Verkligheten överträffar satiren

av TOR BILLGREN

I morse recenserade jag satirikern Zapiros senaste samling "The last sushi" i Kulturnytt i P1. Utdrag:

När det gäller Sydafrika räcker det ofta att sätta en ram runt verkligheten och rita pratbubblor runt politikernas och kändisarnas uttalanden.

En timme senare får jag syn på ett uttalande från ANC:s ungdomsförbund (ANCYL) där de hyllar Nordkoreas avlidne diktator Kim Jong-Il. Det är så vansinnigt skrivet att jag fortfarande inte riktigt kan tro att det är autentiskt. Det faktum att jag inte har hittat det på någon officiell ANC-sida än, gör också att det finns anledning att vara skeptisk. Men sajten Politics Web, där uttalandet publicerades, brukar vara mycket seriös. Dessutom är denna typ av haveristretorik är inte ovanlig på den sydafrikanska vänsterkanten.

Utdrag (mina fetningar):

In commemorating this Great Leader we sent warnings to traitors of the people, led by Lee Myung Bak, who deliberately sunk his Cheonoan war ship and blamed it on the government of the Democratic People's republic of Korea, to desist from an unsustainable offensive against the North of Korea and the Korean peninsula in general. His continued assault on the image of the DPRK in collaboration with the United States will not continue unabated. In this regard we support the just cause of the Korean people to defend themselves, using whatever means at their disposal, to continue struggling for a just and equal world order and to defeat Capitalism in all its facets.

On this same breath, we congratulate the many achievements, under the leadership of Comrade Kim Jong Il, including making sure that democratic centralism is alive and well in the revolution, as we in the ANC also use it to guide the discipline of our cadres. We recognise that under his stewardship the DPRK managed an economy that saved people from joblessness, homelessness, illiteracy or lack of education thereof, and the varying degrees of poverty.

In technology to save our climate you also excelled, as we saw the successful introduction of an air steriliser, to curb emission and related hazards from the climate, and this shows the effectiveness of the Korean nuclear technology, and this equally shames the Western and Imperialist Propaganda, that the DPRK nuclear programme is aimed at creating war in the world.

Läs gärna uttalandet i sin helhet. Det är våldsamt roligt om det är satir. Avgrundsdjupt oroväckande om det är autentiskt.

Sydafrika och satiren

av TOR BILLGREN

De krafter inom regeringspartiet ANC som vill bli av med den sittande presidenten Jacob Zuma har anammat en gest för att markera sitt missnöje med honom. De håller sin hand över huvudet som ett duschmunstycke. Det är en gest de lånat från satirikern Zapiro, som sedan 2006 avbildat Zuma med ett duschmunstycke fastsatt i skallen, för att påminna om att han under en rättegång vittnat om att han efter att ha legat med en hivsmittad kvinna, tagit en dusch för att minimera smittorisken.

På sistone har det också uppstått en sång som anspelar på saken, med texten ”Duschmannen ger oss bekymmer” – den förekom bland annat under ANC:s provinskonferens i Limpopo i mitten av december.

Det här är exempel satirens makt och inflytande i Sydafrika. Och just Zapiro är landets tyngste satiriker. Hans teckningar orsakar ofta debatt och proteststormar.

Sedan några år tillbaka har han utvidgat sitt satirimperium till ett tv-program ZA-News, där landets politiker och kändisar medverkar i form av karikatyrdockor, ungefär som brittiska 80-talsklassikern "Spitting Image". Och visst, dockorna är roliga och röstkonstnärerna skickliga, men manuset är så otroligt tunt. Jag hade önskat att Zapiro höll sig till serierutorna, som är fortsatt vassa. Den senaste samlingen heter ”The Last Sushi”, vilket anspelar på hur den ANC-befryndade affärseliten tagit upp bruket att äta sushi från nakna kvinnokroppar under sina lyxiga partyn i Kapstaden och Johannesburg.

Ja, när det gäller Sydafrika räcker det ofta att sätta en ram runt verkligheten och rita pratbubblor runt politikernas och kändisarnas uttalanden.

Som när generalsekretereraren för kommunistpartiet, och tillika utbildningsministern Blade Nzimande, förra hösten hävde ur sig att ”Media är det största hotet mot vår demokrati”. I Zapiros kommentar får han nobelpriset i litteratur för den fantasifulla framställningen.

När man har följt Zapiro under flera år, märker man att återbruket är ganska stort, han använder ofta samma skämtmallar, särskilt när han kommenterar inrikeshändelser. Höjdpunkterna i det senaste årets produktion blir därför hans kommentarer till internationella händelser – Usama Bin Ladens död, räddningen av de chilenska gruvarbetarna, den arabiska våren.

I en bild står statyer av de tre diktatorerna Ben Ali, Mubarak och Kadaffi på rad. Ben Ali har redan fallit över Mubarak, som är på väg att falla mot Kadaffi. ”Se dig för hur du störtas”, fräser Mubarak surt till Ben Ali. Bilden är daterad till den 27 januari och är därmed profetisk.

Det är alltid spännande att följa händelserna i ett land via satiren. Ett problem när den är så stark som i Sydafrika, är att det finns en risk att man glömmer att de man skrattar åt de facto inte är några lustigkurrar, utan människorna med den verkliga makten, som påverkar människors liv.

Sänt i Kulturnytt i P1 den 23 december 2011

Etiopiensvenskarna och fientligheten mot journalister

av TOR BILLGREN

Igår förmiddag gick en tung suck genom mediesverige. Först av förstämning, sedan av vanmakt. Martin Schibbye och Johan Persson befanns vara skyldiga till terrorbrott och olagligt intrång i Etiopien. Åklagaren yrkar på 18,5 års fängelse.

Det var också en suck av förvåning. Om man har följt de journalister som livetwittrat från rättssalen i Addis Abeba (t.ex. Martin Edström och Gabriel Byström), har man gång på gång förbluffats av åklagarsidans rackarspel, inkluderande förfalskade bevis.

Men när det som i Etiopien är förbjudet att till och med tala med företrädare för terrorstämplade organisationer har man inte mycket att komma med till sitt försvar. Förutom detta centrala att man just är journalist, och därför måste få tala med vem man vill för att kunna göra sitt jobb.

Hur ska ett sådant argument få genklang i ett land och en tid då journalister ofta betraktas vara statens fiender? Antalet fängslade journalister i världen är just nu det högsta på 15 år, enligt en färsk rapport från Committee to Protect Journalists. 179 journalister satt i fängelse den 1 december, 7 av dem i Etiopien. 28 i Eritrea, för att anknyta till ett annat fall med svensk anknytning.

Denna ökade fientlighet gentemot journalister kan även skönjas i länder som Sydafrika, där nyligen en lag som beskär offentlighetsprincipen antagits, samtidigt som ett ökänt lagförslag om en medietribunal stöts och blöts. Förra hösten anklagade Blade Nzimande, som är minister för högre utbildning och tillika generalsekreterare för kommunistpartiet, just media för att vara det största hotet mot demokratin i landet.

Det var inte förrän jag kände den där sucken igår, som jag plötsligt insåg att jag själv kanske också är på väg ut på tunn is. Jag reser till Zimbabwe nästa vecka, bland annat för att jobba med ett radioprojekt. Men hur smart är det egentligen att vifta med en reportermikrofon i en polisstat som präglas av godtyckliga tillslag och skrämseltaktik? Händelserna i Etiopien sätter smärtsamt fokus på frilansjournalisters sårbara situation.

Gårdagens suck var förstås också ett uttryck för raseri. Det måste vara någons fel att två svenska journalister riskerar att ruttna bakom lås och bom i Etiopien. Och naturligtvis: namn som Bildt och Lundin haglar tätt över kommentarfälten. Väldigt sällan är det den etiopiska staten som problematiseras, eller dess människorättsvidriga praktiker och undermåliga förståelse för mediers roll och ansvar.

Någonstans i bakgrunden lurar föreställningen om att det bakom varje klandervärd svart man måste det stå en ännu klandervärdare vit och dra i tåtarna. Premissen är att den svarte mannen inte är kapabel att företa sig något – varken gott eller ont. Han måste alltid styras av Någon Annan. Debatten skulle bli så mycket sundare och värdigare om dessa sunkiga föreställningar för alltid kunde lämpas överbord.

Publicerad i Sydsvenskan den 22 december 2011

Renässansen för Steve Biko och Black Consciousness

av TOR BILLGREN

Inslag sänt i Obs i P1 om Steve Biko – studentledaren som på 60- och 70-talet grundade Black Consciousness-rörelsen. Idag betraktas han vara en av Sydafrikas främste politiska tänkare – trots att han knappt blev 30 år gammal. Han torterades till döds av polisen den 12 september 1977.

I min favoritbokhandel i Kapstaden, Clarke’s på Long Street, har det de senaste åren börjat dyka upp egenhändigt upptryckta pamfletter i A5-format. De kostar runt 20 rand – lika mycket i kronor – och har vinjetten ”New Frank Talk – critical essays on the Black condition”. Kritiska essäer om det svarta tillståndet. Eller ”svarthetens villkor”.

New Frank Talk är en anspelning på den signatur som Steve Biko använde på sina texter på 60- och 70-talet, Frank Talk – och det kan tolkas dels som ett namn, dels som ”Rättframt prat”. Pamfletterna tar upp samtida politiska problem ur ett Black Consciousness-perspektiv, det vill säga det tänkesätt som grundades av Steve Biko i Sydafrika i slutet av 60-talet.

Det här är bara ett av många exempel på den renässans för Steve Biko som just nu pågår i landet. Hans namn och bild dyker allt oftare upp på t-shirtar och tygmärken. Boken ”I write what I like” som innehåller flera av hans viktigaste texter – trycks upp i ny upplaga varje år. På 34-årsdagen av hans död förra månaden exploderade bloggosfären, Twitter och tidningskolumner av inlägg och texter på temat ”Vad hade Steve Biko tyckt om det här och det här?”, ”Hur hade Steve Biko röstat idag?” ”Därför hade Steve Biko inte röstat alls” och så vidare. Hans texter citeras som om dom vore heliga skrifter. Detta samtidigt som de politiska partierna som verkar utifrån hans Black Consciousness-ideologi idag är patetiska spillror. Vid förra valet 2009 fick Azapo, som det största av dem heter, 0,22 % av rösterna (#1).

Hur går det här ihop?

Låt oss först reda ut vem Steve Biko var.

Han föddes 1946 och började som 19-åring studera medicin vid universitetet i Natal. Han engagerade sig i studentkåren, men tyckte att den bara brann för frågor som rörde vita studenter. Så 1968 startade han en egen rörelse: South African Students’ Organisation, SASO. Och det var denna som blev plattform för hans idéer om Black Conciousness, BC. Detta var samtidigt som stora delar av Afrika avkoloniserades, och de olika Black Power-rörelserna i USA blev också allt mer synliga och högljudda.

Stephen Bantu Biko, 1946-1977

Men i Sydafrika rådde på 60-talet politiskt vacuum bland de svarta. Efter Sharpevillmassakern 1960 hade luften gått ur motståndskampen. De två ledande organisationerna, ANC och PAC hade förbjudits, liksom kommunistpartiet. Rörelsernas ledarskap befann sig antingen på Robben Island eller i exil. Och betydande delar av den svarta intelligentian hade inordnat sig i apartheidsystemet och försökte hitta en framtid för sig själva i administrationen för de olika reservat som apartheidregeringen ville förpassa de svarta till.

De svartas politiska medvetenhet kännetecknades av apati och riktningslöshet. Så grogrunden för en ny röst och ett nytt tänkande var mycket god.

Steve Biko inspirerades av bland annat den antikoloniale teoretikern och psykiatern Frantz Fanon från Martinique, och formulerade sin Black Consciousness-ideologi i artiklar och tal under sju-åtta år på 60- och 70-talet. Utgångspunkten var, precis som hos Fanon, kolonialismens psykologiska effekter hos den koloniserade människan. Det vill säga det mindervärdeskomplex som "300 år av avsiktligt förtryck, förtal och förlöjligande" (#2) hade bankat in i den svarta identiteten. Ett självhat och ett förakt mot den egna kulturen och historien, som började redan i skolan, som genomsyrade hela samhället, och överfördes från generation till generation. Utan att komma till rätta med detta mindervärdeskomplex, skulle de svarta att vara ”värdelösa som medarkitekter till ett normalt samhälle”, skrev Biko (#3).

Första steget i frihetskampen måste därför vara att ingjuta dem med stolthet och självförtroende, och korrigera kolonialmaktens lögner om deras historia och traditioner. Black Consciousness.

Förtryckets effekter på den svarta identiteten, gjorde att de svarta hade en helt unik erfarenhet av apartheidsystemet, som inte kunde jämföras med de vitas. Därför ansåg Biko att de svartas motståndskamp måste föras just av svarta – och endast svarta. Han var skoningslös i sin kritik mot ”the white liberals”, de vita som ville sluta upp på barrikaderna tillsammans med de svarta. Han menade att man som vit gynnades av systemet oavsett om man var för det eller emot det. Skillnaden var att den som var emot apartheid, kunde njuta systemets frukter med bättre samvete.

Istället för att försöka leda de svarta i kampen, menade Biko att de vita hade en egen kamp att föra. ”Om de är sanna liberaler”, skrev han 1972, ”måste de förstå att de själva också är förtryckta och att de måste kämpa för sin egen frihet.” (#4)

Och detta är centralt: Som vit var man också förtryckt av apartheid. Sydafrika var en polisstat, med förkvävande censur. Man fick inte läsa vad man ville – inte ens som vit. Man fick inte gifta sig över rasgränserna – inte ens ha sex. Man tvingades till lång och riskfylld värnplikt.

Många vita liberaler blev förstås sårade när deras engagemang på de barrikaderna inte var välkommet, och här har vi också en av orsakerna till att de internationella antiapartheidrörelserna avvisade Black Consciousness när de sökte en rörelse att stödja. BC klassades som rasism och antiapartheidrörelsen sökte sig istället till ANC, som inte definierade sina kamplinjer utifrån ras, utan klass – och i den kampen var alla arbetare välkomna, svarta som vita.

Steve Biko å sin sida förlöjligade ANC:s fokus på klass. Han tyckte det var absurt att förvänta sig solidaritet från den inskränkta sydafrikanska vita arbetarklassen, som dessutom var de som hade mest att tjäna på apartheidsystemet.

På 70-talet var BC den största och viktigaste politiska kraften i Sydafrika. Så när ANC i början av 80-talet ville återfå initiativet, uppstod konflikter med de andra rörelserna. Den värsta var den med Inkatha, som krävde tiotusentals offer på båda sidor, men konflikten med Bikos efterföljare blev också blodig.

I sin mästerliga bok ”My traitors heart” beskriver journalisten Rian Malan hur polariseringen mellan ANC och BC gjorde att tonårskillar som tidigare mötts på fotbollsplanen, istället började jaga varandra med skjutvapen, knivar och brinnande bildäck.Under 80-talets gång marginaliserades BC allt mer. ANC var resursstarkt och hade en ideologi som föll världens apartheidmotståndare på läppen – och dessutom en fängslad ledare som allt mer framstod som ett levande helgon.När väl 90-talet kom och övergången till demokrati ägde rum, var BC-tänkandet helt överskuggat. ANC vann valet 1994 och Nelson Mandela blev president.

Men ganska snart blev det tydligt att det inte räckte med rösträtt för att lyfta de svarta massorna ur fattigdom, apati och negativ självsyn. Det var kanske trots allt inte klass det handlade om, som ANC och dess förespråkare inbillat sig – utan just ras. Efter demokratins gryning började ANC suga upp Black Consciousness-tankar. 1996 höll dåvarande vicepresident Thabo Mbeki sitt berömda ”I am an African”-tal i parlamentet, som innehöll tydligt BC-stoff (#5). Två år senare talade han om ”Två nationer”, där han framställde Sydafrika som ett delat land. En rik vit nation och en fattig svart (#6). 1999 bjöds det mikroskopiska BC-partiet Azapo in i regeringen.

Och under 00-talet har alltså Biko och hans tankar bara växt och växt. Idag kan man till och med se ANC-företrädare i Biko-t-shirt, något som hade varit en total självmotsägelse i början av 90-talet och lika med självmord på 80-talet.

BC lever alltså mer än nånsin, men de politiska partierna som är kopplade till BC är som sagt borttynande. Statsvetaren Thiven Reddy på University of Cape Town, ger bland annat tre orsaker till detta i en artikel i antologin ”State of the Nation 2008”: För det första att Azapo efter Bikos död svängde in på en leninistiskt väg, som skilde sig från Bikos ursprungsfilosofi och därför inte tilltalade särskilt många. För det andra: allvarliga interna motsättningar. Och för det tredje att Azapo och de andra BC-partierna valde att bojkotta förhandlingsprocessen mellan 1990 och 94. Ett effektivt sätt att göra sig irrelevant i det nya Sydafrika.

Jag tror inte att Sydafrika nödvändigtvis hade varit ett bättre ställe om Steve Bikos tankar hade varit de dominerande under den känsliga övergångsprocessen under början av 90-talet. Förmodligen var det just Nelson Mandela som behövdes i första stadiet av restaureringen av landet. Men nu är det hög tid för andra fasen: Restaureringen av folket. Då är det till Steve Biko man vänder sig. Eller Sankt Biko den Strålande, som Rian Malan kallar honom i ”My traitor’s Heart”.

Sänt i Obs i P1 den 22 november 2011

__________________________

Fotnoter

1. Azapo står för Azanian People's Organisation (hemsida). Azania är ett antikt namn på södra Afrika, som BC-aktivister började använda istället för Sydafrika. Det förekommer även i PAC:s fullständiga namn: "The Pan Africanist Congress of Azania".

2. Steve Biko: "Black Souls in White Skins?" (ur "I write what I like", s. 22)

3. Ibid

4. Steve Biko: "White Racism and Black Consciousness" (ur "I write what I like", s. 70)

5. Thabo Mbeki: "I am an African"

6. Thabo Mbeki: "Two nations"

____________________________

Litteratur

Steve Biko: "I Write what I like"

Andile Mngxitama (red): New Frank Talk (kan beställas från newfranktalk1@gmail.com)

Rian Malan: "My Traitor’s Heart"

Frantz Fanon: "Svart hud vita masker"

Frantz Fanon: "Jordens fördömda"

Peter Kagwanja och Kwandiwe Kondlo (red): "State of the Nation 2008"

Sydafrikas bästa krogar 2011

av TOR BILLGREN

Årets sydafrikanska restaurang är The Greenhouse, som ligger i Constantia på baksidan av Taffelberget. Det tillkännagavs igår vid krogguiden EatOuts årliga gala i Rotunda at the Bay Hotel i Kapstaden. Men den verkliga vinnaren är Luke Dale-Roberts. Han blev årets kock, och hans krog The Test Kitchen by Luke Dale-Roberts, tog hem andraplatsen, trots att den bara funnits i ett år. Den ligger i Old Biscuit Mill-området i stadsdelen Woodstock, där även den omåttligt populära matmarknaden äger rum varje lördagsförmiddag.

Förra årets etta, Rust en Vrede utanför Stellenbosch fanns inte ens bland de 20 nominerade. Jag har ingen aning om som föranlett denna prestigeaktastrof, men gissar att den helt enkelt inte betraktas vara prisvärd längre. Rust en Vrede försöker spela i högsta fine dining-divisionen och är i dyraste laget. Möjligen har kvaliteten inte följt med prisutvecklingen.

2011 års lista över Sydafrikas bästa krogar:

1.
The Greenhouse
2010: ej på listan, 2009: #7
International, African
Cape Town (Western Cape)

2.
The Test Kitchen by Luke Dale-Roberts
ny
Tapas, Contemporary, Fusion
Cape Town (Western Cape)

3.
Tasting Room at Le Quartier Français
2010: #2, 2009: #10
Contemporary
Franschhoek (Western Cape)

4.
The Roundhouse
2010: ej på listan, 2009: #5
Contemporary, French
Cape Town (Western Cape)

5.
Overture
2010: #9, 2009: #10
Contemporary, Mediterranean, South African
Stellenbosch (Western Cape)

6.
Terroir
2010: #6, 2009: #4
Bistro, French
Stellenbosch (Western Cape)

7.
DW Eleven-13
2010: #5
Contemporary, International
Johannesburg (Gauteng)

8.
Jordan Restaurant
2010: #3
Bistro
Stellenbosch (Western Cape)

9.
Nobu
Sushi, Japanese
Cape Town (Western Cape)

10.
La Colombe
2010: ej på listan, 2009: #1
Fusion, Asian, French
Cape Town (Western Cape)

__________________________________________
Tidigare EatOut-listor
2010
2009

Sydafrikas 20 bästa krogar

av TOR BILLGREN

På söndag (20 november) koras Sydafrikas bästa restaurang av EatOut, en utmärkt guidetidning som vi alltid har i handskfacket när vi är i landet. Precis som förra året, är listan över årets 20 nominerade restauranger spännande på många sätt. Största skrällen är att två klassiker som tidigare legat på 10-i-topp-listan inte alls är med: superlyxkrogen Rust en Vrede i Stellenbosch (första plats förra året) och min favorit Aubergine i Kapstaden (sjunde plats 2010, vad har hänt?). Men det är kul att se så många nya namn bland de nominerade, som Azure, Babel och The Test Kitchen.

Som vanligt kan vi konstatera att Västra Kap-provinsen i allmänhet och Kapstaden i synnerhet är Sydafrikas krogcentrum. Sju av de 20 nominerade restaurangerna ligger inne i Kapstaden och nio ligger i vinländerna runt Stellenbosch (5 mil från Kapstaden), Paarl (7 mil) och Franschhoek (8 mil). Sistnämnda lilla håla/stad har tre av toppkrogarna.

I Sydafrikas (och hela Afrikas) ekonomiska centrum Johannesburg finns EN toppkrog, det finns ytterligare en i stadens periferi (Krugersdorp), och i grannstaden Pretoria finns en tredje.

Listan över de 20 nominerade krogarna

Azure
Seafood, Grills, Contemporary, International, Mediterranean, South African
Cape Town (Western Cape)

Babel
South African
Simondium (Western Cape)

Bosman's Restaurant
Contemporary, French
Paarl (Western Cape)

DW Eleven-13
Contemporary, International
Johannesburg (Gauteng)

The Restaurant at Grande Provence
Contemporary, French, South African
Franschhoek (Western Cape)

The Greenhouse
International, African
Cape Town (Western Cape)

Hartford House
Fusion, International, French
Mooi River (KwaZulu-Natal)

Jordan Restaurant
Bistro
Stellenbosch, vingården Jordan (Western Cape)

La Colombe
Fusion, Asian, French
Cape Town, vingården Constantia Uitsig (Western Cape)

Restaurant Mosaic at The Orient
Contemporary
Pretoria (Gauteng)

Nobu
Sushi, Japanese
Cape Town (Western Cape)

Overture
Contemporary, Mediterranean, South African
Stellenbosch, vingården Hidden Valley (Western Cape)

Pierneef à La Motte
Light meals, Grills, South African
Franschhoek (Western Cape)

Planet Restaurant at the Mount Nelson
Contemporary, South African
Cape Town (Western Cape)

Roots
Contemporary, International
Krugersdorp (Gauteng)

The Roundhouse
Contemporary, French
Cape Town (Western Cape)

Tasting Room at Le Quartier Français
Contemporary
Franschhoek (Western Cape)

Terroir
Bistro, French
Stellenbosch, vingården Kleine Zalze (Western Cape)

The Test Kitchen by Luke Dale-Roberts
Tapas, Contemporary, Fusion
Cape Town (Western Cape)

Tokara
Contemporary
Stellenbosch , vingården Tokara (Western Cape)

Nelson Mandelas barnbarn i reality-show

av TOR BILLGREN

Vi har sett Paris Hilton och Nicole Richie festa loss framför dokusåpakamerorna. The Osbournes har gjort det, liksom Kardashian-systrarna. Nu kommer såpan som följer Nelson Mandelas barnbarn Zaziwe (34) och Swati (32) i deras business- och jetsetliv i Johannesburg. Intresset för serien, som börjar sändas nästa år, är naturligtvis mycket stort – särskilt för att det utlovas inhopp från ”vissa familjemedlemmar” (dock inte Nelson...) .

Systrarna Swati Dlamini och Zaziwe Dlamini-Manaway, samt deras kusin Dorothy Adjoa Amauh, som också ska medverka i serien.

Det finns dock en detalj som är extra intressant och delikat, särskilt nu under revolutionsåret 2011. Nelson Mandela är kvinnornas morfar – men deras farfar var kung Sobhuza II av Swaziland, som 1973, fem år efter självständigheten från britterna, upplöste landets parlament, avskaffade demokratin och inrättade sig själv som absolut monark.

Det var 1977 som Nelson och Winnie Mandelas yngsta dotter Zenani gifte med en av Sobhuzas söner, Thumbumuzi, vars lillebror Mswati III idag styr landet som sin privata egendom.

Visst kan det tyckas anmärkningsvärt att de två frihets- och demokratiikonerna Winnie och Nelson Mandela gifte in sin dotter i en familj som bara några år tidigare hade avskaffat det som de själva var redo för att dö för, det vill säga demokrati och rösträtt. Men Nelson Mandela hade vid det laget suttit på Robben Island i 15 år. Winnie hade tidigare under året blivit förvisad och isolerad till en bonnhåla i innersta Oranjefristaten, som hon inte skulle komma att kunna lämna på åtta år. Deras döttrar hade vuxit upp under dödshot och ständig polisterror. I det läget är i alla fall inte jag rätt person att klandra någon för att vilja ge sina barn en smula trygghet när möjligheten uppstår.

Men vi måste också vara medvetna om att den lyx som vi kommer att få se barnbarnen leva i, delvis är frukter av Swazilands utsugarregim. Vissa ledare och diktatorer borde hålla i minnet att händelserna i Tunisien, Egypten och Libyen lika gärna hade kunnat kallas ”den afrikanska våren”.

Publicerad i Sydsvenskan den 2 november 2011

Faran med Malema vs. behovet av nyanser

av TOR BILLGREN

Jag ondgör mig ofta över att det blir så mycket medialt fokus på ledaren för ANC:s ungdomsorganisation (ANCYL), Julius Malema. I Sydafrika är tidningarna helt besatta av honom. Under torsdagen och fredagen har ANCYL marscherat från Johannesburg till Pretoria för att demonstrera för "ekonomisk frihet", och journalisterna twittrar om varenda steg han tar, vad han säger, vad han har på sig, om han åker bil delar av marschen och så vidare, och så vidare. Även i Sverige får vi läsa om honom tämligen ofta.

Därför är det motsägelsefullt att jag skriver ytterligare ett inlägg honom, jag vet. Men lika mycket som det är viktigt att framhålla att hans retorik och populism är farlig, måste man akta sig för att demonisera honom. I det här inlägget vill jag först peka på några av problemen med Malema, och sedan nyansera bilden.

1. Problemen
Malema har under sin politiska karriär lagt mycket krut på att polarisera - inte bara mot vita, utan även mot politiska motståndare, som Pan Africanist Congress. Sjungandet av "Shoot the boer"-sången ska ses i det perspektivet. Han exploaterar och fördjupar den vi- och dom-känsla som präglar det sydafrikanska samhället, och verkar därmed stick i stäv med den anda som Nelson Mandela försökte skapa under 90-talet.

Han åker land och rike runt och lovar de utfattiga massorna guld och gröna skogar, men befinner sig inte i position att uppfylla löftena. Han driver frågan om att nationalisera Sydafrikas gruvor och banker stenhårt, som någon sorts snabblösning på ojämlikhetsproblemet.

Men det jag tycker är mest oroväckande med Malema just nu, är sättet på vilket han väljer att porträttera sig i offentligheten- det vill säga den bild han försöker sälja till sina sympatisörer. Nedanstående fotografier är tagna i samband med den rättegång där han blev fälld för hate speech i september:





Detta är alltså ledaren för regeringspartiets ungdomsförbund i en demokratisk stat (den svenska motsvarigheten är Erik Bengtzboe, muf) . Men är det verkligen vad vi ser på bilden? Är det så han vill framstå? Kostymklädda privata livvakter med sladdar i öronen och dragna automatvapen...?

Jag ser snarare en bild av en person som vill framställa sig som en klichéartad afrikansk diktator. Och det är oroande. Han har nyligen börjat använda basker à la Che Guevara. Steget till leopardmössa à la Mobutu Sese Seko är inte särskilt långt. (Kvinnan i mitten av den nedre bilden är för övrigt Winnie Madikizela-Mandela.)

Vi bör komma ihåg att avståndet mellan ordförandeposten i ANCYL och den verkliga makten inom ANC är väldigt kort. Malusi Gigaba gick direkt från ANCYL-ordförande till vice inrikesminister 2005. Två år efter att Fikile Mbalula hade slutade som ledare, blev han utsedd till vice polisminister i Jacob Zumas regering. Idag är han idrottsminister och generalsekreterarkandidat.


2. Nyansen
Visst kan man säga att Malema exploaterar de känslor av bitterhet och resentment som finns hos de försummade fattiga svarta massorna. Men man får inte glömma att dessa känslor är verkliga och värda att ta på största allvar. Problemen finns och han för upp dem på dagordningen, eftersom ingen annan gör det.

En av hans käpphästar är den ytterst känsliga frågan om jordägande. När ANC vann valet 1994 lovade de att omfördela 30% av Sydafrikas jord från vita landägare till svarta, på grundval av principen "villig säljare - villig köpare". Staten skulle köpa jorden av de vita landägarna och distribuera den vidare. Men 2009 hade ännu bara 6% av jorden omfördelats.

Den sydafrikanska jordreformen går på lerfötter. "Byråkrati som löper amok", som professor Ian Scoones uttrycker det. (Scoones är medförfattare till en bok om Zimbabwes landreform. Det dyker snart upp en intervju med honom här på bloggen.)

En annan anledning till att det går långsamt, är att de vita landägarna är ovilliga att gå landreformsvisionen till mötes. Det är detta Malema hugger fast vid och påminner om hur oerhört billigt de vita kom undan efter 1994.

(Naturligtvis finns det gott om principiella invändningar mot att vita landägare skulle vara tvungna att sälja delar av sina egendomar. Men Sydafrikas historia är långt från normal (svarta fick ju t.ex. inte äga jord under apartheidtiden). Därför är det inte märkligt att det krävs onormala och principiellt märkliga åtgärder för att rätta till problemen som skapats i det förflutna.)

* * * * *

För några veckor sedan publicerades Fiona Fordes bok "An Inconvenient Youth - Julius Malema and the 'new' ANC". Hon har följt Malema under en längre tid och intervjuat honom vid flera tillfällen. Jag har inte läst boken, men det tydligt att hon har försökt ge en journalistiskt hederlig bild av honom.

Det brukar till exempel sägas om Malema att han beundrar Zimbabwes diktator Robert Mugabe och att han vill se samma typ av blodiga ockupationer av vitägda farmer som ägde rum i Zimbabwe på 00-talet. Forde menar att så inte är fallet. Däremot har han uttryckt glädje över ATT det ägt rum landreform i Zimbabwe. Enligt Forde stod han vid ett besök i Zimbabwe upp mot Mugabe och protesterade mot våldet.

Hon framhåller vidare att Malema inte beundrar Mugabe. Det han uppskattar med honom, är att han har markerat mot vänstern, vilket Malema också gjort i Sydafrika. Han ligger i bitter fejd med Sydafrikas kommunistparti (SACP och vill avsätta kommunisten Gwede Mantashe som generalsekreterare för ANC. (Malema är förstås också vänster, men hans extrema populism gör det svårt att sätta honom på en höger/vänster-skala som baserar sig på ideologi.)

I senaste numret av The Africa Report (November 2011) skriver Forde för övrigt en bra artikel om Malemas väg till makten, och hur det kommer sig att han har kunnat nå så långt på så kort tid.

Här nedan publicerar jag de Twitterinlägg som @BooksLIVESA publicerade under ett samtal med Fiona Forde i samband med lanseringen av boken. Jag har fetat särskilt intressanta inlägg. Läs från botten och upp.

* * * * *

Fiona Forde signs copies of An Inconvenient Youth yfrog.com/o0hyoorj

Forde: And, in the meantime, all our leaders are out to lunch; no-one's running the country

Forde: We're looking at a drama that's going to take as right through to December 2012

Forde: His card is heavily marked - he has been disciplined twice within short space of time

Forde: I don't think you will see whites being persecuted in the same way as in Zimbabwe

Forde: Malema isn't very popular in Limpopo, he has a lot of enemies, has divided people

Q about Malema's reception in Seshego

Forde responds to a question on Malema's lack of formal education - English is his fourth language!

Forde: An Inconvenient Youth is probably not the most important thing on his mind

Forde: I was supposed to meet him that evening to give him a copy but it hasn't happened yet

Forde: Malema was handed disciplinary charges the Friday before the book came out

Forde: I would imagine that there's someone watching this and waiting for the opportunity to jump in

Q about whether anyone else is speaking for the sidelined - esp if Malema gets pushed aside

But he doesn't like Mugabe - what he does like is that Mugabe has spoken out against the left

Forde: Cunning Mugabe move - they were watching him

Q about trip to Zimbabwe

Forde agrees but, though she didn't like Mbeki, reckons things were clearer under his leadership

Audience member suggests that idea of chaotic ANC is not a new one

Thamm opens discussion up to the floor

But Forde found this too obvious to include

Forde mentions review in The Times yesterday which criticized the book for omitting details relationship between Malema & Zuma

Forde: He has the scoop on everyone

Forde: if Julius was to find himself in a corner, he would spill the beans

But all we're talking about is the political - can't mention the legal because everyone else is guilty on the same scale

Forde: Malema has two challenges - political and legal

Thamm asks about criminal charges

Forde: But maybe he will now be sidelined

Forde: Malema ran out the back door and captured the big constituency which was the masses

But, for her, the difference between the two is that the Chinese Communist Part has discipline!

Forde mentions how ANC is often compared to Chinese Communist Party

Lack of a national plan - Forde: We are only now beginning to develop a national plan under Trevor Manuel

Forde argues that Malema won't have membership revoked just kept quiet so Zuma can stand for office again

Thamm: Media gets caught up in this general narrative

Thamm mentions how ruling party is absorbed in internal problems - inward-looking; no future plan

Forde: In this room tonight, most people could write a book about Julius Malema, but few could write a book about South Africa

Forde recalls moment in Zimbabwe when Malema stood up to Mugabe and said "We can't have this violence, it has to stop"
Forde describes how Malema will stand up to just about anyone - but would always do what his grandmother told him

Forde on her relationship with Malema: He was an extremely easy person to talk too; always very open

Apparently Malema's mother was epileptic and "emotionally challenged" - not quite sure what the latter means

Forde: it shocked me when he talked about his mother, and his eyes filled with tears

Forde: I'm not sure if I'm proud to say Julius and I actually did get along!

Thamm: telling of a lack of proper leadership within the ANC
Thamm: Malema shows us how a country deals with its rebels, shows up cracks in society

He had been involved in tenders from a young age, but real involvement was from 2004 as president of ANCYL in Limpopo

Forde: When he went home to Limpopo in 2003, that's when the trouble started

Forde emphasizes need to watch what is happening in the provinces and not just in Luthuli House

Forde: One of the ways he survived was to associated with older people - his friends have always been older than him

Forde: He is a survivor

Forde: Where Malema comes from is extremely poor - very small house with lots of inhabitants

Forde: I have never come across anyone as fearless as Julius Malema in my life
Forde: Julius was going to come up one way or the other - the media didn't create him

Forde: These days people are coming in and changing the ANC rather than being changed by the ANC

Forde: there was designer detail attached to each and every one of them. It was tragic to look at them

and he was followed by his bodyguard!

Then in came the SA youth - Malema was decked out in designer t-shirt, designer shoes, designer watch

Youth from around the world dressed in faded jeans & takkies - socialist youth, looked like young activists

Stayed at modest 3 star hotel outside Caracas

Forde describes youth conference in Caracas - for SA to get brief and host own festival

A series of article for the Sunday Independent came out of this - one about Malema the man & one about Malema the politician

She did - in October 2009 - which sowed the seeds for the book

Forde: I asked my editor if I could shadow Malema for a week

Forde: He wasn't leaving our front pages but I felt there was more to Malema than what the media was saying

Forde: He developed a place in our newspapers as a buffoon - a man who couldn't speak English properly

Forde: Malema learnt to raise his voice - he helped bring Zuma back into power

Left with what @zapiro called "the pirates of Polokwane" with Malema in the middle

When Forde asked him for an interview, he responded, "Well, I don't actually do interviews"

Forde: He was much thinner and more timid

It started by phone and was then face to face

Forde worked for Independent Newspapers at the time of Polokwane - they sent her to track down Malema

The story begins in 2007 - a before Polokwane and after Polokwane

Marianne Thamm introduces Fiona Forde #livebooksyfrog.com/nz10370100j


_______________________________________
Fler Malematexter

Malema fälld för hate speech

Populism i Sydafrika

Den oroande rasifieringen av det offentliga samtalet

Kommentar om nationaliseringsplaner och ANCYL:s inflytande

"Med hjälp av nyttiga idioter i väst lyckades de porträttera sig som en demokratisk rörelse."

Vansinnig vecka i Sydafrika

Positiva signaler från Zuma

av TOR BILLGREN


Sydafrikas justitieombudsman Thuli Madonsela.

Under en presskonferens idag annonserade president Jacob Zuma vissa ommöbleringar i sin regering, något han för övrigt gjorde för nästan precis ett år sedan också. Då fick sju ministrar gå, idag har två fått sparken: Sicelo Shiceka (Minister of cooperative governance and traditional affairs), som har missbrukat statliga medel för privata ändamål och misskött sitt jobb i största allmänhet, samt Gwen Mahlangu-Nkabinde (Minister of Public Works). Dessutom - och detta är rätt stort - befriades polischefen Bheki Cele från sitt uppdrag under den tid han utreds för oegentligheter kring ett miljardkontrakt i samband med att polisen skaffade nytt högkvarter i Durban. Sparkandet av Gwen Mahlangu-Nkabinde är också kopplat till den historien. Bheki Cele behåller lön och förmåner under utredningen.

Hans företrädare, Jackie Selebi, avtjänar sedan 2010 ett 15 år långt fängelsestraff för korruption. ANC har otur med sina höjdarpoliser.

Samtliga åtgärder är resultat av utredningar av Sydafrikas justitieombudsman (Public Protector), Thuli Madonsela. Det är väldigt positivt att hennes arbete tas på allvar och får konsekvenser. Madonsela fanns med på tidningen The Africa Reports lista över 50 kvinnor som formar kontinentens framtid, som jag skrev om här.

President Zuma presenterade också den grupp som ska utreda den mutomsusade vapenaffär som varit en följetong i landets medier och rättegångssalar i decennier, och som även Sverige och SAAB är insyltade i genom försäljningen av 26 JAS-plan. Utredningsuppdraget går till de tre domarna Willie Seriti (ordförande), Francis Legodi och Willem van der Merwe. Den sistnämde var för övrigt domare i den rättegång där Zuma var åtalad för våldtäkt 2005-2006. Van der Merwe frikände Zuma från anklagelserna, men gav honom en reprimand för sin oförsiktighet (under rättegången förklarade Zuma att han tagit en dusch efter samlaget för att skydda sig mot HIV). Jag antyder inte att van der Merwe skulle ha fått det här uppdraget på grund av frikännandet - men tycker ändå att det är relevant att nämna i sammanhanget.

Gruppen har två år på sig att utreda vapenaffären. Förhoppningsvis kommer även misstankarna mot Zuma själv äntligen att utredas. Det korruptionsåtal som hängde över honom 2009 lades ner på ytterst tvivelaktiga grunder precis före valet som gjorde honom till president.

Referat från Sydafrikaseminarium

av TOR BILLGREN

Igår medverkade jag vid ett lunchseminarium i Riksdagshuset om politiska utmaningar i Sydafrika, arrangerat av Folkpartiet och SILC (Swedish International Liberal Centre). Huvudtalare var Tim Harris, parlamentsledamot för oppositionspartiet Democratic Alliance (DA) och skuggminister för handel och industri. Han inledde med att sammanfatta partiets historia, som börjar med bildandet av Progressive Party 1959, och lyfte upp de senaste årens framgångar under Helen Zilles ledning. 2006 vann partiet Kapstaden och 2009 tog det över styret i hela Western Cape-provinsen. Vid lokalvalet i våras var partiet snubblande nära att vinna ytterligare en av landets 8 storstäder, Port Elizabeth, och ökade sitt stöd anmärkningsvärt i Johannesburg, från 27,0% 2006 till 34,6%.

Förutom att partiets politik har blivit allt populärare, förklarade Harris framgångarna med dels Zilles hårda och målmedvetna arbete, dels hennes tunga struggle credentials från kampen mot apartheid, något som naturligtvis fortfarande är viktigt för Sydafrikanska väljare.

Som så ofta när man diskuterar det politiska läget i Sydafrika av idag, kom Harris också in på skandalerna kring ordföranden för ANC:s ungdomsorganisation, Julius Malema. Det är lite trist att så mycket fokus hamnar på en ledare för ett ungdomsförbund, och inte ”de riktiga” politikerna – men Malemas oroande populism och högtflygande maktambitioner kan inte ignoreras.

Min roll under seminariet var att kommentera Harris inledning och ställa några frågor. Jag påpekade det absurda – men oundvikliga – i att lägga så mycket krut på Malema i debatten och förklarade att han lever i symbios med medierna, som älskar att göra rubriker av hans (ofta medvetet) korkade och skandalösa uttalanden. Jag varnade för den populära tendensen att framställa honom som en clown och underströk att han varken är rolig eller mysig, utan farlig.

Man måste dock förstå att de känslor av missnöje som Malema exploaterar inte är gripna ur luften. Ilskan över att fattigdomsbekämpningen är ineffektiv är naturligtvis befogad, liksom bitterheten över att (de ofta vita) storägarna av land inte gjort tillräckligt mycket för att tillmötesgå det enorma behov av mark som finns hos landets svarta befolkning. Just frågan om återdistribuering av land är den känsligaste och viktigaste i alla före detta kolonier, och Tim Harris höll med om att den måste lösas skyndsamt.

Något jag hade velat ta upp med Harris om det hade funnits tid, är veteranjournalisten RW Johnsons nyligen framförda kritik mot DA, som bland annat går ut på att partiet de senaste åren har vuxit och breddats på bekostnad av sina liberala principer. Den omfattande texten (del 1 och del 2) ger en bra översikt över Sydafrikas liberala traditioner och de utmaningar och avgörande policybeslut DA står inför idag.

Utdrag:

The DA thus has some very serious work to do. It must re-discover and re-define its liberal roots, develop a far stronger and more explicit sense of its own history and its placement within the liberal tradition. How many of the DA's new parliamentary intake even understand the central importance in the party's history of "Merit, not race"? If it doesn't do this, as it grows it will inevitably become the vehicle for ambitious tenderpreneurs and "Big Men". If, for example, it were to start winning 35% or 40% of the vote it would be very difficult to prevent a simple migration into it of all manner of ANC patronage bosses eager to ride a new horse to power.

It is, in this context, alarming to read that Moletsi Mbeki (sic!), Trevor Manuel and other from the ANC tradition have already been offered the DA leadership as the price of their defection. No nonsense about political principles here: the idea is simply one of trade in political bosses, extending the process which brought in [the president of Independent Democrats and former PAC-member, Patricia] De Lille.

Similarly, if one starts the marchandise of party positions based simply on a candidate's communal origins as a means of leveraging "their" electoral bloc, one has quietly jettisoned non-racial meritocracy in favour of "seeking new markets". And the DA simply loses all its meaning if it becomes the Tweedle-dum to the ANC's Tweedle-dee.

(Texten har förstås givit upphov till debatt. Här ligger en replik från den politiske kommentatorn Alexander Matthews.)

* * *

Det var väldigt roligt att få möjlighet att medverka i det här sammanhanget. Seminariet var välbesökt och publiken ställde initierade frågor om kriminalitet, kvinnors villkor och klimatet. Det är nog just den här typen av arbete jag egentligen vill hålla på med, det vill säga kommentarer, opinionsarbete och research kring Sydafrikansk nutidspolitik och närhistoria.

Sydafrika har ingen moralisk skuld till omvärlden

av TOR BILLGREN

Förra fredagen fyllde ärkebiskop emeritus Desmond Tutu 80 år. Om Nelson Mandela är nummer ett i Sydafrika, så är Tutu utan konkurrens tvåa. Han fick Nobels fredspris 1984 och blev ärkebiskop för anglikanska kyrkan i Kapstaden 1987. I mitten av 90-talet ledde han Sannings- och Försoningskommissionen, där vittnesmål om apartheidssystemets och frihetskampens grymheter ventilerades och sattes på pränt. På en berömd bild från förhören sitter han med pannan mot bordet och skakar av gråt. De senaste åren har han bland annat uppmärksammats för sitt kompromisslösa stöd för homosexuellas rättigheter – en modig hållning på en kontinent där attityderna mot homosexualitet fortfarande är mycket negativa, och i ett land där den politiska ledningen snarast verkar skämmas för den inhemska, radikala lagstiftningen på området.

Men under födelsedagsveckan var det inget av Tutus gärning som stod i fokus – utan debaclet kring Dalai Lama. Den tibetanske andlige ledaren var inbjuden som gäst och talare på födelsedagskalaset i fredags, men när det stod klart att de sydafrikanska myndigheterna inte skulle hosta fram ett visum i tid, avbokades resan. Tutu blev rasande. Under en presskonferens dundrade han att ANC-regeringen är värre än apartheidregeringen – ”för från den förväntade vi oss inget bättre”. ANC svarade med uppbragta kommentarer och vicepresidenten skämde ut sig med den uppenbara lögnen att man hade TÄNKT ge Dalai Lama visum, men att han hann avboka biljetten. Bloggosfären, oppositionen och medierna exploderade: Hur kan Sydafrika och ANC – som själva kämpat mot förtryck och tagit emot internationell solidaritet, förneka en frihetssymbol och fredspristagare inträde i landet? Samma sak hände för övrigt även förra våren, med en inställd fredskonferens som resultat.

Anledningen till att ANC-regeringen gång på gång låter sig utsättas för den här typen av pr-fiaskon stavas förstås Kina. Så sent som för två veckor lovade Peking att investera ytterligare 2,5 miljarder dollar i Sydafrika, och i söndags framkom det att en hög ANC-delegation hade deltagit i ett politiskt utbyte med det kinesiska kommunistpartiet just under Tutus födelsedagsvecka. Att Sydafrika under dessa omständigheter skulle agera emot Pekings vilja är inte särskilt troligt. De ideologiska och finansiella banden till Kina är starkare än de idealistiska till Dalai Lama.

Detta kan och bör man förstås kritisera. Men argumentet att ANC skulle ha någon sorts plikt att agera på ett visst sätt för att rörelsen fick omvärldens stöd i kampen mot apartheid, är suspekt och billigt. För det var väl knappast snällhet och baktankar om gentjänster som motiverade det internationella motståndet mot apartheid, utan det principiella ställningstagandet om att systemet var omoraliskt och rasistiskt? Ett sådant ställningstagande kräver inga motprestationer. Sydafrika har ingen moralisk skuld att betala tillbaka till omvärlden. Visst kan man konstatera att ANC hycklar – men det gör i högsta grad även den som indignerat utbrister "Och vi som gav er vårt stöd".

Publicerad i Sydsvenskan den 14 oktober 2011

Tidskriftskrönika – Afrikas mäktiga kvinnor

av TOR BILLGREN

”Women Power” stod det på framsidan av New Africans julinummer. Och det nu aktuella numret av The Africa Report kontrar med ”Iron Ladies”. New Africans kvinnokraft handlade om Afrikas presidenthustrur, medan The Africa Reports järnladies avser mer vanliga kvinnor med politisk, ekonomisk och kulturell makt. Tidningen lyfter fram femtio kvinnor i olika yrken som den anser särskilt bidra till att forma kontinentens framtid.

I en inledande artikel konstaterar den zimbabwiska författaren och juristen Petina Gappah att situationen för kvinnor i afrikanska länder generellt är dålig. Mellan 1999 och 2009 minskade andelen kvinnor vid högre utbildningar. Analfabetismen är fortfarande alldeles för hög – och sambandet mellan läskunnighet och hälsa är tydligt.

Petina Gappah uppmanar regeringarna i de afrikanska länderna att verkligen leva upp till de storstilade målen när det gäller kvinnors rättigheter och villkor Utan starkt institutionellt stöd kommer individernas strävan att gå förlorad.

På själva listan över kvinnor som formar kontinenten finns till exempel demokratiaktivisterna Ghizlane Benomar och Mona Seif från Marocko och Egypten. Den orädda sydafrikanska justitieombudsmannen Thuli Madonsela, som arbetar i påtaglig politisk motvind. Och Joice Mujuru, som är en av de tippade efterträdarna till president Mugabe i Zimbabwe.

Och så har vi Fatou Bensouda från Gambia, som är den näst högsta åklagaren vid Internationella brottsmålsdomstolen i Haag. Och internetpionjären Ory Okolloh från Kenya – Googles högsta representant i Afrika.

Ja, detta var bara sex. Sex av dom femtio. Femtio av femundra miljoner kvinnor i Afrika. Som alltid måste man ta den här typen av sammanställningar med en stor nypa salt. Men i tider då medierna översvämmas av rapporter om systematiska våldtäkter och katastrofala hiv-siffror bland kvinnor, skapar en sån här lista ändå en känsla av välbehövlig optimism.

Och så finns det en annan grej som The Africa Report inte tar upp explicit, men som framgår mellan raderna. Och det är att flera av kvinnorna på listan är återvändare. Många afrikanska länder har problem med brain drain, det vill säga att människor med begåvning och utbildning vänder sina hemländer ryggen för att istället göra karriär utomlands. Men det finns också exempel på en motsatt trend.

Som Petina Gappah, som skrev inledningsartikeln. Hon har lämnat sitt juristjobb i Genève och bor numera i Harare, Zimbabwe. En annan återvändare är Ngozi Okonjo-Iweala från Nigeria, som intervjuas i tidningen. Hon har nyligen övertalats att lämna sitt toppjobb på Världsbanken i Washington för att bli superfinansminister i president Goodluck Jonathans regering.

Och i senaste numret av New African hittar jag ytterligare en återvändare – Anna Tibaijuka, ekonom från Tanzania, som var den första afrikanska kvinnan att inneha en topposition inom FN, nämligen för organisationens bostadsprogram UN HABITAT. Nu har hon kommit hem till Tanzania för att ta plats i regeringen och ansvara för jord- och markfrågan – den kanske viktigaste och mest infekterade frågan i alla före detta kolonier.

Sänt i OBS i P1 den 19 september 2011

_________________________________
Fotnot

Ory Okollohs Twitter-id är @kenyanpundit

På The Africa Reports lista finns även den sydafrikanska vinmakaren Ntsiki Biyela, som jag intervjuade 2009. Den artikeln ligger här. Hennes Twitter-id är @ntsiki_biyela

Malema fälld för hate speech

av TOR BILLGREN

Förra måndagen slog en domstol i Johannesburg fast att en gammal ANC-sång innehållande orden ”Dubul’ ibhunu”, det vill säga ”döda boern” är hate speech, och därmed förbjuds. Den åtalade var ANC:s ungdomsförbundsordförande Julius Malema, som sjungit sången på politiska möten de senaste åren, något som den vita intresseorganisationen AfriForum velat sätta stopp för.

Fallet blottar Sydafrikas sämsta sidor. I ena hörnan har vi Malema och ANC: ”Sången ska tolkas metaforiskt”, säger de, ”boer representerar apartheid i sammanhanget.” I den andra står AfriForum, som vägrar erkänna historiens betydelse för dagens missförhållanden i landet: ”Sången uppmanar till folkmord”, menar de.

Två tramsargument har alltså stått emot varandra. För ingen tror på allvar att sången leder till mord. Och alla vet att Malema sjunger den bara för att provocera fram den här typen av överreaktioner.

Det är trist att se en välmenande konstitution missbrukas på det här sättet. Det behövs en renässans för Det Goda Omdömet på sina håll i Sydafrika. Hos politikerna, lobbyorganisationerna – och domstolarna.

Publicerad i Sydsvenskan den 19 september 2011

Kolonialismen och förnedringen

av TOR BILLGREN

Ett bra sätt att få en uppfattning om apartheidsystemets grymheter och galenskaper är att studera Winnie Madikizela-Mandelas levnadsöde. Hennes liv ett av de mest dokumenterade i Sydafrika, och i år är det något av ett kulturellt Winnie-år. I april hade en opera baserad på hennes liv premiär i Pretoria och senare i höst kommer en Hollywoodfilm med Oscarsbelönade Jennifer Hudson i huvudrollen. I såväl operan som filmen går utsattheten och förnedringen som röda trådar. En av karaktärerna i operan är den polismajor som torterade henne i samband med att hon hölls i tvångsisolering under mer än ett år i slutet av 60-talet.

Biografin som filmen baserad på (1.) har många brister, men är ändå läsvärd, främst på grund av de detaljerade beskrivningarna av den personliga upplevelsen av systemet. Till exempel hur polisen regelbundet utförde nattliga razzior i Winnies hem och välte upp och ner på allt – inte nödvändigtvis för att de sökte något, utan för att hon aldrig skulle känna sig trygg. Under vad som till en början verkade vara en sedvanlig nattlig räd i maj 1977 blev hon i själva verket deporterad, från sitt hem i Soweto ut på bonnvischan i innersta Oranjefristaten, där hon tvingades bo i ett ruckel i åtta år, ständigt övervakad av säkerhetspolisen.


Affisch till operan som hade premiär i april. Musik: Bongani Ndodana-Breen, libretto: Warren Wilensky och Mfundi Vundla.


Jennifer Hudson i den kommande filmen "Winnie".

Men Winne personifierar inte bara lidandet som apartheidstaten utsatte de förtryckta folken för – utan också det lidande som befrielserörelserna var ansvariga för genom det våld som var en av revolutionens motorer. Hon uttalade stöd för de så kallade necklaceavrättningarna, där misstänkta informatörer och meningsmotståndare summariskt brändes levande, och hennes hem var fristad för ett gäng huliganer som terroriserade Sowetos redan hårt prövade invånare i slutet av 80-talet. 1991 dömdes hon för att ha medverkat vid kidnappningen av en 14-årig aktivist, som sedermera mördades av hennes livvakter. Och detta är bara toppen av isberget.

Men det kan vara bedrägligt att fokusera på de stora namnen och skeendena när man försöker förstå Sydafrikas såriga förflutna. Man måste tränga bortom bilderna av studsande tårgaspatroner, polisbatonger och förkolnade lik.

Det finns nämligen ett osynligt övergrepp som kanske har präglat befolkningen djupare än det spektakulära våldet. För en av kolonialismens och apartheidsystemets främsta metoder för att hålla de koloniserade folken i schack var att skapa en känsla av mindervärde hos dem. Detta skedde genom ett system av ständigt pågående och synnerligen utstuderad förnedring: Segregering. Begränsad rörelsefrihet. Att behandla de svarta som otillräkneliga barn.

I varje skrymsle av tillvaron, bankades mindervärdet in i de "icke-vita." Det började i skolan, med den så kallade Bantuutbildningen, vars syfte var att förbereda dom för enkelt kroppsarbete. Utbildningen gick också ut på att skapa ett förakt mot den egna kulturen och historien, medan de vitas bedrifter glorifierades.

Idag vet alla att allt det här är nonsens. Att mindervärdet var påhittat. En stor lögn. Och detta är lätt att säga. Det är mycket lätt att skriva in i en lag. Men hur förändrar man resultatet av 350 års förnedring på djupet – på riktigt? Däri ligger Sydafrikas – och hela den före detta koloniserade världens största och viktigaste utmaning.

Sänt i P1-programmet Kosmo, tema: förnedring, den 3 september 2011

_________________________________
(1.) Anné Marie du Preez Bezdrob: "Winnie Mandela. A life"

Den demokratiska grundtonen

av TOR BILLGREN

"Två steg framåt och ett bak.” Med denna enkla och träffande figur avrundade Sveriges Radios förra Afrikakorrespondent Margareta Svensson sin föreläsning om Sydafrika i förra veckan. Hon talade på ett fullsatt Backåkra, inbjuden av den lokala FN-föreningen.

Riktningen är viktig att hålla i minnet eftersom nyheterna från Sydafrika ofta är så negativa. Inget konstigt med det – det är ju negativa händelser som är nyheter, det är dem man rapporterar om. Därför vill jag passa på att nämna en av många positiva saker som har ägt rum i landet nyss: kommunvalet i mitten av maj. Valdeltagandet var rekordhögt, det förekom inget våld, tekniken fungerade och valresultatet redovisades snabbt.

Valkommissionens chef Pansy Tlakula höll en euforisk presskonferens där hon närmast framstod som cool superhjälte och avslutade med ett tacktal värdigt en Oscarsvinnare. Jag har aldrig upplevt en så konkret känsla av demokrati som något vackert. Denna folkligt förankrade demokratiska grundton är egentligen viktigare att känna till än mycket av den korruption, kriminalitet och fattigdom som brukar prägla rapporteringen från landet.

Publicerad i Sydsvenskan den 19 juli 2011

Internationell domstol upplöst i det tysta

av TOR BILLGREN

Idag är det dagen för världsomfattande rättvisa, som uppmärksammar grundandet av internationela brottmålsdomstolen i Haag den 17 juli 1998. Och internationell rättsskipning är förvisso högaktuell just nu, inte bara genom processerna mot Ratko Mladic och diverse khmerledare, utan också kravet från Human Rights Watch i veckan om att ställa George W Bush till svars för att ha godkänt tortyr som förhörsmetod.

Därför är det frapperande att upplösandet av just en internationell domstol har mötts av total tystnad i Sverige. Jag talar om samarbetsorganisationen i södra Afrika, SADC:s, tribunal, som lades ned i maj i år. Detta för att SADC-ledarna var missnöjda med en dom från 2008, som slog fast att landägare som förlorat egendom i samband med de kontroversiella landinvasionerna i Zimbabwe under 00-talet har rätt till kompensation - något som går emot president Mugabes linje.

Upplösandet är ett exempel på en oroande trend i regionen, där regeringarna - som alltför ofta sammanfaller med befrielserörelsepartierna - vidtar demokratiskt tvivelaktiga åtgärder för att skydda ledarna och eliten från kritik och brottsmisstankar. Lagförslagen i Sydafrika om inskränkt offentlighetsprincip och inrättandet av en särskild mediedomstol är andra exempel.

Publicerad i Sydsvenskan den 17 juli 2011

Homo i township: En komplex tillvaro

av TOR BILLGREN

Röken från matlagningsbrasorna ligger tät över KwaThema och det finns en känsla av höglandsvinter i luften. Så kommer sången. Först bara som en avlägsen antydan, sedan allt starkare.

Och här kommer de. Runt femtio unga män och kvinnor, småjoggande nerför vägen mot familjen Nogwazas hem. De bär en flagga som lyser av regnbågsfärger, och sångens ord klingar ut: ’Noxolo sover inte’.

Så börjar reportaget från Noxolo Nogwazas begravning i förra veckans Mail & Guardian. På påskdagen våldtogs och mördades den 24-åriga tvåbarnsmodern i kåkstaden KwaThema utanför Johannesburg – antagligen för att hon var lesbisk och öppet engagerad i hbt-frågor. Det var för övrigt just här fotbollslandslagsspelaren Eudy Simelane mötte samma öde 2008.

Korrektionsvåldtäkter kallas fenomenet och utförs oftast i grupp för att lära flatan en läxa och straighta ut henne. Den Kapstadsbaserade organisationen Luleki Sizwe räknar med att ett trettiotal kvinnor har mördats i samband med den här typen av våldtäkter det senaste decenniet i och kring Kapstaden. Antalet som ”bara” våldtas uppskattas till 10. I veckan.

Det finns ingen anledning att försökta nyansera den här bilden. Den är sann. Men det finns fler bilder som är sanna. Som denna från baren Razma i Kapstadens största township Khayelitsha. Jag har bjudits dit av ett ungt böggäng därifrån som jag umgåtts en del med det senaste året. Housen dunkar i skorrande högtalare och på borden står drivor av 75-centilitersölflaskor och whiskyhelrör. Pissoaren utgörs av ett svagt lutande cementgolv och på tv-skärmarna visas Premier League-fotboll. Testosteronet och drängfyllan rinner utmed väggarna. Vårt bord är en homoö i en heteroocean. I takt med att housen övergår i kwaito reser sig mina fjollkompisar och börjar dansa och åma sig i sitt smink och sina fabulösa afrofrisyrer, ett tilltag jag följer med fasa. Jag ser mig skrajset omkring och söker arga blickar. Men hittar inga.

Vadå, är det lättare att vara bög än lesbisk i den här ultramaskulina miljön? Varför tolereras de? Är det för att de intar en passiv och traditionellt feminin roll och därmed inte utgör något hot mot den heliga manligheten? Eller är det just för att de ÄR män? Eller för att de utstrålar stolthet? För att de rakryggat står för vilka de är? Eller är det så enkelt att folk inte bryr sig?

Jag inser förstås att mina grubblerier delvis grundar sig i fördomsfullhet, men ändå: att vicka på ändan framför en Arsenal - Manchester United-match…

Samtidigt som läget är förtvivlat för många homosexuella kvinnor och män i slummen, finns det alltså också hopp. Den småjoggande folkmassan vid Noxolo Nogwazas begravning, som enligt reportaget snabbt fördubblades, är också ett uttryck för detta hopp. Det fanns inga ”God hates fags”-banderoller vid kyrkogården, däremot en präst som med tårarna rinnande nerför kinderna vädjade till sin gud:

– What have we done, that our children are turning into vultures?

Visst, en betydande majoritet av Sydafrikas befolkning är negativ till homosexualitet. Men det betyder inte att de ställer sig bakom trakasserier, våldtäkter och mord. För varje Eudy Simelane och Noxolo Nogwaza, finns det miljontals människor som skakar på huvudet och knyter nävarna i raseri.

Publicerad i Aftonbladet den 11 juhi 2011

Out of office, into the bush

av TOR BILLGREN

Now I disappear from the radar for 4 weeks. See you.

"Som svart måste man komma ut som civiliserad för att accepteras"

av TOR BILLGREN

När jag bosatte mig i Sydafrika för två och ett halvt år sedan trodde jag att jag skulle få dyka ner i ett konst- och kulturliv som kunde beskrivas med termen post-postapartheid. En kultur som behandlat såren efter de mörka åren, och som tagit språnget in i samtiden med fokus på mer universella erfarenheter än apartheidtidens elände. Och visst, det finns en sådan kultur. Den frodas och är framgångsrik.

Men jag förstod ganska snart att ryktet om det större kulturella skiftet var starkt överdrivet, och när jag nu står i begrepp att lämna landet har jag svårt att tänka mig någon angelägnare kultur än just den som fortsatt gräver sig ner i kolonialism och apartheid. För problematiken är inte ens i närheten av att vara färdigbehandlad. "Kanske har vi inte ens börjat," som redaktören Melinda Ferguson (till höger) uttryckte det på ett av seminarierna på litteraturfestivalen i Franschhoek förra helgen. Samtalet handlade om just det där höga elektriska stängslet som fortfarande står mellan svarta och vita i det sydafrikanska samhället – såväl fysiskt som psykiskt.

Författaren Ndumiso Ngcobo (till vänster) påpekade lätt raljerande att man som svart måste komma ut som civiliserad för att accepteras på andra sidan stängslet, t.ex. genom att skriva böcker med titlar som “Some of my best friends are white” (som han själv gjort). Reklamaren och twitterfenomenet Khaya Dlanga (nedan) tog upp skillnaderna mellan George W. Bush och Barack Obama, och frågade sig om Obama under sin valkampanj hade kunnat odla samma bonniga och outbildade image som Bush gjorde?
– Vi talar fortfarande om ras, eftersom det fortfarande är en brinnande angelägenhet, fortsatte han. Fast det är ingen svart angelägenhet, utan en universell.

Men problemet är också ömsesidigt. För lika mycket som det är samhällets och omvärldens negativa syn på svarta, ligger det ofta en negativ självsyn i bakgrunden. Det går inte att lagstifta bort en underlägsen ställning som formats av 350 år av kolonialism, och som konsoliderats under fyra decennier av apartheid, bland annat genom en avsiktligt bristfällig utbildning där de svarta eleverna lärde sig förakta sin kultur och sitt ursprung.

Hur bryter man denna ömsesidigt negativa syn? Hur kommer man till rätta med detta underskott av självförtroende? Det är bisarrt att behöva ställa dessa frågor år 2011. Men så länge frågan om svartas lika värde bara uttrycks genom högtidliga deklarationer och ytliga åsikter, och inte i konkreta handlingar, kommer ingen förändring att kunna ske. Inte så länge afrikaner tillåts svälta ihjäl i flyktingbåtar. Inte så länge europeiska bönder tar emot EU-subventioner som underminerar de afrikanska jordbruken. Inte så länge konsumenter efterfrågar produkter vars billighet förutsätter slavarbete.

Så den som känner sig utled på dessa frågor bör rikta sin uppmärksamhet bort från konsten de kommande decennierna. Det är nu det måste börja på allvar.

Publicerad i Sydsvenskan den 7 juni 2011

________________________________
De omnämnda skribenternas Twitter-signaturer

@khayadlanga

@NdumisoNgcobo

Tweets: Sista dagen i Kapstaden

av TOR BILLGREN

Tomorrow morning we're going to Pretoria and on Tuesday our month in the Limpopo bush begins. Jay!

Wonderful dinner at Nonn Lina on Orange Street. We brought a bottle of De Toren "Z". Gah!

Packat och packat och packat hela dan och sett en utställning med den vidrige målaren Vladimir Tretchikoff. Jag hatar honom.

Populism i Sydafrika

av TOR BILLGREN

Sänt i OBS i P1 den 2 juni som del i programmets serie om populism.

Populism finns på många håll på den sydafrikanska politiska kartan, men mest påtaglig just nu är populismen från regeringspartiet ANC – och den är nog nödvändig för att hålla ihop det enorma partiet och jämka samman dess egentligen oförenliga delar. Som t.ex. detta att ANC traditionellt är en socialistisk rörelse – som nu för en närmast konservativ ekonomisk politik. För att skyla över detta faktum och ge sken av att ANC fortfarande är radikalt, håller partiet fast vid en ofta extrem vänsterpopulistisk retorik.

Den främste företrädaren för denna populism är ordföranden för ANC Youth League (ANCYL), den kontroversielle Julius Malema. Och visst, ett ungdomsförbund SKA vara provokativt, men det finns anledning att tro att Malemas populism är mer än ungdomligt trots. I debatten brukar det heta att Malema säger det som ANC-etablissemanget skulle vilja säga, men inte kan. Och det ligger nog en hel del i detta.


Julius Sello Malema (född 1981) har varit ledare för ANCYL sedan april 2008. Hans företrädare Fikile Mbalula blev 2009 vice polisminister i Jacob Zumas regering och är idag idrottsminister.

Ett exempel på Malemas populism, är de senaste årens diskussioner om att nationalisera landets gruvor, för att kunna snabba upp arbetet med att ge alla medborgare grundläggande service. Att ta från de rika gruvföretagen och ge till de fattiga invånarna i kåkstäderna.

Problemet med den här retoriken är att Sydafrika inte är särskilt fattigt. Trögheten beror inte på resursbrist, utan på inkompetensen och korruptionen hos ANC:s tjänstemän och funktionärer ute i landet. Förra året misslyckades 20% av landets kommuner att spendera ens hälften av sina budgetar. Det ligger flera miljarder och skvalpar på konton, som bara väntar på att bli använda på rätt sätt. (källa: SvD 101028)

Men för att slippa erkänna detta, och framför allt – slippa ta itu med problemet – aktualiseras nationaliseringarna högljutt och spektakelartat som en snabblösning.

En annan populistisk tendens är ungdomsförbundets polarisering mot vita. Detta trots att ANC har en uttalat multietnisk policy där alla former rasretorik är bannlyst. Trots det riktar ANCYL ofta sin udd mot vita som kollektiv. På politiska möten det senaste året har man t.ex. ofta sjungit den gamla kampsången "Ayasaba amagwala", som innehåller orden "Dubula iBunu", det vill säga ”döda boern”.

Naturligtvis vill inte Julius Malema – eller någon annan i ANC – att några boer eller någon annan vit människa ska dödas. Det finns knappast heller någon som tolkar orden bokstavligt. Men eftersom frågan om ras fortfarande är så känslig i Sydafrika, är det svårt att se sjungandet som något annat än en medveten strävan efter att exploatera och fördjupa vi och dom-förhållandet mellan de olika folkgrupperna.

De närmast rasistiska utfallen efter lokalvalet förra veckan är ett annat exempel på det här. T.ex kallade Julius Malema de svarta kandidaterna i oppositionspartiet Demokratiska Alliansen för den vita partiledarens ”teflickor”. Och ANC-ledaren i Port Elizabeth dundrade att svarta som röstar på så kallade vita partier borde drivas ut i havet.

Vad är då syftet med denna polariserande och populistiska retorik, som ligger så långt från ANC:s klassiska, inkluderande ideal? Ja, som på så många andra håll i världen uppstår populismen när avståndet mellan eliten och folket är stort. Och Sydafrika är ett av de mest ojämlika länderna i världen.

Det som blir ett problem för ANC här, är att den politiskt förankrade svarta businesselitens välstånd har blivit väldigt synligt i det sydafrikanska samhället på sistone. Så när gräsrots-ANC-sympatisören frågar: ”Hur kommer det sig att han i lyxmercan, min före detta granne, har fått så mycket, och jag inget alls”, träder Malema in på scenen och pekar på de vita och påminner om det förflutnas orättvisor. Det är visserligen inte fel att göra det – arvet efter kolonialism och apartheid är långt från färdigbearbetat. Men dessa orättvisor och missförhållanden neutraliserar inte det faktum att ANC har blivit en plattform för makt och business, där de lojala belönas, medan löftena om att förbättra levnadsvillkoren för majoriteten, ständigt sviks.