Få afrikanska länder får så mycket uppmärksamhet som Zimbabwe och berättelsen om landet tycks vara enkel och självklar. En galen president. En rättfärdig opposition. Ett lidande folk. Tor Billgren arbetar sig igenom lagren av propaganda, desinformation, mörker och hopp för att försöka förstå diktaturens oförutsägbara logik..– Renovering?, sa Doktorn och spände blicken i mig över glasögonen. Nej du, det pågår ingen renovering där…
Vi satt vid hans middagsbord, Doktorn, jag och tre yngre män, låt oss kalla dem Entreprenören, Aktivisten och Studenten. Det var strömavbrott, så middagen var upplyst av levande ljus. Jag hade nyss berättat om mitt besök på Nationalgalleriet nere i stan, som jag hade antagit var under renovering eller omhängning eftersom fönsterrutorna var igentejpade med tidningspapper. Jag hade inte brytt mig så mycket mer om saken just då utan hållit till godo med konsten på övervåningen, där det mest anmärkningsvärda var att de flesta verken var till salu.
Bulawayo National Gallery.Inne i köket stökade Aktivisten och Studenten med varmrätten och navigerade vant med pannlamor. Runt om i huset låg tändstickor och ficklampor på strategiska platser.
– Strömmen brukar komma igång vid nio, sa Entreprenören och sneglade på sitt armbandsur.
Detta var mitt andra besök i Bulawayo – huvudstad i provinsen Matabeleland och Zimbabwes andra största stad med 1,5 miljoner invånare. Jag hade hört att den skulle vara nergången och luggsliten; den är traditionellt fäste för såväl oppositionen, som den etniska minoriteten ndebele och därför styvmoderligt behandlad av regeringen i Harare. Men av detta märktes inget. Allt kändes helt och rent, inte en krossad ruta, inga synliga kåkstäder som är så vanligt i Sydafrika. På baksidan av gatuskyltarna längs vägarna fanns ofta bokstäverna MDC klottrade, Movement for Democratic Change som sedan september 2008 ingår i maktdelningsregeringen tillsammans med
Robert Mugabes Zanu-PF. Och på trottoarerna såldes den oppositionella tidningen Newsday helt öppet.
Jag uttryckte min förvåning över detta vid bordet. Ingen misär? Mugabekritiska tidningar? Var finns förtrycket? Jag som inte ens vågat svara ”Journalist” på immigrationsformulärets fråga om yrke, utan dragit till med ”Writer”. Sällskapet skrattade.
Klockan passerade nio och halv tio. Elektriciteten uteblev, men historierna började bubbla upp. Entreprenören berättade om en gång när han kommit hem efter en tid i London. Hur han hade gripits på flygplatsen, fått sina dokument förstörda och hållits fängslad i veckor, anklagad för att vara brittisk agent. Polisen slog sönder hans vänsterarm. Aktivisten berättade om hur han på nyårsdagen suttit i en bar nere på stan med några vänner. Hur polisen stormat in och gripit hela sällskapet och hållit dem inspärrade hela natten – utan förklaring. Och när de väl skulle släppas hittade konstaplarna inte nycklarna till handbojorna. Studenten vittnade om hur han och hans kurskamrater kollektivt hade lämnat universitetet i Bulawayo för att istället slutföra studierna i ett grannland, eftersom staten hotat krångla med examensbevisen från landets upproriska andrastad… Och Doktorn berättade om Nationalgalleriet, som alltså inte renoverades.
– Utställningen på nedervåningen är bevismaterial, sa han. Det är därför fönstren är täckta.
Det var den 26 mars förra året som konstnären
Owen Maseko öppnade en utställning där. Dagen efter greps han och utställningen plomberades. Anledningen var att den handlade om
Gukurahundi, den militära operation som Robert Mugabe beordrade i norra delarna av Matabeleland 1983 för att försvaga det rivaliserande partiet ZAPU och undertrycka ndebeleminoriteten. Dödandet skedde oftast i form av offentliga massavrättningar, men också genom att hela familjer stängdes in i hyddor och brändes inne. Den vanligaste siffran på det totala antalet mördade är 20000. Owen Maseko anklagas för att ha ”uppmanat till våld” med sin utställning, och ”underminerat Mr Mugabes namn”. Fallet är just nu på väg upp i Högsta Domstolen.
I gliporna har man chans att se brottstycken av utställningen. Verken går i blodrött...Så här kan det alltså se ut under den polerade och leende ytan. Folkmord. Censur. Tortyr. Godtyckliga gripanden. Terror. Därmed borde berättelsen om Zimbabwe vara enkel, eller hur? Men tyvärr, den Zimbabwiska löken består av åtminstone ett lager till. Och det är ett besvärligt lager, som det brukar vara enklast att bortse från.
Låt oss ta den världsberömda jordreformen som exempel. I väst har vi fått lära oss att landets jordbruk ligger i ruiner och att de våldsamma landinvasionerna på 00-talet är orsaken till landets ekonomiska kollaps. Vi har fått läsa om hur Zanu-PF-gangsters och så kallade krigsveteraner lade beslag på de vita storjordbrukarnas mark, bara för att plundra gårdarna på metall och annat säljbart krafs. Farmare och arbetare mördades och drevs på flykt. Och visst, så gick det till. Men inte i tillnärmelsevis sådan utsträckning att det kan anses vara representativt för reformen. Detta visar
Ian Scoones och hans medarbetare i boken ”Zimbabwe’s Land Reform: Myths and Realities”, som kom i slutet av förra året. Han är professor i utvecklingsstudier vid universitetet i Sussex, och har under tio år studerat reformens verkningar på plats bland de nya jordbrukarna. Studien visar bland annat att minst två tredjedelar av dem är ”vanliga människor”, d.v.s. utan Zanu-PF-anknytning. Och att hälften av dem nu är framgångsrika. Författarna förnekar inte att metoderna för att få land ofta var rättsvidriga och våldsamma. Men det gör inte att man kan bortse från fakta om hur det ser ut idag. Den gängse bilden av Zimbabwes jordbruk stämmer helt enkelt inte, och det gör ont att erkänna. Det hade ju varit mycket enklare om allt låg i spillror.
En av alla gator uppkallade efter presidenten. Just denna ligger i Harare.Men homofobin då? Jag berättade vidare om mina våndor med immigrationsformuläret. T.ex. att jag hade kryssat i ”Singel” på frågan om civilstånd, eftersom partnerskap inte erkänns i landet.
– Jag funderade till och med på att gömma vigselringen när jag passerade gränsen, utbrast jag, och citerade Mugabes berömda ord om homosexuella: ”Värre än grisar och hundar”.
– Jo, men det uttalandet fick omvänd effekt, sa Doktorn. På 80- och 90-talet fanns det ett löst och rätt hemligt nätverk av homosexuella i landet. Men när Mugabe sa så där ville vi visa att han hade fel. Massor av homosexuella – särskilt svarta – kom ut. Det blev en renässans. Jag säger inte att det blev accepterat och det är ju fortfarande olagligt. Men många tog steget. Det är nog det viktigaste som har hänt gayrörelsen i landet…
Vi gick ut på farstutrappen och tog luft innan desserten, en spritindränkt fruktkaka som Doktorn sparat sedan jul. Entreprenören och Aktivisten småpratade. Studenten kollade sina meddelanden. Jag funderade på den oförutsägbara logik som formar livet i en diktatur och hur det polariserade samtalsklimatet om Zimbabwe grumlar blicken. Det är en polarisering som förutsätter att diktatorn är galen och oppositionen rättfärdig. Men för guds skull, västmedier skriver ju inte ens om att MDC i själva verket är TVÅ partier och att den mindre fraktionen var
nära en ny splittring i början av året. Det är tveksamt om de är redo att axla regeringsmanteln – men det råder inga som helst tvivel om att de kommer att få västvärldens okritiska och lojala stöd vid nästa val.
Det var svalt för att vara mitt i sommaren. Jag tänkte på de tre exilzimbabwierna som jobbar på mitt favoritfik i Kapstaden. De kommer alltid fram och diskuterar när jag har Zimbabwerelaterad litteratur framme och en av dem har flera gånger påpekat att han kommer att återvända snart, snart. Han vill hjälpa till att bygga upp landet igen, han vill bidra. Hur svarar man…?
Inne i köket började tekannan tjuta. Doktorn meddelade att kakan var uppskuren. Strömmen kom inte tillbaka.
Jag har intervjuat professor Ian Scoones för radioprogrammet OBS räkning. Sänds snart i en radio nära dig.
Jag har även en intervju med Owen Maseko på gång. Den som är intresserad av att publicera denna kan maila mig.
