1.Sent omsider upptäcker jag
detta inlägg på Erik Svenssons blogg Biology & Politics. En lång kommentar på den debatt om synen på ANC under
The Struggle, som jag initierade i Sydsvenskan i somras. Det är mycket trevligt att det åter blir debatt om dessa viktiga frågor, även om jag blir förvånad över att se en person med professorstitel argumentera med billiga härskartekniker såsom irrelevanta och hänvisningar till ålder och omotiverat staplande av nedsättande adjektiv och epitet.
2. När jag talar om Inkathas popularitet i jämförelse med ANC avser jag naturligtvis 70- och 80-talet. I slutet av 70-talet var ANC en marginaliserad och irrelevant organisation i Sydafrika. Av naturliga skäl, eftersom den hade varit förbjuden i 20 år och eftersom att ledarskapet befann sig på Robben Island eller i exil. ANC hade inga möjligheter att verka annat än under jorden och internationellt. Andra organisationer hade helt naturligt uppstått i tomrummet, som
Steve Bikos BC (och senare AZAPO) och
Mangosutho Buthelezis Inkatha. Och det var framförallt den sistnämnda som samlade de förtryckta och tystade massorna. 1976, ett år efter dess grundande, hade Inkatha hundratusen medlemmar, varav mer än 40% var ickezulu. 1985 var medlemstalet uppe i en miljon. I en undersökning 1978 stödde 43% av de svarta i Soweto, Durban och Pretoria Buthelezi. Motsvarande siffror för
Nelson Mandela var 21% (Arnold Bergstrasse Institute).
Så visst var Inkatha ”mycket större och populärare än ANC” under denna tid. ANC hade tagits på sängen av den folkliga resningen efter Sowetouproret 1976 – som rörelsen inte hade något med att göra – och såg nu potentialen och styrkan i massupproret. Så för att ta kontrollen över massorna och återta initiativet i Sydafrika startade de sitt propagandakrig mot Inkatha kring 1980, och sin Folkets Krig-kampanj 1983. Att ANC sedan växte till de siffror du nämner vid första valet har – förutom att många naturligtvis stödde ANC:s rent ideologiskt – ytterligare fem förklaringar:
I: Att dessa krigskampanjer var väldigt lyckade.
II: Att ANC med sitt våld visade att man gör bäst i att följa ANC:s direktiv.
III: Att apartheidregimen valde att samarbeta med just ANC vid CODESA-förhandlingarna.
IV: Det internationella samfundets fokus på ANC.
V: Nelson Mandela.
3.Jag vill understryka att jag aldrig har påstått att Buthelezi eller någon annan skulle kunna ha gjort jobbet som landets förste demokratiskt valde president bättre än Nelson Mandela. Jag tycker att det var bra att ANC vann valet så att han kunde ta över. Men jag är djupt kritisk till organisationens metoder och dess väg till makten.
4. Jag menar inte heller att Sverige och antiaparteidrörelsen borde ha stött Inkatha
istället för ANC. Däremot borde den ha ifrågasatt ANC:s fientliga hållning mot Inkatha och Buthelezi. ANC demoniserade Inkatha för att den förenklade och lättförklarade bilden av situationen i Sydafrika krävde ett polariserat förhållande mellan organisationerna. Men efter att ha tagit del av litteratur och forskning om den aktuella perioden (se punkt 15), kan jag inte se att Inkatha var den ondskefulla och medlöpande organisation som ANC ville att Sydafrika – och världen – skulle se den som. Tvärtom. Det var en enorm politisk rörelse som samlade hundratusentals, senare miljoner förtryckta och gav dem hopp, inspiration och människovärde. Buthelezi hade många bra och konstruktiva förslag.
5. Genom att antiapartheidrörelsen okritiskt stödde ANC och gjorde sig till plattform för organisationens propaganda, underblåste de också den destruktiva polariseringen mellan ANC och Inkatha som utvecklade sig till ett lågintensivt inbördeskrig som mellan 1984 till 1994 skördade 20000 människoliv. Det finns en romantisk föreställning hos antiapartheidrörelsen om att deras stöd till ANC var korrekt, eftersom ANC förhindrade ett inbördeskrig (se t.ex.
Mikael Wiehes svar på min första artikel). Detta är sant bara om man är redo att försumma dessa offer.
6. Av någon anledning gör du skillnad mellan ANC och UDF. Det är onödigt. UDF var ANC:s förlängda arm i Sydafrika. Den enda anledningen till att UDF bildades var att Inkatha tackat nej till att fylla denna roll. Detta skedde vid ett möte i London 1979, då Buthelezi förklarade att han varken hade mandat att stödja den väpnade kamp som ANC förespråkade eller sanktionspolitiken.
Istället föreslog han att ANC och Inkatha skulle arbeta parallellt utifrån sina respektive övertygelser. Detta förkastades dock av ANC. Istället inledde rörelsen ett propagandakrig mot Inkatha, som lade grund till den väpnade konflikt som inleddes 1984, då ANC drog igång sin Folkets Krig-kampanj. På mindre än ett år gick Inkatha och Buthelezi från att ha varit en åtrådd samarbetspartner, till ”Folkets Fiender”. ANC ändrade sig snabbt, minsann…
7. Det fanns en viktig skillnad mellan ANC och Inkatha vid den här tidpunkten. ANC dirigerade sin kamp från luftkonditionerade hotellrum i det västerländska rampljuset, medan Inkatha fanns på plats i Sydafrika, det vill säga bland dem som drabbades av apartheidsystemet, våldet och sanktionspolitiken. Det är väldigt lätt att vara för sanktioner när man kan välja vilka apelsiner man vill köpa på Woolworths i London. Men inte lika lätt om man har förlorat sitt jobb på grund av dem.
Jag försöker inte förminska sanktionernas betydelse för apartheids fall. Men man måste uppmärksamma och debattera alla aspekter av sanktioner och bojkotter. Särskilt om de drabbar den svage.
8. En pikant detalj i sammanhanget är förresten att ANC de senaste åren har varit de främsta förespråkarna för att EU:s ekonomiska restriktioner mot Zanu-PF ska hävas. Sanktioner var tydligen bra när de syftade till att föra ANC till makten. Men när människor i andra länder lider av vanstyre, rasism och korruption, är de plötsligt inte lika populära som påtryckningsmedel.
9. Du kallar UDF för ”en helt fredlig” rörelse, som genomförde ”fredliga protester och demonstrationer”. Det är inte sant. UDF:s roll i det politiska våld som drog genom Sydafrika är väldokumenterad. Vad ANC/UDF-trogna medier valde att berätta om är en annan sak. Några månader efter att UDF hade fått ett svenskt människorättspris 1984, hotades elever som ville skriva examen till livet på ett UDF-möte. På många håll uttyddes organisations förkortning Uniroyal – Dunlop – Firestone. Du kan ju fundera på varför.
10. Buthelezi ville bekämpa systemet utifrån den politiska plattform han hade dels i egenskap av chefsminister över KwaZulu, dels som ledare för den stora politiska organisation som Inkatha de facto var. Ett exempel på hur han gjorde detta var att han vägrade acceptera KwaZulu som en självständig stat, till skillnad från ledarna i Transkei, Ciskei, Venda och Bophuthatswana, som blev självständiga på 70- och 80-talet. Apartheidregimen pressade honom att acceptera självständigheten genom att ge honom mindre anslag till förvaltningen av KwaZulu, och frestade honom genom att erbjuda honom hela Natal. Men han sa nej.
Detta medförde att Sydafrika aldrig fick den vita majoritet som var själva syftet med hemlandssystemet. Eftersom KwaZulu formellt förblev en del av Sydafrika förblev också majoriteten av landets befolkning svart.
F.W. De Klerk vittnade i TRC om att Buthelezis vägran att acceptera självständigheten var en av de viktigaste anledningarna till att ”Grand Apartheid” och hemlandssystemet misslyckades. Det gick alltså att bekämpa apartheid med politisk list. Men är detta något som har berättats i Svenska medier?
11.När jag talar om ”att kapa begravningar” menar jag de tillfällen då ANC/UDF-aktivister tog över ”neutrala” begravningar, det vill säga där de döda varken var martyrer eller politiskt engagerade, och genom hot och våld mot de anhöriga gjorde sorgehögtiderna till politiska spektakel. Detta är varken respektabelt eller legitimt.
12.Var säger jag att de svartas stöd för ANC ”huvudsakligen eller enbart skulle bero på att människor tvingades delta i politiska protester under hot om våld”? Jag påpekar bara att dessa metoder förekom och att de gjorde skillnad. Och detta är viktigt framhålla, eftersom det inte har kommit fram tidigare. Varför ska det revolutionära våldet och tvånget mot den egna, redan förtryckta befolkningen vara mer ädelt än det rasistiska våldet från regimen?
13. Och så detta med att Inkatha skulle ha varit sponsrat av apartheidregimen, som Hampus Eckerman påstår. Menar han ”Inkathagate”? Det gällde 250000 rand som utrikesdepartementet betalade in på ett anonymt konto för donationer, för att sponsra två massmöten kring 1990 där Buthelezi ville försöka stifta fred. Tidningen Sowetans rubrik från det ena av mötena var ”Buthelezi calls for peace”. Regimen ville ha slut på våldet. Men när Inkathaledningen fick veta vem som stått för donationen, betalades pengarna tillbaka.
Eller menar han Boipatongmassakern, som enligt TRC skulle ha varit ett bevis på att apartheidpolisen samarbetade med Inkatha? Detta har sedan länge vederlagts i domstol, och är istället ett exempel på hur ANC manipulerade vittnen och planterade bevis för att få det att
se ut som att polisen samarbetade med Inkatha. Det skulle vara intressant att få veta vilka andra fall och bevis Eckerman åberopar för sitt påstående.
(Vad som däremot är sant är att desillusionerade och deserterade apartheidpoliser och säkerhetsmän valde att stötta Inkatha i konfliktens slutskede, när apartheidregimen började förhandla med ANC, och så att säga hade förrått boernas sak.)
14. Till sist skulle det vara intressant att få veta hur du tolkar begreppet ”Folkets Krig”, och vad det egentligen innebär att göra ett område ”ungovernable”. Vilka åtgärder måste vidtagas? Vilken situation råder när området är "oregerbart".
