I min favoritbokhandel i Kapstaden har det på sistone börjat dyka upp pamfletter med vinjetten ”New Frank Talk”. En anspelning på den pseudonym som Steve Biko använde i sina texter om de svartas situation i Sydafrika. Trots att han bara blev 30 år gammal – han torterades till döds av polisen 1977 – hann han som ”Frank Talk” lägga grunden till den sydafrikanska Black Consciousness-rörelsen.
Inspirerad av Frantz Fanon betonade han att det inte räcker att avskaffa kolonialism och rasistiskt styre. Sekler av förtryck har satt djupa spår i de svartas självsyn, och för att bli fria i ordets sanna bemärkelse måste denna renas från koloniala normer och strukturer. Han menade att varje folkgrupp har unika erfarenheter av förtrycket och följaktligen måste föra sin egen kamp. Det var därför han avfärdade ANC, som drog sina kamplinjer utifrån klass – inte ras. Det var därför han betackade sig för engagemanget från de radikala vita som slöt upp på de svartas sida i antiapartheidkampen. Han efterlyste naturligtvis inte likgiltighet, men ville att de skulle förstå att de också var förtryckta och således borde fokusera på sin egen kamp, istället för att med sedvanlig kolonialistisk arrogans försöka leda de svarta på barrikaderna.
När ANC blev den dominerande rörelsen i Sydafrika och internationellt sköts Bikos tänkande åt sidan. Det var en alltför komplicerad analys som lätt kunde missförstås som svart rasism. Världen lät sig istället röras till tårar av Nelson Mandelas storsinta försoningsprinciper – som utan tvivel utgjorde de den minst dåliga vägen för Sydafrika i mitten av 90-talet. Men det är också dessa principers otillräckligheter som gör att Biko nu dammas av. Försoning tvättar inte bort 350 år av självförakt.
Inspirerad av Frantz Fanon betonade han att det inte räcker att avskaffa kolonialism och rasistiskt styre. Sekler av förtryck har satt djupa spår i de svartas självsyn, och för att bli fria i ordets sanna bemärkelse måste denna renas från koloniala normer och strukturer. Han menade att varje folkgrupp har unika erfarenheter av förtrycket och följaktligen måste föra sin egen kamp. Det var därför han avfärdade ANC, som drog sina kamplinjer utifrån klass – inte ras. Det var därför han betackade sig för engagemanget från de radikala vita som slöt upp på de svartas sida i antiapartheidkampen. Han efterlyste naturligtvis inte likgiltighet, men ville att de skulle förstå att de också var förtryckta och således borde fokusera på sin egen kamp, istället för att med sedvanlig kolonialistisk arrogans försöka leda de svarta på barrikaderna.
När ANC blev den dominerande rörelsen i Sydafrika och internationellt sköts Bikos tänkande åt sidan. Det var en alltför komplicerad analys som lätt kunde missförstås som svart rasism. Världen lät sig istället röras till tårar av Nelson Mandelas storsinta försoningsprinciper – som utan tvivel utgjorde de den minst dåliga vägen för Sydafrika i mitten av 90-talet. Men det är också dessa principers otillräckligheter som gör att Biko nu dammas av. Försoning tvättar inte bort 350 år av självförakt.
Publicerad i Arena, nr 2 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar