av Paul Holden och Hennie van Vuuren
Hur kunde det egentligen bli så här? Att Sydafrika skaffade flygplan, fartyg och helikoptrar som de inte behövde och som de inte hade råd med – inte att köpa, och i en del fall inte heller att använda eller ens underhålla...
Det ekonomiska läget för Sydafrika var mycket dåligt i slutet av 90-talet. Tillväxten hade bara varit bråkdel av den förväntade, 1999 hade arbetslösheten stigit till 36%. Skolsystemet var underdimensionerat och undermåligt, bristen på bostäder, el, vatten och sanitet var överväldigande. Det var i det läget Sydafrika beslutade att lägga 29,9 miljarder rand på vapen. Lite mindre räknat i kronor. En vanvettsaffär, för att låna ett uttryck från Astrid Lindgren.
29,9 miljarder ja… Det var beloppet som presenterades för den sydafrikanska allmänheten. Den faktiska kostnaden inklusive allt stannade enligt författarna på 71 miljarder – mer än dubbelt så mycket. ”The Devil in The Detail” är en nästan 500 sidor tjock och mycket detaljerad genomgång om hur affären kunde komma till stånd trots alla starka motargument. Det snabba svaret är: För att enskilda individer i Sydafrikas politiska och ekonomiska elit ville berika sig på affären.
Men naturligtvis fanns det även hederliga argument för att köpa vapen. Thabo Mbeki, som var vicepresident, argumenterade utifrån sin vision om den afrikanska renässansen. Folkmordet i Rwanda låg i färskt minne, och Mbeki ville att Sydafrika skulle ha den militära kapaciteten att rycka ut på kontinenten när det behövdes, istället för att be FN, USA eller NATO om hjälp. Den huvudsakliga motorn bakom affären var dock korruption, slår författarna fast. Det fanns tillräckligt många nyckelspelare med makt som var beredda att tumma på regler och moral för att det hela skulle gå igenom.
Författarna spårar den andra som ledde fram till affären bak till 70- och 80-talet, då både ANC och apartheidstaten genomgick en radikal militarisering. Den sydafrikanska militariseringen tilltog 1979, när försvarsministern PW Botha blev premiärminister. Han satsade inte bara mer pengar på försvaret – utan drog också in sitt nätverk av generaler och försvarsindustriaktörer i maktens innersta kretsar. Korruptionen och frodades, inte minst för att hitta vägar runt det vapenembargo som FN beordrat mot landet.
På andra sidan, inom ANC och dess väpnade gren MK, som befann sig på baser runt om i södra Afrika, skedde en motsvarande utveckling. Den isolerade situationen på gerillalägren var perfekt för MK-ledare som ville berika sig genom till exempel smuggling. Det var också en perfekt grogrund för paranoia och vapenskrammel. Apartheidregimen gjorde allt för att infiltrera ANC:s baser, och jakten på dessa spioner var förstås hård. Det ledde till förföljelsekampanjer i lägren – tortyr och summariska avrättningar. Många oskyldiga drabbades. Det utkristalliserades ett antidemokratiskt skikt inom delar av ANC:s ledarskap.
1990 förkunnade så nye sydafrikanske presidenten FW De Klerk att apartheidsystemet skulle avvecklas. Det styrande Nationalpartiet satte sig vid förhandlingsbordet med ANC för att göra upp om landets framtid. När de militanta elementen inom ANC mötte sina motsvarigheter från apartheidregeringen sa det klick. De hade önskat livet ur varandra bara något år tidigare – men nu när de skulle samarbeta, visade det sig att de hade mycket gemensamt: De ville köpa dyra vapen. De föraktade civila lösningar. Och viktigast: båda sidorna hade plockat korruptionens frukter under konfliktåren – och tänkte fortsätta med det
I slutet av 90-talet fattades beslutet om vapenaffären och upphandlingsprocessen inleddes. Vapentillverkare runt om i världen skickade in sina offerter – en av dem var SAAB, som samarbetade med British Aerospace (BAe), för att sälja bland annat JAS. Och det är i den här urvalsprocessen – när de olika erbjudandena vägdes mot varandra som mutorna kom in i bilden. Författarna till boken visar gång på gång hur det INTE var det alternativ som bäst passade Sydafrikas behov till minst kostnad, som fick kontraktet. Upphandlingsprocessen skräddarsyddes och manipulerades för att tillfredsställa mutkolvarnas intressen. Även efterspelen har präglats av skandaler. Som turerna kring affärsmannen Schabir Shaik. Han är en av få som faktiskt har fällts rättsligt i samband med affären. 2007 dömdes han till 15 års fängelse för sitt korrupta förhållande till Jacob Zuma – men efter två år frigavs villkorligt av ”medicinska” skäl. Den typen av frigivningar ges bara till fångar som befinner sig i slutfasen av en dödlig sjukdom. Nu har det gått två år har gått sedan Schabir Shaik släpptes – och han lever än. Och Zuma själv lyckades vrida sig av den rättsliga kroken på en teknikalitet bara några veckor innan han valdes till president 2009.
2010 inträffade ett annat bakslag. Den mutmisstänkta flygplanstillverkaren BAe förlikades med brittiska och amerikanska myndigheter, som därmed lade ner sina utredningar mot företaget. Det gällde dels den sydafrikanska affären, dels en affär med Saudiarabien. BAe erkände några mindre förseelser och betalade sammanlagt 3,35 miljarder kronor i böter för slippa rättegångar, där deras affärsmetoder och korruptionskanaler ofrånkomligen skulle blottläggas. Det ger en indikation om vad den typen av kanaler är värda.
Efter uppgörelserna med BAe 2010 såg det mörkt ut för de som söker rättvisa och sanning kring vapenaffären. Men det senaste året har det börjat hända saker igen. I somras erkände JAS-tillverkaren SAAB att det förekommit hemliga transaktioner på tiotals miljoner i samband med affären. SAAB skyller visserligen allt på samarbetspartnern BAe, men erkännandet är ändå ett genombrott. Och i höstas annonserade president Jacob Zuma att han tillsatt en kommission som ska utreda vapenaffären i sin helhet. Tänk om denna kommission kommer att kunna arbeta ifred, utan påtryckningar eller politiska sabotage. Tänk om utredningarna leder till rättegångar där sanningen en gång för alla kommer i dagen. Det skulle inte bara betyda mycket för förtroendet för Sydafrika som rättsstat. Det skulle också dra ner byxorna på stora delar av den internationella vapenindustrin.
Sänt i OBS i P1 den 21 mars 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar