Intervju med Marlene van Niekerk

av TOR BILLGREN

 – Det hade varit omöjligt för mig att skriva en bok som inte är politisk, sa Marlene van Niekerk från scenen i det fullsatta stadsbiblioteket i Malmö i torsdags. 

– Om jag så hade skrivit om bakbenen på en gräshoppa, hade det smugit sig in något om maktförhållandena mellan benen. Sydafrikanska författare är dömda av historien att skriva politiskt. Men även av samtiden och de problem som finns i landet idag. 

Hon var inbjuden för att tala om sin bok ”Agaat”, som sedan den först publicerades – 2004 på afrikaans och på engelska 2006 – har vandrat ett segertåg genom världen. Den kom på svenska i mitten av mars och recensenterna har stämt upp i en unison hyllningskör som saknar motstycke. ”Det var längesedan jag plöjde sjuhundra sidor med en sådan iver”, skrev Oline Stig här i Sydsvenskan. Det är ”en överflödande rik roman”, betonade Ann Lingebrandt i Helsingborgs Dagblad, ”en berättelse som gör ont”. 

Och ont måste den göra, historien om Sydafrika. I ”Agaat” bearbetar Marlene van Niekerk apartheidtiden genom två individer, den vita farmarhustrun Milla och en svart flicka ur tjänarstaben, som hon adopterar och ger namnet Agaat. När Milla får ett eget barn degraderas Agaat till barnflicka, och när husmodern på 90-talet drabbas av nervsjukdomen ALS, får hon rollen som sköterska. Efter Millas död blir Agaat den som tar över gården. Författaren gör hon allt hon kan för att komplicera bilden och rubba invanda och emotionella föreställningar om ont och gott. Kvinnornas relationer pendlar mellan hat och kärlek, maktförhållandena förskjuts på oväntade sätt. 

– Det är alltid ambivalent att tala om en gammal bok när en ny kämpar för att födas, säger Marlene van Niekerk när vi träffas före biblioteksevenemanget. Men det är också uppmuntrande. När man har skrivit en bok som blir så framgångsrik som ”Agaat”, så sätter man sin standard högt. Man tvekar alltid och det tar tid att skriva nytt. Det var 10 år mellan ”Agaat” och boken före också.  

Är det till och med ett hinder att ha en så enorm framgång som ”Agaat” i bagaget när man arbetar med en ny bok?
– Inte ett hinder precis. Men man kämpar för att hålla nivån. Nästa bok kommer dock att bli lite mer avslappnad till formen. ”Agaat” är byggd som en kyrka, men nästa kommer kanske bara att bli ett nomadtält.  

Finns det något mer du kan avslöja om den kommande boken? 

 – Den kommer att ställa ytterligare frågor om det västerländska projektet. I ”Agaat” såg vi kolonialismen allegoriseras och nu kommer jag att arbeta närmare med frågan om vad det egentligen innebar att missionärer kom till Afrika och trodde att de i kölvattnet av hästen och geväret skulle kunna uträtta något. Och om de nu hade valet att inte komma dit: Varför gjorde de det ändå? Vilka drivkrafter låg bakom, förutom imperialism och girighet? Handlade det om att de när de väl hade förmågan att bygga båtar som kunde segla till andra sidan jorden, helt enkelt inte kunde låta bli att göra det? Vad tror du? Handlar det om den mänskliga naturen? 

 Ingen aning. Men man skriver väl en roman för att ta reda på det antar jag?  

– Precis, jag skriver för att jag inte har svaren. Jag vill veta vad det är för något, det där mänskliga djuret som gjorde allt detta mot andra mänskliga djur som inte hade hästar eller gevär. 

 – Vi har lärt oss att människan är skapelsens krona – en varelse med en längtan efter en gud och att den guden kan sanktionera våra handlingar. Att vi har det moraliska valet att förstöra jorden eller låta bli. Men när jag betraktar vad som händer och har hänt i historien, kan jag inte se att den där moraliska tyngden väger något. Jag tycker mig snarare se instinkter. 

Publicerad i Sydsvenskan den 5 maj 2012