Zimbabwes landreform under vetenskaplig lupp

av TOR BILLGREN

Få saker har det rått sådan mediekonsensus kring det senaste decenniet som jordreformen i Zimbabwe. Vi har hört om ockupationer av gårdar, mördade och misshandlade lantarbetare och farmare, hundratusentals drivna på flykt. Vi har fått veta att landets jordbruk ligger i spillror.

Men i slutet av 2010 kom boken ”Zimbabwe’s Land Reform: Myths and realities”, som utmanar flera föreställningar om reformen – och visar att landet faktiskt HAR ett fungerande jordbruk idag. Jag ringde upp en av författarna, Ian Scoones, som är professor i utvecklingsfrågor vid universitetet i Sussex.

– Det fanns bra och dåliga saker med Zimbabwes jordreform, säger Ian Scoones som har ägnat 10 år åt studien. Medias bild av den har varit väldigt ensidig och inte balanserats av fakta. Vi har tittat efter vad som har hänt i verkligheten när folk fick land. Och vad vi hittade var överraskande.

Men först lite bakgrund. Det var i slutet av 1880-talet som imperiebyggaren Cecil John Rhodes med rent och skärt rackarspel lyckades lura till sig det som idag är Zimbabwe av ndebelekungen Lobengula. Landet fick namnet Rhodesia och blev senare brittisk koloni, och senare självständigt. Den svarta majoriteten marginaliserades.

Cecil John Rhodes blev bara 48 år men hann ändå lägga grunden till mycket av nittonhundratalets elände i södra Afrika.

1979 föll det vita, rasistiska minoritetsstyret och vid valet 1980 vann Robert Mugabes Zanu-parti. Landet tog namnet Zimbabwe. Då ägde 6000 vita storfarmare 42 % av landets yta. Det fanns 7 miljoner svarta i landet, ofta egendomslösa. Så landfrågan hamnade högt på dagordningen, åtminstone i retoriken.

– Jordrefomen fanns alltid på agendan sedan självständigheten, säger Ian Scoones. Den kom och gick beroende på den politiska situationen. Men den försvann inte. När landinvasionerna började år 2000 var de ostoppbara.

Individuellt jordägande och ägande över huvudtaget är centralt för välstånd och utveckling. Utan egendom kan man inte ta lån eller göra investeringar, och det är detta som är det stora problemet för miljontals svarta i före detta kolonier. De står och stampar på ruta ett, eftersom deras rätt till egendom var begränsad under kolonial- och apartheidtiden.

Huruvida invasionerna i Zimbabwe var orkestrerade av regeringen eller spontana, folkliga massaktioner är fortfarande omtvistat. Invasionerna skedde på olika sätt på olika farmer, berättar Ian Scoones. Ibland fanns så kallade krigsveteraner med i bilden, ibland inte. Klart är i alla fall, att när invasionerna väl ägde rum, stöddes de av regeringen, som inte heller lade några strån i kors när det urartade i mord och fördrivningar. Ett hundratal människor miste livet, 300.000 lantarbetare förlorade sina jobb.

Ian Scoones och hans medarbetare förnekar naturligtvis inget av detta – men de är ändå nyfikna på hur det har gått för de nya jordbrukarna. Helt enkelt: Funkade reformen? Det vill säga att stycka upp enorma egendomar i mindre, och satsa ett flertal småjordbruk istället för ett fåtal stora? Och vilka är de nya jordägarna?

Sammanlagt i landet har 150.000 hushåll (en miljon människor) gagnats av reformen, men Ian Scoones och hans medarbetare har koncentrerat sig på provinsen Masvingo i sydost. Där är mer än 3/4 av de nya jordbrukarna så kallade vanliga människor, d.v.s. utan politisk eller statlig anknytning. Det är människor från närliggande områden eller städer som blev arbetslösa under den ekonomiska kollapsen, eller före detta lantarbetare. De visar också att hälften av de nya bönderna i deras urvalsgrupp är framgångsrika.

Allt är sannerligen inte frid och fröjd inom det Zimbabwiska jordbruket, men bilden av det domineras av krigsveteraner och Mugabes gangsters, och att det ligger i spillror, stämmer inte heller.

Vilka är då lärdomarna man kan dra av jordreformen i Zimbabwe. Ian Scoones lyfter fram två punkter:

– Nyckeln är att ta i tag i jordfördelningsfrågan i tid. Att lägga lock på och låtsas att den ska försvinna, funkar inte. Våldet i Zimbabwe hade inte behövt äga rum.

Den andra lärdomen är att receptet för en framgångsrik jordbrukssektor inte måste vara gigantiska storjordbruk, utan att småägande, som i Zimbabwe av idag, också kan vara en framgångsrik modell.

– Ett jordbruk baserat på småägande kan vara väldigt framgångsrikt. Även helt utan stöd. Bönderna i Zimbabwe har inte fått bistånd utifrån och staten har varit pank. Men de har lyckats ändå. De har fått igång produktion, börjat sälja till marknaden och investera.

De nya bönderna har varken fått bistånd utifrån, eller bidrag från staten, men har ändå lyckats få ekonomi i sin verksamhet. Sen tillägger Ian Scoones att för mycket statlig inblandning inte heller är bra, och jämför med Sydafrika, där jordreformerna är mycket tungfotade.

– Den sydafrikanska jordreformen präglas av byråkrati som löper amok. Projektiseringen av reformen garanterar misslyckande.

Problemet i Sydafrika är att regeringen, konsulter, biståndsorgan och frivilligorganisationer – alla med sina olika agendor samverkar på ett sätt som gör de nya jordbruken omöjliga att driva. Ian Scoones understryker att processen måste komma underifrån, och att man måste ta tillvara på människors entreprenörsanda och energi.

– För att en jordreform ska bli effektiv, behöver man människors energi, planering och visioner från botten och upp. Men det måste kombineras med statligt stöd. I Zimbabwe saknas det, och i Sydafrika är det överväldigande. Så den balansen måste bli rätt.


Fotnot
Intervjun är gjord våren 2011. Tid har förflutit och saker kan ha förändrats.

Blicken fäst i det förflutna. Tre böcker om Mandela.

av TOR BILLGREN

Publicerad i Sydsvenskan den 1 oktober 2012

Kanske det är logiskt att det kommer tre böcker om Nelson Mandela på svenska 2012. ANC fyller hundra och Mandela kommer ofrånkomligen snart att lämna jordelivet, han fyllde 94 i somras. Den brittiske journalisten David James Smiths bok ”Den unge Mandela” är den senaste i raden. Han tecknar Mandelas liv från födseln, den 18 juli 1918 fram till transporten ut till Robben Island i juni 1964, och försöker ofta utmana vedertagna sanningar och åberopa alternativa källor.

Boken fick mycket uppmärksamhet när den kom ut i Sydafrika för två år sedan och luslästes av recensenterna i jakt på nedsvärtningsförsök. Men glorian sitter någorlunda intakt. Det som är mest obekvämt är förmodligen Mandelas problematiska förhållande till sin familj – trots att detta aldrig varit någon hemlighet. Ett liv tillägnat underjordisk kamp och 27 år i fängelse sätter självfallet sina spår. Särskilt inflammerat har förhållandet till den första familjen varit; hustrun Evelyn, som Mandela var gift med 1944–1957, och deras fyra barn. Smith visar att orsakerna till skilsmässan inte var så enkla och svartvita som de beskrivs i Mandelas självbiografi.

Det historiskt mest intressanta avsnittet är det som handlar om ANC:s radikalisering på 1950- och 1960-talet. Smith lägger stort fokus vid det mycket ambivalenta förhållandet till kommunistpartiet. Många ANC-medlemmar var kritiska till hur de i många fall vita kommunisterna dominerade och ledde rörelsen, och ville inte vara beroende av Sovjetunionen. Spänningarna slutade med en splittring i och med bildandet av Pan Africanist Congress (PAC) 1959. Och det var främst PAC som vann de afrikanska staternas förtroende under 1960-talet.

Boken blir stundom tung av Smiths sätt att vältra sig i småsaker, men det finns också en poäng med dessa ändlösa jämförelser av motstridiga källor och citat. Författaren visar tydligt hur lätt det är att förvränga historien. Boken slutar med ett vänskapligt gräl mellan Mandela och hans kamrat Ahmed Kathrada, om huruvida de hade hand- eller fotbojor på sig under transporten från Pretoria till Kapstaden och Robben Island. Eller både och. Det är en liten, till synes obetydlig detalj, men den demonstrerar hur förrädiskt minnet kan vara och hur viktigt det är med källkritik, särskilt när det gäller stora personer och händelser, som eftervärlden bygger nationalistiska myter och monument kring.

Vincent Dahlbäcks bok ”Middagar med Mandela”, som kom i februari, försöker också nyansera bilden av Mandela. Han utgår från sina egna möten med ”Madiba” under sin tid som Sveriges Radios korrespondent i Sydafrika 1994–1999, samt 2003–2007. Det är därmed en betydligt äldre Mandela vi möter. Bokens styrka är Dahlbäcks ögonvittnesskildringar och journalistiska iakttagelser. Svagheten är att detaljer och historiska skeenden ofta hanteras på ett ungefärligt och lite väl kåserande sätt. (Utförligare recension av Dahlbäcks bok här.)

Då är Sten Rylanders bok ”Nelson Mandela” mer seriös och användbar. Författaren inledde sin karriär i södra Afrika i slutet av 1970-talet, som Sidachef och sedan som ambassadör i flera länder. Han har enorma kunskaper och har träffat och umgåtts med många av nyckelpersonerna i det moderna Sydafrikas historia. Denna position gör dock att han ibland är lite för insyltad i skeendena för att kännas helt balanserad. Det märks till exempel i de lojalt ANC-trogna skildringarna av det lågintensiva inbördeskriget mellan ANC och Inkatha på 1980- och 1990-talet, och de dramatiska händelserna fram till valet i april 1994.

Tre böcker om Nelson Mandela i år alltså – men ingen om Sydafrika och ANC av idag. Sten Rylander sammanfattar visserligen dagsläget på ett bra sätt på några sidor i slutet av sin bok, men den komplexitet som präglar den sociala och politiska situationen i landet kräver mer. ANC står dessutom inför en av sina största prövningar någonsin nu i år: partikonventet i Mangaung (Bloemfontein) i mitten av december. Förra konventet 2007 ledde indirekt till att Thabo Mbeki fick lämna presidentposten under förödmjukande former, och att utbrytarpartiet Cope bildades. Inget tyder på att det kommer att bli mindre dramatiskt i år. Maktkampen har förts öppnare än någonsin och partiet skakas av fraktionsstrider och dolkhugg, samtidigt som oppositionen växer sig starkare och missnöjet bland de fattigaste ökar. Det som bubblade upp till ytan i Marikana den i mitten augusti – då 45 gruvarbetare dödades under en vild strejk, de flesta av polisen – är bara ett litet symptom på något betydligt allvarligare.

Det är trist, men kanske typiskt, att svenska bokutgivare i detta kritiska läge inte har några ambitioner att ge läsarna verktyg för att förstå och hantera det som händer i Sydafrika just nu, utan nostalgiskt fäster sina blickar i horisonten, mot den ärorika, men tyvärr idag tämligen irrelevanta dåtiden.

Svarthet. Vithet.

av TOR BILLGREN

Ruben Östlunds film Play, Makode Lindes tårtperformance, Stina Wirséns film Lilla Hjärtat och alla små brokiga, gårdagens Tintindebacle. De senaste dagarna och månaderna har det bråkats åtskilligt om svarthet/vithet, kolonialism och rasism på kultursidor och i debattsoffor. Jag använder ordet "bråka", för jag tycker inte att det har varit mycket till konstruktiv debatt eller diskussion. Och det är synd. Det finns i Sverige en föreställning om att "vi" skulle vara immuna mot rasism och att frågorna därför inte behöver luftas. Olof Palme, Raoul Wallenberg och Dag Hammarskjöld förmodas liksom ha vaccinerat oss kollektivt. Men det är stor skillnad på att skriva "Alla är lika mycket värda" på ett papper, och att i praktik, politik och vardag verka utifrån detta.

Ett annat problem är att fenomenet rasism ofta beskrivs som en motsättning mellan vita på ena sidan och alla andra hudfärger på den andra. Det är att förenkla problemet oerhört, och att bortse från t.ex. japansk och kinesisk kolonialism - för att inte tala om den arabiska slavhandeln.

Det är varken fult eller rasistiskt att synliggöra och prata om hudfärg. Det är nödvändigt. Så jag tar och samlar lite texter.

Några egna:

Om "omvänd rasism" (6 mars 2012)

"Som svart måste man komma ut som civiliserad för att accepteras" (7 juni 2011)

Renässansen för Steve Biko och Black Consciousness (22 nov 2011)

Kolonialismen och förnedringen (9 september 2011)

Några tankar om Ruben Östlunds Play (6 december 2011)

Kort kommentar om debatten kring Stina Wirséns film (21 september 2012)

Fördjupning:

Frantz Fanon: Svart hud, vita masker och Jordens fördömda
Standardverk om kolonialismens inverkan på den koloniserade människan.

Ylva Habel: Whiteness Swedish style (PDF)
Om den svenska motviljan/oförmågan att hantera frågor som berör hudfärg, samt behovet av critical whiteness studies i Sverige.

Steve Biko: I write what I like
Textsamling av en av Sydafrikas mest respekterade frihetsteoretiker och aktivister. En otroligt skicklig och inspirerande skribent.

Andile Mngxitama (red): New Frank Talk (critical essays on the black condition)
Pamflettserie som när jag var i Sydafrika senast (januari 2012) hade kommit ut i ett tiotal nummer. Mngxitama (uttalas mng *lateralt klick* táma) är Bikos främste apostel i dagens Sydafrika och skriver kolumner i stora tidningar som Mail & Guardian. Han twittrar som @mngxitama. Det är särskilt inte ofta jag håller med honom, men eftersom jag är intresserad av frågorna han driver, försöker jag läsa allt han skriver. Ett av de stora problemen är att han har en tendens att lyfta upp Bikos texter med biblisk vördnad, istället för att försöka överföra tänkandet till dagens förhållanden. Han anklagar ofta folk för att exploatera Biko för egna syften (vilket är väldigt sant), men ramlar tyvärr ofta ner i samma grop själv. Men skit samma. Hans texter har ökat min förståelse för Sydafrika av idag.

New Frank Talk, urval:

- Black colonialists - the root of the trouble with Africa

- The people vs. Philip: How the ANC sold us for a cup (om fotbolls-VM)

- Sex & racism: Psycho sexual racism and the myth of the black libido

Kan beställas från newfranktalk1@gmail.com

Skandalerna staplas i Sydafrika - och ANC kommer undan

av TOR BILLGREN

Svenska Dagbladet beställde en op-ed om Sydafrika och ANC. Publicerades den 9 september och kan läsas här.

Intervju med Marlene van Niekerk

av TOR BILLGREN

 – Det hade varit omöjligt för mig att skriva en bok som inte är politisk, sa Marlene van Niekerk från scenen i det fullsatta stadsbiblioteket i Malmö i torsdags. 

– Om jag så hade skrivit om bakbenen på en gräshoppa, hade det smugit sig in något om maktförhållandena mellan benen. Sydafrikanska författare är dömda av historien att skriva politiskt. Men även av samtiden och de problem som finns i landet idag. 

Hon var inbjuden för att tala om sin bok ”Agaat”, som sedan den först publicerades – 2004 på afrikaans och på engelska 2006 – har vandrat ett segertåg genom världen. Den kom på svenska i mitten av mars och recensenterna har stämt upp i en unison hyllningskör som saknar motstycke. ”Det var längesedan jag plöjde sjuhundra sidor med en sådan iver”, skrev Oline Stig här i Sydsvenskan. Det är ”en överflödande rik roman”, betonade Ann Lingebrandt i Helsingborgs Dagblad, ”en berättelse som gör ont”. 

Och ont måste den göra, historien om Sydafrika. I ”Agaat” bearbetar Marlene van Niekerk apartheidtiden genom två individer, den vita farmarhustrun Milla och en svart flicka ur tjänarstaben, som hon adopterar och ger namnet Agaat. När Milla får ett eget barn degraderas Agaat till barnflicka, och när husmodern på 90-talet drabbas av nervsjukdomen ALS, får hon rollen som sköterska. Efter Millas död blir Agaat den som tar över gården. Författaren gör hon allt hon kan för att komplicera bilden och rubba invanda och emotionella föreställningar om ont och gott. Kvinnornas relationer pendlar mellan hat och kärlek, maktförhållandena förskjuts på oväntade sätt. 

– Det är alltid ambivalent att tala om en gammal bok när en ny kämpar för att födas, säger Marlene van Niekerk när vi träffas före biblioteksevenemanget. Men det är också uppmuntrande. När man har skrivit en bok som blir så framgångsrik som ”Agaat”, så sätter man sin standard högt. Man tvekar alltid och det tar tid att skriva nytt. Det var 10 år mellan ”Agaat” och boken före också.  

Är det till och med ett hinder att ha en så enorm framgång som ”Agaat” i bagaget när man arbetar med en ny bok?
– Inte ett hinder precis. Men man kämpar för att hålla nivån. Nästa bok kommer dock att bli lite mer avslappnad till formen. ”Agaat” är byggd som en kyrka, men nästa kommer kanske bara att bli ett nomadtält.  

Finns det något mer du kan avslöja om den kommande boken? 

 – Den kommer att ställa ytterligare frågor om det västerländska projektet. I ”Agaat” såg vi kolonialismen allegoriseras och nu kommer jag att arbeta närmare med frågan om vad det egentligen innebar att missionärer kom till Afrika och trodde att de i kölvattnet av hästen och geväret skulle kunna uträtta något. Och om de nu hade valet att inte komma dit: Varför gjorde de det ändå? Vilka drivkrafter låg bakom, förutom imperialism och girighet? Handlade det om att de när de väl hade förmågan att bygga båtar som kunde segla till andra sidan jorden, helt enkelt inte kunde låta bli att göra det? Vad tror du? Handlar det om den mänskliga naturen? 

 Ingen aning. Men man skriver väl en roman för att ta reda på det antar jag?  

– Precis, jag skriver för att jag inte har svaren. Jag vill veta vad det är för något, det där mänskliga djuret som gjorde allt detta mot andra mänskliga djur som inte hade hästar eller gevär. 

 – Vi har lärt oss att människan är skapelsens krona – en varelse med en längtan efter en gud och att den guden kan sanktionera våra handlingar. Att vi har det moraliska valet att förstöra jorden eller låta bli. Men när jag betraktar vad som händer och har hänt i historien, kan jag inte se att den där moraliska tyngden väger något. Jag tycker mig snarare se instinkter. 

Publicerad i Sydsvenskan den 5 maj 2012

Gunnar Ardelius: Friheten förde oss hit

av TOR BILLGREN

”Friheten förde oss hit” kretsar kring ett av de största svenska u-landsprojekten någonsin: gruvbolaget Lamco, som bröt järnmalm i norra Liberia mellan 1963 och 1988. Jag läser boken samtidigt som senaste numret av Filter (nr 25), som domineras av sydsvenskanmedarbetaren Henrik Brandão Jönssons långa reportage om Svenska Kyrkans tallplanteringsfiasko i norra Moçambique. Berättelserna går in i varandra flera gånger: svenskar som kommer till afrikanska länder och startar storstilade projekt – säkert med ärliga och filantropiska intentioner, men utan informera sig tillräckligt om de kulturella, hierarkiska, ekonomiska, etniska och historiska realiteterna på plats. Allt antas lösa sig med hjälp av pengar och Det Heliga Svenska Förtroendekapitalet. Potentialen för haveri är förstås stor.

Det är värt att notera att händelserna Ardelius beskriver utspelar sig 1966 och Filterreportaget för bara några år sedan. Attityderna och självgodheten består.

I boken får vi följa Lamcos personalchef Hektors första stapplande steg i Liberia tillsammans med sin förfinade och pillerknaprande hustru Margret, samt tonårssonen Mårten, förläst marxist och salongsrevolutionär. De flyttar in i huset som väntar på dem i ett av de många villaområden som bolaget låtit bygga till sina (europeiska) anställda – komplett med möblemang och (afrikanska) tjänare. Mårten blir snabbt vän med den jämnårige Ormpojken, vars jobb är att se till att herrskapet kan solbada utan att besväras av krälande ohyra.

Svenskarna ser sig förstås inte som kolonisatörer, och det är just denna förskönade självbild som Ardelius vill ifrågasätta med sin bok. Visst, det skedde inga makabra svinerier som i Belgiska Kongo, men likafullt: Liberia exploaterades på naturtillgångar och arbetskraft. För att spetsa till det hela låter Ardelius boken utspela sig under den vilda strejk som slogs ner av militären 1966. TV-bilderna av en strejkledare fjättrad på en veranda stämde dåligt överens med svenskarnas illusioner om den rekorderliga och kamratliga malmbrytningen i Västafrika.

Den övergripande frågan är hur man ska förhålla sig till våld och oetiska förfaranden som begås av myndigheterna i de utvecklingsländer man samarbetar med. Det verkar finnas en föreställning, att om övergreppen begås av de lokala makthavarna, så har man alibi och grönt ljus för att se bort. Det är för övrigt detta som är kärnan i Henrik Brandão Jönssons Moçambiquereportage, och det borde även vara kärnan i debatten kring Lundin Petroleum.

Gunnar Ardelius använder ögats blinda fläck som allegori, måhända en smula sliten sådan, för dessa moraliska skyglappar. Överlag är han dock en skicklig språkkonstnär. Han skriver lakoniskt och läckert torrt, men ibland släpper han kontakten med sakligheten och låter texten flyta ut i poesi. Det är ofta gripande vackert, som när Hektor ser ett långt malmtåg passera, och i ett anfall av hemlängtan tycker sig höra ”jublet på Råsunda en råkall oktoberkväll” i dess dån. Denna melankoli ligger som en grundton i boken, och utgör tillsammans med de prövningar som den koloniserande människan utsätts för genom sin orepeterade roll som herrefolk, till att familjens vistelse på sin Platz an der Sonne blir ganska kortvarig. Om de lär sig något under resans gång? Absolut – men typiskt nog bara om sig själva.

Publicerad i Sydsvenskan den 5 april 2012

Utförlig bok om vapenaffären

av TOR BILLGREN

 The Devil in the Detail
av Paul Holden och Hennie van Vuuren

Hur kunde det egentligen bli så här? Att Sydafrika skaffade flygplan, fartyg och helikoptrar som de inte behövde och som de inte hade råd med – inte att köpa, och i en del fall inte heller att använda eller ens underhålla...

Det ekonomiska läget för Sydafrika var mycket dåligt i slutet av 90-talet. Tillväxten hade bara varit bråkdel av den förväntade, 1999 hade arbetslösheten stigit till 36%. Skolsystemet var underdimensionerat och undermåligt, bristen på bostäder, el, vatten och sanitet var överväldigande. Det var i det läget Sydafrika beslutade att lägga 29,9 miljarder rand på vapen. Lite mindre räknat i kronor. En vanvettsaffär, för att låna ett uttryck från Astrid Lindgren.

29,9 miljarder ja… Det var beloppet som presenterades för den sydafrikanska allmänheten. Den faktiska kostnaden inklusive allt stannade enligt författarna på 71 miljarder – mer än dubbelt så mycket. ”The Devil in The Detail” är en nästan 500 sidor tjock och mycket detaljerad genomgång om hur affären kunde komma till stånd trots alla starka motargument. Det snabba svaret är: För att enskilda individer i Sydafrikas politiska och ekonomiska elit ville berika sig på affären.

Men naturligtvis fanns det även hederliga argument för att köpa vapen. Thabo Mbeki, som var vicepresident, argumenterade utifrån sin vision om den afrikanska renässansen. Folkmordet i Rwanda låg i färskt minne, och Mbeki ville att Sydafrika skulle ha den militära kapaciteten att rycka ut på kontinenten när det behövdes, istället för att be FN, USA eller NATO om hjälp. Den huvudsakliga motorn bakom affären var dock korruption, slår författarna fast. Det fanns tillräckligt många nyckelspelare med makt som var beredda att tumma på regler och moral för att det hela skulle gå igenom.

Författarna spårar den andra som ledde fram till affären bak till 70- och 80-talet, då både ANC och apartheidstaten genomgick en radikal militarisering. Den sydafrikanska militariseringen tilltog 1979, när försvarsministern PW Botha blev premiärminister. Han satsade inte bara mer pengar på försvaret – utan drog också in sitt nätverk av generaler och försvarsindustriaktörer i maktens innersta kretsar. Korruptionen och frodades, inte minst för att hitta vägar runt det vapenembargo som FN beordrat mot landet.

På andra sidan, inom ANC och dess väpnade gren MK, som befann sig på baser runt om i södra Afrika, skedde en motsvarande utveckling. Den isolerade situationen på gerillalägren var perfekt för MK-ledare som ville berika sig genom till exempel smuggling. Det var också en perfekt grogrund för paranoia och vapenskrammel. Apartheidregimen gjorde allt för att infiltrera ANC:s baser, och jakten på dessa spioner var förstås hård. Det ledde till förföljelsekampanjer i lägren – tortyr och summariska avrättningar. Många oskyldiga drabbades. Det utkristalliserades ett antidemokratiskt skikt inom delar av ANC:s ledarskap.

1990 förkunnade så nye sydafrikanske presidenten FW De Klerk att apartheidsystemet skulle avvecklas. Det styrande Nationalpartiet satte sig vid förhandlingsbordet med ANC för att göra upp om landets framtid. När de militanta elementen inom ANC mötte sina motsvarigheter från apartheidregeringen sa det klick. De hade önskat livet ur varandra bara något år tidigare – men nu när de skulle samarbeta, visade det sig att de hade mycket gemensamt: De ville köpa dyra vapen. De föraktade civila lösningar. Och viktigast: båda sidorna hade plockat korruptionens frukter under konfliktåren – och tänkte fortsätta med det

I slutet av 90-talet fattades beslutet om vapenaffären och upphandlingsprocessen inleddes. Vapentillverkare runt om i världen skickade in sina offerter – en av dem var SAAB, som samarbetade med British Aerospace (BAe), för att sälja bland annat JAS. Och det är i den här urvalsprocessen – när de olika erbjudandena vägdes mot varandra som mutorna kom in i bilden. Författarna till boken visar gång på gång hur det INTE var det alternativ som bäst passade Sydafrikas behov till minst kostnad, som fick kontraktet. Upphandlingsprocessen skräddarsyddes och manipulerades för att tillfredsställa mutkolvarnas intressen. Även efterspelen har präglats av skandaler. Som turerna kring affärsmannen Schabir Shaik. Han är en av få som faktiskt har fällts rättsligt i samband med affären. 2007 dömdes han till 15 års fängelse för sitt korrupta förhållande till Jacob Zuma – men efter två år frigavs villkorligt av ”medicinska” skäl. Den typen av frigivningar ges bara till fångar som befinner sig i slutfasen av en dödlig sjukdom. Nu har det gått två år har gått sedan Schabir Shaik släpptes – och han lever än. Och Zuma själv lyckades vrida sig av den rättsliga kroken på en teknikalitet bara några veckor innan han valdes till president 2009.

2010 inträffade ett annat bakslag. Den mutmisstänkta flygplanstillverkaren BAe förlikades med brittiska och amerikanska myndigheter, som därmed lade ner sina utredningar mot företaget. Det gällde dels den sydafrikanska affären, dels en affär med Saudiarabien. BAe erkände några mindre förseelser och betalade sammanlagt 3,35 miljarder kronor i böter för slippa rättegångar, där deras affärsmetoder och korruptionskanaler ofrånkomligen skulle blottläggas. Det ger en indikation om vad den typen av kanaler är värda.

Efter uppgörelserna med BAe 2010 såg det mörkt ut för de som söker rättvisa och sanning kring vapenaffären. Men det senaste året har det börjat hända saker igen. I somras erkände JAS-tillverkaren SAAB att det förekommit hemliga transaktioner på tiotals miljoner i samband med affären. SAAB skyller visserligen allt på samarbetspartnern BAe, men erkännandet är ändå ett genombrott. Och i höstas annonserade president Jacob Zuma att han tillsatt en kommission som ska utreda vapenaffären i sin helhet. Tänk om denna kommission kommer att kunna arbeta ifred, utan påtryckningar eller politiska sabotage. Tänk om utredningarna leder till rättegångar där sanningen en gång för alla kommer i dagen. Det skulle inte bara betyda mycket för förtroendet för Sydafrika som rättsstat. Det skulle också dra ner byxorna på stora delar av den internationella vapenindustrin.

Sänt i OBS i P1 den 21 mars 2012

"Omvänd rasism"

av TOR BILLGREN

Ibland stöter man fortfarande på begreppet ”omvänd rasism”, senast i ett intervjucitat i Sydsvenskans C-del igår, där det användes för att beteckna våld och negativa attityder riktade mot ”svennar” i Rosengård. Det är ett bisarrt begrepp. För det första förutsätter det att vitheten är normen, utifrån vilken resten av världen definieras. För det andra antyder det att rasismen skulle vara en exklusivt vit uppfinning. Därmed begränsas möjligheterna att beskriva och förstå mekanismerna bakom illdåd som förföljelserna och lynchningarna av svarta afrikaner i revolutionens Libyen. Eller plundringarna av somaliers butiker i sydafrikanska kåkstäder. Eller den arabiska slavhandeln.

Etiketten ”omvänd” implicerar att det skulle finnas något frapperande med att även ”den andre” kan hysa fördomar. Men det finns ingen som helst anledning att vara förvånad: Rasismen är en primitiv form av inskränkthet som finns överallt, i alla folkgrupper. Åt helvete med den, var den än uppträder.

Publicerad i Sydsvenskan den 5 mars 2012

Presentation av Marlene Van Niekerks författarskap

av TOR BILLGREN

Den 10 mars utkommer den sydafrikanska afrikaansspråkiga författaren Marlene Van Niekerks roman ”Agaat” på svenska. Hon är professor vid institutionen för afrikaans och nederländska vid universitetet i Stellenbosch, och har skrivit noveller, drama och poesi – men det är de två romanerna som har gjort henne till en litterär superstjärna i Sydafrika. Romandebuten kom med ”Triomf” 1994, och tio år senare publicerades ”Agaat”.

För något år sedan slog det sydafrikanska bandet Die Antwoord igenom i Sverige. Egentligen är det ett konstprojekt, som kanske hyllar, kanske parodierar – något som kallas zef. Det är afrikaans och betyder smuts, och betecknar den livsstil och de kulturuttryck som stereotypt förknippas med den vita, afrikaanstalande underklassen. Missbruk av billiga droger, tonårsgraviditeter, arbetslöshet och låg utbildningsnivå – men också en stark skepsis mot etablissemanget och staten.

Det är ingen slump att den amerikanske regissören Harmony Korine gjorde en kortfilm med bandet förra året ("Umshini Wam", länk). Hans filmer rör sig ofta i motsvarande amerikansk kontext. Det är inte heller någon slump att Die Antwoords senaste video är med regisserad av fotografen Roger Ballen, som länge utforskat zef-begreppet i sin fotokonst (hemsida).


Die Antwoord: "I Fink U Freeky", regi: NINJA & Roger Ballen

Marlene Van Niekerk började också där i sin första roman ”Triomf” från 1994. Triomf är namnet den förort till Johannesburg där den utspelar sig. Vi får följa familjen Benade året innan det omvälvande första demokratiska valet 1994, och precis som många andra vita sydafrikaner tror de att det ska bli krig och kaos. De hamstrar konserver och bensin, för att kunna fly norrut i sin lilla Volkswagen när helvetet bryter lös.

Familjen består av tre åldriga syskon – två bröder och en syster – och deras inavlade son, Lambert. En stor baby i 40-årsåldern som får okontrollerade raseriutbrott som ofta slutar med att han våldtar sin mor. Det låter inte klokt, jag vet. Men det finns också mycket hjärta och värme i boken. Här är ett utdrag ur filmatiseringen av romanen som kom 2008. Lambert och hans mor leker med såpbubblor och betraktar varandra genom de sladdriga tvålhinnorna.


Ur "Triomf" (2008), regi Michael Raeburn.

Man kan se familjen Benade som en allegori över det boerska folket och dess historia. Våldet, som alltid var en förutsättning för att upprätthålla överhögheten. Incesten, som en symbol för deras slutenhet, och för apartheidlagarna som förbjöd sex och äktenskap över rasgränserna.

Sen är det alltså inte heller så enkelt att familjen är ond. Det finns saker i syskonens förflutna som – inte ursäktar deras beteende – men kastar ljus över det, på ett mycket gripande sätt.

I Marlene Van Niekerks andra roman ”Agaat”, som kom på afrikaans 2004, fortsätter hon utforskandet av sitt folk – denna gången i andra änden av spektret: här står en förmögen farmarfamilj i centrum. Men innan vi går in på den boken, några ord om just boerna – afrikanderna, den vita, afrikaanstalande stammen på Afrikas sydspets.

De har namn som Van Der Merwe, Botha, Van Wyk, Steyn, Du Plessis och Malan. De präglas av en sträng och kärv kristendom, machoideal, nationalism och en djupt rotad känsla av att vara förföljda och hotade.

Deras förfäder anlände till Kapkolonin på 16- och 1700-talet från Nederländerna, Tyskland och Frankrike, ofta för att försörja sig som jordbrukare – det nederländska ordet boer betyder också just farmare. När det brittiska imperiet tog över kolonin i början av 1800-talet drog många boer åt nordost, inåt landet, där de grundade flera republiker (bl.a. Transvaal och Oranjefristaten). De ville rå om sig själva och värna sitt språk, sin kultur, sin religion. 1838 blev de till och med en del av denna religion, när en liten styrka boerkrigare vann en stor seger mot en zuluarmé. Detta betraktades som ett förbund med Herren – boerna hade upphöjts till Guds utvalda folk, och den 16 december, som var dagen för slaget, blev en helig dag.

Under andra hälften av 1800-talet hittades guld i boerrepublikerna och britterna ville plötsligt ha en del av kakan. 1899 utlöstes Anglo-Boerska kriget ("The Second Boer War") – ett av de värsta blodbaden i landets historia. 1902 tvingades republikerna kapitulera efter vidriga krigsbrott från britternas sida, och de förlorade sin självständighet. Det var denna frihetskamp som långt senare fick Nelson Mandela att kalla boerna ”Sydafrikas första frihetskämpar”.

Nederlaget skapade en stark nationalism och revanschhunger – precis som hos tyskarna efter Versaillesfreden 1919. 1933 triumferade den tyska nationalismen. 1948 den boerska. Deras Nationalparti vann valet och apartheidsystemet infördes. Sydafrika frystes ut av FN och stora delar av världen. Självbilden att vara hotad uppfylldes igen. På 80-talet exploderade kåkstäderna i våld och eld, 1990 kastade president FW De Klerk in handduken. 1994 hölls det första demokratiska valet.

”Triomf” utspelar sig alltså före det här valet i en fattig familj på väg mot undergången – Marlene Van Niekers andra bok ”Agaat” alldeles efter valet, som alltså inte blev någon undergång.

Bokens berättarjag heter Milla. För att som ung kvinna få ta över en av sin mors gårdar måste hon gifta sig, och hon tar första bästa – han är visserligen vacker, men egentligen en odugling – och våldsam, visar det sig. Men hon måste ju ha någon. Och en arvinge. Hon har dock svårt att bli gravid och tar ett av de färgade barnen ur tjänarstaben till sig, en liten flicka med förtvinad hand, misshandlad och våldtagen av andra arbetare på gården. Hon får rollen som Millas dotter och namnet Agaat. När Milla väl blir gravid och föder sin son, blir Agaat degraderad till barnflicka. Från tjänare till dotter tillbaka till tjänsteflicka. Privilegierad, javisst – men långt ifrån jämlik.

Allt detta får vi veta i återblickar till 60-talet. Bokens nu är 1996 och Milla ligger för döden. Hon lider av nervsjukdomen ALS och är stum och lam. Enda kommunikationsvägen är ögonen, och Agaat är nu hennes sköterska. Bokens centrala tema är relationen mellan de två kvinnorna. Hur deras beroende av varandra och maktförhållandet förskjuts genom åren. Hatet och kärleken. Milla försöker över hundratals sidor kommunicera att hon vill se kartorna över sina ägor. Förstår Agaat inte hennes blickar? Eller vill hon bara jävlas? Hämnas?

Millas beroende av Agaat understryks av de mycket ingående beskrivningarna av den omständliga omvårdnaden. Ibland är intimiteten klinisk och kall – ibland finns det spår av ömhet. Varje beröring rymmer hela deras gemensamma historia. Här är ett avsnitt där Agaat knackar ut slemmet ur Millas lungor. Förlamningen gör att hon inte kan hosta.

Hon jobbar snabbt. Det kommer inte ett ljud från henne. Hon håller andan tillsammans med mig. Hon sätter i gång med auskultationen.
Hon kupar sin lilla hand nere vid de tunna revbensspjällen. Hon knackar på den med sin andra hand. Uppåt, uppåt, uppåt kommer knackningarna, till skulderbladet och sedan nedifrån och upp igen. Efter var tredje omgång darrar hon med den starka handen på revbenen. Hon är bestämd. Det är inte enbart njutbart det hon håller på med. Jag känner att något lossnar i min bottensats. Det känns som gamla fasta bitar av mig. Det här är det kritiska skedet. Nu ska hon sluta och försöka få mig att hosta med hjälp av heimlichmanövern. Och sedan ska hon suga ut resultatet ur mig med pumpen.
Jag känner mig svimfärdig. Gräs och stenar glider fram under mig som om jag närmade mig en landningsbana, ena foten saknar sandal. Min tunga har fastnat i gommen.
Agaat andas ut. Då så, säger hon. Hon lirkar ut handduken och gör så att jag försiktigt rullar tillbaka. Det går bra, ounooi. Nu sätter vi dig upp ordentligt så att jag kan hjälpa dig att hosta.
Jag känner att hon betraktar mitt ansikte.
Se på mig, ounooi, så att jag kan se vad som händer.
Jag försöker öppna munnen. Jag vill säga: en del, du är en del av mig, hur ska jag kunna lämna dig? Landningsbanan närmar sig hur ska jag kunna landa? Behovet att hosta vaknar till liv i mig, fast svagt, ett oangeläget behov, en fantomhostning, som en amputerad hand som man i ett obevakat ögonblick tror sig kunna lyfta något med.
Jag känner ett tryck där fram mot tänderna, på båda sidor om käkarna känner jag ett tryck, under öronen, munnen öppnas åt mig, en platt pinne sticks in mellan framtänderna för att skilja dem åt, jag känner fingrar mot tungan, de drar trådar ur mig, jag känner suget från pumpen, hör ljudet av mina vätskor, sedan en fuktig svamp som torkar rent, mina kinder, under min tunga, mellan mina läppar och mitt tandkött, och sedan en svamp till, sval, fuktig mot tungan, och en stark arm som lyfter mitt huvud och en röst som säger:
Nu kan du andas, slemmet är borta, var beredd på svälja, du är törstig.
Små fingerspetsar mellan mina läppar som en pip, de klämmer ut dropparna åt mig. En, två, tre långt bak på tungan.
Jag kan inte svälja, jag kan inte.

(sidan 206f, översättning Niclas Hval)

Van Niekerk skriver lyriskt och detaljerat, stundom långrandigt – men så kommer de där oerhörda scenerna som hon är så bra på. Katastrofer. Uppträden. Sex. Det är närgånget, grymt och poetiskt och ofta så påfrestande att läsa att man måste lägga en kudde över texten. Det finns en förlossningsscen är så explicit att man kvider.

Och så fort Millas man Jak är med vet man att allt kan urarta i fiasko eller våld. Hans rasism och klantighet i kombination med det ständiga behovet att hävda sig är en tickande bomb. Ständigt måste han visa sig starkare – mot hustrun, mot arbetarna.

Här kommer vi till en viktig underström i Marlene Van Niekerks böcker. Nämligen att de vita också levde i ofrihet under apartheidtiden. Detta var något som underströks av grundaren av 70-talets så tongivande Black Consciousness-rörelse, Steve Biko. Han avsåg förmodligen främst det bokstavliga förtryck som det innebär att leva i en polisstat. Men det fanns också ett psykologiskt självförtryck bland de vita i Sydafrika. De var fångna i sin rädsla och i sin egen självförhärligande mytologi om överlägsenheten – att upprätthålla denna var en nationalistisk plikt. Och man är inte fri om man tvingas bete sig som något man inte är.

Ursprungligen sänt som radioinslag i Biblioteket i P1
den 5 mars 2012

____________________________
Anmärkning om ordval
Det råder olika uppfattningar om vad man bör kalla "den vita, afrikaanstalande stammen på Afrikas sydspets". På engelska används ordet "afrikaner", one afrikaner - two afrikaners. Om man överför detta direkt till svenska blir det en afrikaner - två afrikaner, vilket orsakar begreppsförvirring. En mer användbar försvenskning är en afrikaaner - två afrikaaner, där "aa" uttalas med öppet a. Man kan även lägga till ett "d": en afrikand - två afrikander. Jag föredrar dock av tydlighetsskäl ordet "boer". Det används dessutom vedertaget i uttryck som "boer-republik" och "anglo-boerska kriget".

Mer läsning
Artikel om "Triomf", publicerad i Axess (#7, 2009)
Tillägg om "Triomf", om ett sanslöst uppträde.
Artikel om Steve Biko, sänd i OBS i P1 den 22 november 2011

Bokrecension: ”Middagar med Mandela” av Vincent Dahlbäck

av TOR BILLGREN



Inslag sänt i Kulturnytt den 22 februari 2011

Vincent Dahlbäck var Sveriges Radios korrespondent i Sydafrika i två perioder, först under den nya demokratins första stapplande steg 1994-99, sedan 2003-2007. Många minns säkert hans radiokrönikor som ofta kretsade kring hunden Mollys äventyr på kontinenten. Han har tidigare utkommit med två böcker om sina erfarenheter från Afrika, och nu är han aktuell med en tredje, där han sammanfattar landets 90- och 00 tal genom sina möten med Nelson Mandela. ”Middagar med Mandela”.

Det finns en föreställning om att ANC förhindrade inbördeskrig i Sydafrika. Och visst, det är sant – om man bara räknar vita människoliv, och helt väljer att se mellan fingrarna på det lågintensiva inbördeskrig som de facto rasade mellan ANC och andra befrielserörelser – främst Inkatha på 80- och 90-talet. Vincent Dahlbäck beskriver det bra i sin bok:

Omvärlden var koncentrerad på den konflikt den kunde förstå: Vit mot svart. Svart mot svart bortsåg man ifrån som ett undantag. Som en flisa i maskineriet (…) (i).

”Middagar med Mandela” är en kåserande minnesskrift upphängd kring Dahlbäcks egna möten med den store mannen. Och visst blir det ytterligare ett idolporträtt, men Dahlbäck anstränger sig också för att gräva fram negativa sidor hos Mandela. Som hans fåfänga, hans hjärtliga umgänge med diktatorer och ofta dåliga omdöme med ministertillsättningar. Bokens styrka är dessa försök att nyansera bilden av ANC, kampen och Mandela. Svagheten är att detaljer och skeenden runt omkring ibland hanteras på ett ungefärligt och anekdotiskt sätt (ii). Dahlbäck understryker visserligen i slutet att han inte gör anspråk på att förmedla något annat än sin egen bild (iii), men att till exempel ge Thabo Mbeki all credd för att ha fått slut på våldet mellan ANC och Inkatha i mitten av 90-talet, är en lite väl personlig tolkning. Den äran borde istället tillfalla Jacob Zuma, som var den som var på plats i konflikthärden (iv).

Ibland är Dahlbäck också lite väl välvillig i sina tolkningar – som när han beskriver hur det kom sig att Sydafrika bestämde sig för att köpa just JAS Gripen när landet uppdaterade sina vapensystem i slutet av 90-talet. Ett tack för hjälpen för Sveriges stöd till ANC i kampen mot apartheid, menar Dahlbäck (v). Ja, många svenskar vill nog att det ska vara så. Men de senaste 10 årens journalistiska och juridiska kartläggningar av korruptionen i samband med den stora vapenaffären visar på mer lumpna motiv (vi). Förra sommaren erkände till och med JAS-tillverkaren SAAB att det förekommit hemliga transaktioner på tiotals miljoner – via ett dotterbolag, som man visserligen förnekar sig haft kontrollen över just då. (vii) Men bevisen på att det flödat pengar i fel riktning och av fel orsaker, finns. - - - Så om nu JAS-affären verkligen var ett tack, kan man vara rätt säker på att det tacket ingalunda var gratis.

____________________________
Fotnoter

i.) s.64

ii.) Exempel
(som delvis är rotade i att författaren och jag har olika uppfattningar och tolkningar av historien)

• Att kalla afrikaans för ”förtryckarspråk” är delvis riktigt (s.43), särskilt i samband med Sowetoupproret 1976. Men det är också modersmål för miljoner s.k. färgade sydafrikaner – människor som också var förtryckta under apartheidtiden. Denna komplexitet borde vi väl kunna hantera, 35 år efteråt? Jag hade sagt att afrikaans delvis var ett förtryckarspråk, men framförallt ett språk som skolbarnen i Soweto inte hade någon nytta av.
• Dahlbäck skriver att ANC-ledarna i exil och i fängelse föreställt sig att det Sydafrika som de tog över var ett solitt, rikt land (s.47). Är det verkligen ett rimligt antagande efter decennier av bojkott och sanktioner? Det ekonomiska trycket var en av anledningarna till att De Klerk kastade in handduken 1990. Kan ANC-ledarna verkligen ha missat det?
• Dahlbäck sätter in konflikten mellan ANC och Inkatha i en historisk kontext, som en förlängning av traditionella motsättningar mellan xhosa och zulu (s.64ff). Det är bra, men det fanns också ett stort mått av zulu-zulu-motsättningar i konflikten. Som vanligt framställs Inkatha som den aggressiva och bångstyriga parten i den blodiga konflikten. Det hade inte skadat att nämna den aggressiva propaganda mot Inkatha och dess ledare Mangosuthu Buthelezi som ANC och dess surrogatorganisation UDF lade mycket krut på från 1979 och framåt. ANC:s strategi att göra landet omöjligt att styra (”ungovernable”) skapade också spänningar mellan organisationerna. Våld mellan olika grupper var för övrigt en ofrånkomlig del av den strategin.
• På s.69 citeras NP-politikern Roelf Meyer, som påstår att det lågintensiva inbördeskriget skördade 20000 människoliv om året. Det är lite väl saftigt. De källor jag har till förfogande talar om 20000 under hela perioden 1984-1994, majoriteten av dessa mellan 1990-94. (Anthea Jeffery: ”People’s War”, 2008)
• På s.71f står att ”den engelska drottningen sträckte vapen” i konflikten i Indien 1947. Borde ha stått ”kungen”, eftersom George VI regerade fram till 1952.
• 2005 gick NNP, en ”ny” version av apartheidpartiet NP ihop med ANC. Dahlbäck beskriver det som en överraskning (s.121). Det var det förstås också på ett sätt, eftersom partierna bekämpat varandra så länge. Men jag tror att det finns en tämligen krass förklaring till det hela: Förutom politiskt parti, var NP under sina regeringsår också ett nätverk för business, nepotism och korruption. Den rollen övertog ANC efter maktövertagandet. NP-folket gick över till ANC för att få tillgång till den maktplattform de förlorat.
• Symbolen för aidsmedvetenhet är ett rött band, inte ett rosa, som Dahlbäck skriver på s.160.
• Dessutom bidrar förlaget med att ge boken en slarvig känsla genom flera försumligheter och korrekturmissar. Exempel: Govan Mbekis namn är konsekvent felstavat i boken (”Gowan”), liksom Mandelas mellannamn Rolihlahla (”Rolihlala”, s.100). Vidare har man ”glömt” att det i bokens begynnelse fanns en tanke att den skulle vara indelad i olika delar. Den inleds med en del som heter ”Regeringsåren”, men sedan kommer det ingen andra del.

iii.) s.179

iv.) Det var inte Thabo Mbeki som medlade i konflikten mellan ANC och Inkatha, som Dahlbäck skriver (s67ff), utan Jacob Zuma. I Jeremy Gordins biografi över Zuma (”Zuma”, 2008) framhålls det som en av hans största bedrifter. Där framgår det också att den mest bångstyriga sidan i konflikten just då inte var Inkatha, utan den lokala ANC-ledningen i KwaZulu-Natal. Se citat i denna länk. Därför känns Dahlbäcks formulering på s.68 om vad som ”till slut fick zululedaren att lägga ner vapnen” inte helt rättvis. Det var inte personlig fåfänga som gjorde att Buthelezi hotade att bojkotta valet 1994, utan det faktum att ANC och apartheidregeringen i stora mått exkluderade andra parter i förhandlingarna inför valet, och att IFP följaktligen inte kunde acceptera villkoren som de bilateralt satt upp. Zulumonarkin var en annan känslig fråga, liksom Buthelezis krav på ett federalt Sydafrika (dagens provinssystem är ett resultat av detta).

v.) s.93

vi.) Se t.ex.

• Paul Holden, ”The Arms Deal in your Pocket” (2008);
• Andrew Feinstein, ”After the Party” (2009);
• Nils Resare: “Mutor, makt och bistånd” (2010);
• Paul Holden & Hennie Van Vuuren: “The Devil in the Detail” (2011)

vii.)

• SvD 110616: Saab anklagar BAE för mutbrott
• SvD 110616: Saabs VD förnekar kännedom om mutor

Landet vid regnbågens slut

av TOR BILLGREN

Jag har försökt ringa Mojalifa flera gånger under förmiddagen utan att komma fram. Inget konstigt med det. Ibland fungerar mobilnätet i Zimbabwe, ibland inte. Jag köper några tidningar och tar lunch så länge. Det är alltid lika spännande och skrattretande att jämföra verklighetsbeskrivningen i de olika tidningarna. Mugabetrogna The Herald och The Chronicle på ena sidan. Oberoende NewsDay på den andra.

När Mojalifa väl svarar, inser jag att det inte var på grund av landets mobilnät jag inte kom fram tidigare.
Han är på polisstationen.
– Jag sitter illa till, säger han. En av våra medlemmar har gripits och jag håller på att försöka få ut honom. Vi får höras senare.
När vi väl träffas är det redan mörkt. Innanför grinden till Sexual Rights Centers (SRC) kontor står hans vita, skrotiga Toyota, antagligen den enda i Bulawayo med regnbågsdekaler på vindrutorna.

Mojalifa Mokoele är 24 år och programansvarig på centret, som jobbar för sexuella rättigheter för bögar, flator och sexarbetare. Just nu är kontoret helt rensat, så när som på möblerna.
– Vi fick besök av underrättelsepolisen precis före semestern, säger han. De ville veta vem som finansierar oss, vad vi sysslar med, och om det är vi som var ansvariga för de rosa papperskorgarna. Eftersom de inte kunde uppvisa en husrannsakansorder bad vi dem försvinna. Vilket de gjorde – men innan de gick sa de ”Vi kommer tillbaka”. Det var därför vi rensade undan alla datorer och papper och tog en tidig ledighet.

De rosa papperskorgarna, ja. Historien är typisk för SRC:s utmaningar. Det började med att centrets kvinnogrupp ville manifestera något i samband med den internationella 16-dagarskampanjen mot kvinnovåld, som äger rum varje år i november och december. Gruppen föreslog att donera papperskorgar till staden.
– Vi målade dem rosa, säger Mojalifa, eftersom det är centrets officiella färg. Och så satte vi dit vår logotyp, tillsammans med budskap mot kvinnovåld, och uppmaningar om att känna till sina sexuella rättigheter.

Mojalifa visar tidningsutklipp där han i kostym överlämnar donationen till borgmästaren, som tacksamt tog emot tunnorna och såg till att de hamnade på stan. Och här är det intressant att jämföra tidningsrubrikerna: ”Kontroversiell borgmästargåva orsakar raseri”, skrev The Chronicle, medan den mer neutrala NewsDay konstaterade ”Färgglad donation från homosexuella i Bulawayo”.

Raseriet i The Chronicle utgjordes av att företrädare för Robert Mugabes Zanu-PF-parti ansåg att det var en förolämpning mot presidenten att staden ”dekorerades” av homosexuella. En del av tunnorna försvann snabbt, andra målades svarta av medlemmar ur Zanu-PF:s ungdomsförbund. Dessutom förbjöds SRC att delta i den marsch mot kvinnovåld som arrangerades i samband med 16-dagarskampanjen. Nu har trycket mot centret ökat. Uppmärksamheten och den ökade övervakningen har gjort det svårare för dem att arbeta.

Den som greps av polisen tidigare under dagen var Sulumani Mugure, en 30-årig ungdomspolitiker som outades i media mot sin vilja bara någon vecka tidigare. Mojalifa sätter gripandet helt i samband med tidningsartikeln, som hade rubriken ”Politiker erkänner att han är gay”. Polisen gjorde en razzia i hans hus för att söka efter pornografi – det vanliga tricket för att sätta dit homosexuella; porr är illegalt i Zimbabwe. De hittade inget, men Sulumani försågs ändå med hand- och fotfängsel och tvingades till en förödmjukande gångmarsch till polisstationen, fem kilometer därifrån. Han anklagades för att propagera för homosexualitet och ”kupfemera vamwe varume mugotsi” – att andas på andra mäns nackar och ryggar.
– Häktet har blivit mitt andra hem, säger han när vi chattar senare. Dels på grund av min sexuella läggning. Dels på grund av mitt politiska arbete.

Han har en lång karriär i den mindre av de två falangerna av Movement for Democratic Change (MDC-N) bakom sig. Många partivänner har dock krävt att han ska ge upp sin position eftersom han riskerar att stöta bort väljare.
– Men jag har också inspirerat andra att komma ut.
Och det är just detta polisen och etablissemanget fruktar.
– De känner sig hotade, säger Mojalifa. När de ser människor som mig eller Sulumani som stolt står för vilka vi är, blir de rädda. För vem blir nästa att komma ut? Och nästa?

Ett politiskt etablissemang som tar populistiska poänger på antihomosexuellt raljerande. En lagbok med sodomilagar. Polis och säkerhetstjänst som systematiskt trakasserar folk som kommer ut. Listan på svårigheter för Zimbabwes hbt-personer kan göras mycket lång. Men det finns också ljusglimtar. I slutet av oktober förra året gjorde premiärminister Morgan Tsvangirai (ledare för den andra MDC-falangen: MDC-T) en sensationell helomvändning i homofrågan. I en BBC-intervju sa han att han betraktar sexuella rättigheter som mänskliga rättigheter och att dessa borde inkluderas i grundlagen.

Mojalifa och landets lilla gayvärld trodde inte sina öron.
– Han har mer att förlora än att vinna på det. Mugabe har fått mycket folkligt stöd just genom att fördöma homosexualitet. Nu kommer han att kunna säga ”Vad var det jag sa? Tsvangirai är en västagent som försöker föra in imperialistiska idéer i vårt land”.

Det är inte helt lätt att förklara Tsvangirais svängning gayfrågan. Inrikespolitiskt finns det som Mojalifa påpekar inget att vinna. Det kan knappast heller vara för att plocka internationella poänger. Tsvangirais mål är att bli president i Zimbabwe, och den saken avgörs inte av väst.
En teori kan vara att det handlar om en vilja att vara konsekvent. Tsvangirai och hans parti alltid har framställt sig som försvarare av mänskliga rättigheter. För att vara en trovärdig och ledande röst inom dessa frågor, kan man inte exkludera minoriteter som en stor del av världen inkluderar i begreppet.

Den andra falangen, MDC-N, som Sulumani Mugure är engagerad, är dock fortsatt negativ till homosexualitet. Partiledaren Welshman Ncube kallade Tsvangirai ”en ledare utan vision” efter utspelet i BBC.

En annan försiktigt positiv tendens kommer från Sydafrika. Jag har ofta tyckt att regionens ledande nation borde göra mer för att förbättra villkoren för hbt-personer i grannländerna, där homosexuella handlingar är kriminella på de flesta håll. Att de utåt kunde stå upp för Sydafrikas konstitution och förklara varför landet som ett av de första i världen införde homoäktenskap. Men de politiska ledarna har tigit. Det enda stödet har kommit från kyrkan. Från Desmond Tutu, som länge varit en högljudd förkämpe för homosexuellas rättigheter.

Men den senaste månaden har alltså små steg tagits. Det viktigaste av förre presidenten Thabo Mbeki, som under ett statsbesök i Uganda kritiserade det ökända lagförslaget som föreskriver mycket hårda straff för homosexualitet. Han sa att staten inte har något med sex mellan vuxna att göra och drog en parallell till morallagarna under apartheid. I afrikanska sammanhang är detta en mycket kraftfull markering. Föreställningarna om vad som är unafrican håller sakta på att förskjutas.

Några dagar efter mötet på kontoret, träffar jag Mojalifa i en bar. Han är där med sin pojkvän och det kommer hela tiden fram folk och hälsar. Det råder ingen tvekan om att de flesta tillhör ”familjen”.
– Men förra veckan fick jag springa härifrån, säger Mojalifa. Två killar satt i hörnet där och stirrade på mig och sa: ”Vi känner igen dig från tidningen. Vi vet vad du sysslar med. Ge fan i det!”
Ändå kommer han tillbaka.

Det ligger en filt av fatalism över gayvärlden i Bulawayo. Mojalifa berättar hur aktivisterna gör för att komma runt polisens fällor. Hur de undgår den telefonavlyssning som de vet äger rum. Att de aldrig förvarar dokument i sina hem. Mojalifa låser inte ens sin bil. Därmed har han ryggen fri om polisen skulle försöka plantera något komprometterande i den, som porrtidningar.

Det är en kattochråttalek på blodigt allvar, där det viktigaste de har är sina kroppar och kunskap om sina rättigheter.

Stolthet och synlighet. Dessa livsfarliga vapen.

Publicerad i Sydsvenskan den 19 februari 2012

__________________________________________

Fotnot
Sulumani Mugure när ett fingerat namn.

De politiska partierna

Zanu-PF
Zimbabwe African National Union – Patiotic Front. Robert Mugabe gamla befrielserörelse, numera maktparti som styrt sedan 1980.

MDC
Movement for Democratic Change. Bildades 1999 ur fackföreningsrörelsen. Numera splittrat i två olika partier som sedan 2008 ingår i en maktdelningsregering tillsammans med Zanu-PF. Det större av partierna leds av premiärminister Morgan Tsvangirai (MDC-T, efter partiledarens initial) och det mindre (MDC-N) av industriministern Welshman Ncube.

Howard Booysen, vinmakare

av TOR BILLGREN

Jag vill helt kort bara tipsa om den sydafrikanske vinmakaren Howard Booysen. Han debuterade 2010 med en helt förbluffande Riesling, som är full av förförande petroleum/aprikostoner som det tar minst tio år för europeiska viner att utveckla. En fin syra parerar och skapar nödvändig friktion i gommen. Vinet säljs t.ex. i Vino Pronto, vid Caltex-macken på Orange Street, Kapstaden.

Booysen gör i nuläget bara två viner, det andra är en Cinsault. Det är fint, men inget märkvärdigt. Rena cinsaultviner är dock alltid intressanta i sydafrikansk kontext, eftersom druvan utgör ena halvan av Sydafrikas nationaldruva Pinotage - en korsning av Pinot Noir och Heremitage (=cinsault).

340ml

av TOR BILLGREN



Nu finns 340ml på Spotify. De fyra bandmedlemmarna kommer ursprungligen från Maputo, Moçambique, men bor och verkar numera i Johannesburg. Deras andra platta "Sorry for the delay" (2008) innehåller den oemotståndliga "Fairy Tales", som har en lika oemotståndlig video:



Det senaste de har släppt är en utmärkt och tillbakalutad cover på A-has "Take on me". Jag har inte hittat den på några andra ställen än sunkiga mp3-sajter. Sök själv eller prova t.ex. den här: MRTZC

Bandnamnet uttalas Three-forty mil.

Äntligen! Nya gatunamn i Kapstaden

av TOR BILLGREN

Det har ofta slagit mig hur många skurkar och premiärministrar från apartheidtiden som fortfarande hedras med gator och torg i Sydafrika. Bara i Kapstaden finns DF Malan Street, Hans Strijdom Avenue och Verwoerd Drive. Det är som att plötsligt upptäcka att man promenerar på Goebbels Allee eller Stalin-Strasse i Berlin. Särskilt problematisk är Hendrik Verwoerd, apartheidsystemets huvudarkitekt, som gjorde rasismen rumsren genom att klä den i kliniskt kvasivetenskaplig skrud.


Daniel François Malan (1874-1959). Apartheiderans förste premiärminister: 1948-1954


Johannes Gerhardus ("Hans") Strijdom (1893-1958). Premiärminister 1954-1958


Hendrik Frensch Verwoerd (1901-1966). Premiärminister 1958-1966

På en del håll i landet har processen gjorts kort med de här gubbarna. Allra längst har man gått i Durban, där den lokala ANC-ledningen 2008 i ett slag bytte ut ett hundratal gatunamn från kolonial- och apartheidtiden och ersatte dem med namn ur den egna nomenklaturan, samt hjältar och förebilder, som Che Guevara och det namibiska socialistpartiet SWAPO. Även helt okontroversiella namn som Broadway och Canal Road försvann. Och taxichaufförerna sliter sitt hår… (Länk till text om processen i Durban.)

Om namnändrarniten har varit överdriven och politiserad i Durban, har processen i Kapstaden varit onödigt trög. Men när jag besökte staden efter nyår upptäckte jag att det äntligen börjat hända saker. Nelson Mandela har det senaste halvåret fått en Boulevard, Helen Suzman en Drive och fredspristagaren Albert Luthuli en Place. De flesta av de gamla namnen var visserligen inte historiskt belastade – av skurkarna är det hittills bara justitieministern och nazisympatisören Oswald Pirow som fått maka på sig. Nu är hans gamla gata uppkallad efter hjärttransplantationspionjären Christiaan Barnard istället.

Det återstår alltså mycket att göra – och snälla, låt Verwoerd bli näste man att ryka från skyltarna. Det finns andra och bättre sätt att påminnas om de mörka årens politiska bedragare.

Publicerad i Sydsvenskan den 31 januari 2012

Nelson Mandela gratulerar rugbylandslagets kapten Francois Pienaar efter VM-segern 1995.


Chief Albert Luthuli, ANC-ledare 1952-1967.


Helen Suzman (1917-2009). Enda parlamentsledamoten för liberala och apartheidkritiska Progressive Party från 1961 till 1974.


Christiaan Barnard (1922-2001) i det museum i hemstaden Beaufort West som är tillägnat hans hjärttransplantationsbedrift 1967.