av TOR BILLGREN
Något som diskuteras mycket just nu på tv och i radio är reggaesångaren Ras Dumisanis slakt av Sydafrikas nationalsång inför en rugbymatch mellan Sydafrika och Frankrike i fredags. Dumisani sjöng falskt och kunde inte texten. I videoklippet nedan kan man se hur spelarna och publiken har svårt att hålla sig för skratt.
Här ligger ett annat klassiskt exempel. Michael Boltons paus (ryyyys):
tisdag 17 november 2009
Malema försvarar Mbekis aids-politik
av TOR BILLGREN
Man kan alltid fråga sig i vilken utsträckning man ska ta ANC Youth Legues (ANCYL) ordförande Julius Malema på allvar. Han har haft positionen i snart två år, men skapat fler rubriker och debatter än någon annan offentlig person i landet. På vissa håll inom ANC ses han som ett självklart presidentämne, andra tar sig genant för pannan så fort han öppnar munnen. För någon månad kom en samling med Malema-citat (The world according to Julius Malema), sammaställd av två av Sydafrikas främsta journalister, Mandy Rossouw och Max Du Preez, som bidrar till bilden av Malema som en pajas. Själv har jag slutat skratta åt Malema för länge sedan och tror att hans våldsretorik och totalitära syn på politik och samhälle är direkt farlig. Han måste granskas och utmanas seriöst, för han är ett symptom på något mycket oroande i det sydafrikanska samhället, något som landets etablerade politiker och journalister inte har råd att skratta eller patronisera sig bort från.
Den senaste vansinnigheten från Malema ägde rum igårkväll, när han talade på ett Pan African Youth Union-möte i Kempton Park, och försvarade förre presidenten Thabo Mbekis hiv/aids-politik, som mellan 2000-2005 kostade 330'000 människor livet. Bakgrunden till Malemas ställningstagande är att kommunistpartiets ungdomsförbund Young Communist League för två veckor sedan krävde att Mbeki skulle åtalas för folkmord. Och visst, just folkmord kanske är att ta i, men det som framkommer när Malena försvarar Mbeki, är mycket avslöjande för hans rättskänsla och förhållande till makt.
– You will never touch one of our own...
– [Mbeki] försökte hitta lösningar på problemet med hiv och aids. Han sa det han sa som ett sätt att finna lösningar på problemet.
Faran med att åtala Mbeki, är enligt Malema att det skulle kunna öppna dörren för liknande åtal mot andra afrikanska ledare.
– Om vi låter detta hända Mbeki, kommer de att göra samma sak med Mugabe och Zuma.
Saker som rättvisa, moral och integritet tycks vara irrelevanta för Malema. Det enda som är gäller är hegemoni och afrikansk chauvinism.
YCL:s ordförande Buti Manamela står enligt Times Live fast vid sin linje trots Malemas hot att köra ut ungkommunisterna i kylan:
– Vårt krav stöds av statistik, sa Buti Manamela. Det är chockerande att Malema säger att vi inte får agera mot [Mbeki] bara för att han är en afrikansk ledare.
– Många människor har dött för att de inte trodde att hiv och aids existerade. Detta drevs fram av en politisk agenda och bristande politiskt ledarskap från Mbeki och förre hälsoministern (Manto Tshabalala-Msimang). Ännu värre är att vissa människor vill främja sådana förfärliga brott. De säger att vi måste försvara [dessa politiker] för att de är afrikanska ledare. Det får inte ske.
____________________________________
Mer om ANC och hiv/aids i inlägget Zuma måste ta ansvar för ANC:s mördande aidspolitik.
Den senaste vansinnigheten från Malema ägde rum igårkväll, när han talade på ett Pan African Youth Union-möte i Kempton Park, och försvarade förre presidenten Thabo Mbekis hiv/aids-politik, som mellan 2000-2005 kostade 330'000 människor livet. Bakgrunden till Malemas ställningstagande är att kommunistpartiets ungdomsförbund Young Communist League för två veckor sedan krävde att Mbeki skulle åtalas för folkmord. Och visst, just folkmord kanske är att ta i, men det som framkommer när Malena försvarar Mbeki, är mycket avslöjande för hans rättskänsla och förhållande till makt.
– You will never touch one of our own...
– [Mbeki] försökte hitta lösningar på problemet med hiv och aids. Han sa det han sa som ett sätt att finna lösningar på problemet.
Faran med att åtala Mbeki, är enligt Malema att det skulle kunna öppna dörren för liknande åtal mot andra afrikanska ledare.
– Om vi låter detta hända Mbeki, kommer de att göra samma sak med Mugabe och Zuma.
Saker som rättvisa, moral och integritet tycks vara irrelevanta för Malema. Det enda som är gäller är hegemoni och afrikansk chauvinism.
YCL:s ordförande Buti Manamela står enligt Times Live fast vid sin linje trots Malemas hot att köra ut ungkommunisterna i kylan:
– Vårt krav stöds av statistik, sa Buti Manamela. Det är chockerande att Malema säger att vi inte får agera mot [Mbeki] bara för att han är en afrikansk ledare.
– Många människor har dött för att de inte trodde att hiv och aids existerade. Detta drevs fram av en politisk agenda och bristande politiskt ledarskap från Mbeki och förre hälsoministern (Manto Tshabalala-Msimang). Ännu värre är att vissa människor vill främja sådana förfärliga brott. De säger att vi måste försvara [dessa politiker] för att de är afrikanska ledare. Det får inte ske.
____________________________________
Mer om ANC och hiv/aids i inlägget Zuma måste ta ansvar för ANC:s mördande aidspolitik.
måndag 16 november 2009
Sydafrikanska Goldstonekommentarer
av TOR BILLGREN
__________________________
Mer om Goldstonerapporten i Dagen, SvD, DN.
Dagens OBS i P1 handlade bland annat om grälet kring den sydafrikanske domaren och människorättsjuristen Richard Goldstones Gaza-rapport. Mia Gröndahl refererade den israeliska debatten och jag satte honom i sydafrikansk kontext:
Richard Goldstone är mest känd här i Sydafrika för sitt arbete med att utreda det våld som härjade landet under första hälften av 90-talet. Mellan 1992 och 94 publicerade den så kallade Goldstonekommissionen ett 20-tal rapporter om massakrer och mord – ett arbete som i efterhand både fått ris och ros av historiker och jurister.
Den skarpaste kritiken mot Goldstones Gazarapport har kommit från Sydafrikas chefsrabbin, Warren Goldstein. I en artikel som publicerats i både Israel och Sydafrika sågar han rapporten metodiskt ur ett juridiskt perspektiv. Han menar att det redan i den instruktion Goldstone fick av FN fanns ett antagande om Israels skuld, och argumenterar därför för att det var korrekt av Israel att inte samarbeta, eftersom landet inte kunde förvänta sig rättvis och objektiv behandling.
En annan kritiker är historikern och journalisten RW Johnson, som anklagar Goldstone för att vara en kappvändare. I artikeln ”Who is Richard Goldstone?” menar han att domaren i princip alltid producerat rapporter som gynnat honom själv och den egna karriären.
Men Goldstone får också mycket stöd i Sydafrika. Många minns och respekterar honom för det viktiga arbetet han gjorde i landet i början av 90-talet, och i insändare och debattartiklar får Gazarapporten också ofta omdömen som noggrann och rättvis. Fast även bland de positiva rösterna finns viss kritik. Den mycket inflytelserika landsorganisationen Cosatu välkomnar rapporten – men menar att Goldstone borde ha erkänt situationen i Palestina som ett krig – vilket skulle legitimera Hamas raketer. Ett utspel som kanske inte är helt oväntat från en organisation som konsekvent kallar Israel för en apartheidstat.
Richard Goldstone är mest känd här i Sydafrika för sitt arbete med att utreda det våld som härjade landet under första hälften av 90-talet. Mellan 1992 och 94 publicerade den så kallade Goldstonekommissionen ett 20-tal rapporter om massakrer och mord – ett arbete som i efterhand både fått ris och ros av historiker och jurister.
Den skarpaste kritiken mot Goldstones Gazarapport har kommit från Sydafrikas chefsrabbin, Warren Goldstein. I en artikel som publicerats i både Israel och Sydafrika sågar han rapporten metodiskt ur ett juridiskt perspektiv. Han menar att det redan i den instruktion Goldstone fick av FN fanns ett antagande om Israels skuld, och argumenterar därför för att det var korrekt av Israel att inte samarbeta, eftersom landet inte kunde förvänta sig rättvis och objektiv behandling.
En annan kritiker är historikern och journalisten RW Johnson, som anklagar Goldstone för att vara en kappvändare. I artikeln ”Who is Richard Goldstone?” menar han att domaren i princip alltid producerat rapporter som gynnat honom själv och den egna karriären.
Men Goldstone får också mycket stöd i Sydafrika. Många minns och respekterar honom för det viktiga arbetet han gjorde i landet i början av 90-talet, och i insändare och debattartiklar får Gazarapporten också ofta omdömen som noggrann och rättvis. Fast även bland de positiva rösterna finns viss kritik. Den mycket inflytelserika landsorganisationen Cosatu välkomnar rapporten – men menar att Goldstone borde ha erkänt situationen i Palestina som ett krig – vilket skulle legitimera Hamas raketer. Ett utspel som kanske inte är helt oväntat från en organisation som konsekvent kallar Israel för en apartheidstat.
__________________________
Mer om Goldstonerapporten i Dagen, SvD, DN.
Musiktips: Gazelle
av TOR BILLGREN
Gazelle live på Die Mystic Boer i fredags, wow! I centrum på den minimala scenen gungar sångaren Xander Ferriera och utstålar en blandning av coolhet, auktoritet och stolleri i sin Mobuto Sese Seko-mössa med matchande scarf. I bakgrunden en slagverkare, basist och DJ, alla i guldkläder. En otroligt snygg akt där disco och electro korsas med afrokitsch, afrikaans och satir. Ett koncept med uppenbar magplask- och buskispotential, men som resulterar i riktigt bra musik och en helgjuten liveupplevelse.
Xander Ferreira är även känd som fotograf, här ligger en länk till hans senaste utställning i Kapstaden.
Gazelle på Myspace.
Xander Ferreira är även känd som fotograf, här ligger en länk till hans senaste utställning i Kapstaden.
Gazelle på Myspace.
fredag 13 november 2009
Vintips: Simonsig
av TOR BILLGREN
Efter att ha skrivit så mycket om halvdana och billiga viner i förra inlägget, vill jag gärna rekommendera något jag tycker är riktigt bra, och som dessutom är tillgängligt på Systemet. Låt mig således helt kort få rekommendera Simonsig, som ligger norr om Stellenbosch (resultatlista, Systembolaget). Deras bordeauxblandning Tiara är ett riktigt fynd för 149 kronor (2006: betyg 4). Finns dessutom 2005:an tillgänglig (betyg 4,5) är saken klar: Köp!
Systemet har även en Cabernet Sauvignon ur Labyrinth-sortimentet som är bra, något enklare dock (betyg 3,5 - 129 kr). För den extra tjugan som Tiaran kostar får man rätt mycket mer vin... Simonsigs Chardonnay för 88 är prisvärd och fin, inte så bombastiskt sydafrikansk (betyg 4).
Det jag uppskattar mest ur Simonsigs sortiment är bubblet, men det finns tyvärr inte tillgängligt på Systembolaget.
Systemet har även en Cabernet Sauvignon ur Labyrinth-sortimentet som är bra, något enklare dock (betyg 3,5 - 129 kr). För den extra tjugan som Tiaran kostar får man rätt mycket mer vin... Simonsigs Chardonnay för 88 är prisvärd och fin, inte så bombastiskt sydafrikansk (betyg 4).
Det jag uppskattar mest ur Simonsigs sortiment är bubblet, men det finns tyvärr inte tillgängligt på Systembolaget.
Foot of Africa populäraste vinet i Sverige
av TOR BILLGREN
Vita
1. Foot of Africa (27003) 3 miljoner liter
2. Castillo de Gredos (12798) 2 miljoner liter
3. Chapel Hill (2903) 1,9 miljoner liter
4. California White (6310) 1,9 miljoner liter
5. Il Nostro Cataratto Grecanico (22973) 1,6 miljoner liter
Röda
1. J.P. Chenet Cabernet-Syrah (12808) 2,4 miljoner liter
2. Mauro Primitivo (32364) 2,1 miljoner liter
3. Umbala (2072) 2 miljoner liter
4. Drostdy-Hof Cape Red (12038) 1,8 miljoner liter
5. Bundustar (2025) 1,7 miljoner liter
"You guys like it in a box", får vi ofta höra när vi besöker vingårdarnas provsmakningsrum. Svenskarnas törst efter sydafrikanskt boxvin är välkänd, och de sydafrikanska producenternas benägenhet att ställa fruktigt, druvtypiskt och generöst vin till förfogande på låda, har gjort Sydafrika till det populäraste vinlandet i Sverige.
På Joel Linderoths Vinvin-sajt hittar jag en aktuell lista över Sveriges tio vinfavoriter, och fyra av dem är just sydafrikanska boxviner. Det överlägset populäraste är Foot of Africa (Chenin Blanc), som produceras av utmärkta vingården Kleine Zalze alldeles nästgårds. Det ingår i deras absoluta billighetsutbud, men jag minns det som helt OK och mycket prisvärt (betyg 2 av 5 av John Platter). Systembolaget har flera av Kleine Zalzes "riktiga" viner, men tyvärr inga av höjdarna, som deras Shiraz (4,5 av Platter) eller Cabernet Sauvignon (4) (Family Reserve). Det finns för övrigt en mycket trevlig och bra restaurang på vingården, Terroir. I dyraste laget för en vardagslunch, men sanslöst vackert belägen.
På fem i topp-listan över röda viner finns tre från Sydafrika: Umbala, Drosty-Hof och Bundustar. Även de boxviner. Bundustar produceras av Vin-X-Port i Paarl och Umbala av Nordic Sea Winery/Oenoforos. Drosty-Hof ingår i den stora Distell-koncernen och deras Cape Red-blandning får 2 stjärnor i Platterguiden.
Som kontrast till dessa bästsäljande billighetsviner, rekommenderar jag att att ni kastar ett öga på Sydafrikas absolut bästa viner - de som fått fem stjärnor i den kommande Platter-guiden. Här den ligger listan. Och här följer den kompletta listan över Sveriges 10 vinfavoriter.
På Joel Linderoths Vinvin-sajt hittar jag en aktuell lista över Sveriges tio vinfavoriter, och fyra av dem är just sydafrikanska boxviner. Det överlägset populäraste är Foot of Africa (Chenin Blanc), som produceras av utmärkta vingården Kleine Zalze alldeles nästgårds. Det ingår i deras absoluta billighetsutbud, men jag minns det som helt OK och mycket prisvärt (betyg 2 av 5 av John Platter). Systembolaget har flera av Kleine Zalzes "riktiga" viner, men tyvärr inga av höjdarna, som deras Shiraz (4,5 av Platter) eller Cabernet Sauvignon (4) (Family Reserve). Det finns för övrigt en mycket trevlig och bra restaurang på vingården, Terroir. I dyraste laget för en vardagslunch, men sanslöst vackert belägen.
På fem i topp-listan över röda viner finns tre från Sydafrika: Umbala, Drosty-Hof och Bundustar. Även de boxviner. Bundustar produceras av Vin-X-Port i Paarl och Umbala av Nordic Sea Winery/Oenoforos. Drosty-Hof ingår i den stora Distell-koncernen och deras Cape Red-blandning får 2 stjärnor i Platterguiden.
Som kontrast till dessa bästsäljande billighetsviner, rekommenderar jag att att ni kastar ett öga på Sydafrikas absolut bästa viner - de som fått fem stjärnor i den kommande Platter-guiden. Här den ligger listan. Och här följer den kompletta listan över Sveriges 10 vinfavoriter.
Vita
1. Foot of Africa (27003) 3 miljoner liter
2. Castillo de Gredos (12798) 2 miljoner liter
3. Chapel Hill (2903) 1,9 miljoner liter
4. California White (6310) 1,9 miljoner liter
5. Il Nostro Cataratto Grecanico (22973) 1,6 miljoner liter
Röda
1. J.P. Chenet Cabernet-Syrah (12808) 2,4 miljoner liter
2. Mauro Primitivo (32364) 2,1 miljoner liter
3. Umbala (2072) 2 miljoner liter
4. Drostdy-Hof Cape Red (12038) 1,8 miljoner liter
5. Bundustar (2025) 1,7 miljoner liter
Om Stieg Larsson i Mail & Guardian
av TOR BILLGREN
Som jag tidigare nämnt säljer Stieg Larssons milleniumböcker bra även här i Sydafrika. I veckans Mail & Guardian skriver Ester Addley och Mark Lawson om succén, tragedin och den smutsiga arvstvisten. Lawson kallar böckerna "A very Swedish global phenomenon":
My theory for the phenomenon is that Larsson took a genre that has generally sold to men -- thrillers turning on technology and conspiracies -- and feminised it through a highly unusual central character: Lisbeth Salander, who combines the brain of Sherlock Holmes with the martial arts skills of Lara Croft. It's also likely that the history of Sweden -- where an experiment in liberal government was compromised by violence and corruption -- resonates with readers in other countries. And the author's sudden death -- although family and fans accept that he was killed by smoking rather than a smoking gun -- adds to the sense that the novels contain urgent and dangerous truths.
onsdag 11 november 2009
Intervju med Ian Bruce
av TOR BILLGREN
Idag sänder Kulturradion två inslag som jag gjort om ett utbyte mellan Dramaten och teaterskolan New African Theatre Association (NATA) i Athlone, utanför Kapstaden. Projektet har resulterat i pjäsen Transit, som spelades här nere i oktober. Nästa fredag har den premiär på Lejonkulan, Dramaten.
Nedan följer radiomanuset till inslaget som sändes i Kulturnytt i morse, en intervju med pjäsförfattaren Ian Bruce (kan avlyssnas här). I Kulturradion Snittet sänds ett längre inslag, som innehåller intervjuer med Dramatenskådespelaren Melinda Kinnaman och NATA-läraren Mbulelo Grootboom. Snittet börjar kl 14.03
Manus, Kulturnyttsinslag
Sedan 2007 har Dramaten samarbetat med teaterskolan NATA – New African Theatre Association i Athlone [betoning på första stavelsen, engelskt uttal], utanför Kapstaden. Första pjäsen i samarbetet hette Groundswell och sattes upp på Elverket förra våren. Nu är den andra pjäsen Transit på gång. Den har redan spelats i några veckor i Sydafrika, och har premiär på Dramaten nästa fredag.
Båda pjäserna är skrivna av NATA:s konstnärlige ledare Ian Bruce, och utgångspunkten för Transit är hans erfarenheter från möten med svenskar under sin tid exil, och under kampen mot apartheid. Tor Billgren träffade Ian Bruce mellan två repetitioner i Athlone, Kapstaden:
- I was in exile from 1976-2002 and I remember sourcing funding for projects in South Africa. And the Swedes were the ones who were the easiest to work with, because they would make every effort to get money into projects in this country. And exactly why they do that and why they have that nature is a kind of mystery to me and Is something that I try to explore in the play.
Svenskarna fanns alltid där och var redo att hjälpa med pengar till olika projekt i kampen mot apartheid, säger Ian Bruce. Och denna vad han kallar svenska mentalitet är något han utforskar i Transit. Men inte okritiskt. Det finns en känslig komplexitet i förhållandet mellan att ge och ta emot, menar Ian Bruce.
- I don’t think it ever is a very smooth relationship. There is always a complexity when someone has nothing and another has plenty to give. There are issues of dignity and reciprocity.
Transit handlar om fyra flygpassagerares väntan på ett plan. En väntan som blir lång och konfliktfylld. Två av passagerarna är svenskor och för att kunna skapa trovärdiga porträtt av dom och lära sig mer om den svenska mentaliteten passade Ian Bruce på att möta och intervjua svenska ungdomar när han var i Sverige förra året. Om deras livssituation och drömmar.
- They felt very well taken care of, and that life in Sweden was very well rationalized and well organized for them. And there was something in them of a hankering for more adventure in life and they were looking for challenges beyond their own horizons. Many of them spoke of going to other countries and doing things in other countries.
Den ena av de svenska karaktärerna är en biståndsarbetare, som står för ett erfaret och moget förhållande till hjälpande. Den andra karaktären, backpackern Lisa, är mer eller mindre baserad på ett av Ian Bruces möten i Sverige. Hennes förhållande till hjälpande är mer naivt och idealistiskt – men man får också känslan av att hon utnyttjar hjälpbehövande för att tillfredsställa sitt eget behov av att vara behövd.
- I could imagine one of those young people standing in front of someone who has absolute need and saying “Well, I can help. So I better help”. And there is, as you say, something in her that needed to do that. And one of the stories that I remember very well, was a young woman, she said that she’s never felt that like anybody needs her. She has always felt like she’s getting so much, and she never has that sense of that she should be giving somebody something. And she expressed that she missed that.
Nedan följer radiomanuset till inslaget som sändes i Kulturnytt i morse, en intervju med pjäsförfattaren Ian Bruce (kan avlyssnas här). I Kulturradion Snittet sänds ett längre inslag, som innehåller intervjuer med Dramatenskådespelaren Melinda Kinnaman och NATA-läraren Mbulelo Grootboom. Snittet börjar kl 14.03
Manus, Kulturnyttsinslag
Sedan 2007 har Dramaten samarbetat med teaterskolan NATA – New African Theatre Association i Athlone [betoning på första stavelsen, engelskt uttal], utanför Kapstaden. Första pjäsen i samarbetet hette Groundswell och sattes upp på Elverket förra våren. Nu är den andra pjäsen Transit på gång. Den har redan spelats i några veckor i Sydafrika, och har premiär på Dramaten nästa fredag.
Båda pjäserna är skrivna av NATA:s konstnärlige ledare Ian Bruce, och utgångspunkten för Transit är hans erfarenheter från möten med svenskar under sin tid exil, och under kampen mot apartheid. Tor Billgren träffade Ian Bruce mellan två repetitioner i Athlone, Kapstaden:
- I was in exile from 1976-2002 and I remember sourcing funding for projects in South Africa. And the Swedes were the ones who were the easiest to work with, because they would make every effort to get money into projects in this country. And exactly why they do that and why they have that nature is a kind of mystery to me and Is something that I try to explore in the play.Svenskarna fanns alltid där och var redo att hjälpa med pengar till olika projekt i kampen mot apartheid, säger Ian Bruce. Och denna vad han kallar svenska mentalitet är något han utforskar i Transit. Men inte okritiskt. Det finns en känslig komplexitet i förhållandet mellan att ge och ta emot, menar Ian Bruce.
- I don’t think it ever is a very smooth relationship. There is always a complexity when someone has nothing and another has plenty to give. There are issues of dignity and reciprocity.
Transit handlar om fyra flygpassagerares väntan på ett plan. En väntan som blir lång och konfliktfylld. Två av passagerarna är svenskor och för att kunna skapa trovärdiga porträtt av dom och lära sig mer om den svenska mentaliteten passade Ian Bruce på att möta och intervjua svenska ungdomar när han var i Sverige förra året. Om deras livssituation och drömmar.
- They felt very well taken care of, and that life in Sweden was very well rationalized and well organized for them. And there was something in them of a hankering for more adventure in life and they were looking for challenges beyond their own horizons. Many of them spoke of going to other countries and doing things in other countries.
Den ena av de svenska karaktärerna är en biståndsarbetare, som står för ett erfaret och moget förhållande till hjälpande. Den andra karaktären, backpackern Lisa, är mer eller mindre baserad på ett av Ian Bruces möten i Sverige. Hennes förhållande till hjälpande är mer naivt och idealistiskt – men man får också känslan av att hon utnyttjar hjälpbehövande för att tillfredsställa sitt eget behov av att vara behövd.
- I could imagine one of those young people standing in front of someone who has absolute need and saying “Well, I can help. So I better help”. And there is, as you say, something in her that needed to do that. And one of the stories that I remember very well, was a young woman, she said that she’s never felt that like anybody needs her. She has always felt like she’s getting so much, and she never has that sense of that she should be giving somebody something. And she expressed that she missed that.
18 juni blir internationell Nelson Mandela-dag
av TOR BILLGREN
Igår beslutade FN:s generalförsamling att 18 juni ska bli Nelson Madela International Day. Mandela föddes det datumet 1918 och i år uppmärksammades dagen i Sydafrika genom att folk uppmanades att ägna 67 minuter åt att förbättra världen eller annat välgörenhetsarbete. 67 minuter, för att Mandela ägnade 67 år av sitt liv åt kamp för lika rättigheter etc.
Och varför inte? Visst finns det gott om anledningar att ha synpunkter på såväl Mandelakulten, som ANC och dess politik, men det är svårt att bortse från den viktiga och storslagna roll Nelson Mandela spelat i Sydafrika, främst som försonande och enande kraft.
Och varför inte? Visst finns det gott om anledningar att ha synpunkter på såväl Mandelakulten, som ANC och dess politik, men det är svårt att bortse från den viktiga och storslagna roll Nelson Mandela spelat i Sydafrika, främst som försonande och enande kraft.
måndag 9 november 2009
Stieg Larsson i bästsäljande sällskap
av TOR BILLGREN
Precis som i resten av världen gör framlidne spänningsförfattaren Stieg Larsson stor succé i Sydafrika. Böckerna ligger i höga travar i bokhandlarna (nej, jag vägrar använda ordet "boklådor") och just nu kan man hitta The girl who played with fire på samma supermegabästsäljarhylla som biografin över den sex- och knarkskandalaktuelle rugbystjärnan Joost van der Westhuizen och John Carlins Playing the enemy, som i senaste utgåvan fått namnet Invictus, efter Clint Eastwoods kommande film.
fredag 6 november 2009
Kapstadens nya stadium har fått sitt namn!
av TOR BILLGREN
Den nybyggda fotbollsstadion i Kapstaden brukar kallas Green Point-arenan, men det kommer inte att vara det officiella namnet, beslutade Kapstadens styrande politiker förra veckan. Att namnge stadion efter den flashiga stadsdel där den ligger, skulle kunna tolkas exkluderande.
Bland de många förslagen fanns namn på xhosa, men det rådde viss förvirring om vilket förslag som var det mest korrekta. Ikapa Stadium eller eStadium saseKapa? Eller rent av Inkundla yezemidlalo yaseKapa?
Andra förslag var Amy Biel Stadium, Cape Town Soccer-drome, Friedship Arena, District Six Superbowl och Helen Zille Stadium. Det vinnande förslaget blev slutligen Cape Town Stadium, kort och gott.
Den nybyggda fotbollsstadion i Kapstaden brukar kallas Green Point-arenan, men det kommer inte att vara det officiella namnet, beslutade Kapstadens styrande politiker förra veckan. Att namnge stadion efter den flashiga stadsdel där den ligger, skulle kunna tolkas exkluderande.
Bland de många förslagen fanns namn på xhosa, men det rådde viss förvirring om vilket förslag som var det mest korrekta. Ikapa Stadium eller eStadium saseKapa? Eller rent av Inkundla yezemidlalo yaseKapa?
Andra förslag var Amy Biel Stadium, Cape Town Soccer-drome, Friedship Arena, District Six Superbowl och Helen Zille Stadium. Det vinnande förslaget blev slutligen Cape Town Stadium, kort och gott.
Twitter-uppsamlingsheat
av TOR BILLGREN
Den 9 september 2009 var statsminister Fredrik Reinfeldt i egenskap av EU:s ordförande på toppmöte i Kapstaden. Jag bestämde mig för att följa mötet på plats, trots att jag inte hade lyckats sälja in jobbet till någon redaktion. Här ligger tweetsen och här finns texter och bilder.
Här ligger Twitterposter från återresan till Sydafrika efter en sommar i Sverige, samt från Johannesburg och Soweto Wine Festival.
Här ligger Twitterposter från återresan till Sydafrika efter en sommar i Sverige, samt från Johannesburg och Soweto Wine Festival.
Familjen Benade och Guy Fawkes
av TOR BILLGREN
Man hör ganska ofta smällar av olika slag här i Stellenbosch. Oftast är det förmodligen bilar som baktänder (eller vad de nu gör), ibland går tankarna till pistolskott. Men eftersom knallarna aldrig följs av skrik, brukar jag anta att det är någon typ av smällare.
Igår var det helt galet mycket knallar nere vid The African Taxis Och jag hann bli ordentligt irriterad innan jag förstod orsaken: det var den femte november. Guy Fawkes! Det fick mig att tänka på Marlene van Niekerks roman Triomf, vars händelser delvis kretsar kring denna högtid. Första utkastet av min Axess-essä om Triomf inleddes med en scen där jag beskrev den inavlade sonen Lamberts förberedelser inför ett Guy Fawkes-firande som visade sig bli ovanligt minnesvärt. Episoden sätter stämningen för såväl familjen Benade, som boken som helhet, och eftersom den knappast kommer att publiceras någon annanstans, lägger jag den här:
"Lambert Benade försöker febrilt laga ett av kylskåpen som står i trädgården. Familjen driver en firma för begagnade vitvaror och i varje frysfack som lämnat tomten den senaste månaden har han bifogat en inbjudan till sin Guy Fawkes-fest dagen därpå: ”Stöd er lokala elfirma!” ”Fyrverkerier på bakgården!” Eller som det blir på hans stolpiga afrikaans ”Vuurwerke in die agterplaas”.
Under honom, i jorden, finns resterna efter Sophiatown – den svarta stadsdelen som jämnades med marken 1963 för att ge plats åt den vita förorten Triomf. Ibland hittar han ”kaffir rubbish” när han gräver i marken, bestick, skor, plåtaskar – saker som blev kvar när de femtiotusen svarta invånarna deporterades.
Han blir allt mer irriterad. Kylskåpet vill inte fungera och hans mor, ”Mol”, räcker honom fel verktyg. Gång på gång. Tålamodet tryter. Han tål inte saker som inte fungerar. Han tål inte att Mol visar allt när hon böjer sig över verktygslådan, eftersom hon aldrig har underbyxor under den solkiga morgonrocken. Han tål inte människor som inte svarar på inbjudan. Men nu ska de få se ett sjuhelvetes fyrverkeri. Han tar tag i Mol och proppar hennes fickor fulla raketer och slänger in den vilt fäktande kvinnan i ett av de fungerande kylskåpen, stänger dörren och häller bensin över gräset runt omkring.
När hans far och farbror kommer hem står trädgården i lågor. Grannarna står runt huset och glor på raketerna, i gräset ligger Lambert i kramper, halvnaken och nedsölad av kroppsvätskor, med fradga och blod runt munnen i ett av de epilepsianfall som brukar följa på hans utbrott. I kylskåpet hittar de Mol, förfrusen och förgiftad av läckande kylskåpsgas. Hon hostar konstant i ett år efter händelsen.
Men vardagen går vidare. Liknande saker har hänt tidigare. Värre saker kommer att hända…"
Igår var det helt galet mycket knallar nere vid The African Taxis Och jag hann bli ordentligt irriterad innan jag förstod orsaken: det var den femte november. Guy Fawkes! Det fick mig att tänka på Marlene van Niekerks roman Triomf, vars händelser delvis kretsar kring denna högtid. Första utkastet av min Axess-essä om Triomf inleddes med en scen där jag beskrev den inavlade sonen Lamberts förberedelser inför ett Guy Fawkes-firande som visade sig bli ovanligt minnesvärt. Episoden sätter stämningen för såväl familjen Benade, som boken som helhet, och eftersom den knappast kommer att publiceras någon annanstans, lägger jag den här:
"Lambert Benade försöker febrilt laga ett av kylskåpen som står i trädgården. Familjen driver en firma för begagnade vitvaror och i varje frysfack som lämnat tomten den senaste månaden har han bifogat en inbjudan till sin Guy Fawkes-fest dagen därpå: ”Stöd er lokala elfirma!” ”Fyrverkerier på bakgården!” Eller som det blir på hans stolpiga afrikaans ”Vuurwerke in die agterplaas”.
Under honom, i jorden, finns resterna efter Sophiatown – den svarta stadsdelen som jämnades med marken 1963 för att ge plats åt den vita förorten Triomf. Ibland hittar han ”kaffir rubbish” när han gräver i marken, bestick, skor, plåtaskar – saker som blev kvar när de femtiotusen svarta invånarna deporterades.
Han blir allt mer irriterad. Kylskåpet vill inte fungera och hans mor, ”Mol”, räcker honom fel verktyg. Gång på gång. Tålamodet tryter. Han tål inte saker som inte fungerar. Han tål inte att Mol visar allt när hon böjer sig över verktygslådan, eftersom hon aldrig har underbyxor under den solkiga morgonrocken. Han tål inte människor som inte svarar på inbjudan. Men nu ska de få se ett sjuhelvetes fyrverkeri. Han tar tag i Mol och proppar hennes fickor fulla raketer och slänger in den vilt fäktande kvinnan i ett av de fungerande kylskåpen, stänger dörren och häller bensin över gräset runt omkring.
När hans far och farbror kommer hem står trädgården i lågor. Grannarna står runt huset och glor på raketerna, i gräset ligger Lambert i kramper, halvnaken och nedsölad av kroppsvätskor, med fradga och blod runt munnen i ett av de epilepsianfall som brukar följa på hans utbrott. I kylskåpet hittar de Mol, förfrusen och förgiftad av läckande kylskåpsgas. Hon hostar konstant i ett år efter händelsen.
Men vardagen går vidare. Liknande saker har hänt tidigare. Värre saker kommer att hända…"
Sydafrika tar emot lika många asylsökande som EU
av TOR BILLGREN
På Ekots sajt nämns liksom i förbigående att Sydafrika tar emot ungefär lika många asylsökande som EU:s 27 medlemsstater tillsammans...
På Ekots sajt nämns liksom i förbigående att Sydafrika tar emot ungefär lika många asylsökande som EU:s 27 medlemsstater tillsammans...
Migrationsminister Tobias Billström vill ha en gemensam asylpolitik i hela Europa så att alla flyktingar ska få samma mottagande oavsett vilket land man kommer till.
Internationellt sett är det dock mycket långt kvar tills bördorna fördelas lika. Sydafrika får till exempel ensamt ta emot ungefär lika många asylsökande som EU:s 27 medlemsstater gör tillsammans.
Hans ten Feld, säger att det är viktigt att det perspektivet inte glöms bort. Europa håller inte på att svämma över av flyktingar, säger han.
torsdag 5 november 2009
Säkerhetsparanoian gör Sydafrika till ett osäkrare land
av TOR BILLGREN
– Spelarnas möjligheter att röra sig utanför hotellet bör vara minimala. Annars krävs full eskort: beväpnade säkerhetsvakter och skottsäkra västar.
Sa verkligen han verkligen så, Günter Schnalle, som är chef för det företag som ansvarar för tyska delegationens säkerhet under fotbolls-VM i Sydafrika nästa sommar? Citatet kommer från tyska magasinet Sport-Bild, men i en annan tidning hävdar Schnalle att det är påhittat.
Hur det än förhåller sig med saken har VM-arrangörerna tagit uttalandet på allvar och fördömt det kraftigt. Och jag kan förstå deras stingslighet. Det finns ingen fråga som är så överdriven och infekterad i Sydafrika som den om säkerheten. Och det är lätt att smittas av den där rädslan – men också lätt att inse att den är en inbillningssjuka. Ofta när jag är ute på stan här i Stellenbosch, slås jag av att jag befinner mig på en plats som välmenande människor avrådde mig från att röra mig på av när jag flyttade hit. Och det är alltid lika svårt att minnas vad det var som skulle vara så farligt just där.
Tåget var en annan sådan farlighet. Man blir rånad med pistol, fick jag höra. Så jag var nervös på riktigt när jag klev ombord första gången, vigselringen fick stanna hemma. Men idag tar jag tåget till Kapstaden minst en gång i veckan. Med ring på fingret, och kamera och laptop i väskan. Och unnar mig en tupplur. Inte för att jag är dumdristig. Utan för att jag sover bra på tåg.
Säkerhetsparanoian gör att Sydafrika blir ett tråkigare land. Folk håller sig innanför sina gallerigrindar istället för att befolka städernas gator. Men paradoxalt nog bidrar den också till att göra landet otryggare. För det första för att man löper större risk att bli rånad på en öde plats. För det andra för att folk när de väl bestämmer sig för en utekväll, inte tar taxi – man kan ju bli attackerad av chauffören… Utan kör själva. Ofta kraftigt berusade. Är det något man borde frukta i Sydafrika, är det således denna utbredda och fullt accepterade fyllekörningskultur.
Myndigheter och VM-arrangörer arbetar hårt för att bryta fixeringen vid brottsligheten, eftersom den ger landet dåligt rykte och bidrar till att folk undviker att resa hit. Så många trodde att det var kört när spelare ur det egyptiska landslaget rånades i sina hotellrum under Confederations Cup i juni. Men här var arrangörerna snabba med att bjuda på lite välbehövlig relativism: sydafrikaner rånades under VM i Tyskland 2006; år 2000 råkade landslaget Bafana Bafana ut för inbrott på sitt hotell i Huston, Texas. Men då blev det inga sensationer. Händelserna pressades inte ner i några mediemallar om amerikansk eller tysk brottslighet. Tyvärr kommer Sydafrika att få leva med den stereotypa bilden om farligheten ett bra tag framöver. Men kom ihåg att den inte fyller någon annan funktion än kvällstidningarnas årliga larm om hudcancer och spetsiga pålar vid badbryggor.
Sa verkligen han verkligen så, Günter Schnalle, som är chef för det företag som ansvarar för tyska delegationens säkerhet under fotbolls-VM i Sydafrika nästa sommar? Citatet kommer från tyska magasinet Sport-Bild, men i en annan tidning hävdar Schnalle att det är påhittat.
Hur det än förhåller sig med saken har VM-arrangörerna tagit uttalandet på allvar och fördömt det kraftigt. Och jag kan förstå deras stingslighet. Det finns ingen fråga som är så överdriven och infekterad i Sydafrika som den om säkerheten. Och det är lätt att smittas av den där rädslan – men också lätt att inse att den är en inbillningssjuka. Ofta när jag är ute på stan här i Stellenbosch, slås jag av att jag befinner mig på en plats som välmenande människor avrådde mig från att röra mig på av när jag flyttade hit. Och det är alltid lika svårt att minnas vad det var som skulle vara så farligt just där.
Tåget var en annan sådan farlighet. Man blir rånad med pistol, fick jag höra. Så jag var nervös på riktigt när jag klev ombord första gången, vigselringen fick stanna hemma. Men idag tar jag tåget till Kapstaden minst en gång i veckan. Med ring på fingret, och kamera och laptop i väskan. Och unnar mig en tupplur. Inte för att jag är dumdristig. Utan för att jag sover bra på tåg.
Säkerhetsparanoian gör att Sydafrika blir ett tråkigare land. Folk håller sig innanför sina gallerigrindar istället för att befolka städernas gator. Men paradoxalt nog bidrar den också till att göra landet otryggare. För det första för att man löper större risk att bli rånad på en öde plats. För det andra för att folk när de väl bestämmer sig för en utekväll, inte tar taxi – man kan ju bli attackerad av chauffören… Utan kör själva. Ofta kraftigt berusade. Är det något man borde frukta i Sydafrika, är det således denna utbredda och fullt accepterade fyllekörningskultur.
Myndigheter och VM-arrangörer arbetar hårt för att bryta fixeringen vid brottsligheten, eftersom den ger landet dåligt rykte och bidrar till att folk undviker att resa hit. Så många trodde att det var kört när spelare ur det egyptiska landslaget rånades i sina hotellrum under Confederations Cup i juni. Men här var arrangörerna snabba med att bjuda på lite välbehövlig relativism: sydafrikaner rånades under VM i Tyskland 2006; år 2000 råkade landslaget Bafana Bafana ut för inbrott på sitt hotell i Huston, Texas. Men då blev det inga sensationer. Händelserna pressades inte ner i några mediemallar om amerikansk eller tysk brottslighet. Tyvärr kommer Sydafrika att få leva med den stereotypa bilden om farligheten ett bra tag framöver. Men kom ihåg att den inte fyller någon annan funktion än kvällstidningarnas årliga larm om hudcancer och spetsiga pålar vid badbryggor.
Publicerad i Sydsvenska Dagbladet den 5 november 2009
tisdag 3 november 2009
Svar till Stellan Vinthagen om "People's War"
av TOR BILLGREN
Igår presenterade jag Anthea Jefferys bok "People's War" i OBS i P1. Freds- och konfliktforskaren Stellan Vinthagen publicerade en lång och läsvärd kommentar till texten. Här kommer mitt svar.
Stort tack för din kommentar. Skicka gärna länkarna till de recensioner av boken du läst.
1. Min text är en presentation av Jefferys teser och inget försök att säga ”Så här och endast så här gick det till”. Varken jag eller Anthea Jeffery säger att ANC gjorde allt fel och Inkatha/IFP gjorde allt rätt. Men att det finns saker i den sydafrikanska närhistorien som inte belysts på tillfredsställande sätt, är helt klart. Och historien om ANC, Inkatha/IFP och våldet är en sådan. Därför är Jefferys bok viktig och intressant.
2. Radioinslaget var drygt fem minuter långt. Det är omöjligt att inkludera all den bevisning du efterfrågar i ett sådant format.
3. Jeffey kommer in på såväl Amnesty som TRC i ”People’s War” (hon har till och med skrivit en bok om TRC: ”The Truth about the Truth Commisson”, 1999). Så hon bemödar sig förvisso med att ”förklara hur de kunde missa denna stora konspiration”. Hon påvisar ensidigheter i såväl Amnestyrapporter som TRC:s arbete.
4. Hon presenterar gott om bevis för den ANC-dirigerade våldskampanjen. Och det är faktiskt bara att gå till ANC:s egna källor. 1979 producerade ANC ett dokument (”The Green Book”), där strategin för kampen läggs upp utifrån lärdomarna från Vietnam. Radio Freedoms sändningar sprutade ut uppmaningar om våld mot kontrarevolutionärer och folkets fiender (Buthelezi beskrevs redan i mitten av 80-talet ofta som en ”orm vars huvud måste krossas”). ANC-ledaren Oliver Tambo beklagade användandet av necklacemetoden, men andra ANC-profiler som Winnie Mandela och Alfred Nzo förespråkade den. Dessutom dödades över 400 Inkathaledare – inte under oroligheter och massakrer, utan genom riktade lönnmord. Och Thabo Mbeki vittnade i TRC om att det fanns en plan att mörda Buthelezi.
5. Sedan kan man helt sonika fråga sig: Vem hade mest att vinna på våldet? Mellan 1990-1994, då apartheid i princip var avskaffat, dödades 15000 människor. Inkatha/IFP hade redan massivt stöd, och behövde inte tvinga sig på folk. FW De Klerk och regimen hade sannerligen inget att vinna på våldet, eftersom varje våldsutbrott underminerade deras redan låga moraliska trovärdighet. De Klerk befann sig i en ytterst känslig förhandlingsposition och hade inte råd att framstå som inkapabel att hålla ”sin sida” i schack. Ingen påstår att ANC var ansvariga för alla dödsfall under den här perioden. Men Jeffery visar att våldet var en viktig motor i ANC:s kamp. Att våldskampanjen var en uttalad del av deras väpnade kamp och Folkets krig-strategi.
6. Jag ”anklagade” inte ANC för att vara kommunister. Jag hänvisade till odisputabla fakta, som att ANC finansierades av Sovjetunionen och att de besökte Vietnamn för att studera FNL-gerillans strategier. Det gör dem inte per automatik till kommunister. Men eftersom du tog upp det, kan jag ju resonera lite kring saken.
A. ANC finansierades alltså till stor del av Sovjetunionen. Organisationen fick pengar, vapen, militär utbildning och propagandaassistans av Sovjet. Det är inget brott och jag kritiserar inte detta.
B. I Frihetsdeklarationen från 1955 (som i många avseenden är ett fantastiskt dokument) ingår nationalisering av gruvorna, bankväsendet och industrin. Redan 1958 bröt sig Pan Africanist Congress (PAC) ur ANC, bl.a. just på grund av missnöje över vad de uppfattade vara för stort kommunistiskt inflytande över rörelsen. (PAC motsatte sig även att ANC förespråkade ett Sydafrika öppet för alla befolkningsgrupper.) ANC Youth League deklarerade nyligen att de inte tänker stödja några kandidater i nästa val som inte uttalat förespråkar nationalisering av landets gruvor.
C. South African Communist Party (SACP) är inkorporerat i ANC. När man röstar på ANC, stöder man automatiskt SACP. Organisationerna glider in och ut i varandra. ANC:s generalsekreterare Gwede Mantashe är t.ex. också ordförande för SACP. Konstruktionen är ytterst märklig och gör det svårt för väljarna att veta vad som egentligen gäller.
D. ANC:s agenda var länge att införa socialism i Sydafrika. Det kan inte vara någon hemlighet för någon. Varför blev då inte så när de väl fick makten? Jag vet inte. Mina privata spekulationer är att trycket från Sovjet upphörde när unionen upplöstes. ANC:s maktövertagande sammanföll kronologiskt med Sovjets undergång. En annan spekulation är att ANC inte vågade ta steget så nära inpå maktövertagandet, eftersom det låg ett inbördeskrig i luften. Den vita ultrahögern (under befäl av den högt respekterade generalen Constand Viljoen, f.d. överbefälhavare över SADF) var beväpnade till tänderna och inväntade i princip bara order att gå till attack. En tredje spekulation är att ekonomin var så pass fördärvad efter decennier av sanktioner, upplopp, krig och undantagstillstånd, att det bedömdes vara nödvändigt att locka till sig utländskt kapital. Och det gör man inte genom att utlova nationaliseringar.
E. Så ANC är inte kommunister. Den ekonomiska politiken är inte ens vänster. Men mycket av retoriken är fortfarande revolutionär och SACP ingår i organisationen. Det är en svårgreppbar bild.
Stort tack för din kommentar. Skicka gärna länkarna till de recensioner av boken du läst.
1. Min text är en presentation av Jefferys teser och inget försök att säga ”Så här och endast så här gick det till”. Varken jag eller Anthea Jeffery säger att ANC gjorde allt fel och Inkatha/IFP gjorde allt rätt. Men att det finns saker i den sydafrikanska närhistorien som inte belysts på tillfredsställande sätt, är helt klart. Och historien om ANC, Inkatha/IFP och våldet är en sådan. Därför är Jefferys bok viktig och intressant.
2. Radioinslaget var drygt fem minuter långt. Det är omöjligt att inkludera all den bevisning du efterfrågar i ett sådant format.
3. Jeffey kommer in på såväl Amnesty som TRC i ”People’s War” (hon har till och med skrivit en bok om TRC: ”The Truth about the Truth Commisson”, 1999). Så hon bemödar sig förvisso med att ”förklara hur de kunde missa denna stora konspiration”. Hon påvisar ensidigheter i såväl Amnestyrapporter som TRC:s arbete.
4. Hon presenterar gott om bevis för den ANC-dirigerade våldskampanjen. Och det är faktiskt bara att gå till ANC:s egna källor. 1979 producerade ANC ett dokument (”The Green Book”), där strategin för kampen läggs upp utifrån lärdomarna från Vietnam. Radio Freedoms sändningar sprutade ut uppmaningar om våld mot kontrarevolutionärer och folkets fiender (Buthelezi beskrevs redan i mitten av 80-talet ofta som en ”orm vars huvud måste krossas”). ANC-ledaren Oliver Tambo beklagade användandet av necklacemetoden, men andra ANC-profiler som Winnie Mandela och Alfred Nzo förespråkade den. Dessutom dödades över 400 Inkathaledare – inte under oroligheter och massakrer, utan genom riktade lönnmord. Och Thabo Mbeki vittnade i TRC om att det fanns en plan att mörda Buthelezi.
5. Sedan kan man helt sonika fråga sig: Vem hade mest att vinna på våldet? Mellan 1990-1994, då apartheid i princip var avskaffat, dödades 15000 människor. Inkatha/IFP hade redan massivt stöd, och behövde inte tvinga sig på folk. FW De Klerk och regimen hade sannerligen inget att vinna på våldet, eftersom varje våldsutbrott underminerade deras redan låga moraliska trovärdighet. De Klerk befann sig i en ytterst känslig förhandlingsposition och hade inte råd att framstå som inkapabel att hålla ”sin sida” i schack. Ingen påstår att ANC var ansvariga för alla dödsfall under den här perioden. Men Jeffery visar att våldet var en viktig motor i ANC:s kamp. Att våldskampanjen var en uttalad del av deras väpnade kamp och Folkets krig-strategi.
6. Jag ”anklagade” inte ANC för att vara kommunister. Jag hänvisade till odisputabla fakta, som att ANC finansierades av Sovjetunionen och att de besökte Vietnamn för att studera FNL-gerillans strategier. Det gör dem inte per automatik till kommunister. Men eftersom du tog upp det, kan jag ju resonera lite kring saken.
A. ANC finansierades alltså till stor del av Sovjetunionen. Organisationen fick pengar, vapen, militär utbildning och propagandaassistans av Sovjet. Det är inget brott och jag kritiserar inte detta.
B. I Frihetsdeklarationen från 1955 (som i många avseenden är ett fantastiskt dokument) ingår nationalisering av gruvorna, bankväsendet och industrin. Redan 1958 bröt sig Pan Africanist Congress (PAC) ur ANC, bl.a. just på grund av missnöje över vad de uppfattade vara för stort kommunistiskt inflytande över rörelsen. (PAC motsatte sig även att ANC förespråkade ett Sydafrika öppet för alla befolkningsgrupper.) ANC Youth League deklarerade nyligen att de inte tänker stödja några kandidater i nästa val som inte uttalat förespråkar nationalisering av landets gruvor.
C. South African Communist Party (SACP) är inkorporerat i ANC. När man röstar på ANC, stöder man automatiskt SACP. Organisationerna glider in och ut i varandra. ANC:s generalsekreterare Gwede Mantashe är t.ex. också ordförande för SACP. Konstruktionen är ytterst märklig och gör det svårt för väljarna att veta vad som egentligen gäller.
D. ANC:s agenda var länge att införa socialism i Sydafrika. Det kan inte vara någon hemlighet för någon. Varför blev då inte så när de väl fick makten? Jag vet inte. Mina privata spekulationer är att trycket från Sovjet upphörde när unionen upplöstes. ANC:s maktövertagande sammanföll kronologiskt med Sovjets undergång. En annan spekulation är att ANC inte vågade ta steget så nära inpå maktövertagandet, eftersom det låg ett inbördeskrig i luften. Den vita ultrahögern (under befäl av den högt respekterade generalen Constand Viljoen, f.d. överbefälhavare över SADF) var beväpnade till tänderna och inväntade i princip bara order att gå till attack. En tredje spekulation är att ekonomin var så pass fördärvad efter decennier av sanktioner, upplopp, krig och undantagstillstånd, att det bedömdes vara nödvändigt att locka till sig utländskt kapital. Och det gör man inte genom att utlova nationaliseringar.
E. Så ANC är inte kommunister. Den ekonomiska politiken är inte ens vänster. Men mycket av retoriken är fortfarande revolutionär och SACP ingår i organisationen. Det är en svårgreppbar bild.
måndag 2 november 2009
Anthea Jeffery: People's War
av TOR BILLGREN
Anthea Jeffery
People's War
South African Institute of Race Relations
Jonathan Ball Publishes
634 sidor
Idag sändes mitt inslag om Anthea Jefferys bok "People’s War" i OBS, P1, sändningstider 13.45 och 20.45.
Boken sätter nytt ljus på ANC:s strategier och metoder under kampen mellan 1984-1994. Jeffery har särskilt forskat på den våldsspiral som härjade landet under perioden, och visar att ANC har betydligt större ansvar för denna, än vad gängse historieskrivning och nationella och internationella medier hittills gjort gällande.
Det centrala för ANC var att gripa makten i Sydafrika, och för att kunna göra detta var de tvungna att bearbeta två hinder:
- Apartheidregimen, som bekämpades med upplopp, sanktioner och sabotage.
- Andra svarta politiska organisationer, som bekämpades med lönnmord, krigföring, våldsprovokationer och demoniserande propaganda.
Nedan följer texten till inslaget med påannons:
Under 80- och 90-talet blev African National Congress och förkortningen ANC närmast synonym med kamp för mänskliga rättigheter och folklig resning mot apartheidsystemet.
Men bakom den moraliskt högstående fasaden, fanns en mörk verklighet av hot, demoniseringskampanjer och mord. Det menar människorättsjuristen Anthea Jeffery i sin nya bok ”People’s War”, där hon kartlagt ANC:s strategier och metoder under kampen. En kartläggning som sätter ANC:s roll i den våldsspiral som härjade Sydafrika under 80- och 90-talet i nytt ljus.
Tor Billgren, frilansjournalist i Sydafrika, har läst ”People’s War”.
I slutet av 70-talet var African National Congress en strängt taget bortglömd organisation i Sydafrika, förbjuden sedan 1960. Ledarskapet befann sig i exil och Nelson Mandela och andra veteraner avtjänade livstidsstraff på Robben Island.
Den folkliga kampen mot apartheid hade tagits över av andra organisationer, som Azanian People’s Organisation – och framförallt Inkatha, som leddes – och fortfarande leds – av zuluprinsen Mangosuthu Buthelezi.
Buthelezi var vid den här tiden Sydafrikas störste svarte ledare och reste runt i världen för att skapa opinion mot apartheid – hösten 1974 träffade han t.ex. regeringsföreträdare i Sverige. Hemma i Sydafrika samlades tiotusentals Inkathaanhängare till hans möten och tal, och han förhandlade regelbundet med apartheidregimens ministrar.
Inkatha och ANC kämpade för samma sak – ett demokratiskt Sydafrika – men förespråkade olika metoder. En stor skillnad var att Inkatha var en ickevåldsorganisation, och därför inte stödde ANC:s väpnade kamp. Och denna linje gillades. Enligt en opinionsundersökning 1978 i tre av landets största städer var Buthelezi var dubbelt så populär bland den svarta befolkningen jämfört med Nelson Mandela.
Så hur kunde då det marginaliserade ANC växa så fort under 80-talet, för att i början av 90-talet vara den dominerande politiska rörelsen i landet? Det är en av sakerna människorättsjuristen Anthea Jeffery försöker förklara i sin bok ”People’s War” – och svaret hon ger är föga smickrande: Genom våld, demonisering och mord.
Det krävdes nämligen drastiska metoder för att återta det förlorade initiativet i Sydafrika. ANC:s sovjetiska finansiärer och mentorer uppmanade dem därför att studera FNL-gerillans strategi, som hade bidragit till Nordvietnams seger i Vietnamkriget och fört kommunistpartiet till makten. Så 1978 reste en ANC-delegation till Vietnam för att studera strategin på plats – en strategi som bar namnet Folkets krig.
Det är en typ av krig som inte förs av uniformerade soldater, utan av civila medborgare som används både som kombattanter och vapen. Propaganda och en stark organisation är andra viktiga ingredienser.
Anthea Jeffery argumenterar för att den våldsvåg som gick genom Sydafrika mellan 1984 och 94 var en del av denna Folkets Krig-kampanj och ANC:s genomförande av lärdomarna från Vietnamn. En våldsvåg där svarta hetsades mot svarta, och som krävde över 20000 dödsoffer.
Metoden gick ut på att göra Sydafrika oregerbart. ANC-trogna aktivister tvingade ut kåkstädernas befolkningar på gatorna för att skapa upplopp. Barn hindrades att gå i skolan och vuxna hotades till strejk. För att åstadkomma så stor efterlydnad som möjligt dödades politiska motståndare och kontrarevolutionärer gärna med den ökända necklace-metoden. Offret får ett bensinfyllt bildäck runt halsen, som sen tändes på. De heta ångorna förstör lungorna, elden förtär kroppen och det smältande gummit gör att det blir omöjligt att rädda offret.
På detta sätt shanghajade ANC de redan förtryckta sydafrikanerna och gjorde dem till kanonmat i en revolution, som styrdes på bekvämt avstånd från Zimbabwe, Zambia och andra grannländer. En revolution som bara sekundärt syftade till att befria dem som riskerade livet på gatorna. Det primära syftet med Folkets Krig var att ge ANC makten i landet genom att oskadliggöra politiska rivaler – och då främst svarta organisationer med andra uppfattningar än ANC:s.
Här spelade propagandan en avgörande roll. Jeffery visar hur nationella och internationella medier gång på gång bagatelliserade ANC:s och dess surrogatorganisationers dåd och massakrer, medan Inkathas vedergällningar blåstes upp och fördömdes kraftigt. Så lyckades man alltså med konststycket att utmåla ickevåldsorganisationen Inkatha som galna våldsverkare, medan det uttalat våldsförespråkande ANC, som till och med hade en armé, upphöjdes till det moraliskt trovärdiga fredsalternativet. Än idag är detta den gängse uppfattningen i Sydafrika, såväl i populärlitteratur, som på institutioner som Apartheidmuseet i Johannesburg. Och även på den Mandelautställning som just nu pågår på Malmö Museum.
Jeffery påstår inte att Inkatha var oskyldiga lamm i den våldsspiral mellan svarta som härjade landet. Hon försöker självfallet inte heller skyla över apartheidregimens våldsutlösande förtryck. Men hon visar hur Folkets Krig-strategin la grunden för den ANC-dominans som är ett faktum i Sydafrika sedan 1994. Och hon pekar på våldets och propagandans betydelse för denna framgång. En framgång helt i linje med George Orwells tes om att den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden och att den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna.
People's War
South African Institute of Race Relations
Jonathan Ball Publishes
634 sidor
Idag sändes mitt inslag om Anthea Jefferys bok "People’s War" i OBS, P1, sändningstider 13.45 och 20.45.
Boken sätter nytt ljus på ANC:s strategier och metoder under kampen mellan 1984-1994. Jeffery har särskilt forskat på den våldsspiral som härjade landet under perioden, och visar att ANC har betydligt större ansvar för denna, än vad gängse historieskrivning och nationella och internationella medier hittills gjort gällande.
Det centrala för ANC var att gripa makten i Sydafrika, och för att kunna göra detta var de tvungna att bearbeta två hinder:
- Apartheidregimen, som bekämpades med upplopp, sanktioner och sabotage.
- Andra svarta politiska organisationer, som bekämpades med lönnmord, krigföring, våldsprovokationer och demoniserande propaganda.
Nedan följer texten till inslaget med påannons:
Under 80- och 90-talet blev African National Congress och förkortningen ANC närmast synonym med kamp för mänskliga rättigheter och folklig resning mot apartheidsystemet.
Men bakom den moraliskt högstående fasaden, fanns en mörk verklighet av hot, demoniseringskampanjer och mord. Det menar människorättsjuristen Anthea Jeffery i sin nya bok ”People’s War”, där hon kartlagt ANC:s strategier och metoder under kampen. En kartläggning som sätter ANC:s roll i den våldsspiral som härjade Sydafrika under 80- och 90-talet i nytt ljus.
Tor Billgren, frilansjournalist i Sydafrika, har läst ”People’s War”.
I slutet av 70-talet var African National Congress en strängt taget bortglömd organisation i Sydafrika, förbjuden sedan 1960. Ledarskapet befann sig i exil och Nelson Mandela och andra veteraner avtjänade livstidsstraff på Robben Island.
Den folkliga kampen mot apartheid hade tagits över av andra organisationer, som Azanian People’s Organisation – och framförallt Inkatha, som leddes – och fortfarande leds – av zuluprinsen Mangosuthu Buthelezi.
Buthelezi var vid den här tiden Sydafrikas störste svarte ledare och reste runt i världen för att skapa opinion mot apartheid – hösten 1974 träffade han t.ex. regeringsföreträdare i Sverige. Hemma i Sydafrika samlades tiotusentals Inkathaanhängare till hans möten och tal, och han förhandlade regelbundet med apartheidregimens ministrar.
Inkatha och ANC kämpade för samma sak – ett demokratiskt Sydafrika – men förespråkade olika metoder. En stor skillnad var att Inkatha var en ickevåldsorganisation, och därför inte stödde ANC:s väpnade kamp. Och denna linje gillades. Enligt en opinionsundersökning 1978 i tre av landets största städer var Buthelezi var dubbelt så populär bland den svarta befolkningen jämfört med Nelson Mandela.
Så hur kunde då det marginaliserade ANC växa så fort under 80-talet, för att i början av 90-talet vara den dominerande politiska rörelsen i landet? Det är en av sakerna människorättsjuristen Anthea Jeffery försöker förklara i sin bok ”People’s War” – och svaret hon ger är föga smickrande: Genom våld, demonisering och mord.
Det krävdes nämligen drastiska metoder för att återta det förlorade initiativet i Sydafrika. ANC:s sovjetiska finansiärer och mentorer uppmanade dem därför att studera FNL-gerillans strategi, som hade bidragit till Nordvietnams seger i Vietnamkriget och fört kommunistpartiet till makten. Så 1978 reste en ANC-delegation till Vietnam för att studera strategin på plats – en strategi som bar namnet Folkets krig.
Det är en typ av krig som inte förs av uniformerade soldater, utan av civila medborgare som används både som kombattanter och vapen. Propaganda och en stark organisation är andra viktiga ingredienser.
Anthea Jeffery argumenterar för att den våldsvåg som gick genom Sydafrika mellan 1984 och 94 var en del av denna Folkets Krig-kampanj och ANC:s genomförande av lärdomarna från Vietnamn. En våldsvåg där svarta hetsades mot svarta, och som krävde över 20000 dödsoffer.
Metoden gick ut på att göra Sydafrika oregerbart. ANC-trogna aktivister tvingade ut kåkstädernas befolkningar på gatorna för att skapa upplopp. Barn hindrades att gå i skolan och vuxna hotades till strejk. För att åstadkomma så stor efterlydnad som möjligt dödades politiska motståndare och kontrarevolutionärer gärna med den ökända necklace-metoden. Offret får ett bensinfyllt bildäck runt halsen, som sen tändes på. De heta ångorna förstör lungorna, elden förtär kroppen och det smältande gummit gör att det blir omöjligt att rädda offret.
På detta sätt shanghajade ANC de redan förtryckta sydafrikanerna och gjorde dem till kanonmat i en revolution, som styrdes på bekvämt avstånd från Zimbabwe, Zambia och andra grannländer. En revolution som bara sekundärt syftade till att befria dem som riskerade livet på gatorna. Det primära syftet med Folkets Krig var att ge ANC makten i landet genom att oskadliggöra politiska rivaler – och då främst svarta organisationer med andra uppfattningar än ANC:s.
Här spelade propagandan en avgörande roll. Jeffery visar hur nationella och internationella medier gång på gång bagatelliserade ANC:s och dess surrogatorganisationers dåd och massakrer, medan Inkathas vedergällningar blåstes upp och fördömdes kraftigt. Så lyckades man alltså med konststycket att utmåla ickevåldsorganisationen Inkatha som galna våldsverkare, medan det uttalat våldsförespråkande ANC, som till och med hade en armé, upphöjdes till det moraliskt trovärdiga fredsalternativet. Än idag är detta den gängse uppfattningen i Sydafrika, såväl i populärlitteratur, som på institutioner som Apartheidmuseet i Johannesburg. Och även på den Mandelautställning som just nu pågår på Malmö Museum.
Jeffery påstår inte att Inkatha var oskyldiga lamm i den våldsspiral mellan svarta som härjade landet. Hon försöker självfallet inte heller skyla över apartheidregimens våldsutlösande förtryck. Men hon visar hur Folkets Krig-strategin la grunden för den ANC-dominans som är ett faktum i Sydafrika sedan 1994. Och hon pekar på våldets och propagandans betydelse för denna framgång. En framgång helt i linje med George Orwells tes om att den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden och att den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna.
Publiken svek vinfestivalen i Gugulethu
av TOR BILLGREN
I år fyller townshipet Gugulethu som tidigare nämnts 50 år och en av jubileumsattraktionerna var den vinfestival som ägde rum i helgen. Vi besökte den igår, och var, ungefär, de enda besökarna; fyra svenskar och en sydafrikan. Det var tydligen lite bättre tillströmning under lördagen, en faktum kvarstår: folk tog sig inte dit. Inte ens festprissarna som går på vinfestival för att bli drängfulla hade hittat till festivaltälten.
Dålig marknadsföring och hög entréavgift (R50) är uppenbara orsaker till den dåliga tillströmningen. Men framförallt är den ett symptom på att den svarta medelklassen inte är på uppgång i townshipen runt Kapstaden på samma sätt som i t.ex. Johannesburg. Vinfestivalen i Soweto i början av september var en stor succé, fullpackad från början till slut (se tidigare artikel). Två andra skillnader mellan de båda festivalerna är att Gugulethu saknar det chica appeal på den vita befolkningen som Soweto har. Och att man tvingas färdas längs "farliga" vägar kantade av skjul, getter och fårhuvudsförsäljare för att ta sig till Gugulethu, medan festivalen i Soweto ligger intill en stor väg, på behörigt avstånd från kåkstadsrealiteten.
Dålig marknadsföring och hög entréavgift (R50) är uppenbara orsaker till den dåliga tillströmningen. Men framförallt är den ett symptom på att den svarta medelklassen inte är på uppgång i townshipen runt Kapstaden på samma sätt som i t.ex. Johannesburg. Vinfestivalen i Soweto i början av september var en stor succé, fullpackad från början till slut (se tidigare artikel). Två andra skillnader mellan de båda festivalerna är att Gugulethu saknar det chica appeal på den vita befolkningen som Soweto har. Och att man tvingas färdas längs "farliga" vägar kantade av skjul, getter och fårhuvudsförsäljare för att ta sig till Gugulethu, medan festivalen i Soweto ligger intill en stor väg, på behörigt avstånd från kåkstadsrealiteten.
Få besökare betyder korta eller inga köer vid provsmakningsborden. Jag testade en fin Shiraz från Groot Constantia och en helt OK Merlot från Mzoli's, som dessutom är en känd grillrestaurang i Gugulethu. En enkel, billig men bra Cab/Merlot-blandning från Thandi Wines (det första sydafrikanska vinproducenten som Fairtrademärktes) och en utmärkt och helt otypisk Pinotage signerad Cloof.
Den stora upptäckten var Vergenoegd Wines. Istället för att i vanlig ordning pumpa ut purunga, tanninstinna buteljer på marknaden, ligger Vergenoegd på sina flaskor tills de njutbara. Jag testade en utsökt Merlot (2003) en otroligt vitpepprig Shiraz (2002), samt deras blandning Terrace Bay (2003). Portvinet, Old Cape Colony, var dock ingen höjdare.
Överlag presenterade utställarna enklare och mer tillgängliga produkter ur sina sortiment. Flera erbjöd även sött eller halvsött vin, som Joy (Joy Late Harvest) och Riebeek Cellars (Moltino Petilant Light). Två bagatellviner, javisst, men med ett gemensamt trumfkort: en sval och angenäm ton av bergamott. Och då spelar det ingen roll hur billigt och sliskigt det är. Jag kapitulerar inför bergamott i alla dess former. Från Earl Gray till Idominsalva.
Den stora upptäckten var Vergenoegd Wines. Istället för att i vanlig ordning pumpa ut purunga, tanninstinna buteljer på marknaden, ligger Vergenoegd på sina flaskor tills de njutbara. Jag testade en utsökt Merlot (2003) en otroligt vitpepprig Shiraz (2002), samt deras blandning Terrace Bay (2003). Portvinet, Old Cape Colony, var dock ingen höjdare.
Överlag presenterade utställarna enklare och mer tillgängliga produkter ur sina sortiment. Flera erbjöd även sött eller halvsött vin, som Joy (Joy Late Harvest) och Riebeek Cellars (Moltino Petilant Light). Två bagatellviner, javisst, men med ett gemensamt trumfkort: en sval och angenäm ton av bergamott. Och då spelar det ingen roll hur billigt och sliskigt det är. Jag kapitulerar inför bergamott i alla dess former. Från Earl Gray till Idominsalva.
söndag 1 november 2009
Currie Cup-final: 36-24
av TOR BILLGREN
Currie Cup-final på puben Brazen Head i Stellenbosch igår alltså. Fullsatt flera timmar före avspark, hög stämning. Inga fanatiska uttryck dock. En flagga här, en halsduk där, lite tröjor. Blue Bulls tog greppet om matchen direkt och lyckades på 25 minuter komma upp i 24-0. Cheetahs gjorde en fin uppryckning i slutet av första och början av andra halvlek och hotade på allvar den förväntade Blue Bulls-segern. I 48:e minuten var de som närmast med 30-24, men förlorade initiativet igen. Slutställningen blev 36-24. Då var stämningen på Brazen Head redan bakfull. Inga segerjubel, inga sånger. Vi gick hem och tände grillen.
Currie Cup-final på puben Brazen Head i Stellenbosch igår alltså. Fullsatt flera timmar före avspark, hög stämning. Inga fanatiska uttryck dock. En flagga här, en halsduk där, lite tröjor. Blue Bulls tog greppet om matchen direkt och lyckades på 25 minuter komma upp i 24-0. Cheetahs gjorde en fin uppryckning i slutet av första och början av andra halvlek och hotade på allvar den förväntade Blue Bulls-segern. I 48:e minuten var de som närmast med 30-24, men förlorade initiativet igen. Slutställningen blev 36-24. Då var stämningen på Brazen Head redan bakfull. Inga segerjubel, inga sånger. Vi gick hem och tände grillen.
Se även Kevin McCallums referat.
Om rasistskandalen vid University of Free State
av TOR BILLGREN
I våras kom den sydafrikanske författaren André Brinks efterlängtade memoarer. Sista kapitlet är en ursinnig uppgörelse med landets utveckling efter 1994 och han slår åt alla håll – både mot den nya politiska eliten, och den kvardröjande rasismen bland landets vita. Uppgörelsens klimax utgörs av den videofilm från 2007, där fyra vita studenter på University of Free State (UFS) roar sig med att förödmjuka svarta städare.
Skandalen blossade nyligen upp igen när UFS:s nye rektor Jonathan D. Jansen beslutade att stryka ett streck över historien för att främja relationerna mellan folkgrupperna. Reaktionerna har varit starka och Jansen har både mordhotats och stämplats som självhatande svart.
Det nya Sydafrika har en lång förlåtelsetradition. Desmond Tutus Sannings och försoningskommission benådade både apartheidregimens och ANC:s bödlar. Nelson Mandela krävde att den gamla apartheidhymnen skulle ingå i den nya nationalsången som en förbrödringsgest. Så vad handlar raseriet mot Jansen om? Att han var fel person att äska förlåtelse? Eller att det sydafrikanska försoningskontot – av begripliga skäl, gunås – håller på att sina?
Skandalen blossade nyligen upp igen när UFS:s nye rektor Jonathan D. Jansen beslutade att stryka ett streck över historien för att främja relationerna mellan folkgrupperna. Reaktionerna har varit starka och Jansen har både mordhotats och stämplats som självhatande svart.
Det nya Sydafrika har en lång förlåtelsetradition. Desmond Tutus Sannings och försoningskommission benådade både apartheidregimens och ANC:s bödlar. Nelson Mandela krävde att den gamla apartheidhymnen skulle ingå i den nya nationalsången som en förbrödringsgest. Så vad handlar raseriet mot Jansen om? Att han var fel person att äska förlåtelse? Eller att det sydafrikanska försoningskontot – av begripliga skäl, gunås – håller på att sina?
Publicerad i förkortad version i Sydsvenskan den 1 november 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
