Förra fredagen fyllde ärkebiskop emeritus Desmond Tutu 80 år. Om Nelson Mandela är nummer ett i Sydafrika, så är Tutu utan konkurrens tvåa. Han fick Nobels fredspris 1984 och blev ärkebiskop för anglikanska kyrkan i Kapstaden 1987. I mitten av 90-talet ledde han Sannings- och Försoningskommissionen, där vittnesmål om apartheidssystemets och frihetskampens grymheter ventilerades och sattes på pränt. På en berömd bild från förhören sitter han med pannan mot bordet och skakar av gråt. De senaste åren har han bland annat uppmärksammats för sitt kompromisslösa stöd för homosexuellas rättigheter – en modig hållning på en kontinent där attityderna mot homosexualitet fortfarande är mycket negativa, och i ett land där den politiska ledningen snarast verkar skämmas för den inhemska, radikala lagstiftningen på området.
Men under födelsedagsveckan var det inget av Tutus gärning som stod i fokus – utan debaclet kring Dalai Lama. Den tibetanske andlige ledaren var inbjuden som gäst och talare på födelsedagskalaset i fredags, men när det stod klart att de sydafrikanska myndigheterna inte skulle hosta fram ett visum i tid, avbokades resan. Tutu blev rasande. Under en presskonferens dundrade han att ANC-regeringen är värre än apartheidregeringen – ”för från den förväntade vi oss inget bättre”. ANC svarade med uppbragta kommentarer och vicepresidenten skämde ut sig med den uppenbara lögnen att man hade TÄNKT ge Dalai Lama visum, men att han hann avboka biljetten. Bloggosfären, oppositionen och medierna exploderade: Hur kan Sydafrika och ANC – som själva kämpat mot förtryck och tagit emot internationell solidaritet, förneka en frihetssymbol och fredspristagare inträde i landet? Samma sak hände för övrigt även förra våren, med en inställd fredskonferens som resultat.
Anledningen till att ANC-regeringen gång på gång låter sig utsättas för den här typen av pr-fiaskon stavas förstås Kina. Så sent som för två veckor lovade Peking att investera ytterligare 2,5 miljarder dollar i Sydafrika, och i söndags framkom det att en hög ANC-delegation hade deltagit i ett politiskt utbyte med det kinesiska kommunistpartiet just under Tutus födelsedagsvecka. Att Sydafrika under dessa omständigheter skulle agera emot Pekings vilja är inte särskilt troligt. De ideologiska och finansiella banden till Kina är starkare än de idealistiska till Dalai Lama.
Detta kan och bör man förstås kritisera. Men argumentet att ANC skulle ha någon sorts plikt att agera på ett visst sätt för att rörelsen fick omvärldens stöd i kampen mot apartheid, är suspekt och billigt. För det var väl knappast snällhet och baktankar om gentjänster som motiverade det internationella motståndet mot apartheid, utan det principiella ställningstagandet om att systemet var omoraliskt och rasistiskt? Ett sådant ställningstagande kräver inga motprestationer. Sydafrika har ingen moralisk skuld att betala tillbaka till omvärlden. Visst kan man konstatera att ANC hycklar – men det gör i högsta grad även den som indignerat utbrister "Och vi som gav er vårt stöd".
Men under födelsedagsveckan var det inget av Tutus gärning som stod i fokus – utan debaclet kring Dalai Lama. Den tibetanske andlige ledaren var inbjuden som gäst och talare på födelsedagskalaset i fredags, men när det stod klart att de sydafrikanska myndigheterna inte skulle hosta fram ett visum i tid, avbokades resan. Tutu blev rasande. Under en presskonferens dundrade han att ANC-regeringen är värre än apartheidregeringen – ”för från den förväntade vi oss inget bättre”. ANC svarade med uppbragta kommentarer och vicepresidenten skämde ut sig med den uppenbara lögnen att man hade TÄNKT ge Dalai Lama visum, men att han hann avboka biljetten. Bloggosfären, oppositionen och medierna exploderade: Hur kan Sydafrika och ANC – som själva kämpat mot förtryck och tagit emot internationell solidaritet, förneka en frihetssymbol och fredspristagare inträde i landet? Samma sak hände för övrigt även förra våren, med en inställd fredskonferens som resultat.
Anledningen till att ANC-regeringen gång på gång låter sig utsättas för den här typen av pr-fiaskon stavas förstås Kina. Så sent som för två veckor lovade Peking att investera ytterligare 2,5 miljarder dollar i Sydafrika, och i söndags framkom det att en hög ANC-delegation hade deltagit i ett politiskt utbyte med det kinesiska kommunistpartiet just under Tutus födelsedagsvecka. Att Sydafrika under dessa omständigheter skulle agera emot Pekings vilja är inte särskilt troligt. De ideologiska och finansiella banden till Kina är starkare än de idealistiska till Dalai Lama.
Detta kan och bör man förstås kritisera. Men argumentet att ANC skulle ha någon sorts plikt att agera på ett visst sätt för att rörelsen fick omvärldens stöd i kampen mot apartheid, är suspekt och billigt. För det var väl knappast snällhet och baktankar om gentjänster som motiverade det internationella motståndet mot apartheid, utan det principiella ställningstagandet om att systemet var omoraliskt och rasistiskt? Ett sådant ställningstagande kräver inga motprestationer. Sydafrika har ingen moralisk skuld att betala tillbaka till omvärlden. Visst kan man konstatera att ANC hycklar – men det gör i högsta grad även den som indignerat utbrister "Och vi som gav er vårt stöd".
Publicerad i Sydsvenskan den 14 oktober 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar