Man lär sig snabbt att det raspande ljudet nere på gatan sent på kvällarna kommer från räfsor mot asfalten. De gulvästade renhållningsarbetarna börjar sitt arbete vid tiotiden och slutar gud vet när. En sak kan man dock vara säker på utan att titta ut: att deras hudfärg är svart. Precis som de minimumbetalada diskarna i restaurangerna, fruktplockarna på fälten och – naturligtvis – majoriteten av de som inte har något jobb alls.
När de sedan utfört sitt hårda och monotona arbete i det välmående europeiska samhället på Afrikas sydspets, forslas de svarta arbetarna hem till sina township i städernas periferier. Hade Hendrik Verwoerd [fer’vårrd] fått möjlighet att kliva upp från Helvetet och se sig omkring några minuter, hade han belåtet kunna konstatera att den segregering han kämpade för i egenskap av apartheids mastermind, samt premiärminister 1958-66, fortfarande är djupt, djupt rotad i det sydafrikanska samhället.
Idag är det dock inte rasism som ligger bakom åtskillnaden, utan ekonomi. Den upprätthålls inte genom repressiva lagar och våld, utan av det enorma utbildningsunderskottet, som delvis är ett arv efter det utbildningssystem som Verwoerd skapade för de svarta på 50-talet – den så kallade bantu-utbildningen. En avsiktligt bristfällig skolgång vars syfte var att hålla dem utanför samhället och på en lägre, ”oeuropeisk” nivå.
En annan faktor bakom underskottet är Sowetoupproret. Det började som fredliga demonstrationer i juni 1976, men utvecklade sig efter våldsam polisrespons till ett utdraget och blodigt upplopp som tog mer än ett år att slå ner. Tiousentals ungdomar gick i exil – knappast till platser där de kunde få utbildning. När sedan kampen mot apartheid intensifierades från 1984 gick detta också ut över de svarta elevernas skolgång. Strejker och skolbojkotter var en viktig av del av motståndsrörelsens taktik. Lärare hotades, skolor brändes ned och elever hindrades från delta i undervisningen, och drevs istället ut på gatorna för att riskera livet i undantagstillståndskaoset och kasta sten mot bepansrade polisfordon.
Resultatet av allt detta är flera förlorade generationer – miljontals människor som saknar utbildning, ett illa respekterat skolväsende och en enorm lärarbrist. Endast 18% av landets lärare har adekvat utbildning, rapporterade The Economist i veckan. Och i början av januari kom de dystra resultaten från 2009 års studentskrivningar – the matric. Endast 60,6 % av de skrivande godkändes – en siffra på stadigt nedåtgående.
Lärdomarna från det sydafrikanska exemplet är enkla och förnumstiga: Vill du undertrycka en grupp människor och sabotera dess överskådliga framtid: fiffla med utbildningen. Vill du krossa det demoniska systemet och befria ditt folk: gör det för all del, men håll tassarna borta från skolorna.
När de sedan utfört sitt hårda och monotona arbete i det välmående europeiska samhället på Afrikas sydspets, forslas de svarta arbetarna hem till sina township i städernas periferier. Hade Hendrik Verwoerd [fer’vårrd] fått möjlighet att kliva upp från Helvetet och se sig omkring några minuter, hade han belåtet kunna konstatera att den segregering han kämpade för i egenskap av apartheids mastermind, samt premiärminister 1958-66, fortfarande är djupt, djupt rotad i det sydafrikanska samhället.
Idag är det dock inte rasism som ligger bakom åtskillnaden, utan ekonomi. Den upprätthålls inte genom repressiva lagar och våld, utan av det enorma utbildningsunderskottet, som delvis är ett arv efter det utbildningssystem som Verwoerd skapade för de svarta på 50-talet – den så kallade bantu-utbildningen. En avsiktligt bristfällig skolgång vars syfte var att hålla dem utanför samhället och på en lägre, ”oeuropeisk” nivå.
En annan faktor bakom underskottet är Sowetoupproret. Det började som fredliga demonstrationer i juni 1976, men utvecklade sig efter våldsam polisrespons till ett utdraget och blodigt upplopp som tog mer än ett år att slå ner. Tiousentals ungdomar gick i exil – knappast till platser där de kunde få utbildning. När sedan kampen mot apartheid intensifierades från 1984 gick detta också ut över de svarta elevernas skolgång. Strejker och skolbojkotter var en viktig av del av motståndsrörelsens taktik. Lärare hotades, skolor brändes ned och elever hindrades från delta i undervisningen, och drevs istället ut på gatorna för att riskera livet i undantagstillståndskaoset och kasta sten mot bepansrade polisfordon.
Resultatet av allt detta är flera förlorade generationer – miljontals människor som saknar utbildning, ett illa respekterat skolväsende och en enorm lärarbrist. Endast 18% av landets lärare har adekvat utbildning, rapporterade The Economist i veckan. Och i början av januari kom de dystra resultaten från 2009 års studentskrivningar – the matric. Endast 60,6 % av de skrivande godkändes – en siffra på stadigt nedåtgående.
Lärdomarna från det sydafrikanska exemplet är enkla och förnumstiga: Vill du undertrycka en grupp människor och sabotera dess överskådliga framtid: fiffla med utbildningen. Vill du krossa det demoniska systemet och befria ditt folk: gör det för all del, men håll tassarna borta från skolorna.
Publicerad i Sydsvenskan den 10 februari 2010
2 kommentarer:
Hej!
Väldigt bra blogg, länkad via Rob Loves FB. Hur kan man komma i kontakt med dej? Letar främst, just nu, efter kommentarer artiklar etc kring RDP-housing projects, SWH-projects a la Kyaletisha...mm
Bästa Hälsningar
Clara Norell
ziondistribution@gmail.com
Tackar, har mailat dig.
Skicka en kommentar