Anthea Jeffery
People's War
South African Institute of Race Relations
Jonathan Ball Publishes
634 sidor
Idag sändes mitt inslag om Anthea Jefferys bok "People’s War" i OBS, P1, sändningstider 13.45 och 20.45.
Boken sätter nytt ljus på ANC:s strategier och metoder under kampen mellan 1984-1994. Jeffery har särskilt forskat på den våldsspiral som härjade landet under perioden, och visar att ANC har betydligt större ansvar för denna, än vad gängse historieskrivning och nationella och internationella medier hittills gjort gällande.
Det centrala för ANC var att gripa makten i Sydafrika, och för att kunna göra detta var de tvungna att bearbeta två hinder:
- Apartheidregimen, som bekämpades med upplopp, sanktioner och sabotage.
- Andra svarta politiska organisationer, som bekämpades med lönnmord, krigföring, våldsprovokationer och demoniserande propaganda.
Nedan följer texten till inslaget med påannons:
Under 80- och 90-talet blev African National Congress och förkortningen ANC närmast synonym med kamp för mänskliga rättigheter och folklig resning mot apartheidsystemet.
Men bakom den moraliskt högstående fasaden, fanns en mörk verklighet av hot, demoniseringskampanjer och mord. Det menar människorättsjuristen Anthea Jeffery i sin nya bok ”People’s War”, där hon kartlagt ANC:s strategier och metoder under kampen. En kartläggning som sätter ANC:s roll i den våldsspiral som härjade Sydafrika under 80- och 90-talet i nytt ljus.
Tor Billgren, frilansjournalist i Sydafrika, har läst ”People’s War”.
I slutet av 70-talet var African National Congress en strängt taget bortglömd organisation i Sydafrika, förbjuden sedan 1960. Ledarskapet befann sig i exil och Nelson Mandela och andra veteraner avtjänade livstidsstraff på Robben Island.
Den folkliga kampen mot apartheid hade tagits över av andra organisationer, som Azanian People’s Organisation – och framförallt Inkatha, som leddes – och fortfarande leds – av zuluprinsen Mangosuthu Buthelezi.
Buthelezi var vid den här tiden Sydafrikas störste svarte ledare och reste runt i världen för att skapa opinion mot apartheid – hösten 1974 träffade han t.ex. regeringsföreträdare i Sverige. Hemma i Sydafrika samlades tiotusentals Inkathaanhängare till hans möten och tal, och han förhandlade regelbundet med apartheidregimens ministrar.
Inkatha och ANC kämpade för samma sak – ett demokratiskt Sydafrika – men förespråkade olika metoder. En stor skillnad var att Inkatha var en ickevåldsorganisation, och därför inte stödde ANC:s väpnade kamp. Och denna linje gillades. Enligt en opinionsundersökning 1978 i tre av landets största städer var Buthelezi var dubbelt så populär bland den svarta befolkningen jämfört med Nelson Mandela.
Så hur kunde då det marginaliserade ANC växa så fort under 80-talet, för att i början av 90-talet vara den dominerande politiska rörelsen i landet? Det är en av sakerna människorättsjuristen Anthea Jeffery försöker förklara i sin bok ”People’s War” – och svaret hon ger är föga smickrande: Genom våld, demonisering och mord.
Det krävdes nämligen drastiska metoder för att återta det förlorade initiativet i Sydafrika. ANC:s sovjetiska finansiärer och mentorer uppmanade dem därför att studera FNL-gerillans strategi, som hade bidragit till Nordvietnams seger i Vietnamkriget och fört kommunistpartiet till makten. Så 1978 reste en ANC-delegation till Vietnam för att studera strategin på plats – en strategi som bar namnet Folkets krig.
Det är en typ av krig som inte förs av uniformerade soldater, utan av civila medborgare som används både som kombattanter och vapen. Propaganda och en stark organisation är andra viktiga ingredienser.
Anthea Jeffery argumenterar för att den våldsvåg som gick genom Sydafrika mellan 1984 och 94 var en del av denna Folkets Krig-kampanj och ANC:s genomförande av lärdomarna från Vietnamn. En våldsvåg där svarta hetsades mot svarta, och som krävde över 20000 dödsoffer.
Metoden gick ut på att göra Sydafrika oregerbart. ANC-trogna aktivister tvingade ut kåkstädernas befolkningar på gatorna för att skapa upplopp. Barn hindrades att gå i skolan och vuxna hotades till strejk. För att åstadkomma så stor efterlydnad som möjligt dödades politiska motståndare och kontrarevolutionärer gärna med den ökända necklace-metoden. Offret får ett bensinfyllt bildäck runt halsen, som sen tändes på. De heta ångorna förstör lungorna, elden förtär kroppen och det smältande gummit gör att det blir omöjligt att rädda offret.
På detta sätt shanghajade ANC de redan förtryckta sydafrikanerna och gjorde dem till kanonmat i en revolution, som styrdes på bekvämt avstånd från Zimbabwe, Zambia och andra grannländer. En revolution som bara sekundärt syftade till att befria dem som riskerade livet på gatorna. Det primära syftet med Folkets Krig var att ge ANC makten i landet genom att oskadliggöra politiska rivaler – och då främst svarta organisationer med andra uppfattningar än ANC:s.
Här spelade propagandan en avgörande roll. Jeffery visar hur nationella och internationella medier gång på gång bagatelliserade ANC:s och dess surrogatorganisationers dåd och massakrer, medan Inkathas vedergällningar blåstes upp och fördömdes kraftigt. Så lyckades man alltså med konststycket att utmåla ickevåldsorganisationen Inkatha som galna våldsverkare, medan det uttalat våldsförespråkande ANC, som till och med hade en armé, upphöjdes till det moraliskt trovärdiga fredsalternativet. Än idag är detta den gängse uppfattningen i Sydafrika, såväl i populärlitteratur, som på institutioner som Apartheidmuseet i Johannesburg. Och även på den Mandelautställning som just nu pågår på Malmö Museum.
Jeffery påstår inte att Inkatha var oskyldiga lamm i den våldsspiral mellan svarta som härjade landet. Hon försöker självfallet inte heller skyla över apartheidregimens våldsutlösande förtryck. Men hon visar hur Folkets Krig-strategin la grunden för den ANC-dominans som är ett faktum i Sydafrika sedan 1994. Och hon pekar på våldets och propagandans betydelse för denna framgång. En framgång helt i linje med George Orwells tes om att den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden och att den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna.
People's War
South African Institute of Race Relations
Jonathan Ball Publishes
634 sidor
Idag sändes mitt inslag om Anthea Jefferys bok "People’s War" i OBS, P1, sändningstider 13.45 och 20.45.
Boken sätter nytt ljus på ANC:s strategier och metoder under kampen mellan 1984-1994. Jeffery har särskilt forskat på den våldsspiral som härjade landet under perioden, och visar att ANC har betydligt större ansvar för denna, än vad gängse historieskrivning och nationella och internationella medier hittills gjort gällande.
Det centrala för ANC var att gripa makten i Sydafrika, och för att kunna göra detta var de tvungna att bearbeta två hinder:
- Apartheidregimen, som bekämpades med upplopp, sanktioner och sabotage.
- Andra svarta politiska organisationer, som bekämpades med lönnmord, krigföring, våldsprovokationer och demoniserande propaganda.
Nedan följer texten till inslaget med påannons:
Under 80- och 90-talet blev African National Congress och förkortningen ANC närmast synonym med kamp för mänskliga rättigheter och folklig resning mot apartheidsystemet.
Men bakom den moraliskt högstående fasaden, fanns en mörk verklighet av hot, demoniseringskampanjer och mord. Det menar människorättsjuristen Anthea Jeffery i sin nya bok ”People’s War”, där hon kartlagt ANC:s strategier och metoder under kampen. En kartläggning som sätter ANC:s roll i den våldsspiral som härjade Sydafrika under 80- och 90-talet i nytt ljus.
Tor Billgren, frilansjournalist i Sydafrika, har läst ”People’s War”.
I slutet av 70-talet var African National Congress en strängt taget bortglömd organisation i Sydafrika, förbjuden sedan 1960. Ledarskapet befann sig i exil och Nelson Mandela och andra veteraner avtjänade livstidsstraff på Robben Island.
Den folkliga kampen mot apartheid hade tagits över av andra organisationer, som Azanian People’s Organisation – och framförallt Inkatha, som leddes – och fortfarande leds – av zuluprinsen Mangosuthu Buthelezi.
Buthelezi var vid den här tiden Sydafrikas störste svarte ledare och reste runt i världen för att skapa opinion mot apartheid – hösten 1974 träffade han t.ex. regeringsföreträdare i Sverige. Hemma i Sydafrika samlades tiotusentals Inkathaanhängare till hans möten och tal, och han förhandlade regelbundet med apartheidregimens ministrar.
Inkatha och ANC kämpade för samma sak – ett demokratiskt Sydafrika – men förespråkade olika metoder. En stor skillnad var att Inkatha var en ickevåldsorganisation, och därför inte stödde ANC:s väpnade kamp. Och denna linje gillades. Enligt en opinionsundersökning 1978 i tre av landets största städer var Buthelezi var dubbelt så populär bland den svarta befolkningen jämfört med Nelson Mandela.
Så hur kunde då det marginaliserade ANC växa så fort under 80-talet, för att i början av 90-talet vara den dominerande politiska rörelsen i landet? Det är en av sakerna människorättsjuristen Anthea Jeffery försöker förklara i sin bok ”People’s War” – och svaret hon ger är föga smickrande: Genom våld, demonisering och mord.
Det krävdes nämligen drastiska metoder för att återta det förlorade initiativet i Sydafrika. ANC:s sovjetiska finansiärer och mentorer uppmanade dem därför att studera FNL-gerillans strategi, som hade bidragit till Nordvietnams seger i Vietnamkriget och fört kommunistpartiet till makten. Så 1978 reste en ANC-delegation till Vietnam för att studera strategin på plats – en strategi som bar namnet Folkets krig.
Det är en typ av krig som inte förs av uniformerade soldater, utan av civila medborgare som används både som kombattanter och vapen. Propaganda och en stark organisation är andra viktiga ingredienser.
Anthea Jeffery argumenterar för att den våldsvåg som gick genom Sydafrika mellan 1984 och 94 var en del av denna Folkets Krig-kampanj och ANC:s genomförande av lärdomarna från Vietnamn. En våldsvåg där svarta hetsades mot svarta, och som krävde över 20000 dödsoffer.
Metoden gick ut på att göra Sydafrika oregerbart. ANC-trogna aktivister tvingade ut kåkstädernas befolkningar på gatorna för att skapa upplopp. Barn hindrades att gå i skolan och vuxna hotades till strejk. För att åstadkomma så stor efterlydnad som möjligt dödades politiska motståndare och kontrarevolutionärer gärna med den ökända necklace-metoden. Offret får ett bensinfyllt bildäck runt halsen, som sen tändes på. De heta ångorna förstör lungorna, elden förtär kroppen och det smältande gummit gör att det blir omöjligt att rädda offret.
På detta sätt shanghajade ANC de redan förtryckta sydafrikanerna och gjorde dem till kanonmat i en revolution, som styrdes på bekvämt avstånd från Zimbabwe, Zambia och andra grannländer. En revolution som bara sekundärt syftade till att befria dem som riskerade livet på gatorna. Det primära syftet med Folkets Krig var att ge ANC makten i landet genom att oskadliggöra politiska rivaler – och då främst svarta organisationer med andra uppfattningar än ANC:s.
Här spelade propagandan en avgörande roll. Jeffery visar hur nationella och internationella medier gång på gång bagatelliserade ANC:s och dess surrogatorganisationers dåd och massakrer, medan Inkathas vedergällningar blåstes upp och fördömdes kraftigt. Så lyckades man alltså med konststycket att utmåla ickevåldsorganisationen Inkatha som galna våldsverkare, medan det uttalat våldsförespråkande ANC, som till och med hade en armé, upphöjdes till det moraliskt trovärdiga fredsalternativet. Än idag är detta den gängse uppfattningen i Sydafrika, såväl i populärlitteratur, som på institutioner som Apartheidmuseet i Johannesburg. Och även på den Mandelautställning som just nu pågår på Malmö Museum.
Jeffery påstår inte att Inkatha var oskyldiga lamm i den våldsspiral mellan svarta som härjade landet. Hon försöker självfallet inte heller skyla över apartheidregimens våldsutlösande förtryck. Men hon visar hur Folkets Krig-strategin la grunden för den ANC-dominans som är ett faktum i Sydafrika sedan 1994. Och hon pekar på våldets och propagandans betydelse för denna framgång. En framgång helt i linje med George Orwells tes om att den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden och att den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna.
