Igår medverkade jag vid ett lunchseminarium i Riksdagshuset om politiska utmaningar i Sydafrika, arrangerat av Folkpartiet och SILC (Swedish International Liberal Centre). Huvudtalare var Tim Harris, parlamentsledamot för oppositionspartiet Democratic Alliance (DA) och skuggminister för handel och industri. Han inledde med att sammanfatta partiets historia, som börjar med bildandet av Progressive Party 1959, och lyfte upp de senaste årens framgångar under Helen Zilles ledning. 2006 vann partiet Kapstaden och 2009 tog det över styret i hela Western Cape-provinsen. Vid lokalvalet i våras var partiet snubblande nära att vinna ytterligare en av landets 8 storstäder, Port Elizabeth, och ökade sitt stöd anmärkningsvärt i Johannesburg, från 27,0% 2006 till 34,6%.
Förutom att partiets politik har blivit allt populärare, förklarade Harris framgångarna med dels Zilles hårda och målmedvetna arbete, dels hennes tunga struggle credentials från kampen mot apartheid, något som naturligtvis fortfarande är viktigt för Sydafrikanska väljare.
Som så ofta när man diskuterar det politiska läget i Sydafrika av idag, kom Harris också in på skandalerna kring ordföranden för ANC:s ungdomsorganisation, Julius Malema. Det är lite trist att så mycket fokus hamnar på en ledare för ett ungdomsförbund, och inte ”de riktiga” politikerna – men Malemas oroande populism och högtflygande maktambitioner kan inte ignoreras.
Min roll under seminariet var att kommentera Harris inledning och ställa några frågor. Jag påpekade det absurda – men oundvikliga – i att lägga så mycket krut på Malema i debatten och förklarade att han lever i symbios med medierna, som älskar att göra rubriker av hans (ofta medvetet) korkade och skandalösa uttalanden. Jag varnade för den populära tendensen att framställa honom som en clown och underströk att han varken är rolig eller mysig, utan farlig.
Man måste dock förstå att de känslor av missnöje som Malema exploaterar inte är gripna ur luften. Ilskan över att fattigdomsbekämpningen är ineffektiv är naturligtvis befogad, liksom bitterheten över att (de ofta vita) storägarna av land inte gjort tillräckligt mycket för att tillmötesgå det enorma behov av mark som finns hos landets svarta befolkning. Just frågan om återdistribuering av land är den känsligaste och viktigaste i alla före detta kolonier, och Tim Harris höll med om att den måste lösas skyndsamt.
Något jag hade velat ta upp med Harris om det hade funnits tid, är veteranjournalisten RW Johnsons nyligen framförda kritik mot DA, som bland annat går ut på att partiet de senaste åren har vuxit och breddats på bekostnad av sina liberala principer. Den omfattande texten (del 1 och del 2) ger en bra översikt över Sydafrikas liberala traditioner och de utmaningar och avgörande policybeslut DA står inför idag.
Utdrag:
(Texten har förstås givit upphov till debatt. Här ligger en replik från den politiske kommentatorn Alexander Matthews.)
* * *Förutom att partiets politik har blivit allt populärare, förklarade Harris framgångarna med dels Zilles hårda och målmedvetna arbete, dels hennes tunga struggle credentials från kampen mot apartheid, något som naturligtvis fortfarande är viktigt för Sydafrikanska väljare.
Som så ofta när man diskuterar det politiska läget i Sydafrika av idag, kom Harris också in på skandalerna kring ordföranden för ANC:s ungdomsorganisation, Julius Malema. Det är lite trist att så mycket fokus hamnar på en ledare för ett ungdomsförbund, och inte ”de riktiga” politikerna – men Malemas oroande populism och högtflygande maktambitioner kan inte ignoreras.
Min roll under seminariet var att kommentera Harris inledning och ställa några frågor. Jag påpekade det absurda – men oundvikliga – i att lägga så mycket krut på Malema i debatten och förklarade att han lever i symbios med medierna, som älskar att göra rubriker av hans (ofta medvetet) korkade och skandalösa uttalanden. Jag varnade för den populära tendensen att framställa honom som en clown och underströk att han varken är rolig eller mysig, utan farlig.
Man måste dock förstå att de känslor av missnöje som Malema exploaterar inte är gripna ur luften. Ilskan över att fattigdomsbekämpningen är ineffektiv är naturligtvis befogad, liksom bitterheten över att (de ofta vita) storägarna av land inte gjort tillräckligt mycket för att tillmötesgå det enorma behov av mark som finns hos landets svarta befolkning. Just frågan om återdistribuering av land är den känsligaste och viktigaste i alla före detta kolonier, och Tim Harris höll med om att den måste lösas skyndsamt.
Något jag hade velat ta upp med Harris om det hade funnits tid, är veteranjournalisten RW Johnsons nyligen framförda kritik mot DA, som bland annat går ut på att partiet de senaste åren har vuxit och breddats på bekostnad av sina liberala principer. Den omfattande texten (del 1 och del 2) ger en bra översikt över Sydafrikas liberala traditioner och de utmaningar och avgörande policybeslut DA står inför idag.
Utdrag:
The DA thus has some very serious work to do. It must re-discover and re-define its liberal roots, develop a far stronger and more explicit sense of its own history and its placement within the liberal tradition. How many of the DA's new parliamentary intake even understand the central importance in the party's history of "Merit, not race"? If it doesn't do this, as it grows it will inevitably become the vehicle for ambitious tenderpreneurs and "Big Men". If, for example, it were to start winning 35% or 40% of the vote it would be very difficult to prevent a simple migration into it of all manner of ANC patronage bosses eager to ride a new horse to power.
It is, in this context, alarming to read that Moletsi Mbeki (sic!), Trevor Manuel and other from the ANC tradition have already been offered the DA leadership as the price of their defection. No nonsense about political principles here: the idea is simply one of trade in political bosses, extending the process which brought in [the president of Independent Democrats and former PAC-member, Patricia] De Lille.
Similarly, if one starts the marchandise of party positions based simply on a candidate's communal origins as a means of leveraging "their" electoral bloc, one has quietly jettisoned non-racial meritocracy in favour of "seeking new markets". And the DA simply loses all its meaning if it becomes the Tweedle-dum to the ANC's Tweedle-dee.
(Texten har förstås givit upphov till debatt. Här ligger en replik från den politiske kommentatorn Alexander Matthews.)
Det var väldigt roligt att få möjlighet att medverka i det här sammanhanget. Seminariet var välbesökt och publiken ställde initierade frågor om kriminalitet, kvinnors villkor och klimatet. Det är nog just den här typen av arbete jag egentligen vill hålla på med, det vill säga kommentarer, opinionsarbete och research kring Sydafrikansk nutidspolitik och närhistoria.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar