av TOR BILLGREN
...ögonblicket strax innan gryningen, då boskapens horn blir synliga.
torsdag 22 juli 2010
onsdag 21 juli 2010
Zuma om IFP/ANC-konfliktens slutskede
av TOR BILLGREN
Den gängse historieskrivningen kring konflikterna i Sydafrika på 80- och 90-talet är att ANC stod för det goda och Inkatha (IFP) för det onda. Det är bland annat detta den debatt jag initierade den 14 juli i Sydsvenskan handlar om. Jag tror inte att det är så enkelt och jag menar att Inkatha stod för mycket bra och förtjänade gehör för sin politik. Men istället la svenska antiapartheidrörelsen allt krut på att stödja African National Congress och delade okritiskt ANC:s syn på den rivaliserande rörelsen.
En som vet mer om konflikten än någon annan är Jacob Zuma, idag president i Sydafrika. Hans största politiska bedrift är just att han lyckades mäkla fred i kriget mellan IFP och ANC i KwaZulu Natal 1994. Jag citerar ur Jeremy Gordins biografi "Zuma" (2008), sid 66f.
Den gängse historieskrivningen kring konflikterna i Sydafrika på 80- och 90-talet är att ANC stod för det goda och Inkatha (IFP) för det onda. Det är bland annat detta den debatt jag initierade den 14 juli i Sydsvenskan handlar om. Jag tror inte att det är så enkelt och jag menar att Inkatha stod för mycket bra och förtjänade gehör för sin politik. Men istället la svenska antiapartheidrörelsen allt krut på att stödja African National Congress och delade okritiskt ANC:s syn på den rivaliserande rörelsen.
En som vet mer om konflikten än någon annan är Jacob Zuma, idag president i Sydafrika. Hans största politiska bedrift är just att han lyckades mäkla fred i kriget mellan IFP och ANC i KwaZulu Natal 1994. Jag citerar ur Jeremy Gordins biografi "Zuma" (2008), sid 66f.
"...the problem in my view was not the IFP warlords" [Zuma says]. "It was our own on whom I had to use my "charm". You ask me what I did in KZN. I spent most of my time talking to our own people [ANC]. There were the ones who had to be settled down. It was our own warlord, Harry Gwala, who..."
Ever loyal to the ANC, Zuma will not say more about Gwala publicly. But Mac Maharaj, not one to mince his words, has said that Gwala had turned the heartland of Natal "into the scene of some of the fiercest fighting between the UDF/ANC and Inkatha... Gwala declared a scorched-earth policy on Inkatha."
Det är viktigt att notera att detta förhållande gällde i konfliktens slutskede och alltså inte svarar på frågan om vem som provocerade fram den. Som jag ser det startade konflikten kring 1980, då ANC inledde ett propagandakrig mot Inkatha och stämplade dem som "folkets fiender", med allt vad detta innebär i den revolutionära kontext ANC verkade inom.
"Boer hating Swede living in SA"
av TOR BILLGREN
Senast jag egogoolgade hittade jag följande notis på ett forum för nazistiska Svenska Motståndsrörelsen. Inlägget skrevs efter att SMR marscherat i Stockholm för att hedra den mördade AWB-ledaren Eugene Terre'Blanche. Expressens Johannes Forssberg beskrivs också som en boer-hater i forumet.
Senast jag egogoolgade hittade jag följande notis på ett forum för nazistiska Svenska Motståndsrörelsen. Inlägget skrevs efter att SMR marscherat i Stockholm för att hedra den mördade AWB-ledaren Eugene Terre'Blanche. Expressens Johannes Forssberg beskrivs också som en boer-hater i forumet.
Boer hating Swede living in SA
Inskickad: 2010 04 17
http://sydafrika-anteckningar.blogspot.com/
Tor Billgren, a Swede living in SA, ridicules on his blog the SMR and the Swedish demonstrators because the green part of the Transvaal flag is to dark and goes on saying that white/Boer are NOT persecuted-- specific targets for crimes committed by blacks in SA. He lives in Western Cape and makes a point out knowing the “real facts” in SA.
He also writes that the future in SA in bright and it will be a paradise in 2060, because then "the colors of the skin" want matter anymore.
We're truly sorry that such an ignorant and bad excuse for a Swede lives in SA.
We promise you that the majority of the Swedish people aren’t either haters of the Boer-- ignorant idiots.
/Swedish friends of the Boer people
tisdag 20 juli 2010
Stolthet borde inte hindra eftertanke
av TOR BILLGREN
Det enögda stödet till ANC bidrog till konflikten
_____________________________________
Inläggen i kronologisk ordning
Tor Billgren: Godhetens grymma ansikte (14 juli)
Dan Jönsson: En absurd anklagelse (16 juli)
Öjevind Lång: ANC var alltid ända alternativet (16 juli)
Mikael Wiehe: Jag är stolt över vårt arbete (17 juli)
Tor Billgren: Stolthet borde inte hindra eftertanke (20 juli)
Det enögda stödet till ANC bidrog till konflikten
Idag bemöter jag helgens svar på min ANC-kritiska artikel förra veckan. Min hållning i frågan är enkel: Det är bättre i Sydafrika idag än för 25 år sedan. Ingen annan än Nelson Mandela hade kunnat leda landet på de första stegen på demokratins stig. Men ANC:s väg mot makten skedde ofta på bekostnad av de som skulle befrias: de redan förtryckta, svarta sydafrikanerna. Bara för att vi är nöjda med resultatet, behöver vi inte ställa oss bakom processen.
Det är glädjande och viktigt att det blir debatt om våldet som härjade Sydafrika under 80- och 90-talet. Min kritik mot antiapartheidrörelsen handlade inte om att den stödde ANC, utan att den hade en alltför okritisk hållning till det våld organisationen initierade och utövade mot andra svarta i landet under frigörelsen, och att de alltför okritiskt framhöll ANC:s sida av den komplicerade konflikten som den enda sanna.
Mikael Wiehe menade i sin artikel i lördags att jag genom att kritisera ANC, anklagar de förtryckta för våldet. Men, som Leif Norrman påpekar i sin bok ”Leva på gränsen”: ”Varför trodde man alltid att den förtryckte var god?” Och hur ska man agera när den förtryckte börjar förtrycka andra, ännu svagare individer för att nå sina mål?
För skrapar man på revolutionära floskler som ”Folkets Krig” och ”oregerbara kåkstäder”, upptäcker man att just detta skedde. ANC och UDF släpade in människor i en revolution med hot och våld, och tvingade dem till strejk och skolbojkotter. De kapade begravningar och gjorde dem till politiska spektakel. De höll massorna i schack med hjälp av necklaceavrättningar. Och nej, Dan Jönsson, ANC-ledningen kan inte anses ha tagit avstånd från denna bestraffningsmetod. Som Mikael Wiehe skrev omhuldades den av Winnie Mandela. Och även av Radio Freedom och publikationen Sechaba. Att ANC-ledaren Oliver Tambo beklagade användandet av metoden är betydelselöst. Han var rörelsens galjonsfigur inför västvärldens samvetstyngda plånböcker.
En central punkt i debatten är synen på Inkatha. Jag kan inte se att den var den ondskefulla medlöparorganisation som ANC utmålade den som, utan en fullt legitim motståndsrörelse som samlade hundratusentals sydafrikaner. Det faktum att ”regimen och västliga intressen” såg den som en ”moderat kraft”, är inget som per automatik diskvalificerar den, som Dan Jönsson tycks utgå från. Att den endast företrädde zuluernas intressen, som Öjevind Lång påstår, är också nonsens. 1976 var 40% av de hundratusen medlemmarna ickezulu.
Bakgrunden till maktkampen mellan organisationerna var att Inkatha var större och populärare än ANC. Helt naturligt, eftersom ANC hade varit förbjuden sedan 1960. Inkatha bildades med ANC:s gillande i början av 70-talet av zuluprinsen Mangosuthu Buthelezi, men rörelsens politik kom att skilja sig från ANC:s på två punkter: den förespråkade inte sanktioner mot Sydafrika, eftersom man ansåg att dessa i slutändan drabbade de svarta arbetarna och fördärvade ekonomin.
Rörelsen stödde heller inte ANC:s väpnade kamp, eftersom den grundats på ickevåldsprinciper. Och ett krig mot den obesegrade Sydafrikanska armén skulle innebära orimliga förluster. Istället ville Buthelezi utnyttja den politiska plattform som han hade i egenskap av ledare för lokaladministrationen i KwaZulu och bekämpa systemet inifrån.
Det propagandakrig som inleddes mot Inkatha 1980 övergick 1984 i en väpnad konflikt i och med ANC:s Folkets Krig-kampanj, då man som vi tidigare läst kunde få ett brinnande bildäck runt halsen om man misstänktes vara Inkathasympatisör. Det brottsliga i detta var då att man tillhörde en större organisation än ANC, motsatte sig våld som politisk lösning och var emot sanktioner, kanske på grund av att man nyss blivit arbetslös. Under 80- och 90-talet lönnmördades dessutom 420 Inkathaledare – allt för att fördärva organisationens struktur.
När Folkets Krig-kampanjen väl var igång kunde man naturligtvis inte längre kalla Inkatha för en ickevåldsorganisation. Dess anhängare gjorde sig skyldiga till fruktansvärda dåd och landet var därmed inne i en blodig spiral av massakrer och vedergällningar. Och blev oregerbart, gunås…
Dan Jönsson hävdar att Inkatha fick stöd av apartheidregimen i kampen mot ANC. Detta finns det dock inga bevis för. Bara ANC-propaganda som antiapartheidrörelsen upphöjde till sanning och som fortfarande skvalpar runt i det kollektiva medvetandet. Skandaler som Inkathagate, Boipatongmassakern och den militära utbildningen i Capriviremsan blir irrelevanta om man höjer blicken från pamfletterna och studerar faktiska förhållanden. Se t.ex. Rian Malans artikel ”A Question of Spin” som visar hur ANC planterade bevis och manipulerade vittnen efter Boipatongmassakern 1992 för att få världen att tro att apartheidregimen låg i maskopi med Inkatha. Artikeln finns i samlingen ”Resident Alien”.
Mikael Wiehe skriver att han är stolt över sitt arbete under denna tid. Det kan han fortsätta att vara. Och även Dan Jönsson och Öjevind Lång. Det var viktigt att lyfta fram apartheidsystemets grymheter.
Jag säger inte att antiapartheidrörelsen borde ha stött Inkatha istället. Bara att den borde ha bildat sig en självständig och framförallt ideologiskt oberoende uppfattning om vad Inkatha stod för och till vilket pris ANC utkämpade Folkets Krig. Att så inte skedde, framgår tydligt av Håkan Thörns bok och helgens artiklar. Leif Norrman ringar in fenomenet i sin bok ”Leva på gränsen”: ”En solidaritet som utgår från vad man vill tro och som aldrig behöver se verkligheten i ögonen förvandlas till blind lojalitet.”
Mikael Wiehe menade i sin artikel i lördags att jag genom att kritisera ANC, anklagar de förtryckta för våldet. Men, som Leif Norrman påpekar i sin bok ”Leva på gränsen”: ”Varför trodde man alltid att den förtryckte var god?” Och hur ska man agera när den förtryckte börjar förtrycka andra, ännu svagare individer för att nå sina mål?
För skrapar man på revolutionära floskler som ”Folkets Krig” och ”oregerbara kåkstäder”, upptäcker man att just detta skedde. ANC och UDF släpade in människor i en revolution med hot och våld, och tvingade dem till strejk och skolbojkotter. De kapade begravningar och gjorde dem till politiska spektakel. De höll massorna i schack med hjälp av necklaceavrättningar. Och nej, Dan Jönsson, ANC-ledningen kan inte anses ha tagit avstånd från denna bestraffningsmetod. Som Mikael Wiehe skrev omhuldades den av Winnie Mandela. Och även av Radio Freedom och publikationen Sechaba. Att ANC-ledaren Oliver Tambo beklagade användandet av metoden är betydelselöst. Han var rörelsens galjonsfigur inför västvärldens samvetstyngda plånböcker.
En central punkt i debatten är synen på Inkatha. Jag kan inte se att den var den ondskefulla medlöparorganisation som ANC utmålade den som, utan en fullt legitim motståndsrörelse som samlade hundratusentals sydafrikaner. Det faktum att ”regimen och västliga intressen” såg den som en ”moderat kraft”, är inget som per automatik diskvalificerar den, som Dan Jönsson tycks utgå från. Att den endast företrädde zuluernas intressen, som Öjevind Lång påstår, är också nonsens. 1976 var 40% av de hundratusen medlemmarna ickezulu.
Bakgrunden till maktkampen mellan organisationerna var att Inkatha var större och populärare än ANC. Helt naturligt, eftersom ANC hade varit förbjuden sedan 1960. Inkatha bildades med ANC:s gillande i början av 70-talet av zuluprinsen Mangosuthu Buthelezi, men rörelsens politik kom att skilja sig från ANC:s på två punkter: den förespråkade inte sanktioner mot Sydafrika, eftersom man ansåg att dessa i slutändan drabbade de svarta arbetarna och fördärvade ekonomin.
Rörelsen stödde heller inte ANC:s väpnade kamp, eftersom den grundats på ickevåldsprinciper. Och ett krig mot den obesegrade Sydafrikanska armén skulle innebära orimliga förluster. Istället ville Buthelezi utnyttja den politiska plattform som han hade i egenskap av ledare för lokaladministrationen i KwaZulu och bekämpa systemet inifrån.
Det propagandakrig som inleddes mot Inkatha 1980 övergick 1984 i en väpnad konflikt i och med ANC:s Folkets Krig-kampanj, då man som vi tidigare läst kunde få ett brinnande bildäck runt halsen om man misstänktes vara Inkathasympatisör. Det brottsliga i detta var då att man tillhörde en större organisation än ANC, motsatte sig våld som politisk lösning och var emot sanktioner, kanske på grund av att man nyss blivit arbetslös. Under 80- och 90-talet lönnmördades dessutom 420 Inkathaledare – allt för att fördärva organisationens struktur.
När Folkets Krig-kampanjen väl var igång kunde man naturligtvis inte längre kalla Inkatha för en ickevåldsorganisation. Dess anhängare gjorde sig skyldiga till fruktansvärda dåd och landet var därmed inne i en blodig spiral av massakrer och vedergällningar. Och blev oregerbart, gunås…
Dan Jönsson hävdar att Inkatha fick stöd av apartheidregimen i kampen mot ANC. Detta finns det dock inga bevis för. Bara ANC-propaganda som antiapartheidrörelsen upphöjde till sanning och som fortfarande skvalpar runt i det kollektiva medvetandet. Skandaler som Inkathagate, Boipatongmassakern och den militära utbildningen i Capriviremsan blir irrelevanta om man höjer blicken från pamfletterna och studerar faktiska förhållanden. Se t.ex. Rian Malans artikel ”A Question of Spin” som visar hur ANC planterade bevis och manipulerade vittnen efter Boipatongmassakern 1992 för att få världen att tro att apartheidregimen låg i maskopi med Inkatha. Artikeln finns i samlingen ”Resident Alien”.
Mikael Wiehe skriver att han är stolt över sitt arbete under denna tid. Det kan han fortsätta att vara. Och även Dan Jönsson och Öjevind Lång. Det var viktigt att lyfta fram apartheidsystemets grymheter.
Jag säger inte att antiapartheidrörelsen borde ha stött Inkatha istället. Bara att den borde ha bildat sig en självständig och framförallt ideologiskt oberoende uppfattning om vad Inkatha stod för och till vilket pris ANC utkämpade Folkets Krig. Att så inte skedde, framgår tydligt av Håkan Thörns bok och helgens artiklar. Leif Norrman ringar in fenomenet i sin bok ”Leva på gränsen”: ”En solidaritet som utgår från vad man vill tro och som aldrig behöver se verkligheten i ögonen förvandlas till blind lojalitet.”
Publicerad i Sydsvenskan den 20 juli 2010
_____________________________________
Inläggen i kronologisk ordning
Tor Billgren: Godhetens grymma ansikte (14 juli)
Dan Jönsson: En absurd anklagelse (16 juli)
Öjevind Lång: ANC var alltid ända alternativet (16 juli)
Mikael Wiehe: Jag är stolt över vårt arbete (17 juli)
Tor Billgren: Stolthet borde inte hindra eftertanke (20 juli)
lördag 17 juli 2010
Wiehe bemöter ANC-kritisk artikel
av TOR BILLGREN
Idag publicerar Sydsvenskan Mikael Wiehes svar på min artikel om ANC och antiapartheidrörelsen. Det är mycket glädjande att det äntligen blir debatt om denna viktiga och känsliga fråga. Lägg märke till att han motsäger Dan Jönssons påstående om att ANC-ledningen tog avstånd från necklace-avrättningar (SDS 16 juli 2010). Wiehe nämner mycket riktigt att Winnie Mandela hotade sina motståndare med denna behandling. Vad spelade det då för roll att ANC-ledaren Oliver Tambo beklagade användandet av metoden? Den omhuldades även i Radio Freedom och ANC:s publikation Sechaba.
Wiehe gör en beklaglig felläsning när han hävdar att jag skrivit att ANC dödade 200 misstänkta motståndare. Jag nämnde en siffra på 200 i min text, men den avsåg antalet som dödats med necklace mellan september 1984 till december 1985, det vill säga under upptakten till ANC:s Folkets Krig-kampanj. Den våldsspiral av sammanstötningar, lönnmord, vedergällningar och massakrer som denna kampanj utlöste krävde över 20000 dödsoffer, 3/4 av dessa efter Nelson Mandelas frigivning i februari 1990.
Jag har förstås många andra invändningar mot Wiehes text. En samlad kommentar på samtliga artiklar kommer i veckan. Länkar till gårdagens båda texter finns här: ANC-kritisk artikel bemött.
Wiehe gör en beklaglig felläsning när han hävdar att jag skrivit att ANC dödade 200 misstänkta motståndare. Jag nämnde en siffra på 200 i min text, men den avsåg antalet som dödats med necklace mellan september 1984 till december 1985, det vill säga under upptakten till ANC:s Folkets Krig-kampanj. Den våldsspiral av sammanstötningar, lönnmord, vedergällningar och massakrer som denna kampanj utlöste krävde över 20000 dödsoffer, 3/4 av dessa efter Nelson Mandelas frigivning i februari 1990.
Jag har förstås många andra invändningar mot Wiehes text. En samlad kommentar på samtliga artiklar kommer i veckan. Länkar till gårdagens båda texter finns här: ANC-kritisk artikel bemött.
fredag 16 juli 2010
ANC-kritisk artikel bemött
av TOR BILLGREN
I dagens Sydsvenskan kommenteras min recension av två böcker om Sydafrika, där jag kritiserade Sveriges och antiapartheidrörelsens stöd till ANC.
En absurd anklagelse (Dan Jönsson)
ANC var alltid enda alternativet (Öjevind Lång)
Imorgon lördag publiceras ett intressant inlägg av Mikael Wiehe och min övergripande replik kommer på tisdag.
Det är mycket glädjande att blir debatt kring denna viktiga och känsliga fråga.
En absurd anklagelse (Dan Jönsson)
ANC var alltid enda alternativet (Öjevind Lång)
Imorgon lördag publiceras ett intressant inlägg av Mikael Wiehe och min övergripande replik kommer på tisdag.
Det är mycket glädjande att blir debatt kring denna viktiga och känsliga fråga.
Frälsningssoldater anammar vuvuzelan
av TOR BILLGREN
Bild: Josefin Lilja, Dagen
_________________________
Mer läsning
Vem uppfann vuvuzelan?
Bild: Josefin Lilja, Dagen
Vuvuzelan har delvis religiöst ursprung. I Sydafrika förknippas den framförallt med de s.k. sionisterna - en kristen zulurörelse - som använt instrumentet under sina gudstjänster sedan början av 1900-talet.
I dagens Dagen upptäcker jag att unga frälsningssoldater också har anammat vuvuzelan. Bilden är tagen under ungdomskonventet World Youth Convention, som äger rum i Stockholm nu.
I dagens Dagen upptäcker jag att unga frälsningssoldater också har anammat vuvuzelan. Bilden är tagen under ungdomskonventet World Youth Convention, som äger rum i Stockholm nu.
_________________________
Mer läsning
Vem uppfann vuvuzelan?
onsdag 14 juli 2010
Godhetens grymma ansikte
av TOR BILLGREN
Bokrecension
Bilaga:
Organisationsfloran (utdrag)
Bokrecension
Leif Norrman: ”Leva på gränsen”
Håkan Thörn: ”Solidaritetens betydelse”
Drygt en vecka efter att den svenska artisteliten med Mikael Wiehe i spetsen hade hyllat ANC på antiapartheidgalorna i Stockholm och Göteborg i slutet av 1985, träddes ett bildäck över den 18-åriga modern Nosipho Zamelas kropp. Det fylldes med bensin och någon ur den folkdomstol som dömt henne till döden tog fram en ask tändstickor.
Hon hade strax innan piskats tills hon erkänt sitt brott: samröre med Inkatha – en av de politiska organisationer som under 70- och 80-talet hade fyllt upp det vakuum som uppstått sedan ANC förbjudits 1960.
Tändstickan kastades och Nosipho Zamela blev en av de tvåhundra människor som berövats livet på detta sätt sedan ANC inlett sin kampanj för att återta initiativet i Sydafrika 15 månader tidigare. En kampanj som fördes enligt principerna för ”Folkets Krig”, och som gick ut på att göra kåkstäderna oregerbara och laglösa. Fram till första valet 1994 skulle över 20000 människor ha dödats i politiska konflikter och ändlösa vedergällningar i detta krig, majoriteten efter Nelson Mandelas frigivning 1990.
När historier om detta våld nådde ANC-vänliga västmedier förklarades de i termer av att det var apartheidregimens säkerhetstjänst som låg bakom. Eller att det var Inkatha eller någon annan av ANC:s rivalorganisationer som var de gränslöst onda förövarna. Och denna förenklade polarisering är fortfarande utbredd, den förekommer t.ex. både i Leif Norrmans och Håkan Thörns sydafrikaböcker, som nyligen utkommit på Atlas förlag.
Visserligen bara som bisatser i Norrmans bok, som på det hela taget är något av det bästa jag läst om Sydafrika. Han var DN:s korrespondent i landet mellan 1990-2002 och har också djup kännedom om stora delar av resten av kontinenten.
Det är en mycket personlig bok som pendlar mellan den extas och avgrund som är så vanlig bland människor som känner landet på djupet. Med formuleringen ”att vila mot en fatalistisk grundton” lyckas han elegant ringa in den hållning som är nödvändig för att hantera Sydafrikas verkligheter. Sista kapitlet är ett poetiskt mästerverk, där författaren melankoliskt blickar ut ur flygplansfönstret under en av de många nattflygningar han gjort över kontinenten.
Polariseringen är desto värre hos sociologiprofessorn Håkan Thörn, som med sin bok försöker bygga ett monument över solidaritetsrörelsen – den sammanslutning av organisationer som arbetade för att skapa opinion kring situationen i Sydafrika med hjälp av mediekampanjer, varubojkotter och sanktionskrav.
Naturligtvis var det angeläget att protestera mot apartheidregimens vansinniga och brutala politik. Men solidaritetsrörelsen gjorde det oerhört enkelt för sig när de valde just ANC som the good guys i den sydafrikanska organisationsfloran. Thörn problematiserar detta i viss mån och redovisar vilka förbehåll som fanns gentemot ANC inom antiapartheidrörelsen. Men han skriver inget om konsekvenserna av att det svenska civilsamhället och regeringen stödde en militant organisation, som förutom att den bekämpade regimen, också förde krig mot andra sydafrikanska befrielserörelser, som i propagandan stämplades som ”kollaboratörer” och därmed var lovliga byten enligt revolutionens logik.
Det finns en romantisk föreställning om att Folkets Krig var ett spontant uppror mot förtrycket. Men det var lika mycket dirigerat av ANC, som genom terror och våld styrde massorna i townshipen. Gruvliga avrättningar av ”kontrarevolutionärer” var ett sätt att visa vem som bestämde, och när detta väl etablerats kunde det räcka med att rassla med en tändsticksask för att beordra fram strejker, skolbojkotter, lynchningar av svarta myndighetspersoner och annat våld som ingick i Folkets Krig-strategin.
Detta är illdåd som Sverige och antiapartheidrörelsen inte bara legitimerade med sitt okritiska stöd till ANC, utan också var delaktiga i genom att stå till förfogande som plattform för organisationens propaganda och desinformation.
En av de mest häpnadsväckande passagerna i Thörns bok är när en veteran inom antiapartheidrörelsen definierar solidaritet som att ”ge ett villkorslöst stöd till en grupp människor som kämpar för sina rättigheter”. Det är fullständigt skitsnack. Historien, och inte minst Håkan Thörns bok, visar att stödet i högsta grad var villkorat – nämligen till de grupper och individer som delade ANC:s och solidaritetsrörelsens politiska uppfattning. Människor som Nosipho Zamela däremot, hamnade mellan stolarna på ett cyniskt och brutalt sätt när den europeiska Godheten valde sida i Sydafrika.
________________________________
Mer läsning
Recensioner av "Solidaritetens betydelse"
Kajsa Ekis Ekman i DN
Lawen Mohtadi i GP
Kim Salomon i SvD
Jan Karlsson i Kristianstadsbladet
Recensioner av "Leva på gränsen"
Lars Linder i DN
Per Planhammar i GP
Magnus Eriksson i SvD
Kim Veerabuthroo Nordberg i Kulturnytt
Håkan Thörn: ”Solidaritetens betydelse”
Drygt en vecka efter att den svenska artisteliten med Mikael Wiehe i spetsen hade hyllat ANC på antiapartheidgalorna i Stockholm och Göteborg i slutet av 1985, träddes ett bildäck över den 18-åriga modern Nosipho Zamelas kropp. Det fylldes med bensin och någon ur den folkdomstol som dömt henne till döden tog fram en ask tändstickor.
Hon hade strax innan piskats tills hon erkänt sitt brott: samröre med Inkatha – en av de politiska organisationer som under 70- och 80-talet hade fyllt upp det vakuum som uppstått sedan ANC förbjudits 1960.
Tändstickan kastades och Nosipho Zamela blev en av de tvåhundra människor som berövats livet på detta sätt sedan ANC inlett sin kampanj för att återta initiativet i Sydafrika 15 månader tidigare. En kampanj som fördes enligt principerna för ”Folkets Krig”, och som gick ut på att göra kåkstäderna oregerbara och laglösa. Fram till första valet 1994 skulle över 20000 människor ha dödats i politiska konflikter och ändlösa vedergällningar i detta krig, majoriteten efter Nelson Mandelas frigivning 1990.
När historier om detta våld nådde ANC-vänliga västmedier förklarades de i termer av att det var apartheidregimens säkerhetstjänst som låg bakom. Eller att det var Inkatha eller någon annan av ANC:s rivalorganisationer som var de gränslöst onda förövarna. Och denna förenklade polarisering är fortfarande utbredd, den förekommer t.ex. både i Leif Norrmans och Håkan Thörns sydafrikaböcker, som nyligen utkommit på Atlas förlag.
Visserligen bara som bisatser i Norrmans bok, som på det hela taget är något av det bästa jag läst om Sydafrika. Han var DN:s korrespondent i landet mellan 1990-2002 och har också djup kännedom om stora delar av resten av kontinenten.Det är en mycket personlig bok som pendlar mellan den extas och avgrund som är så vanlig bland människor som känner landet på djupet. Med formuleringen ”att vila mot en fatalistisk grundton” lyckas han elegant ringa in den hållning som är nödvändig för att hantera Sydafrikas verkligheter. Sista kapitlet är ett poetiskt mästerverk, där författaren melankoliskt blickar ut ur flygplansfönstret under en av de många nattflygningar han gjort över kontinenten.
Polariseringen är desto värre hos sociologiprofessorn Håkan Thörn, som med sin bok försöker bygga ett monument över solidaritetsrörelsen – den sammanslutning av organisationer som arbetade för att skapa opinion kring situationen i Sydafrika med hjälp av mediekampanjer, varubojkotter och sanktionskrav.Naturligtvis var det angeläget att protestera mot apartheidregimens vansinniga och brutala politik. Men solidaritetsrörelsen gjorde det oerhört enkelt för sig när de valde just ANC som the good guys i den sydafrikanska organisationsfloran. Thörn problematiserar detta i viss mån och redovisar vilka förbehåll som fanns gentemot ANC inom antiapartheidrörelsen. Men han skriver inget om konsekvenserna av att det svenska civilsamhället och regeringen stödde en militant organisation, som förutom att den bekämpade regimen, också förde krig mot andra sydafrikanska befrielserörelser, som i propagandan stämplades som ”kollaboratörer” och därmed var lovliga byten enligt revolutionens logik.
Det finns en romantisk föreställning om att Folkets Krig var ett spontant uppror mot förtrycket. Men det var lika mycket dirigerat av ANC, som genom terror och våld styrde massorna i townshipen. Gruvliga avrättningar av ”kontrarevolutionärer” var ett sätt att visa vem som bestämde, och när detta väl etablerats kunde det räcka med att rassla med en tändsticksask för att beordra fram strejker, skolbojkotter, lynchningar av svarta myndighetspersoner och annat våld som ingick i Folkets Krig-strategin.
Detta är illdåd som Sverige och antiapartheidrörelsen inte bara legitimerade med sitt okritiska stöd till ANC, utan också var delaktiga i genom att stå till förfogande som plattform för organisationens propaganda och desinformation.
En av de mest häpnadsväckande passagerna i Thörns bok är när en veteran inom antiapartheidrörelsen definierar solidaritet som att ”ge ett villkorslöst stöd till en grupp människor som kämpar för sina rättigheter”. Det är fullständigt skitsnack. Historien, och inte minst Håkan Thörns bok, visar att stödet i högsta grad var villkorat – nämligen till de grupper och individer som delade ANC:s och solidaritetsrörelsens politiska uppfattning. Människor som Nosipho Zamela däremot, hamnade mellan stolarna på ett cyniskt och brutalt sätt när den europeiska Godheten valde sida i Sydafrika.
Publicerad i Sydsvenskan den 14 juli 2010
________________________________
Mer läsning
Recensioner av "Solidaritetens betydelse"
Kajsa Ekis Ekman i DN
Lawen Mohtadi i GP
Kim Salomon i SvD
Jan Karlsson i Kristianstadsbladet
Recensioner av "Leva på gränsen"
Lars Linder i DN
Per Planhammar i GP
Magnus Eriksson i SvD
Kim Veerabuthroo Nordberg i Kulturnytt
Bilaga:
Organisationsfloran (utdrag)
African Nationalist Congress. Bildades 1912. Inledde Folkets Krig i september 1984. Har styrt Sydafrika sedan det första demokratiska valet 1994.
South African Communist Party. Ingår i ANC.
Inkatha Freedom Party bildades av Mangosuthu Buthelezi 1975. Var i slutet av 70-talet den största befrielserörelsen i Sydafrika, först i form av Inkatha, sedan som IFP.
United Democratic Front. Bildades 1983 för att fungera som ANC:s förlängda arm i Sydafrika - en roll som erbjöds Inkatha 1979. Men Buthelezi tackade nej, för att han varken trodde på den väpnade kampen eller sanktionspolicyn. UDF:s roll i de necklaceavrättningar som spridde skräck i townshipen, gjorde att forkortningen "skämtsamt" kom att utläsas Uniroyal - Dunlop - Firestone.
Pan Africanist Congress of Azania. Bildades av f.d. ANC-medlemmar som 1959 bröt sig ut i protest mot att ANC eftersträvade ett multietniskt Sydafrika, samt att "vita kommunister" hade inflytande över organisationen. Azania är afrikanisternas benämning på Sydafrika.
Azanian People's Organization. Bildades 1978 och har rötter i Steve Bikos Black Consciousness-rörelse.
South African Communist Party. Ingår i ANC.
Inkatha Freedom Party bildades av Mangosuthu Buthelezi 1975. Var i slutet av 70-talet den största befrielserörelsen i Sydafrika, först i form av Inkatha, sedan som IFP.
United Democratic Front. Bildades 1983 för att fungera som ANC:s förlängda arm i Sydafrika - en roll som erbjöds Inkatha 1979. Men Buthelezi tackade nej, för att han varken trodde på den väpnade kampen eller sanktionspolicyn. UDF:s roll i de necklaceavrättningar som spridde skräck i townshipen, gjorde att forkortningen "skämtsamt" kom att utläsas Uniroyal - Dunlop - Firestone.
Pan Africanist Congress of Azania. Bildades av f.d. ANC-medlemmar som 1959 bröt sig ut i protest mot att ANC eftersträvade ett multietniskt Sydafrika, samt att "vita kommunister" hade inflytande över organisationen. Azania är afrikanisternas benämning på Sydafrika.
Azanian People's Organization. Bildades 1978 och har rötter i Steve Bikos Black Consciousness-rörelse.
torsdag 8 juli 2010
Sydafrikakultur bortom giganterna, del 3: Författarna
av TOR BILLGREN
Under fotbolls-VM har Tor Billgren presenterat sydafrikansk kultur bortom de världskända giganterna. Tidigare artiklar har berört konsten och musiken. Sista delen handlar om litteraturen.
Rian Malan
Det litterära reportaget är något som begråts och efterlyses med jämna mellanrum. Hur mår det egentligen, frågar sig redaktörer och förläggare. Existerar det över huvud taget fortfarande? Och svaret är ja. Det befinner sig i Sydafrika och mår alldeles utmärkt.
Dess främste uttolkare och förvaltare är Rian Malan (1954). Han sjappade 1977 för att slippa göra militärtjänst under apartheidregimen, och startade en framgångsrik reporterkarriär i USA. I mitten av 80-talet återvände han för att försöka komma till botten med vad egentligen höll på att hända i hemlandet. Resultatet blev boken ”My traitor’s heart” (1990), som är en chockerande och svårhanterlig vittnesbörd, och obligatorisk läsning för alla som vill komma i närheten av en förståelse av våldet som härjade Sydafrika för 20-30 år sedan.
Förra året kom artikelsamlingen ”Resident Alien”, som innehåller texter från 1993-2008. Drastisk humor i kombination med skoningslöst sanningssökande i episk förpackning.
Mer läsning
Recension av "Resident Alien"
Intervju med Rian Malan
Marlene van Niekerk
Marlene van Niekerk (1954) har strängt taget bara skrivit två romaner, men är ändå en av Sydafrikas stora litterära primadonnor. Och hennes främsta fascination är afrikanderna – boerna. Det före detta härskarfolket.
I första romanen ”Triomf” (1994) speglar hon landets övergång från minoritetsstyre till demokrati ur den utfattiga och alkoholiserade familjen Benades perspektiv. Tre syskon i 50-60-årsåldern och deras inavlade son, Lambert. En efterbliven och fettdallrande epileptiker, vars tillvaro kantas av pyromani och förödande raseriutbrott. Familjen är en allegori över det boerska folket och dess våldsamma historia. Incesten symboliserar apartheidlagarna som förbjöd sex och äktenskap över rasgränserna. Som läsare kastas man mellan underbar situationskomik och brutala våldtäkter, mellan rörande ömhet och sjuk sadism. Boken kom i en mindre lyckad filmatisering 2008.
Van Niekerks andra roman ”The way of the women” (2004) handlar också om afrikanderna – denna gång med en överklassfamilj i centrum.
Mer läsning
Triomf och boernas historia
Familjen Benade och Guy Fawkes
Aspekter av begreppet hem
Kgebetli Moele
En av de mest uppmärksammade unga författarna de senaste åren är Kgebetli Moele, som debuterade 2008 med ”Room 207”. Rummet i titeln ligger i ett nedgånget hus i Hillbrow, Johannesburg och är hem för sex unga män. Inget konstigt med det. Så bor hundratusentals svarta i Sydafrika. Huvudpersonerna festar, försörjer sig på skumrask och håller utläggningar om erövringar och drömmar där sanning och skröna vävs ihop till ett sagolikt sammelsurium som ibland doftar Gösta Berling. Boken är en studie i maskulinitet och hur de traditionella förväntningarna på manlighet ofta kommer till korta i den urbana, fattiga verkligheten.
Moeles andra roman ”The book of the dead” (2009) handlar om det hårt arbetande paret Khutso och Pretty, och deras son Thapelo. Men ingen av dem är bokens jag. Berättarrösten tillhör istället inkräktaren som blir en del av familjen efter äktenskapligt snedsteg av Pretty – ett litet, litet virus…
Rian Malan
Det litterära reportaget är något som begråts och efterlyses med jämna mellanrum. Hur mår det egentligen, frågar sig redaktörer och förläggare. Existerar det över huvud taget fortfarande? Och svaret är ja. Det befinner sig i Sydafrika och mår alldeles utmärkt.
Dess främste uttolkare och förvaltare är Rian Malan (1954). Han sjappade 1977 för att slippa göra militärtjänst under apartheidregimen, och startade en framgångsrik reporterkarriär i USA. I mitten av 80-talet återvände han för att försöka komma till botten med vad egentligen höll på att hända i hemlandet. Resultatet blev boken ”My traitor’s heart” (1990), som är en chockerande och svårhanterlig vittnesbörd, och obligatorisk läsning för alla som vill komma i närheten av en förståelse av våldet som härjade Sydafrika för 20-30 år sedan.Förra året kom artikelsamlingen ”Resident Alien”, som innehåller texter från 1993-2008. Drastisk humor i kombination med skoningslöst sanningssökande i episk förpackning.
Mer läsning
Recension av "Resident Alien"
Intervju med Rian Malan
Marlene van Niekerk
Marlene van Niekerk (1954) har strängt taget bara skrivit två romaner, men är ändå en av Sydafrikas stora litterära primadonnor. Och hennes främsta fascination är afrikanderna – boerna. Det före detta härskarfolket.
I första romanen ”Triomf” (1994) speglar hon landets övergång från minoritetsstyre till demokrati ur den utfattiga och alkoholiserade familjen Benades perspektiv. Tre syskon i 50-60-årsåldern och deras inavlade son, Lambert. En efterbliven och fettdallrande epileptiker, vars tillvaro kantas av pyromani och förödande raseriutbrott. Familjen är en allegori över det boerska folket och dess våldsamma historia. Incesten symboliserar apartheidlagarna som förbjöd sex och äktenskap över rasgränserna. Som läsare kastas man mellan underbar situationskomik och brutala våldtäkter, mellan rörande ömhet och sjuk sadism. Boken kom i en mindre lyckad filmatisering 2008.Van Niekerks andra roman ”The way of the women” (2004) handlar också om afrikanderna – denna gång med en överklassfamilj i centrum.
Mer läsning
Triomf och boernas historia
Familjen Benade och Guy Fawkes
Aspekter av begreppet hem
Kgebetli Moele
En av de mest uppmärksammade unga författarna de senaste åren är Kgebetli Moele, som debuterade 2008 med ”Room 207”. Rummet i titeln ligger i ett nedgånget hus i Hillbrow, Johannesburg och är hem för sex unga män. Inget konstigt med det. Så bor hundratusentals svarta i Sydafrika. Huvudpersonerna festar, försörjer sig på skumrask och håller utläggningar om erövringar och drömmar där sanning och skröna vävs ihop till ett sagolikt sammelsurium som ibland doftar Gösta Berling. Boken är en studie i maskulinitet och hur de traditionella förväntningarna på manlighet ofta kommer till korta i den urbana, fattiga verkligheten.Moeles andra roman ”The book of the dead” (2009) handlar om det hårt arbetande paret Khutso och Pretty, och deras son Thapelo. Men ingen av dem är bokens jag. Berättarrösten tillhör istället inkräktaren som blir en del av familjen efter äktenskapligt snedsteg av Pretty – ett litet, litet virus…
I don’t break in. My schemes are not like that. I am willingly invited in, and only then do I take up my position and do my work. Don’t get me wrong, I love my work – it is my work and I do it with pride – but I do it in the most gentle of ways.
Publicerad i Sydsvenskan den 8 juli 2010
tisdag 6 juli 2010
Sydafrikaquiz
av TOR BILLGREN
1. Sydafrika styrs idag av en allians med African National Congress (ANC) i spetsen. Vilka två andra organisationer ingår i samarbetet?
1. Sydafrikas Kommunistparti (SACP) och fackorganisationen COSATU
X. Sydafrikas Institut för Rasrelationer (SAIRR) och Demokratiska Alliansen (DA)
2. Inkatha och Pan-Afrikanistiska Kongressen (PAC)
2. Afrikas södra spets började koloniseras 1652 av holländska ostindiska kompaniet (VOC), för att skapa en färskvattensstation för sina fartygsbesättningar. De afrikaanstalande ättlingarna till de vita kolonisatörerna och nybyggarna kallas afrikander eller boer. Vad betyder boer?
1. farmare
X. ljushyad
2. holländare
3. Sydafrikas alldeles egna vindruva heter Pinotage och skapades 1925 genom en korsning av druvorna Pinot Noir och Hermitage. Vad är typiskt för vin gjorda på denna druva?
1. Ljust gult i färgen, frisk och krispig doft, smak av grönt fikon och svarta vinbär.
X. Ofta mörkt rött, rökig doft, smak av mörka bär.
2. Rödbrunt, doft av russin, sött och chokladaktigt i smaken. Sydafrikas motsvarighet till portvin.
4. Vad har J.G. Strijdom, H.F. Verwoerd och B.J. Vorster gemensamt?
1. De tog alla hem poäng till Sydafrika under den legendariska finalen i rugby-VM 1995.
X. De var de tre första vita som valdes in i ANC:s verkställande kommitté (NEC) 1985.
2. De var premiärministrar under apartheidtiden.
5. Sydafrika har 11 officiella språk. Vilka är de tre största, räknat efter modersmål?
1. zulu, xhosa och afrikaans
X. xhosa, engelska, swahili
2. sotho, zulu och engelska
6. En av Sydafrikas nationalrätter är pap. Vad är det för något?
1. Omelett på struts- och hönsägg.
X. Majsmjölsröra – ungefär som polenta, fast vitt.
2. Söt köttfärsgratäng.
7. Koncentrationslägret uppfanns i Sydafrika. Av vem och i samband med vad?
1. Av britterna under anglo-boerska kriget 1899-1902.
X. Av apartheidregimen för att internera svarta frihetskämpar.
2. Av zulukungen Shaka på 1810-talet för att underkuva rivaliserande stammar.
8. Sydafrika kan stoltsera med nio nobelpristagare. Bland dem finns Desmond Tutu (fredspriset 1984), Nadine Gordimer (litteratur 1991), JM Coetzee (litteratur 2003), och Nelson Mandela och F.W. De Klerk (delat fredspris 1993). Vem av nedanstående personer tillhör också pristagarskaran?
1. Läkaren Christiaan Barnard (1922-2001), känd för att han genomförde den första hjärttransplantationen 1967.
X. ANC-ledaren Albert Luthuli (1898 – 1967)
2. Författaren André Brink (född 1935), som skrev romaner om apartheids fasor på afrikaans.
9. Sydafrikas nuvarande president Jacob Gedleyihlekisa Zuma svors in den 9 maj 2009. Vad hette landets förre president?
1. Thabo Mbeki
X. Kgalema Motlante
2. Mangosuthu Buthelezi
10. En av de stora begivenheterna på en safari är att få se de fem djuren som ingår i ”Big Five”. Elefant, lejon, leopard, buffel och… vilket är det femte?
1. Gepard
X. Flodhäst
2. Noshörning
11. Det finns två typer av noshörning i Sydafrika, svart och vit. Hur kan man skilja dem åt på stort avstånd?
1. Den vita äter från marken (gräs), den svarta från buskar (kvistar och blad).
X. Den vita är vit, den svarta är svart
2. Den vita har avsevärt längre horn.
12. Vad kallas Sydafrikas fotbollslandslag?
1. The Indomitable Lions
X. Springboks
2. Bafana Bafana
13. Den 11 februari 1990 gick Nelson Mandela ut I frihet efter 27 år I fångenskap. Från vilket fängelse?
1. Robben Island i Table Bay
X. Victor Versterfängelset utanför Paarl
2. Pollsmoor-fängelset söder om Kapstaden.
14. Nelson Mandela har varit gift tre gånger. Första hustrun var Evelyn Ntoko Mase (1944-1957), den andra Winnie Madikizela-Mandela (1957-1996). Vem är den tredje?
1. Graça Machel
X. Grace Mugabe
2. Evita Bezuidenhout
15. Vilken är Sydafrikas – och därmed Afrikas – sydligaste spets?
1. Cape Point
X. Godahoppsudden
2. Cape Agulhas
16. Sydafrika har tre huvudstäder. Regeringen sitter i Pretoria, parlamentet i Kapstaden – men var håller högsta domstolen hus?
1. Bloemfontein
X. Durban
2. Polokwane
17. Sydafrikas valuta heter rand. Vilket motiv finns på 200-randssedeln?
1. En leopard
X. Taffelberget
2. ANC-ledaren Oliver Tambo (1917-1993)
18. Ett av de största kulturella fenomenen Sydafrika de senaste åren är ”Spud”. Vad är det?
1. En litterär karaktär
X. En hiphopartist från Soweto
2. En såpopera på zulu
19. Precis mitt i Sydafrika ligger Orania. Vad är det?
1. Sydafrikas högsta berg
X. Världens största diamantgruva
2. En stad där endast afrikaanstalande vita får bosätta sig
20. En av landets folkgrupper är xhosa. X:et i börja uttalas med ett klick. Vilken typ av klick?
1. Lateralt, det vill säga med kinden mot tänderna, som när man manar en häst.
X. Dentalt, med tungan mot övre framtänderna
2. Palatalt, med tungan mot främre gommen
21. Vilka var det formella skälet till att de svarta inte hade rösträtt i Sydafrika under apartheidtiden?
1. De var inte medborgare i Sydafrika, utan i självstyrande ”hemländer”.
X. Man var tvungen att äga jord eller fastigheter för att få rösta, något som svarta inte hade rätt till.
2. Svarta hade inte rätt att engagera sig politiskt
22. Sydafrika genomsyras av en filosofi som kallas ”ubuntu”. Hur kan den sammanfattas?
1. Fånga dagen
X. Du finns till genom dina medmänniskor
2. Ge och du ska få.
23. Nelson Mandelas mellannamn är Rolihlahla, som ungefär betyder ”bråkstake”, men han kallas ofta ”Madiba”. Vad är det för namn?
1. Kodnamnet han använde som befälhavare över ANC:s väpnade gren.
X. Hans så kallade ”praise name”. Ett hedersnamn.
2. Ett namn som används av de äldre i hans klan.
24. Seriefiguren Tintin heter Kuifie på afrikaans, hans hund Milou kallas Spokie. Men vad heter Kapten Haddock och Professor Kalkyl?
1. Kaptein Kabeljo och professor Strelitz
X. Kaptein Sardijn och professor Sonneblom
2. Kaptein Hadoek och professor Calculus
____________________________________
Svaren publiceras som ett inlägg bland kommentarerna.
1. Sydafrika styrs idag av en allians med African National Congress (ANC) i spetsen. Vilka två andra organisationer ingår i samarbetet?
1. Sydafrikas Kommunistparti (SACP) och fackorganisationen COSATU
X. Sydafrikas Institut för Rasrelationer (SAIRR) och Demokratiska Alliansen (DA)
2. Inkatha och Pan-Afrikanistiska Kongressen (PAC)
2. Afrikas södra spets började koloniseras 1652 av holländska ostindiska kompaniet (VOC), för att skapa en färskvattensstation för sina fartygsbesättningar. De afrikaanstalande ättlingarna till de vita kolonisatörerna och nybyggarna kallas afrikander eller boer. Vad betyder boer?
1. farmare
X. ljushyad
2. holländare
3. Sydafrikas alldeles egna vindruva heter Pinotage och skapades 1925 genom en korsning av druvorna Pinot Noir och Hermitage. Vad är typiskt för vin gjorda på denna druva?
1. Ljust gult i färgen, frisk och krispig doft, smak av grönt fikon och svarta vinbär.
X. Ofta mörkt rött, rökig doft, smak av mörka bär.
2. Rödbrunt, doft av russin, sött och chokladaktigt i smaken. Sydafrikas motsvarighet till portvin.
4. Vad har J.G. Strijdom, H.F. Verwoerd och B.J. Vorster gemensamt?
1. De tog alla hem poäng till Sydafrika under den legendariska finalen i rugby-VM 1995.
X. De var de tre första vita som valdes in i ANC:s verkställande kommitté (NEC) 1985.
2. De var premiärministrar under apartheidtiden.
5. Sydafrika har 11 officiella språk. Vilka är de tre största, räknat efter modersmål?
1. zulu, xhosa och afrikaans
X. xhosa, engelska, swahili
2. sotho, zulu och engelska
6. En av Sydafrikas nationalrätter är pap. Vad är det för något?
1. Omelett på struts- och hönsägg.
X. Majsmjölsröra – ungefär som polenta, fast vitt.
2. Söt köttfärsgratäng.
7. Koncentrationslägret uppfanns i Sydafrika. Av vem och i samband med vad?
1. Av britterna under anglo-boerska kriget 1899-1902.
X. Av apartheidregimen för att internera svarta frihetskämpar.
2. Av zulukungen Shaka på 1810-talet för att underkuva rivaliserande stammar.
8. Sydafrika kan stoltsera med nio nobelpristagare. Bland dem finns Desmond Tutu (fredspriset 1984), Nadine Gordimer (litteratur 1991), JM Coetzee (litteratur 2003), och Nelson Mandela och F.W. De Klerk (delat fredspris 1993). Vem av nedanstående personer tillhör också pristagarskaran?
1. Läkaren Christiaan Barnard (1922-2001), känd för att han genomförde den första hjärttransplantationen 1967.
X. ANC-ledaren Albert Luthuli (1898 – 1967)
2. Författaren André Brink (född 1935), som skrev romaner om apartheids fasor på afrikaans.
9. Sydafrikas nuvarande president Jacob Gedleyihlekisa Zuma svors in den 9 maj 2009. Vad hette landets förre president?
1. Thabo Mbeki
X. Kgalema Motlante
2. Mangosuthu Buthelezi
10. En av de stora begivenheterna på en safari är att få se de fem djuren som ingår i ”Big Five”. Elefant, lejon, leopard, buffel och… vilket är det femte?
1. Gepard
X. Flodhäst
2. Noshörning
11. Det finns två typer av noshörning i Sydafrika, svart och vit. Hur kan man skilja dem åt på stort avstånd?
1. Den vita äter från marken (gräs), den svarta från buskar (kvistar och blad).
X. Den vita är vit, den svarta är svart
2. Den vita har avsevärt längre horn.
12. Vad kallas Sydafrikas fotbollslandslag?
1. The Indomitable Lions
X. Springboks
2. Bafana Bafana
13. Den 11 februari 1990 gick Nelson Mandela ut I frihet efter 27 år I fångenskap. Från vilket fängelse?
1. Robben Island i Table Bay
X. Victor Versterfängelset utanför Paarl
2. Pollsmoor-fängelset söder om Kapstaden.
14. Nelson Mandela har varit gift tre gånger. Första hustrun var Evelyn Ntoko Mase (1944-1957), den andra Winnie Madikizela-Mandela (1957-1996). Vem är den tredje?
1. Graça Machel
X. Grace Mugabe
2. Evita Bezuidenhout
15. Vilken är Sydafrikas – och därmed Afrikas – sydligaste spets?
1. Cape Point
X. Godahoppsudden
2. Cape Agulhas
16. Sydafrika har tre huvudstäder. Regeringen sitter i Pretoria, parlamentet i Kapstaden – men var håller högsta domstolen hus?
1. Bloemfontein
X. Durban
2. Polokwane
17. Sydafrikas valuta heter rand. Vilket motiv finns på 200-randssedeln?
1. En leopard
X. Taffelberget
2. ANC-ledaren Oliver Tambo (1917-1993)
18. Ett av de största kulturella fenomenen Sydafrika de senaste åren är ”Spud”. Vad är det?
1. En litterär karaktär
X. En hiphopartist från Soweto
2. En såpopera på zulu
19. Precis mitt i Sydafrika ligger Orania. Vad är det?
1. Sydafrikas högsta berg
X. Världens största diamantgruva
2. En stad där endast afrikaanstalande vita får bosätta sig
20. En av landets folkgrupper är xhosa. X:et i börja uttalas med ett klick. Vilken typ av klick?
1. Lateralt, det vill säga med kinden mot tänderna, som när man manar en häst.
X. Dentalt, med tungan mot övre framtänderna
2. Palatalt, med tungan mot främre gommen
21. Vilka var det formella skälet till att de svarta inte hade rösträtt i Sydafrika under apartheidtiden?
1. De var inte medborgare i Sydafrika, utan i självstyrande ”hemländer”.
X. Man var tvungen att äga jord eller fastigheter för att få rösta, något som svarta inte hade rätt till.
2. Svarta hade inte rätt att engagera sig politiskt
22. Sydafrika genomsyras av en filosofi som kallas ”ubuntu”. Hur kan den sammanfattas?
1. Fånga dagen
X. Du finns till genom dina medmänniskor
2. Ge och du ska få.
23. Nelson Mandelas mellannamn är Rolihlahla, som ungefär betyder ”bråkstake”, men han kallas ofta ”Madiba”. Vad är det för namn?
1. Kodnamnet han använde som befälhavare över ANC:s väpnade gren.
X. Hans så kallade ”praise name”. Ett hedersnamn.
2. Ett namn som används av de äldre i hans klan.
24. Seriefiguren Tintin heter Kuifie på afrikaans, hans hund Milou kallas Spokie. Men vad heter Kapten Haddock och Professor Kalkyl?
1. Kaptein Kabeljo och professor Strelitz
X. Kaptein Sardijn och professor Sonneblom
2. Kaptein Hadoek och professor Calculus
Publicerat i Sydsvenskan Söndag den 6 juni 2010
____________________________________
Svaren publiceras som ett inlägg bland kommentarerna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
