Den 10 mars utkommer den sydafrikanska afrikaansspråkiga författaren Marlene Van Niekerks roman ”Agaat” på svenska. Hon är professor vid institutionen för afrikaans och nederländska vid universitetet i Stellenbosch, och har skrivit noveller, drama och poesi – men det är de två romanerna som har gjort henne till en litterär superstjärna i Sydafrika. Romandebuten kom med ”Triomf” 1994, och tio år senare publicerades ”Agaat”.
För något år sedan slog det sydafrikanska bandet Die Antwoord igenom i Sverige. Egentligen är det ett konstprojekt, som kanske hyllar, kanske parodierar – något som kallas zef. Det är afrikaans och betyder smuts, och betecknar den livsstil och de kulturuttryck som stereotypt förknippas med den vita, afrikaanstalande underklassen. Missbruk av billiga droger, tonårsgraviditeter, arbetslöshet och låg utbildningsnivå – men också en stark skepsis mot etablissemanget och staten.
Det är ingen slump att den amerikanske regissören Harmony Korine gjorde en kortfilm med bandet förra året ("Umshini Wam", länk). Hans filmer rör sig ofta i motsvarande amerikansk kontext. Det är inte heller någon slump att Die Antwoords senaste video är med regisserad av fotografen Roger Ballen, som länge utforskat zef-begreppet i sin fotokonst (hemsida).
Die Antwoord: "I Fink U Freeky", regi: NINJA & Roger Ballen
Marlene Van Niekerk började också där i sin första roman ”Triomf” från 1994. Triomf är namnet den förort till Johannesburg där den utspelar sig. Vi får följa familjen Benade året innan det omvälvande första demokratiska valet 1994, och precis som många andra vita sydafrikaner tror de att det ska bli krig och kaos. De hamstrar konserver och bensin, för att kunna fly norrut i sin lilla Volkswagen när helvetet bryter lös.
Familjen består av tre åldriga syskon – två bröder och en syster – och deras inavlade son, Lambert. En stor baby i 40-årsåldern som får okontrollerade raseriutbrott som ofta slutar med att han våldtar sin mor. Det låter inte klokt, jag vet. Men det finns också mycket hjärta och värme i boken. Här är ett utdrag ur filmatiseringen av romanen som kom 2008. Lambert och hans mor leker med såpbubblor och betraktar varandra genom de sladdriga tvålhinnorna.
Ur "Triomf" (2008), regi Michael Raeburn.
Man kan se familjen Benade som en allegori över det boerska folket och dess historia. Våldet, som alltid var en förutsättning för att upprätthålla överhögheten. Incesten, som en symbol för deras slutenhet, och för apartheidlagarna som förbjöd sex och äktenskap över rasgränserna.
Sen är det alltså inte heller så enkelt att familjen är ond. Det finns saker i syskonens förflutna som – inte ursäktar deras beteende – men kastar ljus över det, på ett mycket gripande sätt.
I Marlene Van Niekerks andra roman ”Agaat”, som kom på afrikaans 2004, fortsätter hon utforskandet av sitt folk – denna gången i andra änden av spektret: här står en förmögen farmarfamilj i centrum. Men innan vi går in på den boken, några ord om just boerna – afrikanderna, den vita, afrikaanstalande stammen på Afrikas sydspets.
De har namn som Van Der Merwe, Botha, Van Wyk, Steyn, Du Plessis och Malan. De präglas av en sträng och kärv kristendom, machoideal, nationalism och en djupt rotad känsla av att vara förföljda och hotade.
Deras förfäder anlände till Kapkolonin på 16- och 1700-talet från Nederländerna, Tyskland och Frankrike, ofta för att försörja sig som jordbrukare – det nederländska ordet boer betyder också just farmare. När det brittiska imperiet tog över kolonin i början av 1800-talet drog många boer åt nordost, inåt landet, där de grundade flera republiker (bl.a. Transvaal och Oranjefristaten). De ville rå om sig själva och värna sitt språk, sin kultur, sin religion. 1838 blev de till och med en del av denna religion, när en liten styrka boerkrigare vann en stor seger mot en zuluarmé. Detta betraktades som ett förbund med Herren – boerna hade upphöjts till Guds utvalda folk, och den 16 december, som var dagen för slaget, blev en helig dag.
Under andra hälften av 1800-talet hittades guld i boerrepublikerna och britterna ville plötsligt ha en del av kakan. 1899 utlöstes Anglo-Boerska kriget ("The Second Boer War") – ett av de värsta blodbaden i landets historia. 1902 tvingades republikerna kapitulera efter vidriga krigsbrott från britternas sida, och de förlorade sin självständighet. Det var denna frihetskamp som långt senare fick Nelson Mandela att kalla boerna ”Sydafrikas första frihetskämpar”.
Nederlaget skapade en stark nationalism och revanschhunger – precis som hos tyskarna efter Versaillesfreden 1919. 1933 triumferade den tyska nationalismen. 1948 den boerska. Deras Nationalparti vann valet och apartheidsystemet infördes. Sydafrika frystes ut av FN och stora delar av världen. Självbilden att vara hotad uppfylldes igen. På 80-talet exploderade kåkstäderna i våld och eld, 1990 kastade president FW De Klerk in handduken. 1994 hölls det första demokratiska valet.
”Triomf” utspelar sig alltså före det här valet i en fattig familj på väg mot undergången – Marlene Van Niekers andra bok ”Agaat” alldeles efter valet, som alltså inte blev någon undergång.
Bokens berättarjag heter Milla. För att som ung kvinna få ta över en av sin mors gårdar måste hon gifta sig, och hon tar första bästa – han är visserligen vacker, men egentligen en odugling – och våldsam, visar det sig. Men hon måste ju ha någon. Och en arvinge. Hon har dock svårt att bli gravid och tar ett av de färgade barnen ur tjänarstaben till sig, en liten flicka med förtvinad hand, misshandlad och våldtagen av andra arbetare på gården. Hon får rollen som Millas dotter och namnet Agaat. När Milla väl blir gravid och föder sin son, blir Agaat degraderad till barnflicka. Från tjänare till dotter tillbaka till tjänsteflicka. Privilegierad, javisst – men långt ifrån jämlik.
Allt detta får vi veta i återblickar till 60-talet. Bokens nu är 1996 och Milla ligger för döden. Hon lider av nervsjukdomen ALS och är stum och lam. Enda kommunikationsvägen är ögonen, och Agaat är nu hennes sköterska. Bokens centrala tema är relationen mellan de två kvinnorna. Hur deras beroende av varandra och maktförhållandet förskjuts genom åren. Hatet och kärleken. Milla försöker över hundratals sidor kommunicera att hon vill se kartorna över sina ägor. Förstår Agaat inte hennes blickar? Eller vill hon bara jävlas? Hämnas?
Millas beroende av Agaat understryks av de mycket ingående beskrivningarna av den omständliga omvårdnaden. Ibland är intimiteten klinisk och kall – ibland finns det spår av ömhet. Varje beröring rymmer hela deras gemensamma historia. Här är ett avsnitt där Agaat knackar ut slemmet ur Millas lungor. Förlamningen gör att hon inte kan hosta.
Van Niekerk skriver lyriskt och detaljerat, stundom långrandigt – men så kommer de där oerhörda scenerna som hon är så bra på. Katastrofer. Uppträden. Sex. Det är närgånget, grymt och poetiskt och ofta så påfrestande att läsa att man måste lägga en kudde över texten. Det finns en förlossningsscen är så explicit att man kvider.
Och så fort Millas man Jak är med vet man att allt kan urarta i fiasko eller våld. Hans rasism och klantighet i kombination med det ständiga behovet att hävda sig är en tickande bomb. Ständigt måste han visa sig starkare – mot hustrun, mot arbetarna.
Här kommer vi till en viktig underström i Marlene Van Niekerks böcker. Nämligen att de vita också levde i ofrihet under apartheidtiden. Detta var något som underströks av grundaren av 70-talets så tongivande Black Consciousness-rörelse, Steve Biko. Han avsåg förmodligen främst det bokstavliga förtryck som det innebär att leva i en polisstat. Men det fanns också ett psykologiskt självförtryck bland de vita i Sydafrika. De var fångna i sin rädsla och i sin egen självförhärligande mytologi om överlägsenheten – att upprätthålla denna var en nationalistisk plikt. Och man är inte fri om man tvingas bete sig som något man inte är.
Anmärkning om ordval
Det råder olika uppfattningar om vad man bör kalla "den vita, afrikaanstalande stammen på Afrikas sydspets". På engelska används ordet "afrikaner", one afrikaner - two afrikaners. Om man överför detta direkt till svenska blir det en afrikaner - två afrikaner, vilket orsakar begreppsförvirring. En mer användbar försvenskning är en afrikaaner - två afrikaaner, där "aa" uttalas med öppet a. Man kan även lägga till ett "d": en afrikand - två afrikander. Jag föredrar dock av tydlighetsskäl ordet "boer". Det används dessutom vedertaget i uttryck som "boer-republik" och "anglo-boerska kriget".
Mer läsning
Artikel om "Triomf", publicerad i Axess (#7, 2009)
Tillägg om "Triomf", om ett sanslöst uppträde.
Artikel om Steve Biko, sänd i OBS i P1 den 22 november 2011
För något år sedan slog det sydafrikanska bandet Die Antwoord igenom i Sverige. Egentligen är det ett konstprojekt, som kanske hyllar, kanske parodierar – något som kallas zef. Det är afrikaans och betyder smuts, och betecknar den livsstil och de kulturuttryck som stereotypt förknippas med den vita, afrikaanstalande underklassen. Missbruk av billiga droger, tonårsgraviditeter, arbetslöshet och låg utbildningsnivå – men också en stark skepsis mot etablissemanget och staten.
Det är ingen slump att den amerikanske regissören Harmony Korine gjorde en kortfilm med bandet förra året ("Umshini Wam", länk). Hans filmer rör sig ofta i motsvarande amerikansk kontext. Det är inte heller någon slump att Die Antwoords senaste video är med regisserad av fotografen Roger Ballen, som länge utforskat zef-begreppet i sin fotokonst (hemsida).
Die Antwoord: "I Fink U Freeky", regi: NINJA & Roger Ballen
Marlene Van Niekerk började också där i sin första roman ”Triomf” från 1994. Triomf är namnet den förort till Johannesburg där den utspelar sig. Vi får följa familjen Benade året innan det omvälvande första demokratiska valet 1994, och precis som många andra vita sydafrikaner tror de att det ska bli krig och kaos. De hamstrar konserver och bensin, för att kunna fly norrut i sin lilla Volkswagen när helvetet bryter lös.
Familjen består av tre åldriga syskon – två bröder och en syster – och deras inavlade son, Lambert. En stor baby i 40-årsåldern som får okontrollerade raseriutbrott som ofta slutar med att han våldtar sin mor. Det låter inte klokt, jag vet. Men det finns också mycket hjärta och värme i boken. Här är ett utdrag ur filmatiseringen av romanen som kom 2008. Lambert och hans mor leker med såpbubblor och betraktar varandra genom de sladdriga tvålhinnorna.
Ur "Triomf" (2008), regi Michael Raeburn.
Man kan se familjen Benade som en allegori över det boerska folket och dess historia. Våldet, som alltid var en förutsättning för att upprätthålla överhögheten. Incesten, som en symbol för deras slutenhet, och för apartheidlagarna som förbjöd sex och äktenskap över rasgränserna.
Sen är det alltså inte heller så enkelt att familjen är ond. Det finns saker i syskonens förflutna som – inte ursäktar deras beteende – men kastar ljus över det, på ett mycket gripande sätt.
I Marlene Van Niekerks andra roman ”Agaat”, som kom på afrikaans 2004, fortsätter hon utforskandet av sitt folk – denna gången i andra änden av spektret: här står en förmögen farmarfamilj i centrum. Men innan vi går in på den boken, några ord om just boerna – afrikanderna, den vita, afrikaanstalande stammen på Afrikas sydspets.
De har namn som Van Der Merwe, Botha, Van Wyk, Steyn, Du Plessis och Malan. De präglas av en sträng och kärv kristendom, machoideal, nationalism och en djupt rotad känsla av att vara förföljda och hotade.
Deras förfäder anlände till Kapkolonin på 16- och 1700-talet från Nederländerna, Tyskland och Frankrike, ofta för att försörja sig som jordbrukare – det nederländska ordet boer betyder också just farmare. När det brittiska imperiet tog över kolonin i början av 1800-talet drog många boer åt nordost, inåt landet, där de grundade flera republiker (bl.a. Transvaal och Oranjefristaten). De ville rå om sig själva och värna sitt språk, sin kultur, sin religion. 1838 blev de till och med en del av denna religion, när en liten styrka boerkrigare vann en stor seger mot en zuluarmé. Detta betraktades som ett förbund med Herren – boerna hade upphöjts till Guds utvalda folk, och den 16 december, som var dagen för slaget, blev en helig dag.
Under andra hälften av 1800-talet hittades guld i boerrepublikerna och britterna ville plötsligt ha en del av kakan. 1899 utlöstes Anglo-Boerska kriget ("The Second Boer War") – ett av de värsta blodbaden i landets historia. 1902 tvingades republikerna kapitulera efter vidriga krigsbrott från britternas sida, och de förlorade sin självständighet. Det var denna frihetskamp som långt senare fick Nelson Mandela att kalla boerna ”Sydafrikas första frihetskämpar”.
Nederlaget skapade en stark nationalism och revanschhunger – precis som hos tyskarna efter Versaillesfreden 1919. 1933 triumferade den tyska nationalismen. 1948 den boerska. Deras Nationalparti vann valet och apartheidsystemet infördes. Sydafrika frystes ut av FN och stora delar av världen. Självbilden att vara hotad uppfylldes igen. På 80-talet exploderade kåkstäderna i våld och eld, 1990 kastade president FW De Klerk in handduken. 1994 hölls det första demokratiska valet.
”Triomf” utspelar sig alltså före det här valet i en fattig familj på väg mot undergången – Marlene Van Niekers andra bok ”Agaat” alldeles efter valet, som alltså inte blev någon undergång.
Bokens berättarjag heter Milla. För att som ung kvinna få ta över en av sin mors gårdar måste hon gifta sig, och hon tar första bästa – han är visserligen vacker, men egentligen en odugling – och våldsam, visar det sig. Men hon måste ju ha någon. Och en arvinge. Hon har dock svårt att bli gravid och tar ett av de färgade barnen ur tjänarstaben till sig, en liten flicka med förtvinad hand, misshandlad och våldtagen av andra arbetare på gården. Hon får rollen som Millas dotter och namnet Agaat. När Milla väl blir gravid och föder sin son, blir Agaat degraderad till barnflicka. Från tjänare till dotter tillbaka till tjänsteflicka. Privilegierad, javisst – men långt ifrån jämlik.
Allt detta får vi veta i återblickar till 60-talet. Bokens nu är 1996 och Milla ligger för döden. Hon lider av nervsjukdomen ALS och är stum och lam. Enda kommunikationsvägen är ögonen, och Agaat är nu hennes sköterska. Bokens centrala tema är relationen mellan de två kvinnorna. Hur deras beroende av varandra och maktförhållandet förskjuts genom åren. Hatet och kärleken. Milla försöker över hundratals sidor kommunicera att hon vill se kartorna över sina ägor. Förstår Agaat inte hennes blickar? Eller vill hon bara jävlas? Hämnas?
Millas beroende av Agaat understryks av de mycket ingående beskrivningarna av den omständliga omvårdnaden. Ibland är intimiteten klinisk och kall – ibland finns det spår av ömhet. Varje beröring rymmer hela deras gemensamma historia. Här är ett avsnitt där Agaat knackar ut slemmet ur Millas lungor. Förlamningen gör att hon inte kan hosta.
Hon jobbar snabbt. Det kommer inte ett ljud från henne. Hon håller andan tillsammans med mig. Hon sätter i gång med auskultationen.
Hon kupar sin lilla hand nere vid de tunna revbensspjällen. Hon knackar på den med sin andra hand. Uppåt, uppåt, uppåt kommer knackningarna, till skulderbladet och sedan nedifrån och upp igen. Efter var tredje omgång darrar hon med den starka handen på revbenen. Hon är bestämd. Det är inte enbart njutbart det hon håller på med. Jag känner att något lossnar i min bottensats. Det känns som gamla fasta bitar av mig. Det här är det kritiska skedet. Nu ska hon sluta och försöka få mig att hosta med hjälp av heimlichmanövern. Och sedan ska hon suga ut resultatet ur mig med pumpen.
Jag känner mig svimfärdig. Gräs och stenar glider fram under mig som om jag närmade mig en landningsbana, ena foten saknar sandal. Min tunga har fastnat i gommen.
Agaat andas ut. Då så, säger hon. Hon lirkar ut handduken och gör så att jag försiktigt rullar tillbaka. Det går bra, ounooi. Nu sätter vi dig upp ordentligt så att jag kan hjälpa dig att hosta.
Jag känner att hon betraktar mitt ansikte.
Se på mig, ounooi, så att jag kan se vad som händer.
Jag försöker öppna munnen. Jag vill säga: en del, du är en del av mig, hur ska jag kunna lämna dig? Landningsbanan närmar sig hur ska jag kunna landa? Behovet att hosta vaknar till liv i mig, fast svagt, ett oangeläget behov, en fantomhostning, som en amputerad hand som man i ett obevakat ögonblick tror sig kunna lyfta något med.
Jag känner ett tryck där fram mot tänderna, på båda sidor om käkarna känner jag ett tryck, under öronen, munnen öppnas åt mig, en platt pinne sticks in mellan framtänderna för att skilja dem åt, jag känner fingrar mot tungan, de drar trådar ur mig, jag känner suget från pumpen, hör ljudet av mina vätskor, sedan en fuktig svamp som torkar rent, mina kinder, under min tunga, mellan mina läppar och mitt tandkött, och sedan en svamp till, sval, fuktig mot tungan, och en stark arm som lyfter mitt huvud och en röst som säger:
Nu kan du andas, slemmet är borta, var beredd på svälja, du är törstig.
Små fingerspetsar mellan mina läppar som en pip, de klämmer ut dropparna åt mig. En, två, tre långt bak på tungan.
Jag kan inte svälja, jag kan inte.(sidan 206f, översättning Niclas Hval)
Van Niekerk skriver lyriskt och detaljerat, stundom långrandigt – men så kommer de där oerhörda scenerna som hon är så bra på. Katastrofer. Uppträden. Sex. Det är närgånget, grymt och poetiskt och ofta så påfrestande att läsa att man måste lägga en kudde över texten. Det finns en förlossningsscen är så explicit att man kvider.
Och så fort Millas man Jak är med vet man att allt kan urarta i fiasko eller våld. Hans rasism och klantighet i kombination med det ständiga behovet att hävda sig är en tickande bomb. Ständigt måste han visa sig starkare – mot hustrun, mot arbetarna.
Här kommer vi till en viktig underström i Marlene Van Niekerks böcker. Nämligen att de vita också levde i ofrihet under apartheidtiden. Detta var något som underströks av grundaren av 70-talets så tongivande Black Consciousness-rörelse, Steve Biko. Han avsåg förmodligen främst det bokstavliga förtryck som det innebär att leva i en polisstat. Men det fanns också ett psykologiskt självförtryck bland de vita i Sydafrika. De var fångna i sin rädsla och i sin egen självförhärligande mytologi om överlägsenheten – att upprätthålla denna var en nationalistisk plikt. Och man är inte fri om man tvingas bete sig som något man inte är.
Ursprungligen sänt som radioinslag i Biblioteket i P1
den 5 mars 2012
____________________________den 5 mars 2012
Anmärkning om ordval
Det råder olika uppfattningar om vad man bör kalla "den vita, afrikaanstalande stammen på Afrikas sydspets". På engelska används ordet "afrikaner", one afrikaner - two afrikaners. Om man överför detta direkt till svenska blir det en afrikaner - två afrikaner, vilket orsakar begreppsförvirring. En mer användbar försvenskning är en afrikaaner - två afrikaaner, där "aa" uttalas med öppet a. Man kan även lägga till ett "d": en afrikand - två afrikander. Jag föredrar dock av tydlighetsskäl ordet "boer". Det används dessutom vedertaget i uttryck som "boer-republik" och "anglo-boerska kriget".
Mer läsning
Artikel om "Triomf", publicerad i Axess (#7, 2009)
Tillägg om "Triomf", om ett sanslöst uppträde.
Artikel om Steve Biko, sänd i OBS i P1 den 22 november 2011
1 kommentar:
Boerna påminner i allt väsentligt om judar, kurder och assyrier/syrianer samt romer. Dessa har ju ochså samma ideal och en evig ide om att vara förföljda, utsatta och hatade. Men samtidigt ser de sig som Herrens utvalda. Isaelerna ser ju bla sexdagarskriget och Masada som ett tecken sin exlusivitet och överhöghet.
/David Birgersson
Skicka en kommentar