december 2009
Goda nyheter, typ, från Uganda
av TOR BILLGREN
Idag tar Dagen äntligen upp den amerikanska, högerkristna kopplingen till Ugandas nya lagförslag om kraftigt skärpta straff för den som utför homosexuella handlingar. Enligt förslaget ska homosexuella handlingar straffas med livstids fängelse och "serieförbrytare" ska kunna dömas till döden. Tidningen utgår från en rapport författad av den anglikanska prästen Kapya Kaoma, där den amerikanske kändispastorn Rick Warren pekas ut som en av inspiratörerna till lagförslaget, något som han förnekar.. Själv har jag i sammanhanget nämnt Scott Lively och Don Schmierer från Exodus International, som medverkade vid en antihomosexuell konferens i Kampala i mars.
Tidningen tar inte upp det uppenbara parallellfallet med Åke Green, som för ett år sedan predikade om "riskerna med gaylobbyns framfart" i Etiopien – ett land där homosexuella handlingar ger ett års fängelse.
Det finns dock någon sorts "hopp" i Uganda. Igår rapporterade gaysajten Pink News att det aktuella lagförslaget antagligen kommer att justeras så att döds- och livstidsstraffet lyfts bort:
Visst är det goda nyheter att bögar och flator inte ska kunna avrättas – men lagen föreskriver fortfarande hårda straff för homosexuella och de som "propagerar" för homosexualitet. Och justeringen av lagförslaget får inte ta uppmärksamheten från det faktum att amerikanska och europeiska pastorer sprider starkt negativa och demoniserande antihomosexuella budskap i Tredje Världen, där situationen för homosexuella redan är mycket svår.
Tidningen tar inte upp det uppenbara parallellfallet med Åke Green, som för ett år sedan predikade om "riskerna med gaylobbyns framfart" i Etiopien – ett land där homosexuella handlingar ger ett års fängelse.
Det finns dock någon sorts "hopp" i Uganda. Igår rapporterade gaysajten Pink News att det aktuella lagförslaget antagligen kommer att justeras så att döds- och livstidsstraffet lyfts bort:
The minister for ethics and integrity, James Nsaba Buturo, reportedly said a more "refined" set of punishments would be favoured instead of execution.
Although it is not clear what this means, he pointed to so-called 'gay cure' therapies, saying the bill would promote counselling for gay people.
Buturo said the modified draft bill would come before parliament within two weeks.
Visst är det goda nyheter att bögar och flator inte ska kunna avrättas – men lagen föreskriver fortfarande hårda straff för homosexuella och de som "propagerar" för homosexualitet. Och justeringen av lagförslaget får inte ta uppmärksamheten från det faktum att amerikanska och europeiska pastorer sprider starkt negativa och demoniserande antihomosexuella budskap i Tredje Världen, där situationen för homosexuella redan är mycket svår.
"Invictus" recenserad!
av TOR BILLGREN
Den 24 juni 1995: President Nelson Mandela överräcker
VM-trofén till Springboks lagkapten Francois Pienaar.
2009: Morgan Freeman som Mandela och Matt Damon som Pienaar.
Den 24 juni 1995: President Nelson Mandela överräcker
VM-trofén till Springboks lagkapten Francois Pienaar.
2009: Morgan Freeman som Mandela och Matt Damon som Pienaar.
Idag har Invictus premiär – Clint Eastwoods film om Nelson Mandela och rugby-VM 1995. Recensionerna är hittills blandade. Ella Taylor medger i Village Voice att hon grät sig igenom hela slutet, men kallar också filmen "relentlessly conventional" och stämplar själva historieframställningen som "daft and selective to the point of distortion". Hon är framförallt kritisk till att Winne Madikizela-Mandela nästan exkluderats ur filmen, och att ANC:s hårdföra kärna porträtteras som "a bunch of thuggish ideologues". Men hey, det var väl precis vad de var?
På det hela taget tycker hon att filmen ramlar ner i den sedvanliga Eastwood-fållan – på ett negativt sätt:
Mail & Guardians inflytelserike filmredaktör Shaun De Waal, som brukar utse "Veckans film", stämplar Invictus som "NOT the movie of the week". Jag hade förväntat mig en skarp och spirituell sågning, men De Waal biter sig istället fast vid detaljer om skådespelarnas förmåga att imitera sydafrikansk engelska, och hur pass sydafrikanerna kommer att känna igen sig i filmen. Hans analyserande av Morgan Freemans Mandela-tolkning går lite väl långt:
Signaturen 2Oceansvibe tycker tvärtom på filmsajten SPL!NG – att Freemans Mandela är lysande:
2Oceansvibe tycker att filmen ibland känns stolpig och inte flyter överallt, men landar i ett positivt omdöme: "Perfect it is not, but excellent it is".
Jag ska se filmen så fort som möjligt. Framförallt är jag nyfiken på hur Eastwood har lyckats fånga den oerhört känsliga politiska situationen i början av 90-talet, som i stora stycken är förvriden och polariserad i boken som ligger till grund för filmen, Playing the Enemy av John Carlin. Men framförallt vill jag veta hur han har överfört berättelsens inneboende kraft och epik till vita duken, det som Shaun De Waal kallar historiens "ready-made power" i sin recension. Fortsättning följer.
På det hela taget tycker hon att filmen ramlar ner i den sedvanliga Eastwood-fållan – på ett negativt sätt:
In the end, Invictus becomes what almost every Eastwood movie becoms: an inquiry into masculinity shaped in the directors own image, with the answers already supplied.
Mail & Guardians inflytelserike filmredaktör Shaun De Waal, som brukar utse "Veckans film", stämplar Invictus som "NOT the movie of the week". Jag hade förväntat mig en skarp och spirituell sågning, men De Waal biter sig istället fast vid detaljer om skådespelarnas förmåga att imitera sydafrikansk engelska, och hur pass sydafrikanerna kommer att känna igen sig i filmen. Hans analyserande av Morgan Freemans Mandela-tolkning går lite väl långt:
And there are simple tics that register as wrong: Freeman often slouches where Mandela would be stiffly upright, I think; he has little of the regal sternness.
Signaturen 2Oceansvibe tycker tvärtom på filmsajten SPL!NG – att Freemans Mandela är lysande:
The role of Nelson Mandela could only really be played by Freeman and comparing his performance in Invictus with any other portrayal of Madiba is almost irrelevant.
2Oceansvibe tycker att filmen ibland känns stolpig och inte flyter överallt, men landar i ett positivt omdöme: "Perfect it is not, but excellent it is".
Eastwood captures the essence of South Africa with on-screne shooting, a largely South African cast and a wonderful understanding of the culture, giving Invictus a distinct South African flavour and instant authenticity.
Jag ska se filmen så fort som möjligt. Framförallt är jag nyfiken på hur Eastwood har lyckats fånga den oerhört känsliga politiska situationen i början av 90-talet, som i stora stycken är förvriden och polariserad i boken som ligger till grund för filmen, Playing the Enemy av John Carlin. Men framförallt vill jag veta hur han har överfört berättelsens inneboende kraft och epik till vita duken, det som Shaun De Waal kallar historiens "ready-made power" i sin recension. Fortsättning följer.
fredag 4 december 2009
FIFA:s bisarra krav
av TOR BILLGREN
188 dagar kvar till fotbolls-VM och ikväll sker den viktiga lottningen. Vem får möta vem? Vem hamnar i Dödens grupp? Vem får värdnationen möta i premiärmatchen? Världens tv-kameror är riktade mot Kapstaden som har laddat upp med olika inför-evenemang hela veckan. På stan finns storbildsskärmar, säkerheten är på topp och förväntningarna höga.
Men FIFA-cirkusen har sina baksidor. Sydafrikanerna tvingas ofta slå knut på sig själva för att tillfredsställa fotbollsorganisationens många villkor och fåfänga krav på odelad uppmärksamhet.
I måndags var det t.ex. internationella aidsdagen, en viktig angelägenhet i Sydafrika, där 11 procent av befolkningen är hivsmittade. Varken detta faktum eller själva dagen kunde FIFA ändra på, men däremot stoppades en aidsmarsch som skulle äga rum i samma stadsdel som den nybyggda Cape Town Stadium. Även den årliga gatufestivalen i bohemkvarteret Observatory har stoppats för att inte stjäla uppmärksamhet från lottningen. De kapstadsbor som inte är intresserade ska uppenbarligen inte kunna roa sig på annat sätt.
En annan absurditet är att FIFA anser sig ha ensamrätt på kombinationen ”fotboll” och ”2010”, något som visade sig när en lokal konfektyrfabrikant förbjöds att tillverka runda klubbor med årtalet på pappret. Och den som reser hela vägen till Sydafrika för att bekanta sig med södra Afrikas världsberömda ölsorter (Windhoek, Castle, Jack Black), får söka dem utanför VM-arrangemangen, eftersom FIFA har sålt ölmonopolet till amerikanska Budweiser.
Bilden FIFA skapar av sig själv genom detta beteende är föga smickrande. Jag ser en korsning av en svärm gräshoppor som drar från land till land för att berika sig själva och boulepolarna, och ett litet barn som geggar med maten och vrålar så fort någon annan försöker föra en konversation runt middagsbordet. Måtte Sydafrikas tålamod räcka.
_______________________________________
Fotnoter:
- För mer FIFA-kritik, se journalisten Andrew Jennings hemsida Transparency in sport
- Lottningen sänds i SVT24 kl 18:30 - 19:30
Men FIFA-cirkusen har sina baksidor. Sydafrikanerna tvingas ofta slå knut på sig själva för att tillfredsställa fotbollsorganisationens många villkor och fåfänga krav på odelad uppmärksamhet.
I måndags var det t.ex. internationella aidsdagen, en viktig angelägenhet i Sydafrika, där 11 procent av befolkningen är hivsmittade. Varken detta faktum eller själva dagen kunde FIFA ändra på, men däremot stoppades en aidsmarsch som skulle äga rum i samma stadsdel som den nybyggda Cape Town Stadium. Även den årliga gatufestivalen i bohemkvarteret Observatory har stoppats för att inte stjäla uppmärksamhet från lottningen. De kapstadsbor som inte är intresserade ska uppenbarligen inte kunna roa sig på annat sätt.
En annan absurditet är att FIFA anser sig ha ensamrätt på kombinationen ”fotboll” och ”2010”, något som visade sig när en lokal konfektyrfabrikant förbjöds att tillverka runda klubbor med årtalet på pappret. Och den som reser hela vägen till Sydafrika för att bekanta sig med södra Afrikas världsberömda ölsorter (Windhoek, Castle, Jack Black), får söka dem utanför VM-arrangemangen, eftersom FIFA har sålt ölmonopolet till amerikanska Budweiser.
Bilden FIFA skapar av sig själv genom detta beteende är föga smickrande. Jag ser en korsning av en svärm gräshoppor som drar från land till land för att berika sig själva och boulepolarna, och ett litet barn som geggar med maten och vrålar så fort någon annan försöker föra en konversation runt middagsbordet. Måtte Sydafrikas tålamod räcka.
Publicerad i Sydsvenskan den 4 december 2009
_______________________________________
Fotnoter:
- För mer FIFA-kritik, se journalisten Andrew Jennings hemsida Transparency in sport
- Lottningen sänds i SVT24 kl 18:30 - 19:30
torsdag 3 december 2009
"Soccernomics" sticker hål på VM-myter
av TOR BILLGREN
Precis innan den viktiga VM-lottningen, som äger rum i Kapstaden i morgon uppmärksammar Cape Times boken Soccernomics, skriven av ekonomiprofessorn Stefan Szymanski och sportjournalisten Simon Kuper.
Boken sticker hål på ett antal myter om sambanden mellan fotboll, pengar och tunga turneringar, och författarna varnar Sydafrika att inte skruva upp förväntningarna på ekonomisk blomstring i samband med VM alltför mycket. "The next World Cup will not be an airplane dropping dollars on South Africa", skriver de. Cape Times citerar en intervju med Szymanski:
– The problem for South Africa is that it had to spend quite a lot to build stadiums.
– Germany could afford this and it had stadiums anyway. But South Africa is a nation that can ill afford to fritter awa a few billions on white elephants.
Författarna understryker att de inte vill förstöra magin kring fotbollen. Men att de vill förstå mönstren bakom de ekonomiska effekterna, eftersom de inte är slumpmässiga.
Boken sticker hål på ett antal myter om sambanden mellan fotboll, pengar och tunga turneringar, och författarna varnar Sydafrika att inte skruva upp förväntningarna på ekonomisk blomstring i samband med VM alltför mycket. "The next World Cup will not be an airplane dropping dollars on South Africa", skriver de. Cape Times citerar en intervju med Szymanski:
– The problem for South Africa is that it had to spend quite a lot to build stadiums.
– Germany could afford this and it had stadiums anyway. But South Africa is a nation that can ill afford to fritter awa a few billions on white elephants.
Författarna understryker att de inte vill förstöra magin kring fotbollen. Men att de vill förstå mönstren bakom de ekonomiska effekterna, eftersom de inte är slumpmässiga.
måndag 30 november 2009
Zimbabwe på väg in i värmen?
av TOR BILLGREN
Jacob Zuma har under helgens Commonwealth-möte i Trinidad & Tobago argumenterat för att Zimbabwe åter ska tas upp i gemenskapen, som ett erkännande av de demokratiska framsteg som hittills gjorts i landet.
Commonwealth-ledarna är positiva till förslaget om inkludering av Zimbabwe och uppmanar landet att fullfölja maktdelningsavtalet. I mötets slutdokument uttrycks ambitionen att snabbt skapa villkor för återinträde. Landet uteslöts 2002.
Under sitt besök i Sydafrika i september förklarade statsminister Fredrik Reinfeldt att EU inte är berett att häva de sanktioner som unionen upprätthåller mot vissa nyckelindivider inom Zanu-PF.
Equally, along with the lifting of sanctions, it will represent the international community’s support and encouragement to parties to continue the dialogue that will deliver a lasting solution to the challenges facing the country,” Presidential Spokesman Vincent Magwenya said. (Citizen)
Commonwealth-ledarna är positiva till förslaget om inkludering av Zimbabwe och uppmanar landet att fullfölja maktdelningsavtalet. I mötets slutdokument uttrycks ambitionen att snabbt skapa villkor för återinträde. Landet uteslöts 2002.
Under sitt besök i Sydafrika i september förklarade statsminister Fredrik Reinfeldt att EU inte är berett att häva de sanktioner som unionen upprätthåller mot vissa nyckelindivider inom Zanu-PF.
Meteorfilm
av TOR BILLGREN
Förra lördagen lystes himlen över norra Sydafrika upp av en meteor. Någon nedslagsplats har ännu inte konstaterats, men myndigheterna har klargjort att var den än hamnat, är den statlig egendom.
Förra lördagen lystes himlen över norra Sydafrika upp av en meteor. Någon nedslagsplats har ännu inte konstaterats, men myndigheterna har klargjort att var den än hamnat, är den statlig egendom.
Kristen kampanj bakom förslag om dödsstraff
av TOR BILLGREN
Nu börjar allt fler tidningar, kommentatorer och makthavare uppmärksamma det ugandiska lagförslag som föreskriver långa fängelsestraff och till och med dödsstraff för den som utför homosexuella handlingar. I helgen publicerade The Guardian två artiklar om saken (här och här), och i Ekots lördagsintervju sa biståndsminister Gunilla Carlsson att Sverige drar in sitt bistånd till landet om lagen blir verklighet.
– Jag tycker att det är förfärligt. Min statssekreterare har direktkontakter med regeringen tagit upp detta. Vi har markerat på plats och jag själv också försökt ha kontakter med organisationer som jobbar med dem som nu är måltavla för förtrycket i Uganda, sade Gunilla Carlsson. [TT via Dagen]
Bakom lagförslaget ligger dels horribla föreställningar om homosexualitet i Uganda, dels en högerkristen amerikansk kampanj, som jag skrivit utförligt om på Antigayretorik och i tidningar som Expressen och Expo. Även Guardian understryker banden till USA i gårdagens artikel. Lagförslagets teoretiska delar är oerhört influerade av amerikansk högerkristen retorik.
Det är viktigt att understryka att det finns en stark kristen opinion mot lagförslaget. Se t.ex. Box Turlte Bulletin och Warren Throckmortons blogg. Den senare har även startat Facebook-gruppen Speak out against Uganda's Anti-Homosexuality Bill 2009, som innehåller uppdaterad information och förslag på protest- och böneaktioner etc.
Det Ugandiska lagförslaget ligger här. Nedan ligger några av mina texter i ärendett, se även de ovan länkade texterna i Expo och Expressen.
9 mars
Kristna ledare kämpar för förföljelse av homosexuella
10 mars
EU-parlamentariker fördömer antigaykonferens i Uganda
10 mars
Tar Exodus avstånd från Scott Lively?
13 mars
"Homolobbyns agenda är att göra hela världen gay"
18 september
Ugandas "Anti-Homosexuality Bill"
Här ligger Bengt Helds texter om saken.
– Jag tycker att det är förfärligt. Min statssekreterare har direktkontakter med regeringen tagit upp detta. Vi har markerat på plats och jag själv också försökt ha kontakter med organisationer som jobbar med dem som nu är måltavla för förtrycket i Uganda, sade Gunilla Carlsson. [TT via Dagen]
Bakom lagförslaget ligger dels horribla föreställningar om homosexualitet i Uganda, dels en högerkristen amerikansk kampanj, som jag skrivit utförligt om på Antigayretorik och i tidningar som Expressen och Expo. Även Guardian understryker banden till USA i gårdagens artikel. Lagförslagets teoretiska delar är oerhört influerade av amerikansk högerkristen retorik.
Det är viktigt att understryka att det finns en stark kristen opinion mot lagförslaget. Se t.ex. Box Turlte Bulletin och Warren Throckmortons blogg. Den senare har även startat Facebook-gruppen Speak out against Uganda's Anti-Homosexuality Bill 2009, som innehåller uppdaterad information och förslag på protest- och böneaktioner etc.
Det Ugandiska lagförslaget ligger här. Nedan ligger några av mina texter i ärendett, se även de ovan länkade texterna i Expo och Expressen.
9 mars
Kristna ledare kämpar för förföljelse av homosexuella
10 mars
EU-parlamentariker fördömer antigaykonferens i Uganda
10 mars
Tar Exodus avstånd från Scott Lively?
13 mars
"Homolobbyns agenda är att göra hela världen gay"
18 september
Ugandas "Anti-Homosexuality Bill"
Här ligger Bengt Helds texter om saken.
torsdag 26 november 2009
Sydafrikas Systembubbel
av TOR BILLGREN
Sydafrikas bubbel görs på precis samma sätt som Champagne, men kallas Méthode Cape Classique, MCC, och är ofta minst lika bra som sitt franska kusinvin. Systembolagets utbud av MCC-viner är skralt till antal, men bra till kvalitet. Eftersom det är fredag och nya upplagan av Sydafrikas vinbibel Platter's South African Wines just har anlänt, kommer här en genomgång av hur dessa viner uppfattas på hemmaplan (med reservation för att Systemets utbud kan vara specialproducerat och därför skiljer sig från det sydafrikanska, trots att att vinerna har samma namn).
I år fick inget MCC-vin full pott av Platter (5 stjärnor), däremot finns flera 4,5:or. Graham Beck Blanc de Blanc Brut 2005 är ett av dem och det enda av toppvinerna som säljs i Sverige. 149 kronor, som Systemet tar, är ett väldigt bra pris; när jag kollade samma vin i vinbutiken nere på stan (som i och för sig överlag är dyr), gick det på 180.
Graham Beck Brut (Pinot Noir/Chardonnay) får också högt betyg av Platter (4), och är en av mina favoriter här nere. En halvflaska på älsklingskrogen Apprentice går på 85 spänn... På Systembolaget kostar en helflaska 99 kronor, vilket gör det till det i mitt tycke mest prisvärda av Sydafrikas bubbel i Sverige.
Ett annat utmärkt vin är Pongrácz, som de flesta förmodligen (jag också) köper för den coola flaskan. Men inuti finns ett knastertorrt supervin som inte är många tior billigare i Sydafrika.
Cape Crown Cuvée Brut (67 kr) är betydligt enklare, men intressant för den som är nyfiken på hur bubblande Sauvignon Blanc smakar. Det är dock inte tillverkat enligt champagnemetoden, utan kolsyrat.
Hela listan
Graham Beck Blanc de Blanc Brut
- Distrikt: Robertson
- Chardonnay
- 149 kr (I Sydafrika upp till 180)
- Betyg hos Platter: 4,5
- Omdöme: Highly respected award-winning label. 2005: Still young and vibrant, will reward cellaring. Fine citrus-tinged flavours, firm bubble.
Graham Beck Brut (Mitt val)
- Distrikt: Robertson
- Pinot Noir/Chardonnay
- 99 kr
- Betyg hos Platter: 4
- Omdöme: This non-vintage sets the industry standard. Crisply dry with persistent fine bead, brioche richness & delicate baked apple fruit
Pongrácz
- Pinot Noir/Chardonnay
- 109 kr (I Sydafrika 65-90)
- Betyg hos Platter: 3,5
- Omdöme: Reliable MCC. Yellow stone-fruit aromas, stimulating critic notes. Mouthfilling & reasonably lengthy
- Vinet är uppkallat efter den ungerske aristokraten Desiderius Pongrácz som på 50-talet flydde undan Röda Armén, först till Österrike och slutligen till Sydafrika, där han blev en inflytelserik vitikulturist
Morgenhof Brut Reserve
- Distrikt: Simonsberg-Stellenbosch
- Pinot Noir/Chardonnay
- 139 kr
- Betyg hos Platter: 4
- Omdöme: Most attractive dry. 2005 Nutty, toasty highlights to ripe apple fruit; elegant lively freshness & some depth & character
Cape Crown Cuvée Brut
- Producent: Swartland Winery (Swartland)
- Savignon Blanc
- 67 kr
- Betyg hos Platter: 2
- Omdöme: Assertively dry with sauv'ss grassy aroma.
Provenance
- Producent: Saronsberg (Tulbagh)
- 149 kr
- Ej testad
________________________
Betygen
5,0 = Superlative. A Cape Classic
4,5 = Outstanding
4,0 = Excellent
3,5 = Very good / promising
3,0 = Characterful, appealing
2,5 = Good everyday drinking
2,0 = Pleasant drinking
1,5 = Casual quaffing
1,0 = Plain and simple
0,5 = Very ordinary
I år fick inget MCC-vin full pott av Platter (5 stjärnor), däremot finns flera 4,5:or. Graham Beck Blanc de Blanc Brut 2005 är ett av dem och det enda av toppvinerna som säljs i Sverige. 149 kronor, som Systemet tar, är ett väldigt bra pris; när jag kollade samma vin i vinbutiken nere på stan (som i och för sig överlag är dyr), gick det på 180.
Graham Beck Brut (Pinot Noir/Chardonnay) får också högt betyg av Platter (4), och är en av mina favoriter här nere. En halvflaska på älsklingskrogen Apprentice går på 85 spänn... På Systembolaget kostar en helflaska 99 kronor, vilket gör det till det i mitt tycke mest prisvärda av Sydafrikas bubbel i Sverige.
Ett annat utmärkt vin är Pongrácz, som de flesta förmodligen (jag också) köper för den coola flaskan. Men inuti finns ett knastertorrt supervin som inte är många tior billigare i Sydafrika.
Cape Crown Cuvée Brut (67 kr) är betydligt enklare, men intressant för den som är nyfiken på hur bubblande Sauvignon Blanc smakar. Det är dock inte tillverkat enligt champagnemetoden, utan kolsyrat.
Hela listan
Graham Beck Blanc de Blanc Brut
- Distrikt: Robertson
- Chardonnay
- 149 kr (I Sydafrika upp till 180)
- Betyg hos Platter: 4,5
- Omdöme: Highly respected award-winning label. 2005: Still young and vibrant, will reward cellaring. Fine citrus-tinged flavours, firm bubble.
Graham Beck Brut (Mitt val)
- Distrikt: Robertson
- Pinot Noir/Chardonnay
- 99 kr
- Betyg hos Platter: 4
- Omdöme: This non-vintage sets the industry standard. Crisply dry with persistent fine bead, brioche richness & delicate baked apple fruit
Pongrácz
- Pinot Noir/Chardonnay
- 109 kr (I Sydafrika 65-90)
- Betyg hos Platter: 3,5
- Omdöme: Reliable MCC. Yellow stone-fruit aromas, stimulating critic notes. Mouthfilling & reasonably lengthy
- Vinet är uppkallat efter den ungerske aristokraten Desiderius Pongrácz som på 50-talet flydde undan Röda Armén, först till Österrike och slutligen till Sydafrika, där han blev en inflytelserik vitikulturist
Morgenhof Brut Reserve
- Distrikt: Simonsberg-Stellenbosch
- Pinot Noir/Chardonnay
- 139 kr
- Betyg hos Platter: 4
- Omdöme: Most attractive dry. 2005 Nutty, toasty highlights to ripe apple fruit; elegant lively freshness & some depth & character
Cape Crown Cuvée Brut
- Producent: Swartland Winery (Swartland)
- Savignon Blanc
- 67 kr
- Betyg hos Platter: 2
- Omdöme: Assertively dry with sauv'ss grassy aroma.
Provenance
- Producent: Saronsberg (Tulbagh)
- 149 kr
- Ej testad
________________________
Betygen
5,0 = Superlative. A Cape Classic
4,5 = Outstanding
4,0 = Excellent
3,5 = Very good / promising
3,0 = Characterful, appealing
2,5 = Good everyday drinking
2,0 = Pleasant drinking
1,5 = Casual quaffing
1,0 = Plain and simple
0,5 = Very ordinary
Sydafrikas bästa krogar
av TOR BILLGREN
Nu har nya Eat Out kommit ut, guiden som listar Sydafrikas 1001 bästa restauranger Och tio-i-topplistan ger glasklart besked: det är hit till vinländerna man ska resa om man är intresserad av extraordinära krogupplevelser. Hela åtta av de elva på listan finns i och kring Stellenbosch och Kapstaden. Johannesburg, som är centrum för landets ekonomiska elit har bara en av toppkrogarna, liksom den politiska huvudstaden Pretoria.
1. La Colombe, ligger på vingården Constantia Uitsig [öjtsech] utanför Kapstaden. Hit har vi ofta tänkt att ta oss, men det har aldrig blivit av. Systembolaget hade deras Semillon för några år sedan. Aningen prisad, men ändå en upplevelse för sin säregenhet och utpräglade sydafrikanska ton.
2. Mosaic Restaurant, Pretoria.
3. Rust en Vrede Restaurant, Stellenbosch. Här ska vi äta julmiddag. Lovande.
4. Terroir, Stellenbosch. Perfekt belägen på vingården Kleine Zalze utanför stan. Totalt avskilt, totalt lugn, som att komma in i en sagovärld där verkligheten satts på paus. Prestigelöst med meny på griffeltavla, konsekvent förmedlad småstadsprovencalsk känsla.
Själva vingården är också bra. Och bland Kleine Zalzes billighetssortiment finns Foot of Africa – det i särklass mest sålda vinet i Sverige. Tänk på det när ni dricker det, att vingården som producerar vinet har en av Sydafrikas bästa restauranger. Och att jag sitter där då och då och tittar ut över bergen. Och att ni egentligen borde dricka något av deras bättre viner istället.
5. The Roundhouse, Kapstaden.
6. The Restaurant at Grande Provence, Franschhoek
7. The Greenhouse at the Cellars, Kapstaden
8. Roots, Johannesburg
9. 9th Ave Bistro, Durban
10. Overture, Stellenbosch. Ligger lite utanför stan på vingården Hidden Valley, som är en mycket imponerande anläggning med häftig arkitektur och otrolig utsikt. Genom de stora fönstren ser man ståltankarna stå på hedersplats, on display. Vi var där för några månader sedan, ett sällskap på tre som åt varsin 4-5-rättersmåltid med amuse-bouche och utvalda viner. Notan slutade på 1200, inklusive dricks. Det är vad ett kuvert hade kostat i Sverige.
10. The Tasting Room at Le Quartier Francais, Franschhoek. Här åt jag för några år sedan världens bästa anka. Jag minns måltiden i detalj, konsistensen, smaken, upplägget. Måste snart dit igen.
1. La Colombe, ligger på vingården Constantia Uitsig [öjtsech] utanför Kapstaden. Hit har vi ofta tänkt att ta oss, men det har aldrig blivit av. Systembolaget hade deras Semillon för några år sedan. Aningen prisad, men ändå en upplevelse för sin säregenhet och utpräglade sydafrikanska ton.
2. Mosaic Restaurant, Pretoria.
3. Rust en Vrede Restaurant, Stellenbosch. Här ska vi äta julmiddag. Lovande.
4. Terroir, Stellenbosch. Perfekt belägen på vingården Kleine Zalze utanför stan. Totalt avskilt, totalt lugn, som att komma in i en sagovärld där verkligheten satts på paus. Prestigelöst med meny på griffeltavla, konsekvent förmedlad småstadsprovencalsk känsla.
Själva vingården är också bra. Och bland Kleine Zalzes billighetssortiment finns Foot of Africa – det i särklass mest sålda vinet i Sverige. Tänk på det när ni dricker det, att vingården som producerar vinet har en av Sydafrikas bästa restauranger. Och att jag sitter där då och då och tittar ut över bergen. Och att ni egentligen borde dricka något av deras bättre viner istället.
5. The Roundhouse, Kapstaden.
6. The Restaurant at Grande Provence, Franschhoek
7. The Greenhouse at the Cellars, Kapstaden
8. Roots, Johannesburg
9. 9th Ave Bistro, Durban
10. Overture, Stellenbosch. Ligger lite utanför stan på vingården Hidden Valley, som är en mycket imponerande anläggning med häftig arkitektur och otrolig utsikt. Genom de stora fönstren ser man ståltankarna stå på hedersplats, on display. Vi var där för några månader sedan, ett sällskap på tre som åt varsin 4-5-rättersmåltid med amuse-bouche och utvalda viner. Notan slutade på 1200, inklusive dricks. Det är vad ett kuvert hade kostat i Sverige.
10. The Tasting Room at Le Quartier Francais, Franschhoek. Här åt jag för några år sedan världens bästa anka. Jag minns måltiden i detalj, konsistensen, smaken, upplägget. Måste snart dit igen.
onsdag 25 november 2009
"The definition of a Coloured"
av TOR BILLGREN
F.W. och Marike De Klerk (1937-2001)
F.W. och Marike De Klerk (1937-2001)
Förtala inte de döda, brukar det heta. Nej, men om de förtalar sig själva då? Så här kunde snacket gå inom Sydafrikas styrande elit för 25 år sedan.
– You know, they are a negative group. The definition of a Coloured in the population register is someone that is not black, and is not white and is also not an Indian, in other words a non-person. They are the left-overs. They are the people that were left after the nations were sorted out. They are the rest.
– You know, they are a negative group. The definition of a Coloured in the population register is someone that is not black, and is not white and is also not an Indian, in other words a non-person. They are the left-overs. They are the people that were left after the nations were sorted out. They are the rest.
Marike De Klerk, 1983.
Xenofobi-uppdateringar. Nytt fall i Kapstaden
av TOR BILLGREN
Idag publicerade Helsingborgs Dagblad min artikel om flyktingkrisen i De Doorns. Av någon anledning har dessa 3000 zimbabwiers öde inte engagerat andra svenska medier.
Fallet följs upp i dagens Cape Times, som noterar att flyktingarna fortfarande bor i tält på en sportarena. Inga lösningar i sikte.
Samtidigt rapporteras att utländska medborgare i den informella bostättningen Imizamo Yethu i Kapstaden, har fått ett ultimatum att ge sig iväg från området, senast ikväll. Hotet är en följd av att tre malawier misstänks för att ha våldtagit en treårig flicka. En av invånarna förklarar:
– This is not xenophobia, it is about the rape of a little girl and we are saying their ethics and morals are not the same as ours, they must therefore leave peacefully because we do not want them here.
Hm, är det inte just denna typ av kollektiva kategoriseringar och fördomar som är själva definitionen av främlingsfientlighet...?
Fallet följs upp i dagens Cape Times, som noterar att flyktingarna fortfarande bor i tält på en sportarena. Inga lösningar i sikte.
Samtidigt rapporteras att utländska medborgare i den informella bostättningen Imizamo Yethu i Kapstaden, har fått ett ultimatum att ge sig iväg från området, senast ikväll. Hotet är en följd av att tre malawier misstänks för att ha våldtagit en treårig flicka. En av invånarna förklarar:
– This is not xenophobia, it is about the rape of a little girl and we are saying their ethics and morals are not the same as ours, they must therefore leave peacefully because we do not want them here.
Hm, är det inte just denna typ av kollektiva kategoriseringar och fördomar som är själva definitionen av främlingsfientlighet...?
Från elände till elände
av TOR BILLGREN
____________________________________
Relaterade texter
18 nov: Ny våg av främlingsfientligt våld
18 nov: Aspekter av xenofobin
19 nov: Röda Korset vädjar om hjälp till De Doorns
Förra veckan hände det igen. Utländska medborgare hotades av lokala invånare och tvingades fly hals över huvud medan deras plåtskjul förstördes av den uppretade mobben. ”De tar våra jobb”, är det ständiga mantrat från förövarna. ”De accepterar lägre löner och konkurrerar ut sydafrikaner.”
Det var förra tisdagen som 3000 zimbabwier jagades iväg från sina hem i en kåkstad vid De Doorns 15 mil nordost om Kapstaden. Sedan dess har de fått bo i tillfälliga lösningar i kommunala byggnader eller ute i det fria. Röda Korset vädjade i slutet av veckan om bröstmjölksersättning, bränsle och 2 miljoner kronor för att klara den värsta krisen. Men ännu finns ingen långsiktig lösning i sikte.
Denna typ av våld mot utlänningar är tyvärr inte helt ovanligt i Sydafrika. Det har noterats incidenter ända sedan 1994, och det värsta utbrottet hittills var i maj 2008, då en våg med epicentrum i kåkstaden Alexandra i Johannesburg drog genom landet. 60 000 människor drevs på flykt, 62 hackades, slogs eller brändes ihjäl.
Även efter detta trauma har liknande spänningar blossat upp, bl.a. i kåkstäderna utanför Kapstaden. I juni fick somaliska småhandlare i Gugulethu brev om att de hade sju dagar på sig att lämna området. Här grep dock polisen in snabbt och lyckades lösa situationen. De som framfört hoten bad om ursäkt.
Situationen bland Sydafrikas fattiga är komplex och kritisk. Utbildningsunderskottet bland de svarta och färgade befolkningsgrupperna är enormt. Med en arbetslöshet på 25 procent blir konkurrensen om minsta ströjobb stenhård. Striden i De Doorns har handlat om vindruvsplockning, som ger cirka 80 kronor om dagen. Därtill tar Sydafrika emot väldigt många asyksökande – lika många som hela EU. Ett fattigt land på 49 miljoner invånare tar alltså emot lika många människor som en välbärgad union med ett sammanlagt invånareantal på 500 miljoner.
Men problemet är aldrig att människor söker sig till en fristad. Problemet är att de måste fly från första början. Och i fallet med Zimbabwe har Sydafrika i egenskap av den mest inflytelserika nationen i södra Afrika ett stort ansvar. Åratal av vattentrampande ”tyst dipomati” har i praktiken fungerat som ett välsignande av Zanu-PF-regimens vansinniga politik. Den sydafrikanska undfallenheten kulminerade i mars 2007, då landet vägrade stödja en resolution i FN:s säkerhetsråd som kritiserade Mugabes våldsamma attacker mot oppositionen. Sydafrikas FN-ambassadör menade att Zimbabwefrågan inte hotar internationell säkerhet och därför inte hör hemma i Säkerhetsrådet. Vilket självfallet är nonsens. Flyktingsituationer är alltid internationella angelägenheter.
Medan politikerna på båda sidor klyver hår och skyddar sin prestige, fortsätter flyktingarna att välla in över gränsen. Från en otrygg tillvaro i Zimbabwe, till en osäker framtid i Sydafrika. Från elände till elände.
Det var förra tisdagen som 3000 zimbabwier jagades iväg från sina hem i en kåkstad vid De Doorns 15 mil nordost om Kapstaden. Sedan dess har de fått bo i tillfälliga lösningar i kommunala byggnader eller ute i det fria. Röda Korset vädjade i slutet av veckan om bröstmjölksersättning, bränsle och 2 miljoner kronor för att klara den värsta krisen. Men ännu finns ingen långsiktig lösning i sikte.
Denna typ av våld mot utlänningar är tyvärr inte helt ovanligt i Sydafrika. Det har noterats incidenter ända sedan 1994, och det värsta utbrottet hittills var i maj 2008, då en våg med epicentrum i kåkstaden Alexandra i Johannesburg drog genom landet. 60 000 människor drevs på flykt, 62 hackades, slogs eller brändes ihjäl.
Även efter detta trauma har liknande spänningar blossat upp, bl.a. i kåkstäderna utanför Kapstaden. I juni fick somaliska småhandlare i Gugulethu brev om att de hade sju dagar på sig att lämna området. Här grep dock polisen in snabbt och lyckades lösa situationen. De som framfört hoten bad om ursäkt.
Situationen bland Sydafrikas fattiga är komplex och kritisk. Utbildningsunderskottet bland de svarta och färgade befolkningsgrupperna är enormt. Med en arbetslöshet på 25 procent blir konkurrensen om minsta ströjobb stenhård. Striden i De Doorns har handlat om vindruvsplockning, som ger cirka 80 kronor om dagen. Därtill tar Sydafrika emot väldigt många asyksökande – lika många som hela EU. Ett fattigt land på 49 miljoner invånare tar alltså emot lika många människor som en välbärgad union med ett sammanlagt invånareantal på 500 miljoner.
Men problemet är aldrig att människor söker sig till en fristad. Problemet är att de måste fly från första början. Och i fallet med Zimbabwe har Sydafrika i egenskap av den mest inflytelserika nationen i södra Afrika ett stort ansvar. Åratal av vattentrampande ”tyst dipomati” har i praktiken fungerat som ett välsignande av Zanu-PF-regimens vansinniga politik. Den sydafrikanska undfallenheten kulminerade i mars 2007, då landet vägrade stödja en resolution i FN:s säkerhetsråd som kritiserade Mugabes våldsamma attacker mot oppositionen. Sydafrikas FN-ambassadör menade att Zimbabwefrågan inte hotar internationell säkerhet och därför inte hör hemma i Säkerhetsrådet. Vilket självfallet är nonsens. Flyktingsituationer är alltid internationella angelägenheter.
Medan politikerna på båda sidor klyver hår och skyddar sin prestige, fortsätter flyktingarna att välla in över gränsen. Från en otrygg tillvaro i Zimbabwe, till en osäker framtid i Sydafrika. Från elände till elände.
Publicerad i Helsingborgs Dagblad den 25 november 2009
____________________________________
Relaterade texter
18 nov: Ny våg av främlingsfientligt våld
18 nov: Aspekter av xenofobin
19 nov: Röda Korset vädjar om hjälp till De Doorns
måndag 23 november 2009
ANC och kommunistpartiet
av TOR BILLGREN
Bearbetat radiomanus
Bearbetat radiomanus
OBS har de senaste veckorna tagit upp olika aspekter av kommunismen efter murens fall, och undersökt var kommunismen fortfarande lever och frodas. Sydafrikas regeringsparti ANC styr landet med stöd från en allians, som består av kommunistpartiet SACP och landsorganisationen Cosatu. Förra helgen hade de en konferens, där de redde ut meningsskiljaktigheter och befäste samarbetet. Vad betyder denna vänsterallians för den faktiska politiken i Sydafrika? Och hur påtagligt är det kommunistiska inflytande? Tor Billgren, OBS utsände i Sydafrika, har undersökt saken, och börjar sin rapport med ett citat:
– Vi var tvungna att kämpa och vinna varenda strid – och vi kämpade och vann. Som Zjukov, vann vi kriget mot fascismen och införde det kommunistiska systemet.
Så sa Fikile Mbalula vid en presskonferens under ANC:s dramatiska partikongress i Polokwane 2007. Han var då ordförande för ANC:s ungdomsförbund, och Zjukov, som han jämförde sig med, var den sovjetiske general som ledde Röda Armén in i Berlin, och besegrade nazisterna i april 1945.
Den seger Mbalula talade om här, var att Jacob Zuma valdes till ANC-ordförande, och ersatte Thabo Mbeki. Bakom den här kuppen, för det var strängt taget en kupp, låg ANC:s allierade på vänsterkanten: kommunistpartiet SACP och fackorganisationen COSATU, samt ANC:s ungdomsförbund. Och anledningen till att de ville bli av med Mbeki var att han under sitt presidentskap hade marginaliserat vänsteralliansen och fört en marknadsorienterad ekonomisk politik. Och de lyckades alltså som kungamakare.
Vad menade då Fikile Mbalula med sitt uttalande i Polokwane? Infördes kommunism i landet? Nej, knappast, den ickesocialistiska ekonomiska politiken ligger fast. Men kommunistpartiets inflytande har ökat markant. Och det finns en hel del som tyder på att det kan bli ännu större.
Historiskt har kommunistpartiet och ANC har alltid gått hand i hand. Båda organisationerna hade täta band med Sovjetunionen, som stödde dem med pengar och vapen, och många av organisationernas höga funktionärer – det vill säga de som idag är ministrar och ledare i det nya Sydafrika – fick sin politiska skolning av sovjetideologer. Även Kina bidrog med pengar, särskilt på 80-talet, efter att Sovjetunionen fått ekonomiska bekymmer.
Samtidigt har frågan om kommunismen alltid varit kontroversiell inom ANC – Nelson Mandela var t.ex. inte kommunist utan mer västcentrerad i sin politiska uppfattning. Likväl hade ANC länge på sin agenda att införa socialism i Sydafrika, något som fördröjde befrielsen, eftersom apartheidregimen BÅDE fruktade svart majoritet OCH socialism.
Hur ser det ut idag då? På ytan är alliansen oerhört radikal. Terminologin och retoriken är ofta revolutionär. COSATU:s logotyp är starkt sovjetinspirerad, kommunistpartiet använder sig fortfarande stolt av hammaren och skäran. ANC:s struktur och ledarkult benämns ofta stalinistisk även av balanserade kommentatorer. Och ANC:s ungdomsförbund har nyligen dragit igång en högljudd kampanj för nationalisering av landets gruvor.
Det är dock inte helt lätt att avgöra hur pass djupt detta radikala ytskikt går. Det bästa svaret är förmodligen: Djupare än vad det verkar. För kommunistpartiet existerar inte som en separat politisk enhet och har aldrig ställt upp i något val, utan är liksom införlivat i ANC. Organisationerna flyter in i varann, medlems- och ledarskapet är i viss utsträckning parallellt. ANC:s generalsekreterare Gwede Mantashe där till exempel också nationell ordförande för kommunistpartiet.
Denna konstruktion gör att kommunistpartiet genom ANC-mandat har en betydande representation i parlamentet. Upp till 20 % av ledamöterna var medlemmar i partiet före valet i april.
Så trots att det alltså aldrig fått en enda röst i ett val, är läget för Sydafrikas kommunistparti bättre än nånsin. Kommunisterna har dessutom gentjänster att inhämta från president Zuma, eftersom de ju förde honom till makten. Först i ANC, sedan i landet. Något som demonstrerade att de är en kraft att räkna med i Sydafrika – även utan demokratiskt mandat.
Fotnot
Fikile Mbalula är idag biträdande polisminister.
– Vi var tvungna att kämpa och vinna varenda strid – och vi kämpade och vann. Som Zjukov, vann vi kriget mot fascismen och införde det kommunistiska systemet.
Så sa Fikile Mbalula vid en presskonferens under ANC:s dramatiska partikongress i Polokwane 2007. Han var då ordförande för ANC:s ungdomsförbund, och Zjukov, som han jämförde sig med, var den sovjetiske general som ledde Röda Armén in i Berlin, och besegrade nazisterna i april 1945.
Den seger Mbalula talade om här, var att Jacob Zuma valdes till ANC-ordförande, och ersatte Thabo Mbeki. Bakom den här kuppen, för det var strängt taget en kupp, låg ANC:s allierade på vänsterkanten: kommunistpartiet SACP och fackorganisationen COSATU, samt ANC:s ungdomsförbund. Och anledningen till att de ville bli av med Mbeki var att han under sitt presidentskap hade marginaliserat vänsteralliansen och fört en marknadsorienterad ekonomisk politik. Och de lyckades alltså som kungamakare.
Vad menade då Fikile Mbalula med sitt uttalande i Polokwane? Infördes kommunism i landet? Nej, knappast, den ickesocialistiska ekonomiska politiken ligger fast. Men kommunistpartiets inflytande har ökat markant. Och det finns en hel del som tyder på att det kan bli ännu större.
Historiskt har kommunistpartiet och ANC har alltid gått hand i hand. Båda organisationerna hade täta band med Sovjetunionen, som stödde dem med pengar och vapen, och många av organisationernas höga funktionärer – det vill säga de som idag är ministrar och ledare i det nya Sydafrika – fick sin politiska skolning av sovjetideologer. Även Kina bidrog med pengar, särskilt på 80-talet, efter att Sovjetunionen fått ekonomiska bekymmer.
Samtidigt har frågan om kommunismen alltid varit kontroversiell inom ANC – Nelson Mandela var t.ex. inte kommunist utan mer västcentrerad i sin politiska uppfattning. Likväl hade ANC länge på sin agenda att införa socialism i Sydafrika, något som fördröjde befrielsen, eftersom apartheidregimen BÅDE fruktade svart majoritet OCH socialism.
Hur ser det ut idag då? På ytan är alliansen oerhört radikal. Terminologin och retoriken är ofta revolutionär. COSATU:s logotyp är starkt sovjetinspirerad, kommunistpartiet använder sig fortfarande stolt av hammaren och skäran. ANC:s struktur och ledarkult benämns ofta stalinistisk även av balanserade kommentatorer. Och ANC:s ungdomsförbund har nyligen dragit igång en högljudd kampanj för nationalisering av landets gruvor.Det är dock inte helt lätt att avgöra hur pass djupt detta radikala ytskikt går. Det bästa svaret är förmodligen: Djupare än vad det verkar. För kommunistpartiet existerar inte som en separat politisk enhet och har aldrig ställt upp i något val, utan är liksom införlivat i ANC. Organisationerna flyter in i varann, medlems- och ledarskapet är i viss utsträckning parallellt. ANC:s generalsekreterare Gwede Mantashe där till exempel också nationell ordförande för kommunistpartiet.
Denna konstruktion gör att kommunistpartiet genom ANC-mandat har en betydande representation i parlamentet. Upp till 20 % av ledamöterna var medlemmar i partiet före valet i april.
Så trots att det alltså aldrig fått en enda röst i ett val, är läget för Sydafrikas kommunistparti bättre än nånsin. Kommunisterna har dessutom gentjänster att inhämta från president Zuma, eftersom de ju förde honom till makten. Först i ANC, sedan i landet. Något som demonstrerade att de är en kraft att räkna med i Sydafrika – även utan demokratiskt mandat.
Fotnot
Fikile Mbalula är idag biträdande polisminister.
Huntley förlorar flyktningstatus
av TOR BILLGREN
För några månader sedan blev det stor internationell uppståndelse av att sydafrikanen Brandon Huntley fick flyktingstatus i Kanada. Migrationsmyndigheten slog fast att han var förföljd i hemlandet på grund av sin vita hudfärg.
Nu har Kanadas regering underkänt utredningen bakom myndighetens beslut. Cape Times:
Det nya beslutet ligger här (PDF).
Nu har Kanadas regering underkänt utredningen bakom myndighetens beslut. Cape Times:
Canadian Immigration Minister Jason Kenney maintain that the judgment that gave Huntley asylum, on the basis of the alleged persecution he suffered as a white South African, was so ludicrous that they could not let it stand.
Det nya beslutet ligger här (PDF).
söndag 22 november 2009
Sydafrikas vinindustri. 350-årsjubileum, turism och sociala möjligheter
av TOR BILLGREN
Idag publicerades mitt reportage om Sydafrikas vinindustri i Sydsvenskans söndagsbilaga. Reportaget är indelat i fyra delar:
1. Vinindustrin och de sociala möjligheterna. Hur kan vinindustrin bidra till Sydafrikas sociala utveckling?
2. Sydafrikas vindindustri firar 350-årsjubileum i år. Från slaveri, hugenotter och apartheid till ett av världens största vinländer.
3. "Jag trodde det var cider jag skulle göra". Intervju med Ntsiki Bieyla, som i juli fick utmärkelsen årets kvinnliga vinmakare.
4. Snabbguide till Kapstadens vindistrikt
Och här ligger några tidigare artiklar på temat vin och den komplexa sydafrikanska sociala verkligheten
Bouquet av ett nytt Sydafrika
Twitterrapport från Soweto Wine Festival
Publiken svek vinfestivalen i Gugulethu
Idag publicerades mitt reportage om Sydafrikas vinindustri i Sydsvenskans söndagsbilaga. Reportaget är indelat i fyra delar:
1. Vinindustrin och de sociala möjligheterna. Hur kan vinindustrin bidra till Sydafrikas sociala utveckling?
2. Sydafrikas vindindustri firar 350-årsjubileum i år. Från slaveri, hugenotter och apartheid till ett av världens största vinländer.
3. "Jag trodde det var cider jag skulle göra". Intervju med Ntsiki Bieyla, som i juli fick utmärkelsen årets kvinnliga vinmakare.
4. Snabbguide till Kapstadens vindistrikt
Och här ligger några tidigare artiklar på temat vin och den komplexa sydafrikanska sociala verkligheten
Bouquet av ett nytt Sydafrika
Twitterrapport från Soweto Wine Festival
Publiken svek vinfestivalen i Gugulethu
Vinindustrin och de sociala möjligheterna
text och bild TOR BILLGREN
Ett av de stora måstena under en resa i Sydafrika är att besöka några av de hundratals vingårdarna i Västra Kap-provinsen, och kanske till och med lyckas lära sig uttala de ofta besvärliga afrikaans-klingande namnen: Buitenverwachting, Boekenhoutskloof, Constantia Uitsig…
Baksidan av upplevelsen – liksom baksidan av hela Sydafrika – är den enorma segregering som fortfarande präglar landet. Gårdsägarna och vinmakarna är vita liksom personalen i vinbutikerna och provsmakningsrummen, medan de svarta, om man över huvudtaget ser dem, finns ute på vinfälten eller i parkerna med krattor och spadar. Det imponerande skick som gårdarna hålls i, med greenklippta gräsmattor, kritvita längor och krattade grusgångar, hade knappast varit möjligt utan det enorma överskott på billig arbetskraft som finns att hämta bland den outbildade svarta majoriteten. En vanlig syn i skördetider är svarta män längs vägarna i städernas utkanter, daglönare som hoppas bli upplockade av någon vinbonde eller annan lantbrukare, för att efter arbetsdagens slut kassera in en ersättning på omkring hundra rand (ungefär lika mycket i kronor).
Skörd av Sangiovesedruvor utanför Stellenbsoch.
Grundproblemet bakom klyftorna och fattigdomen är den enorma bristen på utbildning. Under apartheidtiden hade Sydafrikas ickevita befolkningsgrupper endast hade rätt till en bristfällig och rudimentär skola som syftade till att hålla dem utanför det ”europeiska samhälle” som apartheidideologerna ansåg att Sydafrika var. Det var först på 90-talet som statliga skolor började ta emot elever av alla etniciteter. Att bygga skolor och hitta lärare till de miljontals ”nya” barn och ungdomar som nu har rätt till utbildning är en av den unga demokratin Sydafrikas största – och hittills mest misslyckade – utmaningar. Därtill kommer en arbetslöshet på 23 procent.
För att påskynda utjämnandet av obalansen mellan vita och ickevita, har staten infört olika kvoteringsprogram, som innebär att företagen måste anställa en viss andel svarta och färgade på alla nivåer. De företag som lyckas med detta gynnas t.ex. när det gäller statliga upphandlingar och ekonomiskt stöd. Vinindustrin kämpar på med kraven, men eftersom branschen överlag är föga vinstgivande, är utrymmet för förändringar litet. Men det går framåt och på de senaste 5-10 åren har det lanserats en mängd projekt som syftar till att stärka de svarta och färgade, såväl kunskapsmässigt som ekonomiskt.
– Man måste förstå vårt förflutnas komplexitet för att inse hur svårt det är att rätta till saker och ting, säger Su Birch, som är VD för vinindustrins paraplyorganisation Wines of South Africa (WOSA).
– På grund av sin historia har Sydafrika ett unikt medvetande – och ansvar – när det gäller arbetarnas behov.
Hur pass pådrivande är konsumenterna när det gäller jämlikhet och rättvisa villkor för arbetarna?
– Inte så mycket. Den som öppnar en flaska vin vill slappna av och njuta. Man är inte intresserad av den politiska historien bakom vinet. Men i vissa delar av marknaden finns det ett stort medvetande om t.ex. Fairtrade, särskilt i Storbritannien, i viss mån i Skandinavien. Och i Sydafrika har vi fler Fairtrade-certifierade märken än någon annanstans i världen.
De största insatserna sker på de stora vingårdarna. En av dem är Spier utanför Kapstaden med 500 anställda. Förutom vintillverkning, har företaget även hotell, restauranger och golfbana. De anställda erbjuds bostäder, rådgivning, olika utbildningar och möjligheter att starta egna företag, som Spier sedan gör affärer med.
– Det svåra är att hitta folk med de färdigheter vi behöver, säger Maraleze Koekze på Spier. Det är därför vi satsar så hårt på utbildning. När vi behöver ny personal rekryterar vi alltid inom företaget. På så sätt ökar den enskilde individen gradvis sin kompetens. En servitör kan i nästa steg avancera till frukostföreståndare, och så vidare.
Ni har även egen sjukvård och skola för de anställdas barn. Det är som att ni har byggt upp ett eget litet samhälle kring vindgården. Är det för att ”det riktiga” samhället utanför inte fungerar?
– Nej, vi har skapat det här arbetsklimatet för att det är förmånligt för alla parter. Om de som arbetar för oss mår bra på alla sätt, blir de mer motiverade när de kommer till jobbet. Vi har insett att det gynnar oss att transformera, och inte stagnera.
* * *
Sveriges vinimport 2008
försäljning räknat i miljoner liter. 2007 års import inom parentes.
1. Sydafrika 26, 8 (24,2)
2. Italien 26,3 (23,7)
3. Australien 25,0 (25,5)
4. Spanien 22,0 (22,4)
5. Frankrike 15,0 (14,9)
(Källa: Systembolaget)
Ett av de stora måstena under en resa i Sydafrika är att besöka några av de hundratals vingårdarna i Västra Kap-provinsen, och kanske till och med lyckas lära sig uttala de ofta besvärliga afrikaans-klingande namnen: Buitenverwachting, Boekenhoutskloof, Constantia Uitsig…
Baksidan av upplevelsen – liksom baksidan av hela Sydafrika – är den enorma segregering som fortfarande präglar landet. Gårdsägarna och vinmakarna är vita liksom personalen i vinbutikerna och provsmakningsrummen, medan de svarta, om man över huvudtaget ser dem, finns ute på vinfälten eller i parkerna med krattor och spadar. Det imponerande skick som gårdarna hålls i, med greenklippta gräsmattor, kritvita längor och krattade grusgångar, hade knappast varit möjligt utan det enorma överskott på billig arbetskraft som finns att hämta bland den outbildade svarta majoriteten. En vanlig syn i skördetider är svarta män längs vägarna i städernas utkanter, daglönare som hoppas bli upplockade av någon vinbonde eller annan lantbrukare, för att efter arbetsdagens slut kassera in en ersättning på omkring hundra rand (ungefär lika mycket i kronor).
Skörd av Sangiovesedruvor utanför Stellenbsoch.
Grundproblemet bakom klyftorna och fattigdomen är den enorma bristen på utbildning. Under apartheidtiden hade Sydafrikas ickevita befolkningsgrupper endast hade rätt till en bristfällig och rudimentär skola som syftade till att hålla dem utanför det ”europeiska samhälle” som apartheidideologerna ansåg att Sydafrika var. Det var först på 90-talet som statliga skolor började ta emot elever av alla etniciteter. Att bygga skolor och hitta lärare till de miljontals ”nya” barn och ungdomar som nu har rätt till utbildning är en av den unga demokratin Sydafrikas största – och hittills mest misslyckade – utmaningar. Därtill kommer en arbetslöshet på 23 procent.
För att påskynda utjämnandet av obalansen mellan vita och ickevita, har staten infört olika kvoteringsprogram, som innebär att företagen måste anställa en viss andel svarta och färgade på alla nivåer. De företag som lyckas med detta gynnas t.ex. när det gäller statliga upphandlingar och ekonomiskt stöd. Vinindustrin kämpar på med kraven, men eftersom branschen överlag är föga vinstgivande, är utrymmet för förändringar litet. Men det går framåt och på de senaste 5-10 åren har det lanserats en mängd projekt som syftar till att stärka de svarta och färgade, såväl kunskapsmässigt som ekonomiskt.
– Man måste förstå vårt förflutnas komplexitet för att inse hur svårt det är att rätta till saker och ting, säger Su Birch, som är VD för vinindustrins paraplyorganisation Wines of South Africa (WOSA).
– På grund av sin historia har Sydafrika ett unikt medvetande – och ansvar – när det gäller arbetarnas behov.
Hur pass pådrivande är konsumenterna när det gäller jämlikhet och rättvisa villkor för arbetarna?
– Inte så mycket. Den som öppnar en flaska vin vill slappna av och njuta. Man är inte intresserad av den politiska historien bakom vinet. Men i vissa delar av marknaden finns det ett stort medvetande om t.ex. Fairtrade, särskilt i Storbritannien, i viss mån i Skandinavien. Och i Sydafrika har vi fler Fairtrade-certifierade märken än någon annanstans i världen.
De största insatserna sker på de stora vingårdarna. En av dem är Spier utanför Kapstaden med 500 anställda. Förutom vintillverkning, har företaget även hotell, restauranger och golfbana. De anställda erbjuds bostäder, rådgivning, olika utbildningar och möjligheter att starta egna företag, som Spier sedan gör affärer med.– Det svåra är att hitta folk med de färdigheter vi behöver, säger Maraleze Koekze på Spier. Det är därför vi satsar så hårt på utbildning. När vi behöver ny personal rekryterar vi alltid inom företaget. På så sätt ökar den enskilde individen gradvis sin kompetens. En servitör kan i nästa steg avancera till frukostföreståndare, och så vidare.
Ni har även egen sjukvård och skola för de anställdas barn. Det är som att ni har byggt upp ett eget litet samhälle kring vindgården. Är det för att ”det riktiga” samhället utanför inte fungerar?
– Nej, vi har skapat det här arbetsklimatet för att det är förmånligt för alla parter. Om de som arbetar för oss mår bra på alla sätt, blir de mer motiverade när de kommer till jobbet. Vi har insett att det gynnar oss att transformera, och inte stagnera.
* * *
Sveriges vinimport 2008
försäljning räknat i miljoner liter. 2007 års import inom parentes.
1. Sydafrika 26, 8 (24,2)
2. Italien 26,3 (23,7)
3. Australien 25,0 (25,5)
4. Spanien 22,0 (22,4)
5. Frankrike 15,0 (14,9)
(Källa: Systembolaget)
Publicerad i Sydsvenskans söndagsbilaga den 22 november 2009
Sydafrikas vinindustri 350 år
av TOR BILLGREN
1652 etablerade Holländska ostindiska kompaniet en station på Afrikas sydvästspets för proviantering och vila för sina fartygsbesättningar. Den förste kommendanten var fartygsläkaren Jan van Riebeek, och 1655 lät han plantera de första vinrankorna i kolonin. Den 2 februari 1659 pressades de första druvorna och det är detta 350-årsjubileum som firas i år. Van Riebeek introducerade också slaveriet i kolonin, vilket kom att utgöra stommen i kap-ekonomin fram till att det avskaffades 1838.
Vinet som producerades de första decennierna var av mycket låg kvalitet, men tillverkningen fick ett uppsving 1688, när franska hugenotter invandrade på flykt undan religionsförföljelsen i hemlandet.
På 1800-talet blev det söta, vita vinet från Constantia utanför Kapstaden mycket populärt i Europa. 1811 framhävde Jane Austen dess ”helande krafter för svikna hjärtan” i Förnuft och känsla. Napoleon Bonaparte lät skeppa över tusen liter till sin fångenskap på S:t Helena. Det sägs ha varit det enda han önskade på sin dödsbädd. 1822 översteg den sydafrikanska vinexporten värdet av alla andra produkter tillsammans, men i slutet av seklet drabbades landet liksom resten av världen av vinlusen och stora delar av odlingarna förstördes.
1948 segrade nationalpartiet i valet och införde apartheid. Sydafrika isolerades och bojkottades av stora delar av världen. Vinbönderna levde i en skyddad verkstad, där det dåvarande statliga monopolet garanterade dem ersättning för produktionen. När apartheid avskaffades i början av 90-talet var industrin i uselt skick. Kunskaperna var dåliga, vinrankorna av fel sort och ryktet skamfilat såväl när det gällde kvalitet som etik. Under de senaste tio åren har exporten exploderat och idag är Sydafrika världens nionde största vinproducent.
Vinet som producerades de första decennierna var av mycket låg kvalitet, men tillverkningen fick ett uppsving 1688, när franska hugenotter invandrade på flykt undan religionsförföljelsen i hemlandet.
På 1800-talet blev det söta, vita vinet från Constantia utanför Kapstaden mycket populärt i Europa. 1811 framhävde Jane Austen dess ”helande krafter för svikna hjärtan” i Förnuft och känsla. Napoleon Bonaparte lät skeppa över tusen liter till sin fångenskap på S:t Helena. Det sägs ha varit det enda han önskade på sin dödsbädd. 1822 översteg den sydafrikanska vinexporten värdet av alla andra produkter tillsammans, men i slutet av seklet drabbades landet liksom resten av världen av vinlusen och stora delar av odlingarna förstördes.
1948 segrade nationalpartiet i valet och införde apartheid. Sydafrika isolerades och bojkottades av stora delar av världen. Vinbönderna levde i en skyddad verkstad, där det dåvarande statliga monopolet garanterade dem ersättning för produktionen. När apartheid avskaffades i början av 90-talet var industrin i uselt skick. Kunskaperna var dåliga, vinrankorna av fel sort och ryktet skamfilat såväl när det gällde kvalitet som etik. Under de senaste tio åren har exporten exploderat och idag är Sydafrika världens nionde största vinproducent.
Publicerad i Sydsvenskans söndagsbilaga den 22 november 2009
"Jag trodde det var cider jag skulle göra..."
text och bild TOR BILLGREN
Ntsiki Biyela kontrollerar sockerhalten i sina Shirazdruvor.
Ntsiki Biyela kontrollerar sockerhalten i sina Shirazdruvor.
– Skörden, februari till april, är den mest hektiska perioden på året, säger Nontsikelelo "Ntski" Biyela. Ibland måste man börja klockan tre på morgonen för att hinna med allt. Men den mest fascinerande tiden är september-november, när vinmusten har legat på fat några månader och det är dags att blanda de olika druvsorterna. Det är då man visar sin personlighet som vinmakare. Det är då man sätter sin signatur på vinet.
Ntisiki Bieyla är Sydafrikas första kvinnliga svarta vinmakare. Hon slutförde sin utbildning 2004 och jobbar idag på den lilla firman Stellekaya i Stellenbosch. Hon kommer ursprungligen från byn KwaVuthela i provinsen KwaZulu-Natal och det var när hon jobbade som hemhjälp åt en välbärgad familj i Durban som hon bestämde sig för att skaffa sig en utbildning – vilken som helst. Eftersom hon inte hade några pengar, satte hon igång att söka stipendier, och fick ett från South African Airways: vinmakarutbildning i Stellenbosch. I juli utsågs hon till Woman Winemaker of the Year.
– När jag började på universitetet hade jag aldrig sett det här, säger hon och knackar på glaset som står på bordet, fyllt av hennes eget vin. Jag hade hört talas om cider, så jag trodde att det var det jag skulle tillverka. Jag trodde att cider var vin… Men jag tog tillfället när det dök upp och hoppade på utbildningen. Idag gillar jag verkligen mitt jobb. Särskilt att åka på vinmässor och provningar och se folks reaktioner när de smakar mitt vin. Och i synnerhet när det är svarta människor, för det påminner mig så mycket om hur det var för mig själv i början.
Ntsiki Bieyla, 31 år, utsågs till årets kvinnliga vinmakare i juli.
Vilket är de ickevitas generella förhållande till vin i Sydafrika?
– Vi är fortfarande nykomlingar som vinkonsumenter. Det har inte funnits i vår kultur, vi har inte exponerats för det förrän alldeles nyligen. Så när man träffar svarta på vinprovningar frågar de alltid mycket, vilket är bra. De vill lära sig. Därmed inte sagt att alla vita förstår sig på vin…
– Det finns ofta mycket förutfattade meningar. Folk tror att de måste köpa särskild mat bara för att de har ett visst vin. Ritualerna och förväntningarna kan göra att folk känner sig förminskade. Det måste man komma bort ifrån.
Hur ska fler svarta kunna rekryteras till vinindustrin?
– Först och främst måste industrin vara mer välkomnande. Du skulle se vilka blickar jag kan få när jag kommer in i provsmakningsrummen på vingårdarna… Man blir nonchalerad, uttittad och bevakad. Förra året besökte jag olika gårdar i Kalifornien och där blev jag alltid korrekt behandlad – även innan det kom fram att jag är vinmakare. Men här i mitt eget land känner jag mig ofta negligerad. Branschen är väldigt duktiga på att säga att de vill ha in fler svarta. Samtidigt välkomnas vi ofta inte ute på gårdarna…
– Visst går det framåt, men allt i vinindustrin går mycket långsamt. Det svåraste är att skapa balans när det gäller ägandet. Mark och gårdar är dyra och det finns inte många svarta som har tillräckligt mycket pengar. Och eftersom branschen överlag ger dålig vinst, lånar inte bankerna ut pengar till folk som vill köpa gårdar.
Vad ser du för lösningar på problemen med klyftorna i Sydafrika?
– Det största problemet är att så många saknar utbildning. Politikerna hamnar på sina poster med falska förespeglingar om att de vill hjälpa landet, men vad de gör är att stoppa pengar i sina egna fickor. De är giriga. Vi har potential att komma någonstans, men jag tror inte att regeringen kommer att lyckas. Jag tror snarare att vi får förlita oss på industrin. Det är affärsmännen och företagsledarna som måste slå sina huvuden ihop och försöka komma fram till en lösning. Många företag delar ut stipendium, men det är långt från tillräckligt.
– Ett annat problem är man ofta är rädd för att lämna något som man vet att man har, för något som är mer osäkert. Under min studietid försökte jag övertyga två väninnor hemma i Natal om att följa med mig till Stellenbosch och registrera sig vid universitetet och sen chansa på att få stipendium. De började fråga ut mig om jag var lycklig och om jag åt ordentligt, för de tyckte att jag såg mager ut. ”Ja”, sa jag, ”jag äter, men jag arbetar hårt. Och visst, Stellenbosch är en märklig plats som är ovan för mig.” De slog ifrån sig helt och sa ”Nej nej nej, vi åker inte härifrån för att lida”. Jag kontrade med att nästa gång jag hälsade på skulle jag köra en egen bil. Men nej, de lät sig inte övertygas.
– Många tror inte att de kan, de tror att de inte har förmågan och att det därför inte ens är värt att försöka. Det behövs mycket uppmuntran.
Ntisiki Bieyla är Sydafrikas första kvinnliga svarta vinmakare. Hon slutförde sin utbildning 2004 och jobbar idag på den lilla firman Stellekaya i Stellenbosch. Hon kommer ursprungligen från byn KwaVuthela i provinsen KwaZulu-Natal och det var när hon jobbade som hemhjälp åt en välbärgad familj i Durban som hon bestämde sig för att skaffa sig en utbildning – vilken som helst. Eftersom hon inte hade några pengar, satte hon igång att söka stipendier, och fick ett från South African Airways: vinmakarutbildning i Stellenbosch. I juli utsågs hon till Woman Winemaker of the Year.
– När jag började på universitetet hade jag aldrig sett det här, säger hon och knackar på glaset som står på bordet, fyllt av hennes eget vin. Jag hade hört talas om cider, så jag trodde att det var det jag skulle tillverka. Jag trodde att cider var vin… Men jag tog tillfället när det dök upp och hoppade på utbildningen. Idag gillar jag verkligen mitt jobb. Särskilt att åka på vinmässor och provningar och se folks reaktioner när de smakar mitt vin. Och i synnerhet när det är svarta människor, för det påminner mig så mycket om hur det var för mig själv i början.
Ntsiki Bieyla, 31 år, utsågs till årets kvinnliga vinmakare i juli.
Vilket är de ickevitas generella förhållande till vin i Sydafrika?
– Vi är fortfarande nykomlingar som vinkonsumenter. Det har inte funnits i vår kultur, vi har inte exponerats för det förrän alldeles nyligen. Så när man träffar svarta på vinprovningar frågar de alltid mycket, vilket är bra. De vill lära sig. Därmed inte sagt att alla vita förstår sig på vin…
– Det finns ofta mycket förutfattade meningar. Folk tror att de måste köpa särskild mat bara för att de har ett visst vin. Ritualerna och förväntningarna kan göra att folk känner sig förminskade. Det måste man komma bort ifrån.
Hur ska fler svarta kunna rekryteras till vinindustrin?
– Först och främst måste industrin vara mer välkomnande. Du skulle se vilka blickar jag kan få när jag kommer in i provsmakningsrummen på vingårdarna… Man blir nonchalerad, uttittad och bevakad. Förra året besökte jag olika gårdar i Kalifornien och där blev jag alltid korrekt behandlad – även innan det kom fram att jag är vinmakare. Men här i mitt eget land känner jag mig ofta negligerad. Branschen är väldigt duktiga på att säga att de vill ha in fler svarta. Samtidigt välkomnas vi ofta inte ute på gårdarna…
– Visst går det framåt, men allt i vinindustrin går mycket långsamt. Det svåraste är att skapa balans när det gäller ägandet. Mark och gårdar är dyra och det finns inte många svarta som har tillräckligt mycket pengar. Och eftersom branschen överlag ger dålig vinst, lånar inte bankerna ut pengar till folk som vill köpa gårdar.
Vad ser du för lösningar på problemen med klyftorna i Sydafrika?
– Det största problemet är att så många saknar utbildning. Politikerna hamnar på sina poster med falska förespeglingar om att de vill hjälpa landet, men vad de gör är att stoppa pengar i sina egna fickor. De är giriga. Vi har potential att komma någonstans, men jag tror inte att regeringen kommer att lyckas. Jag tror snarare att vi får förlita oss på industrin. Det är affärsmännen och företagsledarna som måste slå sina huvuden ihop och försöka komma fram till en lösning. Många företag delar ut stipendium, men det är långt från tillräckligt.
– Ett annat problem är man ofta är rädd för att lämna något som man vet att man har, för något som är mer osäkert. Under min studietid försökte jag övertyga två väninnor hemma i Natal om att följa med mig till Stellenbosch och registrera sig vid universitetet och sen chansa på att få stipendium. De började fråga ut mig om jag var lycklig och om jag åt ordentligt, för de tyckte att jag såg mager ut. ”Ja”, sa jag, ”jag äter, men jag arbetar hårt. Och visst, Stellenbosch är en märklig plats som är ovan för mig.” De slog ifrån sig helt och sa ”Nej nej nej, vi åker inte härifrån för att lida”. Jag kontrade med att nästa gång jag hälsade på skulle jag köra en egen bil. Men nej, de lät sig inte övertygas.
– Många tror inte att de kan, de tror att de inte har förmågan och att det därför inte ens är värt att försöka. Det behövs mycket uppmuntran.
Publicerad i Sydsvenskans söndagsbilaga den 22 november 2009
Snabbguide: Kapstadens vindistrikt
av ERIK ALEXANDERSSON
Godahoppsudden sedd från Cape Point. Bild: Wikipedia.
Godahoppsudden sedd från Cape Point. Bild: Wikipedia.
Resa
Flyg: Brittish Airways, KLM, Lufthansa, Air France och Turkish Airlines flyger med ett byte från Köpenhamn till Kapstaden. Från ca 5800 till 8500 kr.
Bo
Budget
iKhaya Backpackers. Vandrarhem mitt i Stellenbosch ca 250 kr/dubbelrum.
Mellan
Chamonix Wine Farm. Fullt utrustade stugor med fantastisk utsikt över Franschhoeks vindistrikt. 1000 kr/4 pers
Ikhaya Lodge. Kombinera vinresan med Kapstadens stadsliv på detta centrala men lugna hotell med utsikt över Taffelberget. ca 1100 kr/dubbelrum
Lyx
Steenberg Hotel. Bo flärdfullt vid Steenbergs utmärkta vingård i Constatia. 3000 kr och uppåt/dubbelrum.
Äta
Budget
The Apprentice. Mitt i Stellenbosch serverar denna restaurangskola haut cuisine till mycket förmånliga priser.
Mellan
Ouverture. Strax söder om Stellenbosch bjuder vingården Hidden Valley inte bara på en magnifik utsikt utan även på utsökt gourmetmat. Boka åtminstone ett par veckor i förväg.
Buitenverwachting. I det äldsta vindistriktet Constantia ger Edgar Osojinik och kollegor sydafrikanska råvaror en österrikisk touch.
Lyx
Le Quartier Français. Restaurant i världsklass i den lilla byn Franschhoek. Boka i god tid.
Göra
Köp Platters vinguide och bli löjligt beläst på sydafrikanska viner. Låt boken guida dig till vinprovningar hos både stora och små producenter – det finns nästan alltid en vingård runt hörnet.
Upplev babianer, strutsar och dramatiska vyer på ”världs ände”, Cape Point.
Upptäck vardagslivet i kåkstäderna på en guidad tur.
I den sömniga byn Darling görs utmärkta viner och här uppträder även Pieter-Dirk Uys med sitt kvinnliga alter ego Evita Bezuidenhout. Stand-up med salta kommentarer till dagsaktuell politik och sydafrikansk historia samt tillhörande museum med apartheidartefakter.
Köpa
Allsköns hantverk. Strutsläder. Viner direkt från gården, men kom ihåg att vissa storsäljare finns för nästan samma peng på Systembolaget.
Flyg: Brittish Airways, KLM, Lufthansa, Air France och Turkish Airlines flyger med ett byte från Köpenhamn till Kapstaden. Från ca 5800 till 8500 kr.
Bo
Budget
iKhaya Backpackers. Vandrarhem mitt i Stellenbosch ca 250 kr/dubbelrum.
Mellan
Chamonix Wine Farm. Fullt utrustade stugor med fantastisk utsikt över Franschhoeks vindistrikt. 1000 kr/4 pers
Ikhaya Lodge. Kombinera vinresan med Kapstadens stadsliv på detta centrala men lugna hotell med utsikt över Taffelberget. ca 1100 kr/dubbelrum
Lyx
Steenberg Hotel. Bo flärdfullt vid Steenbergs utmärkta vingård i Constatia. 3000 kr och uppåt/dubbelrum.
Äta
Budget
The Apprentice. Mitt i Stellenbosch serverar denna restaurangskola haut cuisine till mycket förmånliga priser.
Mellan
Ouverture. Strax söder om Stellenbosch bjuder vingården Hidden Valley inte bara på en magnifik utsikt utan även på utsökt gourmetmat. Boka åtminstone ett par veckor i förväg.
Buitenverwachting. I det äldsta vindistriktet Constantia ger Edgar Osojinik och kollegor sydafrikanska råvaror en österrikisk touch.
Lyx
Le Quartier Français. Restaurant i världsklass i den lilla byn Franschhoek. Boka i god tid.
Göra
Köp Platters vinguide och bli löjligt beläst på sydafrikanska viner. Låt boken guida dig till vinprovningar hos både stora och små producenter – det finns nästan alltid en vingård runt hörnet.
Upplev babianer, strutsar och dramatiska vyer på ”världs ände”, Cape Point.
Upptäck vardagslivet i kåkstäderna på en guidad tur.
I den sömniga byn Darling görs utmärkta viner och här uppträder även Pieter-Dirk Uys med sitt kvinnliga alter ego Evita Bezuidenhout. Stand-up med salta kommentarer till dagsaktuell politik och sydafrikansk historia samt tillhörande museum med apartheidartefakter.
Köpa
Allsköns hantverk. Strutsläder. Viner direkt från gården, men kom ihåg att vissa storsäljare finns för nästan samma peng på Systembolaget.
Publicerad i Sydsvenskans söndagsbilaga den 22 november 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
