Igår förmiddag gick en tung suck genom mediesverige. Först av förstämning, sedan av vanmakt. Martin Schibbye och Johan Persson befanns vara skyldiga till terrorbrott och olagligt intrång i Etiopien. Åklagaren yrkar på 18,5 års fängelse.
Det var också en suck av förvåning. Om man har följt de journalister som livetwittrat från rättssalen i Addis Abeba (t.ex. Martin Edström och Gabriel Byström), har man gång på gång förbluffats av åklagarsidans rackarspel, inkluderande förfalskade bevis.
Men när det som i Etiopien är förbjudet att till och med tala med företrädare för terrorstämplade organisationer har man inte mycket att komma med till sitt försvar. Förutom detta centrala att man just är journalist, och därför måste få tala med vem man vill för att kunna göra sitt jobb.
Hur ska ett sådant argument få genklang i ett land och en tid då journalister ofta betraktas vara statens fiender? Antalet fängslade journalister i världen är just nu det högsta på 15 år, enligt en färsk rapport från Committee to Protect Journalists. 179 journalister satt i fängelse den 1 december, 7 av dem i Etiopien. 28 i Eritrea, för att anknyta till ett annat fall med svensk anknytning.
Denna ökade fientlighet gentemot journalister kan även skönjas i länder som Sydafrika, där nyligen en lag som beskär offentlighetsprincipen antagits, samtidigt som ett ökänt lagförslag om en medietribunal stöts och blöts. Förra hösten anklagade Blade Nzimande, som är minister för högre utbildning och tillika generalsekreterare för kommunistpartiet, just media för att vara det största hotet mot demokratin i landet.
Det var inte förrän jag kände den där sucken igår, som jag plötsligt insåg att jag själv kanske också är på väg ut på tunn is. Jag reser till Zimbabwe nästa vecka, bland annat för att jobba med ett radioprojekt. Men hur smart är det egentligen att vifta med en reportermikrofon i en polisstat som präglas av godtyckliga tillslag och skrämseltaktik? Händelserna i Etiopien sätter smärtsamt fokus på frilansjournalisters sårbara situation.
Gårdagens suck var förstås också ett uttryck för raseri. Det måste vara någons fel att två svenska journalister riskerar att ruttna bakom lås och bom i Etiopien. Och naturligtvis: namn som Bildt och Lundin haglar tätt över kommentarfälten. Väldigt sällan är det den etiopiska staten som problematiseras, eller dess människorättsvidriga praktiker och undermåliga förståelse för mediers roll och ansvar.
Någonstans i bakgrunden lurar föreställningen om att det bakom varje klandervärd svart man måste det stå en ännu klandervärdare vit och dra i tåtarna. Premissen är att den svarte mannen inte är kapabel att företa sig något – varken gott eller ont. Han måste alltid styras av Någon Annan. Debatten skulle bli så mycket sundare och värdigare om dessa sunkiga föreställningar för alltid kunde lämpas överbord.
Det var också en suck av förvåning. Om man har följt de journalister som livetwittrat från rättssalen i Addis Abeba (t.ex. Martin Edström och Gabriel Byström), har man gång på gång förbluffats av åklagarsidans rackarspel, inkluderande förfalskade bevis.
Men när det som i Etiopien är förbjudet att till och med tala med företrädare för terrorstämplade organisationer har man inte mycket att komma med till sitt försvar. Förutom detta centrala att man just är journalist, och därför måste få tala med vem man vill för att kunna göra sitt jobb.
Hur ska ett sådant argument få genklang i ett land och en tid då journalister ofta betraktas vara statens fiender? Antalet fängslade journalister i världen är just nu det högsta på 15 år, enligt en färsk rapport från Committee to Protect Journalists. 179 journalister satt i fängelse den 1 december, 7 av dem i Etiopien. 28 i Eritrea, för att anknyta till ett annat fall med svensk anknytning.
Denna ökade fientlighet gentemot journalister kan även skönjas i länder som Sydafrika, där nyligen en lag som beskär offentlighetsprincipen antagits, samtidigt som ett ökänt lagförslag om en medietribunal stöts och blöts. Förra hösten anklagade Blade Nzimande, som är minister för högre utbildning och tillika generalsekreterare för kommunistpartiet, just media för att vara det största hotet mot demokratin i landet.
Det var inte förrän jag kände den där sucken igår, som jag plötsligt insåg att jag själv kanske också är på väg ut på tunn is. Jag reser till Zimbabwe nästa vecka, bland annat för att jobba med ett radioprojekt. Men hur smart är det egentligen att vifta med en reportermikrofon i en polisstat som präglas av godtyckliga tillslag och skrämseltaktik? Händelserna i Etiopien sätter smärtsamt fokus på frilansjournalisters sårbara situation.
Gårdagens suck var förstås också ett uttryck för raseri. Det måste vara någons fel att två svenska journalister riskerar att ruttna bakom lås och bom i Etiopien. Och naturligtvis: namn som Bildt och Lundin haglar tätt över kommentarfälten. Väldigt sällan är det den etiopiska staten som problematiseras, eller dess människorättsvidriga praktiker och undermåliga förståelse för mediers roll och ansvar.
Någonstans i bakgrunden lurar föreställningen om att det bakom varje klandervärd svart man måste det stå en ännu klandervärdare vit och dra i tåtarna. Premissen är att den svarte mannen inte är kapabel att företa sig något – varken gott eller ont. Han måste alltid styras av Någon Annan. Debatten skulle bli så mycket sundare och värdigare om dessa sunkiga föreställningar för alltid kunde lämpas överbord.
Publicerad i Sydsvenskan den 22 december 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar