Jag har under det senaste året annonserat ut två lägenheter för andrahandsuthyrning, den ena i Malmö och den andra i Stellenbosch, Sydafrika. Det finns två stora skillnader på hur svaren i de respektive länderna är formulerade. Den första är att nittio procent av dem som svarade på den sydafrikanska annonsen desperat undrade om lägenheten är tillgänglig under fotbolls-VM nästa år. Den andra är att de sedvanliga adjektiven ”rökfri” och ”skötsam” i de sydafrikanska svaren var kompletterade med ”vit”.
Att det fortfarande råder närmast total segregering i Sydafrika, femton år efter det första demokratiska valet och efter femton år av ANC-styre, är förstås ingen nyhet; det är det första som slår en när man anländer till landet. Den huvudsakliga orsaken till att segregeringen fortfarande håller i sig är det enorma underskott på utbildning hos de färgade och svarta befolkningsgrupperna – något som inte bara är en baksmälla efter apartheidtidens ökända och undermåliga ”bantu-utbildning”, utan också efter de 300 åren av kolonialt och rasistiskt styre under såväl holländare som britter. I det perspektivet är det naivt att sätta för stora förväntningar på femton år av politiskt reformarbete.
Den komplexitet som präglar det sydafrikanska samhället gör att behovet att analysera och förstå läget i landet är stort. Ett av de senaste tillskotten i den konstanta flod av böcker som försöker ringa in situationen är ”Ways of staying” av journalisten Kevin Bloom (Picador Africa, 2009), som framförallt handlar om kriminaliteten – en ofrånkomlig konsekvens av det segregerade och ojämlika samhället.
- Vi gillar att SÄGA att det handlar om klass, utbrister han i boken, men vi är fortfarande totalt besatta av ras.
Själva gnistan till boken var det brutala rånmordet på hans kusin och dennes kamrat 2006, och utifrån detta nystar han sig igenom några av de senaste årens våldsamma händelser, bland annat mordet på historikern David Rattray och vågen av främlingsfientligt våld som drog genom de svarta kåkstäderna i maj förra året. Ett 70-tal medborgare från bland annat Zimbabwe och Mocambique lynchades av ursinniga massor som ville köra ut utlänningarna som kom och tog jobben från hederliga sydafrikaner – och dessutom krävde mindre betalt.
Bloom beskriver ett Sydafrika där de som har råd isolerar sig i inhägnade förorter och låter sig skyddas av vaktbolag som närmast kan liknas vid privatarméer bestående av utbildade militärer och veteraner från inbördeskriget i Angola.
Han tränger innanför skinnet på dem han intervjuar genom vara uppmärksam på de subtila detaljerna – ögonkasten, formuleringarna och felsägningarna. Det är en mycket lyckad metod, eftersom det inte är de storslagna uttalandena som räknas i slutänden, utan hur man de facto handlar. Han noterar hur en kvinnlig ANC-höjdare döljer sin Louis Vuitton-väska i en neutral bag när hon är ute bland folket. Han beskriver hur knogarna vitnar kring vapnen hos de biffiga vakterna i flådiga Johannesburgförorten Glenhazel när de får syn på en risig Toyota med svarta passagerare. Och hur han själv byter ut sin bil, från en lyxig Alfa Romeo till en mer anonym Golf, för att slippa onödig uppmärksamhet.
Syftet med boken är att försöka komma fram till svaret på den fråga som Bloom i likhet med allt fler välutbildade, företrädesvis vita sydafrikaner ställer sig i och med den uppskruvade situationen i landet: ”Should I stay or should I go?” Många drar slutsatsen att läget är ohållbart och emigrerar, och bidrar därmed till den kompetensförlust som vållar landet stora problem, inte minst inom sjukvården. Bloom intervjuar bland annat ”Sydafrikas siste leverpatolog” precis när han står i begrepp att bosätta sig i England, efter att familjen överfallits i hemmet och dottern våldtagits. Det är svårt att protestera mot deras beslut. Det hände dem. Samtidigt måste man fråga sig varför de tror att de skulle vara immuna mot brott i England.
Och det är många som har fått nog. Författaren André Brink, som publicerade sina efterlängtade memoarer i våras, ”A Fork in the Road” (Harvill Secker 2009), har visserligen inte stuckit, men sista kapitlet är en ursinnig uppgörelse med hur landet har utvecklats efter 1994.
- South Africa is in a mess. And the old divisions between black and white are still at the core of it, skriver han, besviken över hur ANC har förvaltat sitt pund under åren vid makten. Droppen som fick det att rinna över i hans bägare var när hans dotter rånades för några år sedan och därigenom blev ett av de 127.000 fallen av rån som äger rum årligen. Våldtäkterna ligger kring 52.000, antalet mord är 19.000, det vill säga över femtio om dagen.
Samtidigt som siffrorna inte ljuger, är samtalet kring kriminaliteten i Sydafrika väldigt speciellt. Att sitta runt ett middagsbord med sydafrikaner är som att uppleva Monty Python-sketchen där några välbärgade män försöker överträffa varandra i hur uselt de hade det som barn. Kevin Bloom beskriver en liknande situation i ”Ways of staying”. Han åker bil med några kollegor, som för att fördriva tiden turas om att återberätta dagstidningarnas senaste mordhistorier, ”Nu är det din tur…” Och i sin bok ”Stranger Shores” talar nobelpristagaren JM Coetzee om cirkuleringen av skräckhistorier som den ”drivande mekanismen bakom den vita paranoian”. Man odlar, vattnar och gödslar varandras rädslor, vilket i sig är en våldsutlösande faktor.
Under ett seminarium om problematiken kring kriminalitet och identitet på bokmässan i Kapstaden förra månaden, med bland annat just Kevin Bloom och André Brink, raljerade veteranjournalisten Max du Preez över dessa rädslor och den föreställning som är så vanlig bland vita sydafrikaner om att de skulle vara utvalda offer – ”Afrika älskar mig inte längre”. Han tittade på sin klocka under en konstpaus och fortsatte:
- Vad säger de fyra kvinnor som våldtagits i kåkstäderna de senaste fem minuterna? Att Afrika inte älskar dem?
För den bistra verkligheten är att det är de svarta och färgade som är de huvudsakliga brottsoffren. Det är i kåkstäderna brotten äger rum – inte i de rika förorterna. Det gör självfallet inte problemet mindre allvarligt. Men det borde bidra till att ge rädslan rimliga proportioner. Och hur rörigt och tufft det än kan vara i Sydafrika idag, är det inte värre än under apartheidtidens barbari.
Reparationsarbetet har bara börjat och väldigt mycket har gått bra. Det finns mörka moln och negativa tendenser, men fördelarna överväger nackdelarna med råge. Kevin Bloom beslutar sig följaktligen för att stanna i landet. För det är bara på plats man kan förändra det. Och det största och kanske viktigaste arbetet är att befria sig själv och sin omgivning från den besatthet vid ras, som han talar om i sin bok. Segregeringen börjar i tanken, och befästs i varje ordval – som t.ex. att det statliga programmet för att stärka tidigare förfördelade grupper kallas ”BLACK Economic Empowerment”. Den befästs varje gång man skickar en misstänksam blick, varje gång man ger en svart parkeringsvakt skrammel i dricks medan en vit servitör får sedlar. Eller när man slentrianmässigt lyfter upp sin hudfärg som merit när man svarar på en lägenhetsannons.
Att det fortfarande råder närmast total segregering i Sydafrika, femton år efter det första demokratiska valet och efter femton år av ANC-styre, är förstås ingen nyhet; det är det första som slår en när man anländer till landet. Den huvudsakliga orsaken till att segregeringen fortfarande håller i sig är det enorma underskott på utbildning hos de färgade och svarta befolkningsgrupperna – något som inte bara är en baksmälla efter apartheidtidens ökända och undermåliga ”bantu-utbildning”, utan också efter de 300 åren av kolonialt och rasistiskt styre under såväl holländare som britter. I det perspektivet är det naivt att sätta för stora förväntningar på femton år av politiskt reformarbete.
Den komplexitet som präglar det sydafrikanska samhället gör att behovet att analysera och förstå läget i landet är stort. Ett av de senaste tillskotten i den konstanta flod av böcker som försöker ringa in situationen är ”Ways of staying” av journalisten Kevin Bloom (Picador Africa, 2009), som framförallt handlar om kriminaliteten – en ofrånkomlig konsekvens av det segregerade och ojämlika samhället.
- Vi gillar att SÄGA att det handlar om klass, utbrister han i boken, men vi är fortfarande totalt besatta av ras.
Själva gnistan till boken var det brutala rånmordet på hans kusin och dennes kamrat 2006, och utifrån detta nystar han sig igenom några av de senaste årens våldsamma händelser, bland annat mordet på historikern David Rattray och vågen av främlingsfientligt våld som drog genom de svarta kåkstäderna i maj förra året. Ett 70-tal medborgare från bland annat Zimbabwe och Mocambique lynchades av ursinniga massor som ville köra ut utlänningarna som kom och tog jobben från hederliga sydafrikaner – och dessutom krävde mindre betalt.
Bloom beskriver ett Sydafrika där de som har råd isolerar sig i inhägnade förorter och låter sig skyddas av vaktbolag som närmast kan liknas vid privatarméer bestående av utbildade militärer och veteraner från inbördeskriget i Angola.
Han tränger innanför skinnet på dem han intervjuar genom vara uppmärksam på de subtila detaljerna – ögonkasten, formuleringarna och felsägningarna. Det är en mycket lyckad metod, eftersom det inte är de storslagna uttalandena som räknas i slutänden, utan hur man de facto handlar. Han noterar hur en kvinnlig ANC-höjdare döljer sin Louis Vuitton-väska i en neutral bag när hon är ute bland folket. Han beskriver hur knogarna vitnar kring vapnen hos de biffiga vakterna i flådiga Johannesburgförorten Glenhazel när de får syn på en risig Toyota med svarta passagerare. Och hur han själv byter ut sin bil, från en lyxig Alfa Romeo till en mer anonym Golf, för att slippa onödig uppmärksamhet.
Syftet med boken är att försöka komma fram till svaret på den fråga som Bloom i likhet med allt fler välutbildade, företrädesvis vita sydafrikaner ställer sig i och med den uppskruvade situationen i landet: ”Should I stay or should I go?” Många drar slutsatsen att läget är ohållbart och emigrerar, och bidrar därmed till den kompetensförlust som vållar landet stora problem, inte minst inom sjukvården. Bloom intervjuar bland annat ”Sydafrikas siste leverpatolog” precis när han står i begrepp att bosätta sig i England, efter att familjen överfallits i hemmet och dottern våldtagits. Det är svårt att protestera mot deras beslut. Det hände dem. Samtidigt måste man fråga sig varför de tror att de skulle vara immuna mot brott i England.
Och det är många som har fått nog. Författaren André Brink, som publicerade sina efterlängtade memoarer i våras, ”A Fork in the Road” (Harvill Secker 2009), har visserligen inte stuckit, men sista kapitlet är en ursinnig uppgörelse med hur landet har utvecklats efter 1994.
- South Africa is in a mess. And the old divisions between black and white are still at the core of it, skriver han, besviken över hur ANC har förvaltat sitt pund under åren vid makten. Droppen som fick det att rinna över i hans bägare var när hans dotter rånades för några år sedan och därigenom blev ett av de 127.000 fallen av rån som äger rum årligen. Våldtäkterna ligger kring 52.000, antalet mord är 19.000, det vill säga över femtio om dagen.
Samtidigt som siffrorna inte ljuger, är samtalet kring kriminaliteten i Sydafrika väldigt speciellt. Att sitta runt ett middagsbord med sydafrikaner är som att uppleva Monty Python-sketchen där några välbärgade män försöker överträffa varandra i hur uselt de hade det som barn. Kevin Bloom beskriver en liknande situation i ”Ways of staying”. Han åker bil med några kollegor, som för att fördriva tiden turas om att återberätta dagstidningarnas senaste mordhistorier, ”Nu är det din tur…” Och i sin bok ”Stranger Shores” talar nobelpristagaren JM Coetzee om cirkuleringen av skräckhistorier som den ”drivande mekanismen bakom den vita paranoian”. Man odlar, vattnar och gödslar varandras rädslor, vilket i sig är en våldsutlösande faktor.
Under ett seminarium om problematiken kring kriminalitet och identitet på bokmässan i Kapstaden förra månaden, med bland annat just Kevin Bloom och André Brink, raljerade veteranjournalisten Max du Preez över dessa rädslor och den föreställning som är så vanlig bland vita sydafrikaner om att de skulle vara utvalda offer – ”Afrika älskar mig inte längre”. Han tittade på sin klocka under en konstpaus och fortsatte:
- Vad säger de fyra kvinnor som våldtagits i kåkstäderna de senaste fem minuterna? Att Afrika inte älskar dem?
För den bistra verkligheten är att det är de svarta och färgade som är de huvudsakliga brottsoffren. Det är i kåkstäderna brotten äger rum – inte i de rika förorterna. Det gör självfallet inte problemet mindre allvarligt. Men det borde bidra till att ge rädslan rimliga proportioner. Och hur rörigt och tufft det än kan vara i Sydafrika idag, är det inte värre än under apartheidtidens barbari.
Reparationsarbetet har bara börjat och väldigt mycket har gått bra. Det finns mörka moln och negativa tendenser, men fördelarna överväger nackdelarna med råge. Kevin Bloom beslutar sig följaktligen för att stanna i landet. För det är bara på plats man kan förändra det. Och det största och kanske viktigaste arbetet är att befria sig själv och sin omgivning från den besatthet vid ras, som han talar om i sin bok. Segregeringen börjar i tanken, och befästs i varje ordval – som t.ex. att det statliga programmet för att stärka tidigare förfördelade grupper kallas ”BLACK Economic Empowerment”. Den befästs varje gång man skickar en misstänksam blick, varje gång man ger en svart parkeringsvakt skrammel i dricks medan en vit servitör får sedlar. Eller när man slentrianmässigt lyfter upp sin hudfärg som merit när man svarar på en lägenhetsannons.
Publicerad i Aftonbladet den 31 juli 2009
