Ny vända i debatten med Erik Svensson

av TOR BILLGREN

Professor Erik Svensson ventilerar ånyo synpunkter på min sydafrikarapportering. I sitt senste blogginläggg avfärdar han förra texten jag skrev i vår debatt med att kalla mig "okunnig", samt att hänvisa till något han kallar mina "borgerliga" och "antikommunistiska" fördomar.

Och denna text om ANC:s förhållande till Sydafrikas kommunistparti klassas som "borgerlig och antikommunistisk historierevisionism" och betraktas tydligen därmed vara bemött. Men inte ett enda argument redovisas.

Jag svarar inte Svensson nu. Förra gången jag försökte kommunicera på hans blogg refuserades kommentaren. (Det var när jag efterlyste konkreta argument i denna guilt-by-association-sågning av Rian Malan). Innan jag lägger tid på att skriva, måste jag veta om det över huvud taget är lönt. Så jag postade nyss denna kommentar på bloggen.

Förra kommentaren jag skrev till ett inlägg på [Erik Svenssons] blogg refuserades - trots att texten berörde mig som person.

Därför undrar jag nu: Är det lönt att lägga tid på att skriva en kommentar till det nu aktuella inlägget? Eller kommer den att ignoreras med samma arrogans som den förra?

_______________________________
Tidigare inlägg i debatten

Erik Svensson: Intressant debatt om Sydafrika, ANC och "det goda revolutionära våldet"

Tor Billgren: ANC-debatten går vidare (Svensson bemöter bland kommentarerna)

Tor Billgren: ANC-debatten. Opinionen, våldet och dess ursprung

Skrämmande och skandalös ANC-retorik

av TOR BILLGREN

Helgen har varit full av anmärkningsvärd retorik från Sydafrikas regeringsparti African National Congress, ANC. Here we go:

1.
Nyligen firade affärsmannen Kenny Kunene sin födelsedag med ett extravagant partaj. Många ANC-höjdare, inklusive ordföranden för ungdomsförbundet Julius Malema deltog. På festen användes kvinnor som sushitallrikar, något som fackledaren Zwelinzima Vavi kritiserade hårt i veckan – på goda grunder, eftersom ickesexism är en lika viktig princip för ANC som ickerasism. På pappret i alla fall:

Malema said Vavi should focus on union matters rather than “attack” successful black business people.
– We will never stop partying, Malema said. We are young. It is our responsibility. We will never apologise for it. (The Sunday Independent)

Som enda argument lägger alltså Malema, som så ofta, raskortet. Han hänvisar även till "ungdomlighet", något som han måste sluta med. När man är närmar sig 30 kan man inte skylla oansvarigt och ovärdigt beteende på sin ålder.

2.
Under ett politiskt möte i Stellenbosch igår kallade Malema Helen Zille (ledaren för Democratic Alliance och tillika premiärministern för Västra Kap-provinsen) för kackerlacka.
– You have put a cockroach in Cabinet and we need to remove that cockroach by voting the ANC into power, sa han.
Att dehumanisera politiska motståndare och likna dem vid skadedjur är en politisk praktik som på goda grunder är tabu på de flesta håll i världen. Men alltså inte för högt uppsatta ANC-företrädare.

3.
Vid samma möte talade president Jacob Zuma sig varm för den medietribunal som ANC försöker driva igenom. Tribunalen ska kunna döma journalister till hårda straff, inklusive fängelse, för "felaktig rapportering".

Zuma said the ruling party would not allow the media to undermine the right of the poor.
– That is why the ANC in its wisdom called for the exploration of the need for a media tribunal.
Zuma said South Africans must have a debate on how to define media freedom in the context of their society.

I detta korta citat finns tre yttersta allvarliga saker att lyfta upp:

(i) Zuma säger att ANC "inte kan tillåta media att underminera de fattigas rättigheter". Han ställer alltså mediefrihet i kontrast till fattigas välfärd. Det är ett fullständigt absurt, ologiskt och ovetenskapligt samband som vittnar om en mycket oroande syn på medierna och deras roll. På vilket sätt underminerar den fria pressen de fattigas rättigheter, herr President?

(ii) Zuma använder sig av mystiskt språkbruk. Att ANC i sin "vishet" har funnit ett behov av en tribunal. Jag blir plötsligt osäker... Vem är det som talar? Kim Jong Il? Eller Gandalf? En seriös politiker styrker sina teser med argument, inte med hänvisning till sin förträfflighet eller övermänskliga förmågor.

(iii) Han relativiserar begreppet mediefrihet på ett oroande sätt och antyder att begreppet skulle behöva omdefinieras eller omförhandlas.

4.
Slutligen rapporterar Sunday Independent idag att Sydafrikas polismakt (SAPS) har stoppat tidningen från att publicera ett reportage som avslöjade nepotism vid tillsättandet av höga tjänster inom polisen. Det var i fredags som SAPS:s advokater lyckades få en domstol att hindra publiceringen med hänvisning till en i praktiken avskaffad lag från 1982, Protection of Information Act. En parlamentskommitté har dömt ut lagen som delvis okonstitutionell och omöjlig att upprätthålla, så sista ordet är definitivt inte sagt. Jag är mycket spänd på vilka åtgärder polisen kommer att vidta för att upprätthålla publiceringsförbudet. The Sunday Independent kommer definitivt inte att ge sig.

Tidningen agerar för övrigt mycket intelligent. Om man beläggs med munkavle eller censureras ska man slå på trumman så högljutt som möjligt. Således illustreras artikeln av en stor bild av polischefen, general Bheki Cele, ackompanjerad av följande utdrag ur texten:

What we are not able to tell you this weekend, dear reader, is that XXXXX were employed in an irregular process that XXXXX because XXXXX manipulated it.

Därmed visar tidningen hur fel det kan slå när myndigheter och politiker försöker styra och filtrera media. Domstolsutslaget hindrar tidningen från att vara specifik, och därför tvingas den vara generell. Kombinationen av text och bild, båda självklara i sammanhanget, gör att det blir polischefen själv som pekas ut och följaktligen någon honom närstående som antas ha fått ett jobb inom kåren på felaktiga meriter. Detta kanske inte alls är sant. Men det blir det oundvikliga resultatet när tidningen använder sig av den information som återstår efter myndighetsingripandet. "Don't fuck with writers", som författaren André Brink sa vid onsdagens yttrandefrihetsmanifestation utanför parlamentet här i Kapstaden.

Tidning med Buthelezi-intervju ute nu

av TOR BILLGREN


Bild från IFP.

I senaste numret av magasinet Connoisseur (3:2010) kan man läsa min intervju med Mangosuthu Buthelezi, den främste politiske gestalten i Sydafrika näst Nelson Mandela. Jag kommer inom kort att publicera delar av intervjun som inte fick plats i artikeln här på bloggen.

Tidningen går tyvärr inte att köpa. Men om du tjänar 1.2 miljoner per år eller har en förmögenhet på fem miljoner så ska du ha fått den i brevlådan...

"Don't fuck with writers!"

text & bild TOR BILLGREN

– Don't fuck with writers, skanderade författaren André Brink utanför parlamentet i Kapstaden idag. Och så tillade han, med en blinkning till landets president Jacob Zuma:
– Not even if you wear a condom...
För att göra sin slogan mer hanterlig och gångbar mildrade han den dock till "Don't mock with writers".
– Fast ni vet alla vad jag egentligen menar...

Talet ingick i en manifestation mot den informationsskyddslag som just nu ligger på parlamentets bord. "The Protection of Information Bill" – eller "Secrecy Bill", som den ofta kallas i media, ska underlätta för myndigheter och statliga bolag att hemligstämpla information, och göra det olagligt att läcka uppgifter till media. Kampanjorganisationen Right 2 Know fruktar att lagen kommer att skapa ett "hemlighetssamhälle" och hindra whistleblowers från att avslöja oegentligheter. (Länk till organisationens argument).

ANC-tungviktaren och förre kulturministern dr Pallo Jordan, som uttalade sig om förslaget under en debatt om mediemångfald i Durban igår, menar att det inte gagnar någon att frågan diskuteras i ett forcerat tonläge:
– We need to debate it honestly and not hysterically. Debating it hysterically only adds heat.

ANC-regeringen har fått skarp kritik på sistone för sina försök att kringskära yttrandefriheten i landet. Ett annat kontroversiellt förslag syftar till att inrätta en medietribunal, där tidningar och journalister ska kunna dömas till böter och fängelse för "felaktig rapportering".

Förutom André Brink medverkade också satirikern Jonathan Shapiro (Zaprio), Mail & Guardians chefredaktör Nic Dawes och en mängd andra talare, aktivister, kampsångare och agitatorer. Under dagen arrangerades även en manifestation i Durban.

André Brink




Jonathan Shapiro (Zapiro)















_____________________________________
Uppdatering

Mail & Guardians artikel om demonstrationen

Intervju med redaktören som vill se bögar dödas

av TOR BILLGREN

Ett av årets bästa radioinslag så här långt står Therese Jacobson för. Det sändes i förra veckans Medierna, P1, och handlade om den ugandiska tidningen Rolling Stones famösa publicering av namn, bild och adress till hundra homosexuella män, med rubriken "Hang them".

Där andra medier bara rapporterar vidare sin egen och andra indignation och bestörtning, gick Medierna den där extra kilometern och ringde upp redaktören Giles Muhame, som var ansvarig för publiceringen.

I intervjun vidhåller han att tidningen kräver dödsstraff och motiverar publiceringen med allmänintresse, eftersom homosexuella rekryterar barn (sic!). Therese Jacobson drar den självklara konsekvensen av tidningens krav och frågar utan att polemisera om Giles Muhame vill se ett folkmord homosexuella. Något som han naturligtvis förnekar, oklart på vilka grunder, dock. Men det visar grundheten i argumentationen.

Han avfärdar också rapporterna om att publiceringen har lett till attacker på dem som hängts ut, som lögner från homostyrda medier...

Den främsta anledningen till att jag uppskattar inslaget är att det fokuserar på förövaren. Missförstå mig inte, men jag är så otroligt trött på det slentrianmässiga offerperspektivet. Jag vill inte veta vad RFSL tycker om publiceringen, jag vill veta hur den ansvarige tänkte. Varför får vi aldrig höra det? Varför får vi aldrig höra mobbaren, våldtäktsmannen eller misshandlaren förklara sig i media? Det handlar inte om att glorifiera förövaren eller att ge vederbörande femton minuter i rampljuset. Inte heller om bestraffning. Utan det självklara utkrävandet av ansvar. Hur tänkte du nu?

Intervjun ligger här.

Ickenyhet om valet 1994 sprids i media

av TOR BILLGREN

I helgen och igår återgav flera tidningar sensationella avslöjanden om det första demokratiska valet i Sydafrika 1994. Nämligen att en hacker tog sig in i datasystemet under rösträkningen och justerade upp siffrorna för tre högerpartier som var rivaler till ANC: National Party (NP, som haft makten sedan 1948 och som upprätthållit apartheid under åren), Inkatha Freedom Party (IFP, ANC:s främsta "svarta" rival) och Freedom Front (FF, ett nybildat "vitt" parti till höger om NP).

Uppgifterna kommer från boken "Birth: The Conspiracy to Stop the '94 Election", författad av Peter Harris, som ledde valkommissionens (IEC) observations- och tillsynsenhet (Monitoring Directorate).

Afrik News kallar uppgifterna, som ursprungligen publicerades i Sunday Times i söndags, för "shock disclosure" och brittiska Telgraph skriver om saken under rubriken "Election won by Mandela 'rigged by opposition'". (Notera det bisarra felet i artikeln att National Party skulle ha styrt landet sedan 1984...)

Faktum är emellertid att saken inte är en nyhet. Det är inget avslöjande och kan inte på något sätt vara chockerande.

Dataintrånget är bara en av alla de skandaler som omgärdade valet 1994 och har aldrig varit någon hemlighet. IEC offentliggjorde saken den 3 maj 1994, det vill säga samma dag som intrånget ägde rum och frös de kontinuerliga publiceringarna av räkningsresultatet så länge utredningen av händelsen pågick.

Det är antagligen inte Peter Harris avsikt att paketera intrånget som en nyhet, problemet ligger snarare hos medierna och deras okunskap om Sydafrikas närhistoria.

Det är dock viktigt att erinra sig att valet, som ägde rum den 26-29 april 1994, inte var den solskenshistoria som det ofta beskrivs som. Visst kan man fälla en tår över de bilder av miljontals sydafrikaner som köade i tiotals timmar utanför vallokalerna för att få rösta för första gången. Men bakom kulisserna förhärskade omständigheter, som i själva verket gjorde resultatet högst tvivelaktigt:

Några exempel:

• Valkommissionen IEC fick mindre än fyra månader på sig att förbereda valet. Enligt IEC:s ordförande, domaren Johann Kriegler, hade de behövt åtminstone två år.
• Förhandlingarna som ledde fram till valet var till största delen en affär mellan ANC och NP. Övriga politiska organisationer exkluderades således från detta viktiga arbete.
• IFP, en av de viktigaste politiska aktörerna i landet hade bojkottat valrörelsen och gick inte med på att delta förrän sex dagar före valdagen. De redan upptryckta röstsedlarna fick därmed kompletteras med ett IFP-klistermärke, vilket ledde till ytterligare krångel och merarbete för IEC.
• Månaderna innan valet omgärdades av intensivt politiskt våld från alla sidor. Den 28 mars mejades t.ex. 19 IFP-medlemmar ner av ANC:s säkerhetsvakter, när de demonstrerade utanför ANC:s högkvarter i Johannesburg. (Det är populärt att skylla denna så kallade Shell House Massacre på IFP-anhängarna själva, eftersom de, som det heter, tänkte storma byggnaden. Men enligt utredningen av händelsen var våldet från ANC:s sida "kraftigt överdrivet". Påståendet att vakterna hade öppnat eld i självförsvar konstaterades vara "fabricerat i efterhand".)
• Det rådde stor brist på röstsedlar. Landet hade cirka 21,7 miljoner röstberättigade och IEC tryckte upp 80 miljoner sedlar. Ändå räckte de inte till. I efterhand hittade man runt 17 miljoner oanvända röstsedlar i olika IEC-lager.
• För att möta denna brist på röstsedlar och annan materiel satte IFP upp "piratstationer" för röstning i KwaZulu/Natal, vilket naturligtvis var ett högst tveksamt förfarande.
• "Vita" partier som NP och Democratic Party hindrades från att driva kampanjer i townshipen.
• ANC transporterade hundratusentals anhängare till provinser där de var mindre starka, för att blåsa upp sina resultat på dessa platser.
• Rösträkningen skedde inom lyckta dörrar, utan insyn för valobservatörerna.

Med andra ord: Det rådde politiskt kaos i landet, på många håll var våld och trakasserier vardagsmat och IEC var såväl dåligt förberedda som inkompetenta. Men den 6 maj förklarade domare Kriegler valet ändå för "substantially" free and fair.

En av de starkaste kritikerna till IEC:s arbete var EU, som i en rapport som publicerades 1996 bland annat skrev:

It is regrettable that an election, which was highly commendable as regards voter turnout and voter behaviour, should have been flawed first by inadequate logistics and then - even worse - by a non-transparent process of dispute settling.

Peter Harris bok, som alltså ligger bakom de senaste dagarnas "nyheter", kommer i november. Det är värt att notera att författaren i egenskap av ledare för valkommissionens observations- och tillsynsarbete bar ett stort ansvar för IEC:s misslyckanden. Nu försöker han i boktiteln antyda att en konspiration skulle ha försökt sabotera valet. Frågan är dock vilken roll en sammansvärjning hade kunnat spela i ett val som från början till slut och i så många aspekter genomsyrades av oegentligheter och inkompetens...

Samtidigt ska det naturligtvis bli intressant att ta del av vad en person som följde processen från insidan har för syn på händelserna. Så vitt jag vet har det aldrig avslöjats vem som låg bakom intrånget i IEC:s datasystem i maj 1994. Det återstår att se om boken lyckas ge tillfredsställande bevisning i fallet.

Det antika afrikanska inflytandet på de brittiska öarna

av TOR BILLGREN

Senaste numret av New African tar fasta på att oktober är Black History Month i Storbritannien. Det ofta försummade afrikanska inflytandet över Europa står i fokus, och intressantast är historikern Marika Sherwoods kartläggning av afrikanerna som levde på de brittiska öarna under det romerska imperiets dagar. Hon åberopar bland annat Tacticus observation, att många av de brittiska romarna hade ”mörk hy” och ”ovanligt krulligt hår”.

Andra bevis är Isistemplet i Londonium och bilderna av gudinnan och hennes son Horus, som ofta feltolkades som Maria och Jesusbarnet när man inte visste bättre. Men det var inte bara afrikaner från norr som dväljdes på de brittiska öarna för 2000 år sedan. En utgrävning av en romersk begravningsplats i York visade att 32% av de begravda kom från söder om Sahara.

Historien själv är alltså det viktigaste argumentet mot den etniska och kulturella homogenitetsromantik som just nu drar genom flera europeiska parlament. Det känns som att det är dags att utvidga Black History Month, både i tid och rum.

Publicerad i Sydsvenskan den 24 oktober 2010

Ny bok om och av Nelson Mandela

av TOR BILLGREN

Förra veckan publicerades en ny bok om och i stor utsträckning av Nelson Mandela: "Conversations with myself". Boken är resultatet av en djupdykning i Mandelas arkiv och består av fängelsebrev, anteckningar och utdrag av den ofullbordade uppföljaren till "Long Walk to Freedom", självbiografin som kom 1995. Eftersom denna i stor utsträckning är en ANC-produkt och inte så mycket ett verk av Mandelas egen hand, var det många som hade hoppats att nya boken skulle ge en mer personlig bild av Madiba. Men det bjuds inte på några sensationella avslöjanden. Det förblir t.ex. ett mysterium varför Mandela utsåg Thabo Mbeki till sin efterträdare istället för den på många sätt lämpligare Cyril Ramaphosa.


Barack Obama har skrivit förordet till nya Mandelaboken. "Conversations with myself" är också titeln på ett Bill Evans-album från 1963.

Den största grejen är förmodligen att Mandela i boken är öppen med sin negativa inställning till nationaliseringar av landets gruvor, trots att ANC:s berömda frihetsdeklaration från 1955 kan sägas förespråka sådana. Med tanke på att regeringspartiet nyligen åter aktualiserade frågan, kan det vara bra att ha landsfaderns ståndpunkt i klartext.

Publicerad i Sydsvenskan den 21 oktober 2010

Ny tidning mystiskt havererad

av TOR BILLGREN

Sydafrika skulle ha begåvats med en ny tidning idag, The New Age. Namnet anspelar inte på kvasireligion, utan på den nya era som föddes i Sydafrika efter valet 1994. Det kom ett smakprov i samband med National Heritage Day i september, som recenserades av Afrikagruppernas Viktoria Olausson här.

I redaktionsförklaringen hette det bland annat att tidningen skulle ta fasta på den positiva utvecklingen i Sydafrika och tillåta sig att vara positiv till regeringen, när den så förtjänade. Smakprovet var helt ok och innehöll en del djärva texter (bland annat en om Nelson Mandelas förestående och oundvikliga död).

Och idag skulle tidningen alltså ha kommit med sin första ordinarie upplaga. Men under gårdagen (Media Freedom Day i Sydafrika) avgick en stor del av redaktionsledningen med omedelbar verkan: chefredaktören, vicen, nyhetschefen, opinionsredaktören och kulturchefen. Premiären uteblev således.

Vad var det som sänkte tidningen? En strömhopp av den här kalibern orsakar förstås spekulationer. Stephen Grootes och Mandy De Waal på The Daily Maverick ser politik och ägarskap bakom krisen. Tidningen ägs av den stormrika och Zuma-lojala familjen Gupta och har omstridda ANC-personligheter i ledningen. Försökte de blanda sig i det redaktionella innehållet? Nej, tror författaren och politiske analytikern Eusebius McKaiser, som snarare söker orsakerna på ett rent organisatoriskt plan:

the early end of The New Age was predictable, but not for the easy, ideological or political reasons that have been offered. All along the main challenges were operational and organisational in nature - it was too much, too soon, with the owners not trusting the judgment of senior staff about the *operational and organisational* challenges that putting a newsroom together, entails.

...en bedömning som Mail & Guardians chefredaktör Nic Dawes delar via Twitter.

Naturligtvis är det urdumt dra alltför långtgående slutsatser innan de fem avhopparna har uttalat sig, vilket de med största sannolikhet kommer att göra under dagen.

Sista ordet är inte sagt. Det finns gott om resurser bakom tidningen. Det hade varit synd om The New Age gick under på grund av detta. För Sydafrika behöver sina medieaktörer, även de regimtrogna.

Kontroversiella gatunamn under lupp i Sydafrika

av TOR BILLGREN

Radioinslag sänt i OBS i P1 den 19 oktober 2010

Påannons
Leningrad blev S:t Peterburg igen och Stalinstrasse i Berlin blev Karl Marx Allee. Att byta namn på städer och offentliga platser kan vara ett sätt att lägga ett smärtsamt historiskt kapitel bakom sig. Ett land där detta har varit särskilt aktuellt de senaste decennierna är Sydafrika, där flera städer, gator och torg som burit namn efter kolonial- och apartheidtidens personligheter har döpts om.

Men vägen till ett namnbyte är komplicerad, kontroversiell och inte minst kostsam. I Kapstaden har frågan stötts och blötts av stadens ledning i två omgångar de senaste tio åren. Och just nu är frågan uppe för en tredje gång. Tor Billgren har följt debatten på plats.

Inslag
Jag blev förvånad första gången jag såg att namn som HF Verwoerd och DF Malan fortfarande finns på gatskyltar i Kapstaden. Malan var den förste apartheidpremiärministern – för övrigt född på den kända vingården Allesverloren – och Verwoerd var den tredje, och den som la den akademiska grunden för apartheidsystemet. Vid infarten till stadskärnan finns även en gata uppkallad efter Oswald Pirow – försvarsminister på 30-talet och övertygad nazist.


Hendrik Frensch Verwoerd (1901-1966).
Apartheids huvudsaklige arkitekt. Premiärminister
från 1958. Knivmördades i parlamentet.

Ja, när det gäller namn och beteckningar som dessa är det inte många som protesterar mot ändringsplanerna. Man behöver inte vara färgad eller svart för att bli illa till mods av att köra på en väg uppkallad efter en politiker som ville införa nazidiktatur i Sydafrika.

Men hur långt kan man gå i strävan att rensa ut det förflutnas ondska och obekvämligheter? Och i vilken utsträckning är det önskvärt?

Den stad som gått längst i det här är Durban på östkusten, där man 2008 avskaffade ett hundratal brittiska gatunamn och ersatte dem med personligheter från kampen mot apartheid, övervägande ANC-aktivister. Jag var där förra julen, och upptäckte alltför sent att min Durbankarta var från 2006, vilket gjorde det omöjligt att hitta till Victoria Embankment, där mitt hotell skulle ligga. Men till slut kom jag fram till Margret Mncadi Avenue och hittade rätt. Drottning Victoria hade fått maka på sig till förmån den första ordföranden för ANC:s kvinnoförbund i KwaZulu Natal-provinsen.

Men det är inte bara gamla koloniala referenser som har ersatts. Även neutrala namn som North Coast Road har politiserats. Istället för att spegla stadens historiska, arkitektoniska och geografiska realiteter, är gatunätet nu en hyllning till det styrande partiets hjältar. Både kända, som Oliver Tambo, Chris Hani, Che Guevara - och mer obskyra byråkrater och tjänstemän.


Harry Themba Gwala (1925-1995), ledare för ANC
och kommunistpartiet i KwaZulu/Natal.
Stalinist, krigsherre, agitator.

Det kanske mest kontroversiella exemplet är Harry Gwala, ANC-ledare och krigsherre i Kwa Zulu Natal, som var en av de drivande bakom det inbördeskrig som rådde mellan de båda befrielseorganisationerna ANC och Inkatha under början av 90-talet.

Ett annat kontroversiellt namnbyte är Durbans flygplats, som numera heter King Shaka International Airport. Visst, Kung Shaka är en ikon för zulufolket, landets största folkgrupp, eftersom han grundade zulunationen – men han drev samtidigt många andra folk och stammar på flykt under sina härjningar i början av 1800-talet.

Och däri ligger första delen av problematiken med den här typen av strikt politiserad namnpolicy. Den som är hjälte för den ene, är skurk för den andre.

Det andra problemet som nämns i debatten är kostnaderna. När ett förslag om att ändra 27 gatunamn i Pretoria lanserades för två år sedan, hävdade oppositionen att ändringarna med allt vad det innebar skulle gå lös på mer en halv miljard kronor – detta i ett land där en stor del av befolkningen fortfarande bor i plåtskjul.

Ett tredje problem är det kaos som uppstår. Särskilt när förändringarna sker så minutiöst som i Durban. Eftersom min karta var värdelös när jag var där, fick jag ta taxi överallt. Men det hjälpte inte mycket. Chaufförerna slet sitt hår och skakade på huvudet.

För det fjärde – och kanske det viktigaste i det sydafrikanska sammanhanget – är frågan om hur pass namnbytandet överensstämmer med de principer som Nelson Mandela grundade övergången till demokrati på. Det vill säga försoning istället för utrensning och hämnd. Till exempel insisterade han på att den gamla apartheidhymnen skulle ingå i den nya Nationalsången. Ett annat exempel är nya flaggan, som strängt taget är en blandning av Nederländernas och ANC:s flaggor.

Principen var att historien – även om den är smärtsam och ondskefull – inte skulle sopas under mattan – utan inkluderas som en del i det nya Sydafrika. Det är svårt att få ihop denna princip med utrensningsfilosofin i Durban.

Men just nu är det alltså Kapstaden saken gäller. Allmänheten har bjudits in att skicka in synpunkter och förslag. Tjänstemannen som är ansvarig för processen har lovat att inte göra det hela till politisk fotboll och Durban lyfts ofta fram som ett avskräckande exempel, inte som en förebild. Som debatten ser ut nu, är det mest troligt att det just blir de uppenbart stötande namnen som plockas bort. Som Verwoerd, Malan och Pirow– namn som ingen kommer att sakna.

Avannons
Fram till den siste oktober har kapstadsborna chans att yttra sig i frågan och beslut kommer att fattas i december.

____________________________
A p p e n d i x

Lista över de nya gatunamnen i Durban (Exceldokument)

Exempel på kontroversiella namn i Kapstaden

- Gatorna i townshipet Gugulethu betecknas NY17, NY104 och så vidare. NY står för native yard.

Daniel Francois (D.F.) Malan
1874-1959. Präst och redaktör. Tog över Nasionale Party, renodlade det och ledde det till seger i valet 1948 på apartheidplattform. Premiärminister 1948-1954.

- D.F. Malan Street

Hendrik Frensch (Hendrik) Verwoerd
1901-1966. Lade den akademiska grunden för apartheid. Försökte framställa systemet som logiskt och vetenskapligt försvarbart. Premiärminister 1958-1966. Sköts i huvudet under ett framträdande 1960. Mördades i parlamentet 1966.

- Hendrik Verwoerd Drive

Balthazar Johannes (John) Vorster
1915-1983. Hitlersympatisör under andra världskriget. Införde som justitieminister möjligheten att fängsla utan rättegång 1962. Premiärminister efter mordet på Verwoerd 1966 till han tvingades avgå efter en medieskandal 1978.

- Vorster Avenue
- Vorster Street
- John Vorster Avenue

Oswald Pirov
1890-1959. Justitieminister, sedan försvarsminister på 1929-1939. Träffade Hitler 1933 som han beundrade öppet. 1938 träffade han även Mussolini, Salazar och Franco. Bröt med Malans Nationalparti och lämnade politiken. Var åklagare under The Treason Trial 1956-61, där i princip alla kända ANC- och kommunistledare stod åtalade: Nelson Mandela, Oliver Tambo, Joe Slovo, Albert Luthuli, med flera, med flera. Samtliga frikändes.

- Oswald Pirov Street

Cecil John Rhodes
1853-1902. En av världshistoriens värsta imperialister och kolonialister. Drömde om ett en remsa av brittiskt territorium från Kap till Kairo. Skapade diamantbolaget De Beers och Consolidated Gold Fields of South Africa. Premiärminister över Kaphalvön 1890-96. Införde lagar som medförde att afrikanska arbetare tvingades emigrera till gruvområdena. Försökte störta den guldrika boerska republiken Transvaal. Grundade Rhodesia (Zambia & Zimbabwe).

- Rhodes Avenue
- Rhodes Drive
- Rhodes Street

Alfred Milner
1854-1925. Högkommissionär över Sydafrika 1897-1905. Provocerade fram Anglo-Boerska kriget 1899-1902.

- Milner Avenue
- Milner Road
- Milner Street
- Milner Way

Jan van Riebeeck
1619-1677. Skapade holländska ostindiska kompaniets färskvattenstation på Afrikas sydspets 1652 och var kolonins första kommendör. Lade grunden för det som skulle bli Sydafrika. Införde slaveriet, som kom att utgöra ryggraden av kolonins ekonomi fram till avskaffandet 1838.

- Riebeeck Street
- Jan van Riebeeck Road
- Jan van Riebeeck Street

Die Antwoord i P3

av TOR BILLGREN

Idag bjöd P3 Populär på ett reportage om sydafrikanska bandet Die Antwoord, i Sverige mest kända för låten "Enter the Ninja". I reportaget intervjuades PR-mannen Per Eriksson, som jämförde konceptet och fenomenet med Ali G. Visst, det är en parallell som ligger väldigt nära till hands och är egentligen inte särskilt unik, men jag kan inte låta bli att nämna att jag drog den Sydsvenskan redan i juni :-)

"Geloftevolk" hoppas att Gud ska återinföra apartheid

av TOR BILLGREN

"Geloftevolk" kallar sig en spillra av bittra apartheidnostalgiker och foliehattar, som förra helgen samlades till massmöte i Bothaville, Fristaten. Namnet betyder förstås "Löftesfolket", vilket anspelar på det förbund boerna ingick med Gud i samband med slaget mot zuluerna vid Blood River den 16 december 1838. Dagen innan slaget lovade boerna att de för alltid skulle hålla den 16 december för helig om Gud lät dem vinna slaget, och si: boerna vann. Under apartheidtiden firades dagen med nationalistiska och kvasireligiösa spektakel vid Vortrekkermonumentet i Pretoria, men sedan 1994 betecknas dagen istället "Försoningsdagen".

Söndagens mest komiska – men också sorgligaste – läsning var Anton Ferreiras Sunday Times-reportage från konferensen i Bothaville. Den finns inte på nätet, så här kommer några godbitar:

They say, with straight faces, that Nato is preparing to install an interim government in Pretoria and FW de Klerk hopes to leade it; that the flags we flew on our cars during the World Cup are the Mark of the Beast; and that one day God will bring back apartheid.

[...]

Geloftevolk leaders reject the idea of democracy because it allows the majority to dominate the minority. Instead, they are planning a theocracy for the day they regain control of South Africa, which will happen by divine intervention, rather than at the polls. It will no longer be known as South Africa, but Gelofteland, and its boundaries will be drawn by God, according to the report of a committee appointed to study the issue.

Under konferensen avhandlades bland annat den känsliga frågan om den populära folksporten rugby i själva verket är en avgud; huruvida boerna är ättlingar till en gammal bortglömd israelisk folkstam; samt vad man egentligen borde kalla sig – Geloftevolk, Boerevolk eller Afrikanervolk? Allt ackompanjerat av hatiska och rasistiska utfall mot den nuvarande ordningen i landet.

Visst, det finns mycket att rysa åt i sammanhanget. Men man kan också glädja sig. Det är ett väldigt litet volk. Massmötet lockade knappt hundra deltagare.

_________________________
Mer läsning

Apartheidteologi

Nationaldemokraterna är ett apartheidparti

Nu även i bokform

av TOR BILLGREN



Så kan det gå. Ur en antologi om samhällsvetenskaplig metod som kommer på Liber nästa år. Kapitel 8 som börjar här ovan är författat av dr Martin Berg.

Ugandisk tidning krävde avrättning av bögar. Stängdes ned.

av TOR BILLGREN

De senaste åren har det varit mycket uppmärksamhet kring de ökade antihomosexuella attityderna i Uganda. Själv har jag skrivit många texter om den antigaykonferens som arrangerades i Kampala i mars förra året, där en delegation av kristna ledare från USA deltog som talare och föreläsare. Under hösten 2009 publicerade ugandiska myndigheter ett förslag om ny homolag som i sina teoretiska delar luktade amerikansk antigayretorik lång väg, och som förespråkade dödsstraff för bland annat "återfallsförbrytare". Denna paragraf lyftes dock bort efter en internationell proteststorm. (Ska protesterna betraktas som kolonialism, Världen Idag?).



Den senaste osmakligheten är ovanstående "scoop" som nyhetssajten Afrol News rapporterade om i veckan. Tabloiden Rolling Stone publicerade början av månaden namn och bild av hundra män som påstods vara homosexuella, tillsammans med deras adresser och arbetsplatser. Tidningen, som såldes över hela landet, krävde att männen skulle avrättas. Enligt en av Ugandas få gaybloggare ackompanjerades artikeln av vansinniga – men klassiska – antigayklichéer som "We shall recruit 1,000,000 innocent kids by 2012" och "Parents Now face Heart breaks as Homos Raid Schools".

Den här formen av publiceringar har skett tidigare i Uganda, då har det främst handlat om lesbiska.

MEN. Denna gången har myndigheterna agerat till den uthängande tidningens nackdel. Enligt Box Turtle Bulletin stängde Uganda’s Media Council ner tidningen kort efter publiceringen. Det är ännu för tidigt att avgöra hur detta kommer att påverka det offentliga tonläget kring homosexualitet. Visst är det positivt att en oetisk och livfarlig publicering leder till någon form av påföljd. Samtidigt innebär åtgärden mot tidningen att antigayaktivisterna får ytterligare "bevis" på "sodomiternas stora och farliga makt" över landet. Det ska bli intressant att följa utvecklingen.

______________________________
Referensläsning

Antihomosexualitet i södra Afrika

Goda nyheter, typ, från Uganda

Kristen kampanj bakom förslag om dödsstraff

GayUganda

Fredspristystnad från Afrika

av TOR BILLGREN

Radioinslag sänt i OBS i P1 den 15 oktober 2010

Påannons
För en vecka sedan tillkännagav norska Nobelkommittén att årets fredspris kommer att tilldelas den kinesiske människorättsaktivisten Liu Xiaobo. Beslutet var kontroversiellt eftersom det är svårt att se det som annat än direkt kritik av Kinas regering, och det har också uppstått diplomatisk kris mellan Kina och Norge.

Samtidigt hyllas Xiaobo och nobelkommiténs beslut av många ledare och opinionsbildare runt om i världen. Men från en världsdel ligger ledarna lågt med reaktionerna – Afrika. Tor Billgren rapporterar från Kapstaden.

Inslag
Tystnaden från de afrikanska regeringarna beträffande årets fredspris är slående. Särskilt om man jämför med förra året, då gratulationstelegrammen haglade över Barack Obama. Nyhetssajten Afrol News noterade häromdan att Sydafrikas president Zuma, Kenyas president Kibaki och Zimbabwes premiärminister Tsvangirai var väldigt snabba med sina lyckönskningar – men i år har alltså reaktionerna uteblivit.

Detta är en ordning vi måste vänja oss vid. Kinas inflytande i Afrika är stort – och växande. Landet gör enorma investeringar i afrikanska länder – och till skillnad från västländerna ställer Kina inga besvärliga krav på mänskliga rättigheter och demokrati. Detta passar många afrikanska ledare som hand i handske.

Ett annat exempel på denna vilja att ligga Kina till lags var förra året, då Dalai Lama var inbjuden till en prestigefull fredskonferens i Sydafrika. Men myndigheterna nekade honom inresetillstånd. Detta fick flera andra inbjudna fredspristagare, bl.a. Desmond Tutu att bojkotta konferensen – som till slut fick ställas in. Fiaskot var totalt. Men i Peking var man förstås nöjda.

Nu behöver inte detta bara förstås som att de afrikanska länderna är köpta av Kina eller att Kina utövar ett otillbörligt inflytande över Afrika. De afrikanska länderna har all rätt att vara trötta på USA och Europa. Under kalla kriget behandlades kontinenten som en vante, där det enda viktiga var att ländernas ledare uttalade ordet ”antikommunism” på rätt ställen i sina tal. På så sätt fick till och med de mest kleptokratiska diktatorerna, som Mobotu Sese Seko i dåvarande Zaire, stöd och moralisk uppbackning från t.ex. USA.

De afrikanska ledarna har också all rätt att vara trötta på den västerländska modellen att ge bistånd med ena handen och upprätthålla handelshinder och subventioner med den andra. Som EU:s bisarra jordbrukspolitik, som leder till att de afrikanska marknaderna översvämmas av artificiellt billiga produkter, vilket hämmar utvecklingen av det inhemska jordbruket.

Så visst, det är fullt begripligt att de afrikanska länderna efter decennier av europeiskt och amerikanskt hyckleri ser sig om efter andra vänner.

Man kan förstås också se den afrikanska tystnaden kring fredspriset som ett stycke kritik mot norska nobelkommittén och dess ovana att använda priset som ett sätt att knäppa regeringar och politiker på näsan, istället för att belöna faktiska bedrifter inom området fred.

Men i så fall borde ju verkligen gratulationerna till Obama förra året ha uteblivit.

Tor Billgren, för OBS i P1, Kapstaden.

Lästips: Ekström och Magnusson om ett trist tonläge

av TOR BILLGREN

Den senaste veckan har twitteraktiva journalister och opinionsbildare upptagits av två frågor: ett medelmåttigt och klichémättat inredningsreportage där orden "teppanyakihäll" och "semillondruva" ingick, samt att Anton Abele blivit riksdagsledamot för moderaterna. Tonläget är uppskruvat, hånfullt och dryper av resentment. Det är fascinerande att se fullvuxet folk på fullt allvar sitta och gnissla tänder över människors val av möbler (hey, jag trodde att inredningsreportagets främsta syfte var inspiration, inte att ge ett tvärsnitt av mänskligheten), samt att en politiskt intresserad (och visst, säkert också politiskt naiv, men än sen?) 18-åring får ett förtroendeuppdrag (hey, jag kan inte minnas att motsvarande individer gnisslade några tänder när 19-åringen Gustav Fridolin valdes in i Riksdagen 2002).

Nu skrev jag om dessa saker fastän jag svurit på att inte falla i fällan. Fan. Det enda jag ville var ju att tipsa om nedanstående utmärkta och viktiga texter:

En av de 349, Andreas Ekström i Sydsvenskan

Nätmobbing har blivit en livsstil, Karin Magnusson i Aftonbladet

Utrikesjournalistiskt nyspråk

av TOR BILLGREN

Idag antyder Sydsvenskans köpenhamnskorrespondent Claes Fürstenberg han i ett sammanhang har ställt en fråga till tidningens "utrikeskorrar". Men så vitt jag vet är Fürstenberg Sydsvenskans ende korrespondent – det vill säga ende fast anställde medarbetare i utlandet. För det är definitionen av ordet. Vad Fürstenberg förmodligen menar är att han har talat med tidningens stringers, alltså frilansar som får betalt per levererad artikel eller bild. (Här ligger ett liknande exempel på den felaktiga användningen av ordet.)

Jämför med Sveriges Radio. De har 13 fast anställda utrikeskorrespondenter på platser som Maputo, Washington DC, London och Peking, något som är oerhört dyrt, prestigefullt och journalistiskt viktigt. Att ge sken av att avsätta sådana resurser till utrikesjournalistisk utan att de facto göra det, är som att servera pulverbearnäs som Sauce béarnaise, eller varm och avslagen Pommac i frostade Bollingerflaskor.

Det är inte rimligt att ändra ett ords betydelse bara för svenska medier vill spara pengar. Tidningarna spelar en viktig roll för ett språk och är i många avseenden normerande. Därför bör de inte syssla med den här typen av nyspråkslekar.

Sydsvenskan är förstås inte ensamma om det här. Läs mer hos TT:s New York-stringer Gunilla Kinn:

Stringrar och statusproletärer
Jag är nu med i Korrespondenterna

Damon Galgut: "In a strange Room" och "The Good Doctor"

av TOR BILLGREN

Under tisdagskvällen blev det klart att den brittiske författaren Howard Jacobson var den av de sex nominerade som tog hem årets Man Booker-pris för sin ”The Finkler Question”. Vi höll alltså tummarna förgäves för sydafrikanen Damon Galgut och hans ”In a Strange Room” – en bok som har rört vid en alldeles särskild nerv hos sydafrikanska kritiker och läsare. Det råder en närmast fanatisk stämning kring boken och på stan ser jag folk med knappar som uppmanar omgivningen att läsa den.



Det är egentligen ingen roman, snarare tre reseberättelser. De två första drivs framåt av den erotiska laddningen mellan berättarjaget och dels tysken Reiner, dels schweizaren Jerome. Jaget reser över berg, savanner och vattendrag i jakt på denna laddning – men när han väl har den inom räckhåll, låter han den rinna ut i sanden. Som för att straffa sig själv. Den tredje resan är en gripande mardrömsfärd in i en väninnas psykos.

Det låter ju dystert det här, men är en stor upplevelse att ta del av. Med reducerat språk och torr humor hugger Galgut likt Döderhultaren fram en grov och melankolisk skönhet.

Personligen tycker jag dock att förra boken som bookernominerades, ”The Good Doctor” (2003) är betydligt bättre. Den finns på svenska och sändes som radioföljetong 2004. Precis som i ”In a Strange Room” är berättarjaget en misantropisk medelmåtta, denna gång läkare. Jag associerar ofta till Charles Ryder, berättaren i Evelyn Waughs "Brideshead Revisited", som genomsyras av samma typ av bitterhet och likgiltiga leda.



Boken utspelar sig kring ett bortglömt sjukhus i vad som är kvar av ett s.k. hemland – en av de självständiga pseudostater som apartheidregimen fördelade åt de olika ”bantufolken” på 70-talet. En plats som finns, men ändå inte. Perfekt för en person som vill leva i ett staus quo utan utmaningar. Och det vill berättaren. Men så kommer den unge läkaren Laurence till sjukhuset och drar genast igång en massa idealistiska projekt och ställer allt på ända med sin besvärliga spontanitet, ärlighet och principfasthet. Det förflutnas ondska bubblar upp till ytan och blandar sig med samtidens förljugenhet och ängsliga byråkrati. Resultatet är en psykologisk thriller om Sydafrikas såriga närhistoria.

Visst hade Galgut varit en värdig vinnare i tisdags. Samtidigt visar ”The Good Doctor” att han kan så mycket bättre. Så nu väntar vi med spänning på nästa mästerverk.

Publicerad i Sydsvenskan den 14 oktober 2010

Tanklös utsmyckning i morgonprogram

av TOR BILLGREN

Nya flashiga och bländande vita morgonprogrammet Expresso (sic!) på SABC3 har frenologidockor (sic!) som rekvisita i studion. Visserligen lätt modifierade och bemålade, men det går inte att ta miste på den klassiska formen. Det ska bli spännande att se vilka "hippa retrogrejer" rekvisitören kommer hem med efter nästa fyndrunda i arkiven. Uppstoppade khoi-khoi-kvinnor? Färgglada apartheidflaggor? Net vir blankes-skyltar?

Sydafrika åter i FN:s Säkerhetsråd. Vad var det som gick åt skogen förra gången?

av TOR BILLGREN

Igår valde FN:s generalförsamling in fem nya medlemsländer i Säkerhetsrådet. Indien, Tyskland, Portugal, Colombia – och Sydafrika. Det är andra omgången Sydafrika tar plats i den mäktiga instansen som bland annat styr över FN:s militära insatser. Förra gången var 2007 - 2008. Den gången fick Sydafrika mycket kritik för sitt agerande i rådet – bland annat för att de röstade emot en resolution som uppmanade juntan i Burma att upphöra med de militära attackerna mot civila i minoritetsregioner. Sydafrika motarbetade även ett förslag om att Säkerhetsrådet borde accelerera sitt arbete med Zimbabwe så att det hamnade på samma nivå som EU och SADC. Detta i samband med den Zimbabwiska regeringens våldsamma attacker mot oppositionen i mars 2007.

I båda fallen motiverade Sydafrika sin negativa hållning med att det rörde sig om interna konflikter, och att sådana inte tillhör Säkerhetsrådets angelägenheter. Enligt FN:s stadgar skall rådet endast befatta sig med konflikter som hotar internationell fred och säkerhet.

Så när det gällde Burma, menade Sydafrikas FN-ambassadör Dumisani Kumalo att ärendet istället borde skjutas över till FN:s Råd för Mänskliga Rättigheter (mest känt för att 2008 ha antagit uppdraget att "rapportera om fall där missbruk av yttrandefriheten innebär en rasligt eller religiöst diskriminerande handling"), medan Zimbabwefrågan enligt Sydafrika inte har i FN att göra över huvud taget.

Sydafrikas hållning saknar inte principiella poänger. Naturligtvis ska inte uppdragen för de olika FN-organen blandas samman. Var sak på sin plats. Den springande punkten i sammanhanget är hur man definierar en en situation som hotar internationell säkerhet. Sydafrika menar att zimbabwekrisen inte gör det – trots att de senaste utveckling har lett till att miljontals människor har flytt till grannländerna och att hela regionen destabiliseras av landets ekonomiska kollaps och nyckfulla vanstyre. Situationen gör att liv står på spel – inte bara inom Zimbabwes gränser. Man behöver inte anstränga sig särskilt mycket för att tolka krisen som mer än en intern angelägenhet.

Det gigantiska paradoxen i sammanhanget är att Sydafrika med denna hållning underkänner den stora roll som Säkerhetsrådet spelade under kampen mot apartheid. Om Sydafrikas nuvarande tolkning av rådets uppdrag hade gällt på 60-, 70- och 80-talet, hade det tvingats tiga om apartheid. För vad var förtrycket mot de svarta och färgade i Sydafrika, om inte just interna angelägenheter?


En av satirikern Zapiros kommentarer till Sydafrikas FN-arbete.

Men Säkerhetsrådet såg inte saken så den gången. Efter Sharpevillemassakern 1960 följde en strid ström av resolutioner som till punkt och pricka kom att följda ANC:s krav: om vapenembargo 1963 och 1970 (resolution 182 och 282), ekonomiska sanktioner 1976 (392), en uppmaning till världens länder att inte erkänna valresultatet 1984, samt krav på frigivande av politiska fångar (554), och så vidare. "Dessa åtgärder banade vägen för en rad förhandlingar som ledde till att F.W. De Klerk [i februari 1990] kunde lyfta förbudet för ANC, PAC och andra antiapartheidorganisationer ", skriver Peter Kagwanja på Africa Policy Institute i årsboken "State of the Nation 2008" (1).

Men idag säger alltså ANC och Sydafrika att FN:s Säkerhetsråd inte ska befatta sig med den här typen av konflikter. Och absolut inte ha några synpunkter på övergrepp som sker på den afrikanska kontinenten. Eller rättare sagt: det var vad de sa 2007 och 2008. Förhoppningsvis kommer denna bisarra, komprometterande och destruktiva policy att ändras nu när Sydafrika åter tar plats i Säkerhetsrådet den förste januari 2011. Landets rykte som aktörer på den internationella arenan kan bara blir bättre. Potentialen är stor.

__________________________________
Fotnot
(1) Peter Kagwanja: "Cry sovereignity: South Africa in the UN Security Council, 2007-2008." Ur "State of the Nation, South Africa 2008" (Human Sciences Research Council)

Mer läsning
Per Svensson: "Dags att klä av FN kostymen" (Sydsvenskan den 21 april 2009)

Lästips: Kondenserad Dowdenbok

av TOR BILLGREN

Richard Dowden har uppmärksammats mycket för sin bok "Africa - altered states, ordinary miracles" (2008), som kom på svenska i september, denna gång med undertiteln "Framtidens kontinent". Det är en mastig och oerhört detaljrik volym på 460 sidor, som är obligatorisk läsning för den som vill förstå en del av kontinentens problem bortom klichéerna och mediernas katastrofstereotyper. Min recension ligger här.

För den som vill ha en snabbare och mer överskådlig genomgång av boken kan jag rekommendera Aljazeera-artikeln Africa: The first 50 years, där Dowden har komprimerat boken till några behändiga sidor, med en sammanfattning av vad som gick fel efter självständigheten och varför det kan tänkas gå bättre för kontinenten i framtiden.

Deon Meyer hyllas och intervjuas i DN

av TOR BILLGREN

I dagens DN lyfter Lotta Olsson upp den sydafrikanske kriminalförfattaren Deon Meyer som Spänningens nya mästare. Välförtjänt! I anknytning till artikeln recenseras fyra av hans böcker.

Här ligger min recension av Meyers sjätte bok "Devil's Peak", som släpptes på svenska på Weyler förlag tidigare i år.

Mycket positivt att Walmart etablerar sig i Sydafrika

av TOR BILLGREN

Att amerikanska megakedjan Walmart nu etablerar sig i Sydafrika är ett mycket gott tecken. Det betyder nämligen att Sydafrika och kanske också andra delar av södra Afrika har en tillräckligt stark och framförallt växande medelklass, för att det ska löna sig att etablera sig här. Synen på afrikanerna har skiftat, skriver Mail & Guardian på ledarsidan idag. Från passiva mottagare av bistånd, till aktiva konsumenter. Det är ett viktigt steg, som visserligen kineserna förstått för länge sedan, men bättre sent än aldrig.

Enligt Mail & Guardian har Walmarts satsningar de senaste tjugo åren gjorts på grundval av korrekta bedömningar om den den ekonomiska utvecklingen, och tidningen citerar ur magasinet Foreign Policy i samband med att kedjan startade upp i Indien förra året:

Walmart has started operations in 15 countries since 191, and 13 of them have had boom economies, with an average of 4,4% annual growth since Walmart arrived. Over the last five years, the economies of Walmart countries outside the United States have grown 40% faster than the world average.

Det finns alltså goda anledningar till att vara optimistisk. Det dröjer förmodligen inte länge innan det första IKEA-varuhuset också öppnar i Sydafrika. Det vore verkligen på tiden.