Tisdagen den 12 april kommer tusentals, kanske tiotusentals medborgare i Swaziland att gå ut på gatorna för att kräva demokratiska reformer. Landets envåldshärskare, kung Mswati III, har tillsammans med sin handplockade regering kört landet fullständigt i diket. Mänskliga rättigheter kränks kontinuerligt och polisen använder övervåld och tortyr. (Här ligger Amnesty Internationals senaste rapport om landet.)
Proteströrelsen består av fackföreningar och studentrörelser, och organiseras bland annat kring ett forum på Facebook – The 12 April Swazi uprising. Den 18 mars hölls en "fördemonstration", som enligt Afrol-News samlade 10.000 människor.
Maxwell Dlamini är ordförande för Swaziland National Union of Students (SNUS), och en av ledarna för proteströrelsen. Jag fick en pratstund med honom över en mycket raspig telefonledning i fredags eftermiddag.
– Vi har bestämt oss för att demonstrera för att vi inte tror att vi under det nuvarande styret har någon framtid i det här landet. Vi kräver en demokratisk regering som tillåter oss att välja vem vi vill, säga vad vi vill och påverka utvecklingen i vårt land.
– Så vi vädjar till det internationella samfundet att visa solidaritet mot Swazilands folk. Vi uppmanar alla som älskar demokrati och mänskliga rättigheter att på något sätt agera så att Swaziland kan bli en demokrati, och att landets befolkning kan återfå sin värdighet.
Premiärministern stämplade i torsdags demonstrationerna som olagliga. Hur reagerar du på det?
– Vi är förstås vana vid sådant. De senaste 37 åren har fredliga protester skingrats av polisen och till och med armén. Detta är något som vi helt enkelt måste bekämpa.
Premiärministern motiverade förbudet med att demonstrationen saknar tillstånd. Har ni försökt att få tillstånd på något sätt?
– Reglerna för att hålla demonstrationer är väldigt invecklade. Om man försöker följa dem kommer man att finna att det tar två eller till och med tre månader att få tillstånd. Men vi anser att vi har rätt att organisera oss. Vi kommer inte att be om tillåtelse för att få utöva vår konstitutionella rätt att demonstrera. Vi tar inte premiärministerns ord seriöst.
Ni kommer alltså att ignorera förbudet?
– Det har vi redan gjort. Han stämplade även marschen den 18 mars som illegal, men vi fortsatte och brydde oss inte om hur han kände inför det. När allt kommer omkring siktar vi ju på att få honom att avgå efter den 12 april.
Swaziland ligger insprängt i Sydafrikas nordöstra hörn på gränsen till Mocambique och är regionens minsta land.
Har du eller någon annan ledare blivit uppvaktade av myndigheterna för att blåsa av demonstrationen?
– Visst, de har uppmanat oss att stoppa eller skjuta upp den. Men vi svarar att vi inte kan kompromissa eller förhandla mer. Vi har sökt förhandling och överenskommelse länge, men nu har vi kommit fram till punkten att vi säger vi att det är nog.
Vilka är de mest akuta problemen i Swaziland just nu? Varför är förändring nödvändig?
– Vi har massor av sociala och ekonomiska åkommor, och väldigt höga nivåer när det gäller hiv/aids, fattigdom och arbetslöshet. Allt detta är ett resultat av det politiska systemet, som exkluderar majoriteten av folket från att delta i beslutsprocessen. Vi måste korrigera de politiska motsägelserna i landet, så att vi kan ta det ur den ekonomiska krisen, som den nuvarande regeringen har försatt oss i.
– Det nuvarande styret tillåter massiv korruption och uppmuntrar girighet och själviskhet. Många vanliga människor känner sig tvingade att lämna landet, medan ministrar och parlamentsledamöter smusslar undan allmänna medel till sig själva och sina vänner.
Men det måste väl finnas folk som stödjer kungen också?
– De som gagnas av korruptionen stödjer naturligtvis kungen. Men majoriteten vill ha förändring, vi fick en indikation om det i marschen den 18 mars.
Vilka är de viktigaste lärdomarna från den marschen?
– Att folket är arga. Den organiserades på kort varsel, men drog ändå tusentals demonstranter. Vi lyckades visa att det inte bara är en minoritet som vill ha förändring. Det kom folk både från landet och de exklusiva förorterna. De vill inte längre leva i ett samhälle som förnekar dem fundamentala rättigheter som medborgare.
Känner du själv också av repressionen?
– Ja, absolut. Vi som är studentledare underkänns systematiskt i våra studier. Många har tvingats i exil, t.ex min företrädare. Demokratiaktivister tvingas ut ur universitetssystemet.
Är det inte riskabelt att planera regimkritiska demonstrationer i ett helt öppet forum på Internet?
– Jo, naturligtvis. Men det är enda alternativet. Vi får inte hålla offentliga möten, så enda sättet att organisera oss är via de sociala nätverken. Men just nu är det svårt att komma in på Facebook, särskilt på platser där det finns mycket unga människor, som universitet och skolor.
Blockeras internet av staten?
– Ja, antagligen. Jag kommer ut på nätet just nu bara för att jag är nära Sydafrika och använder mitt sydafrikanska abonnemang. Jag tror regimen försöker splittra oss före marschen. Den enda internetbolaget i landet ägs av premiärministern och kungen. Så de kan förstås använda det hur de vill, vilket just nu innebär att slå till mot oss som organiserar upproret.
Öppenheten innebär väl också att Facebook-forumet är infiltrerat?
– Javisst, det finns ett stort mått av infiltration, det ser man ju på vissa av kommentarerna. Men som sagt, det finns inga andra sätt. Som du ser använder många i gruppen anonyma signaturer för att försöka skydda sig.
– Men vi förbereder oss inte bara på Facebook. Vi gör markarbete också och försöker uppmuntra de unga i på landet, i townshipen och förorterna om att de ska delta den 12 april.
Många har råkat illa ut för att de sysslat med regimkritiska aktiviteter. Jag tänker t.ex. på Sipho Jele, som greps under en första maj-manifestation förra året för att han bar en PUDEMO-t-shirt [People’s United Democratic Movement]. Dagen efter gripandet hittades han död i sin cell, i vad som många tror var ett fabricerat självmord.
– Javisst, det är en del av verkligheten här i landet. Flera aktivister och demokratikämpar har dött i polisens händer. Folk trakasseras varje dag, blir slagna, torteras för sina politiska åsikter.
Så hur ser du på den personlig risken som du tar genom att vara ett av upprorets ansikten utåt?
– Jag är ledare för studentorganisationen, så det är väl snarare den jag är ansikte för. Men någon måste komma fram. Hur länge ska vi gömma oss? Gömmer vi oss signalerar vi att vi inte tror att Swaziland behöver förändring.
Vilket stöd räknar ni med från grannländer?
– Ha ha, vi har sedan länge förlorat förtroendet för grannländerna. De delar säng med regimen som förtrycker folket. Vi tror snarare på stöd från fackföreningar och enskilda individer som älskar rättvisa, fred och demokrati – att de ska göra något för oss på tisdag. Kanske demonstrera utanför Swazilands ambassader i olika länder.
Ja, Sydafrikas och Swazilands politiska elit har nära och intima band. Såväl familjen Mandela som Zulukungen är ingifta i kungahuset, och president Jacob Zuma har en fästmö som är swaziprinsessa. Hur tror du detta kan påverka Sydafrikas hållning till era krav och eventuellt våld från kungens sida?
– Sydafrika har inte gjort ett dugg för att förbättra situationen i landet. De har snarare en stor skuld för att det är som det är, eftersom de från första början har vetat om att saker och ting inte står rätt till. Men på grund av de här banden du nämner och även vissa affärsintressen kan de inte uppmana regeringen att agera. Det är tråkigt att Sydafrikas regering – och särskilt ANC – inte bryr sig. Det var vanliga människor i Swaziland som hjälpte dem under apartheidtiden, men det har de glömt nu, och lierar sig istället med människorna som gör sig skyldiga till diskriminerande politik mot sitt eget folk.
– Vi förväntar oss inte att de ska hjälpa oss. Och när allt kommer omkring är det ju vårt land det handlar om. Vi, den unga befolkningen i Swaziland, måste försöka lösa situationen själva.
Så du känner dig optimistisk inför demonstrationen?
– Ja, jag ser fram mot tisdag! Vi förstår naturligtvis att dagen kan komma och gå utan att regimen lämnar makten. Men vi, den unga generationen, är fast beslutna kasta [det nuvarande politiska systemet] Tinkhundla på historiens soptipp under vår livstid. Det kanske inte blir på tisdag, det kanske inte blir om tio år. Men vi är hängivna! Swaziland kommer inte att vara sig likt efter den 12 april.
___________________________________
Fotnot
Imorgon måndag berättar jag mer om situationen i Swaziland i OBS i P1.
Proteströrelsen består av fackföreningar och studentrörelser, och organiseras bland annat kring ett forum på Facebook – The 12 April Swazi uprising. Den 18 mars hölls en "fördemonstration", som enligt Afrol-News samlade 10.000 människor.
Maxwell Dlamini är ordförande för Swaziland National Union of Students (SNUS), och en av ledarna för proteströrelsen. Jag fick en pratstund med honom över en mycket raspig telefonledning i fredags eftermiddag.
– Vi har bestämt oss för att demonstrera för att vi inte tror att vi under det nuvarande styret har någon framtid i det här landet. Vi kräver en demokratisk regering som tillåter oss att välja vem vi vill, säga vad vi vill och påverka utvecklingen i vårt land.– Så vi vädjar till det internationella samfundet att visa solidaritet mot Swazilands folk. Vi uppmanar alla som älskar demokrati och mänskliga rättigheter att på något sätt agera så att Swaziland kan bli en demokrati, och att landets befolkning kan återfå sin värdighet.
Premiärministern stämplade i torsdags demonstrationerna som olagliga. Hur reagerar du på det?
– Vi är förstås vana vid sådant. De senaste 37 åren har fredliga protester skingrats av polisen och till och med armén. Detta är något som vi helt enkelt måste bekämpa.
Premiärministern motiverade förbudet med att demonstrationen saknar tillstånd. Har ni försökt att få tillstånd på något sätt?
– Reglerna för att hålla demonstrationer är väldigt invecklade. Om man försöker följa dem kommer man att finna att det tar två eller till och med tre månader att få tillstånd. Men vi anser att vi har rätt att organisera oss. Vi kommer inte att be om tillåtelse för att få utöva vår konstitutionella rätt att demonstrera. Vi tar inte premiärministerns ord seriöst.
Ni kommer alltså att ignorera förbudet?
– Det har vi redan gjort. Han stämplade även marschen den 18 mars som illegal, men vi fortsatte och brydde oss inte om hur han kände inför det. När allt kommer omkring siktar vi ju på att få honom att avgå efter den 12 april.
Swaziland ligger insprängt i Sydafrikas nordöstra hörn på gränsen till Mocambique och är regionens minsta land.
Har du eller någon annan ledare blivit uppvaktade av myndigheterna för att blåsa av demonstrationen?
– Visst, de har uppmanat oss att stoppa eller skjuta upp den. Men vi svarar att vi inte kan kompromissa eller förhandla mer. Vi har sökt förhandling och överenskommelse länge, men nu har vi kommit fram till punkten att vi säger vi att det är nog.
Vilka är de mest akuta problemen i Swaziland just nu? Varför är förändring nödvändig?
– Vi har massor av sociala och ekonomiska åkommor, och väldigt höga nivåer när det gäller hiv/aids, fattigdom och arbetslöshet. Allt detta är ett resultat av det politiska systemet, som exkluderar majoriteten av folket från att delta i beslutsprocessen. Vi måste korrigera de politiska motsägelserna i landet, så att vi kan ta det ur den ekonomiska krisen, som den nuvarande regeringen har försatt oss i.
– Det nuvarande styret tillåter massiv korruption och uppmuntrar girighet och själviskhet. Många vanliga människor känner sig tvingade att lämna landet, medan ministrar och parlamentsledamöter smusslar undan allmänna medel till sig själva och sina vänner.
Men det måste väl finnas folk som stödjer kungen också?
– De som gagnas av korruptionen stödjer naturligtvis kungen. Men majoriteten vill ha förändring, vi fick en indikation om det i marschen den 18 mars.
Vilka är de viktigaste lärdomarna från den marschen?
– Att folket är arga. Den organiserades på kort varsel, men drog ändå tusentals demonstranter. Vi lyckades visa att det inte bara är en minoritet som vill ha förändring. Det kom folk både från landet och de exklusiva förorterna. De vill inte längre leva i ett samhälle som förnekar dem fundamentala rättigheter som medborgare.
Känner du själv också av repressionen?
– Ja, absolut. Vi som är studentledare underkänns systematiskt i våra studier. Många har tvingats i exil, t.ex min företrädare. Demokratiaktivister tvingas ut ur universitetssystemet.
Är det inte riskabelt att planera regimkritiska demonstrationer i ett helt öppet forum på Internet?
– Jo, naturligtvis. Men det är enda alternativet. Vi får inte hålla offentliga möten, så enda sättet att organisera oss är via de sociala nätverken. Men just nu är det svårt att komma in på Facebook, särskilt på platser där det finns mycket unga människor, som universitet och skolor.
Blockeras internet av staten?
– Ja, antagligen. Jag kommer ut på nätet just nu bara för att jag är nära Sydafrika och använder mitt sydafrikanska abonnemang. Jag tror regimen försöker splittra oss före marschen. Den enda internetbolaget i landet ägs av premiärministern och kungen. Så de kan förstås använda det hur de vill, vilket just nu innebär att slå till mot oss som organiserar upproret.
Öppenheten innebär väl också att Facebook-forumet är infiltrerat?
– Javisst, det finns ett stort mått av infiltration, det ser man ju på vissa av kommentarerna. Men som sagt, det finns inga andra sätt. Som du ser använder många i gruppen anonyma signaturer för att försöka skydda sig.
– Men vi förbereder oss inte bara på Facebook. Vi gör markarbete också och försöker uppmuntra de unga i på landet, i townshipen och förorterna om att de ska delta den 12 april.
Många har råkat illa ut för att de sysslat med regimkritiska aktiviteter. Jag tänker t.ex. på Sipho Jele, som greps under en första maj-manifestation förra året för att han bar en PUDEMO-t-shirt [People’s United Democratic Movement]. Dagen efter gripandet hittades han död i sin cell, i vad som många tror var ett fabricerat självmord.
– Javisst, det är en del av verkligheten här i landet. Flera aktivister och demokratikämpar har dött i polisens händer. Folk trakasseras varje dag, blir slagna, torteras för sina politiska åsikter.
Så hur ser du på den personlig risken som du tar genom att vara ett av upprorets ansikten utåt?
– Jag är ledare för studentorganisationen, så det är väl snarare den jag är ansikte för. Men någon måste komma fram. Hur länge ska vi gömma oss? Gömmer vi oss signalerar vi att vi inte tror att Swaziland behöver förändring.
Vilket stöd räknar ni med från grannländer?
– Ha ha, vi har sedan länge förlorat förtroendet för grannländerna. De delar säng med regimen som förtrycker folket. Vi tror snarare på stöd från fackföreningar och enskilda individer som älskar rättvisa, fred och demokrati – att de ska göra något för oss på tisdag. Kanske demonstrera utanför Swazilands ambassader i olika länder.
Ja, Sydafrikas och Swazilands politiska elit har nära och intima band. Såväl familjen Mandela som Zulukungen är ingifta i kungahuset, och president Jacob Zuma har en fästmö som är swaziprinsessa. Hur tror du detta kan påverka Sydafrikas hållning till era krav och eventuellt våld från kungens sida?
– Sydafrika har inte gjort ett dugg för att förbättra situationen i landet. De har snarare en stor skuld för att det är som det är, eftersom de från första början har vetat om att saker och ting inte står rätt till. Men på grund av de här banden du nämner och även vissa affärsintressen kan de inte uppmana regeringen att agera. Det är tråkigt att Sydafrikas regering – och särskilt ANC – inte bryr sig. Det var vanliga människor i Swaziland som hjälpte dem under apartheidtiden, men det har de glömt nu, och lierar sig istället med människorna som gör sig skyldiga till diskriminerande politik mot sitt eget folk.
– Vi förväntar oss inte att de ska hjälpa oss. Och när allt kommer omkring är det ju vårt land det handlar om. Vi, den unga befolkningen i Swaziland, måste försöka lösa situationen själva.
Så du känner dig optimistisk inför demonstrationen?
– Ja, jag ser fram mot tisdag! Vi förstår naturligtvis att dagen kan komma och gå utan att regimen lämnar makten. Men vi, den unga generationen, är fast beslutna kasta [det nuvarande politiska systemet] Tinkhundla på historiens soptipp under vår livstid. Det kanske inte blir på tisdag, det kanske inte blir om tio år. Men vi är hängivna! Swaziland kommer inte att vara sig likt efter den 12 april.
___________________________________
Fotnot
Imorgon måndag berättar jag mer om situationen i Swaziland i OBS i P1.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar