måndag 23 maj 2011
söndag 22 maj 2011
Lokalval i Sydafrika 2011, valresultat
av TOR BILLGREN
Nationellt resultat
Det nationella resultatet är inte helt relevant, eftersom detta var ett lokalval. Men det ger ändå en hum om läget i landet. Siffrorna inom parentes anger resultatet i förra nationella valet 2009, och i förra lokalvalet 2006 (fetat).
ANC: 62,0% (65,9% - 66,3%)
DA: 23,9% (16,7% - 14,8%)
IFP: 3,6% (4,6% - 8,1%)
NFP: 2,4% (existerade ej 2009 och 2009)
Cope: 2,1% (7,4% - existerade ej 2006)
Anmärkningsvärda resultat
- Freedom Front Plus (FF+), som fortfarande har en apartheidliknande vision, har decimerats avsevärt. Vid lokalvalet 2006 fick de 1,0% och makten i en handfull kommuner. Vid nationella valet 2009 fick de 0,8% av rösterna och några ministerposter i Zumas regering. Men vid valet i onsdags lyckades de inte samla större stöd än 0,5%. De apartheidnostalgiska tendenserna i Sydafrika decimeras!
- Nykomlingen NFP segrade över IFP i Nongoma, som är den nuvarande zulukungen Goodwill Zwelithini födelseort. IFP har alltid varit tätt förknippat med zulumonarkin och nederlaget här accentuerar partiets valfiasko.
- DA vann Klipdown utanför Johannesburg, som är en närmast helig ort för ANC. Det var där The Freedom Charter antogs den 26 juni 1955.
Sammanfattning
Demokratin i Sydafrika mår bättre än någonsin. Lokalvalsdeltagandet är på kraftig uppgång. Landet börjar äntligen få en opposition att räkna med (Democratic Alliance). Väljarna straffar partier som sviker dem (ANC i viss mån, men framförallt Cope, som efter succén i nationella valet 2009 mest ägnat sig åt interna strider). Dessutom finns en ny aktör på planen, National Freedom Party. Efter att ha existerat i endast fem månader slukar partiet röster från klassiska Inkatha Freedom Party, som därmed får betala priset för att hårdnackat vägra förnyelse.
Cope rasar alltså handlöst. Från 7,4% i nationella valet 2009 till detta valets 2,1%. Partiet kommer dock att hållas vid liv med konstgjord andning genom att ingå i koalition med DA på ett tiotal orter. På samma sätt kommer NFP att lyftas upp genom att samarbeta med ANC.
___________________________
Tidigare inlägg
Viktiga lokalval i Sydafrika på onsdag
Valaffischer 2011
Oroande trend bland oppositionspartier i södra Afrika
Slutliga siffror. Inlägget uppdaterat 22 maj.
Inledning
De sydafrikanska lokalvalet 2011 var en succé på många sätt. Valdeltagandet var 57,6%. Det är en ökning med över nio procentenheter jämfört med 2006. Allt har flutit smidigt, tekniken och logistiken har fungerat, inget fusk misstänks, inga våldsamheter har ägt rum. Enda smolket i bägaren är att ett antal medborgare inte hann rösta, eftersom lokalerna stängde redan 19.00 i onsdags. Detta drabbade särskilt människor i kåkstäderna, som ofta har lång väg att färdas på ineffektiva transportmedel för att ta sig till och från sina arbeten.
African National Congress vann förstås flest kommuner, men oppositionspartiet Democratic Alliance knappar in. ANC förlorade stöd i 62% av landets kommuner, medan DA vann stöd i 78% av dem.
Satirikern Zapiros kommentar till valet. Hämtad ur Mail & Guardian, 19 maj 2011.
Förkortningar
ANC: African National Congress
DA: Democratic Alliance
IFP: Inkatha Freedom Party
NFP: National Freedom Party
Cope: Congress of the People
Resultat: Fördelning av landets kommuner
Antalet före valet inom parentes. Sammanlagt finns cirka 260 kommuner i landet.
ANC: 198 (215)
Trots att förtroendet för ANC befinner sig i en stadig nedåtspiral (se "Nationellt resultat" nedan), har partiet säkrat en överväldigande majoritet av landets kommuner. Siffran kommer antagligen att justeras uppåt. Partiet vann dessutom 7 av 8 storstäder, så kallade metros.
DA: 18 (13)
DA behöll åtråvärda Midvaal i Gauteng och fick egen majoritet i metron Kapstaden, som de styrt i koalition sedan 2006. Partiet ökade anmärkningsvärt i Johannesburg och fick 34,6% (2006: 27,0%), mot ANC:s 58,6% (2006: 62,3%).
IFP: 5 (32)
Valets stora förlorare.
NFP: 2
NFP bildades i januari av Zanele Magwaza-Msibi som en utbrytarfraktion ur IFP och har lockat många av moderpartiets väljare.
Inledning
De sydafrikanska lokalvalet 2011 var en succé på många sätt. Valdeltagandet var 57,6%. Det är en ökning med över nio procentenheter jämfört med 2006. Allt har flutit smidigt, tekniken och logistiken har fungerat, inget fusk misstänks, inga våldsamheter har ägt rum. Enda smolket i bägaren är att ett antal medborgare inte hann rösta, eftersom lokalerna stängde redan 19.00 i onsdags. Detta drabbade särskilt människor i kåkstäderna, som ofta har lång väg att färdas på ineffektiva transportmedel för att ta sig till och från sina arbeten.
African National Congress vann förstås flest kommuner, men oppositionspartiet Democratic Alliance knappar in. ANC förlorade stöd i 62% av landets kommuner, medan DA vann stöd i 78% av dem.
Satirikern Zapiros kommentar till valet. Hämtad ur Mail & Guardian, 19 maj 2011.
Förkortningar
ANC: African National Congress
DA: Democratic Alliance
IFP: Inkatha Freedom Party
NFP: National Freedom Party
Cope: Congress of the People
Resultat: Fördelning av landets kommuner
Antalet före valet inom parentes. Sammanlagt finns cirka 260 kommuner i landet.
ANC: 198 (215)
Trots att förtroendet för ANC befinner sig i en stadig nedåtspiral (se "Nationellt resultat" nedan), har partiet säkrat en överväldigande majoritet av landets kommuner. Siffran kommer antagligen att justeras uppåt. Partiet vann dessutom 7 av 8 storstäder, så kallade metros.
DA: 18 (13)
DA behöll åtråvärda Midvaal i Gauteng och fick egen majoritet i metron Kapstaden, som de styrt i koalition sedan 2006. Partiet ökade anmärkningsvärt i Johannesburg och fick 34,6% (2006: 27,0%), mot ANC:s 58,6% (2006: 62,3%).
IFP: 5 (32)
Valets stora förlorare.
NFP: 2
NFP bildades i januari av Zanele Magwaza-Msibi som en utbrytarfraktion ur IFP och har lockat många av moderpartiets väljare.
Dessa siffror kommer att justeras efter lokalt koalitionsbildande. I ett tiotal kommuner kommer DA förmodligen att slå sig ihop med vad som återstår av Cope för att bilda majoritet, medan ANC kommer att skapa koalition med NFP, också detta på ett tiotal orter.
Nationellt resultat
Det nationella resultatet är inte helt relevant, eftersom detta var ett lokalval. Men det ger ändå en hum om läget i landet. Siffrorna inom parentes anger resultatet i förra nationella valet 2009, och i förra lokalvalet 2006 (fetat).
ANC: 62,0% (65,9% - 66,3%)
DA: 23,9% (16,7% - 14,8%)
IFP: 3,6% (4,6% - 8,1%)
NFP: 2,4% (existerade ej 2009 och 2009)
Cope: 2,1% (7,4% - existerade ej 2006)
Anmärkningsvärda resultat
- Freedom Front Plus (FF+), som fortfarande har en apartheidliknande vision, har decimerats avsevärt. Vid lokalvalet 2006 fick de 1,0% och makten i en handfull kommuner. Vid nationella valet 2009 fick de 0,8% av rösterna och några ministerposter i Zumas regering. Men vid valet i onsdags lyckades de inte samla större stöd än 0,5%. De apartheidnostalgiska tendenserna i Sydafrika decimeras!
- Nykomlingen NFP segrade över IFP i Nongoma, som är den nuvarande zulukungen Goodwill Zwelithini födelseort. IFP har alltid varit tätt förknippat med zulumonarkin och nederlaget här accentuerar partiets valfiasko.
- DA vann Klipdown utanför Johannesburg, som är en närmast helig ort för ANC. Det var där The Freedom Charter antogs den 26 juni 1955.
Sammanfattning
Demokratin i Sydafrika mår bättre än någonsin. Lokalvalsdeltagandet är på kraftig uppgång. Landet börjar äntligen få en opposition att räkna med (Democratic Alliance). Väljarna straffar partier som sviker dem (ANC i viss mån, men framförallt Cope, som efter succén i nationella valet 2009 mest ägnat sig åt interna strider). Dessutom finns en ny aktör på planen, National Freedom Party. Efter att ha existerat i endast fem månader slukar partiet röster från klassiska Inkatha Freedom Party, som därmed får betala priset för att hårdnackat vägra förnyelse.
Cope rasar alltså handlöst. Från 7,4% i nationella valet 2009 till detta valets 2,1%. Partiet kommer dock att hållas vid liv med konstgjord andning genom att ingå i koalition med DA på ett tiotal orter. På samma sätt kommer NFP att lyftas upp genom att samarbeta med ANC.
Det har kommit en del obehagliga uttalanden från enskilda ANC-företrädare, som kastar viss skugga över valet. Ordföranden för ANC:s ungdomsförbund Julius Malema har kallat de svarta och färgade kandidaterna i DA för partiledaren Helen Zilles "Tea ladies", d.v.s. tjänsteflickor. Och Nceba Faku, som är ANC-ordförande i Nelson Mandela Bay (Port Elizabeth), uppmanade under fredagen sina anhängare att bränna ner The Heralds kontor, för att tidningen skrivit kritiskt om ANC. Han sa också att svarta som "inte gillar svarta organisationer" [och alltså röstar på "vita partier"] borde drivas ut i havet eller sticka till Europa. ANC centralt tog avstånd från Fakus uttalanden.
___________________________
Tidigare inlägg
Viktiga lokalval i Sydafrika på onsdag
Valaffischer 2011
Oroande trend bland oppositionspartier i södra Afrika
torsdag 19 maj 2011
Angeläget om korrektionsvåldtäkter i Aftonbladet
av TOR BILLGREN
Missa inte Karin Alfredssons och Linda Forsells viktiga reportage om fenomenet korrektionsvåldtäkter i Sydafrika. Och missa inte projektet som reportaget är en del av: Dödsorsak: Kvinna.
Nästa vecka har jag en tangerande artikel på tidningens kultursida och i menyn till höger här på bloggen finns några andra texter om homosexualitet i Sydafrikansk/Afrikansk kontext.
Missa inte Karin Alfredssons och Linda Forsells viktiga reportage om fenomenet korrektionsvåldtäkter i Sydafrika. Och missa inte projektet som reportaget är en del av: Dödsorsak: Kvinna.
Nästa vecka har jag en tangerande artikel på tidningens kultursida och i menyn till höger här på bloggen finns några andra texter om homosexualitet i Sydafrikansk/Afrikansk kontext.
onsdag 18 maj 2011
Tisdag 17 maj, 20:19
av TOR BILLGREN
Dimman från Cape Flats kravlar sig långsamt över stadskärnan och drar sig sedan tillbaka.
Dimman från Cape Flats kravlar sig långsamt över stadskärnan och drar sig sedan tillbaka.
tisdag 17 maj 2011
Valaffischer 2011
av TOR BILLGREN
* * *
Imorgon är det val, och valtider betyder valaffischer. Här är några jag plåtade på vägen till järnvägsstationen i Stellenbosch i helgen.
Lokalval är viktiga, eftersom det är just på lokal nivå som det är möjligt att göra skillnad. Men valen blir oundvikligen också lekplats för allsköns kverulant- och enfrågepartier. National Peoples Party (NPP) tar hem trofén för anskrämligaste valaffischer 2011. Texten på betyder "Utled på fattigdom". Eller mer bokstavligt "Röven full av fattigdom".
Överst har vi en affisch från Vryheidsfront Plus (VF+), eller Freedom Front Plus (FF+), som värnar afrikandernas intressen. Partiet är så nära ett apartheidparti man kan komma, och kämpar för att Sydafrikas afrikaanstalande vita befolkning ska få en egen, självstyrande stat – en Volksstaat. Det finns redan ett embryo till denna i form av staden Orania i landets absoluta mitt. Notera flamman i partiets logga – samma symbol som pryder franska Front Nationals flaggor, och som även Sverigedemokraterna använde fram till valet 2006, då de bestämde sig för att göra sin visuella image politiskt korrekt och rätta in sig i det svenska blomsterledet.
VF+ fick 0,83% i nationella valet 2009 och partiledaren Dr Pieter Mulder (mannen på affischen) utsågs till biträdande minister för jordbruk, skogsbruk och fiske i Jacob Zumas regering, något som bara kan tolkas som ett försök att bygga broar mellan folkslagen. Och inget fel med det.
Partiet skämde ut sig ordentligt för några veckor sedan när dess företrädare protesterade högljutt mot att en byst av H.F. Verwoerd avlägsnades från en offentlig plats i Midvaal i Gautengprovinsen. Verwoerd var premiärminister 1958-1966 och apartheidsystemets huvudsakliga arkitekt. Det var han som låg bakom den jävligaste skiten under de mörka åren. Det finns ingen som helst anledning för någon att sörja att en byst av honom avlägsnas.
* * *
Nedanför VF+ hittar vi Democratic Alliance (DA), det enda partiet som kan utmana ANC. Det fick 16,66% i det nationella valet 2009 och är det i särklass största oppositionspartiet. I mitten står partiledaren Helen Zille, före detta borgmästare i Kapstaden och idag premiärminister över Western Cape-provinsen. Hon är ursprungligen journalist och var den som avslöjade apartheidregimens lögner i samband med Black Consciousness-ledaren Steve Bikos död 1977, och bevisade att han torterats till döds av polisen.
Till vänster står Patricia de Lille, en annan veteran inom Sydafrikansk politik. I augusti förra året kungjorde hon att hennes parti Independent Democrats (ID), skulle slås ihop med DA, för att stärka oppositionen. Det var de Lille som 1999 avslöjade den omfattande korruptionen i samband med den den ökända vapenaffären, som även Sverige är insyltad i.
Till höger står Lindi Mazibuko, partiets talesperson. Hon är ung och karismatisk och utan tvivel en kvinna som vi kommer att få höra mer av i framtiden. Hon twittrar som @LindiMazibuko.
Och så har vi Bantu Holomisa, ledare för United Democratic Movement (UDM). Han började sin politiska karriär 1987, då han som 32-årig generalmajor störtade regimen för hemlandet Transkei två gånger. Efter andra kuppen satte han sig själv som ledare, en position han höll fram till 1994, då hemlandssystemet avskaffades och Transkei införlivades i Sydafrika. Idag är det en del av Eastern Cape-provinsen. Han blev en höjdare inom ANC och fick en ministerpost i Mandelas regering, men förlorade den när han vittnade om korruption inom partiet. 1997 bildade han UDM, som till en början verkade vara ett parti att räkna med. Vid valet 1999 fick det 3,43% av rösterna, men sedan har det gått utför. 2009 lyckades Holomisa bara skrapa ihop 0,85%.
* * *
måndag 16 maj 2011
Viktiga lokalval i Sydafrika på onsdag
av TOR BILLGREN
Onsdagen den 18 maj är det lokalval i Sydafrika – ett oerhört mycket viktigare val än det stora, nationella valet, som senast hölls i april 2009, och som vanligt fick stort genomslag i världens medier. Men vilket parti som får flest säten i parlamentet och vad presidenten heter, är bagateller i jämförelse med vem som får makten lokalt, det vill säga i landets 272 kommuner. Det är nämligen på denna nivå som det verkligen går att göra skillnad. Och skillnad och förändring är vad majoriteten av Sydafrikas 50 miljoner medborgare behöver. Akut.
Juridikdocenten Richard Calland kallar valet historiskt i veckans Mail & Guardian, eftersom det denna gången finns två stora partier med dokumenterad regeringserfarenhet att välja mellan: African National Congress (ANC) förstås, men även Democratic Alliance (DA), som styrt Western Cape-provinsen sedan 2009 och Kapstaden sedan 2006. Idag styr ANC i 215 kommuner. DA styr i 13, och lokala partier i 29 kommuner.
Juridikdocenten Richard Calland kallar valet historiskt i veckans Mail & Guardian, eftersom det denna gången finns två stora partier med dokumenterad regeringserfarenhet att välja mellan: African National Congress (ANC) förstås, men även Democratic Alliance (DA), som styrt Western Cape-provinsen sedan 2009 och Kapstaden sedan 2006. Idag styr ANC i 215 kommuner. DA styr i 13, och lokala partier i 29 kommuner.
Den främsta anledningen till att miljontals hushåll fortfarande inte har tillgång till ordentlig sanitet, elektricitet och vatten, är den utspridda korruptionen och inkompetensen just på lokalnivå. Denna inkompetens beror i hög grad på ANC:s så kallade cadre depolyment policy, som innebär att partilojalitet väger tyngre än meriter vid tillsättandet av lokala tjänstemän. Denna förödande policy är kontroversiell även inom ANC och presidenten ville nyligen se över den genom en lag, något som förhindrades av kommunarbetarfacket SAMWU.
Varje vecka äger så kallade service delivery-protester rum runt om i landet. Varje vecka publicerar tidningarna nya bilder av demonstrerande folkmassor, brinnande bildäck, studsande tårgaspatroner och framstormande poliser. Den 13 april slogs en skottskadad man ihjäl av polis mitt framför tv-kamerorna under demonstrationer i Ficksburg, Free State.
På en del håll i landet har det gått så långt att invånarna själva tagit över förvaltningen av sina städer efter att tjänstemännen antingen kört ekonomin i botten, misslyckats med att spendera budgeten på adekvat sätt, eller helt enkelt stuckit med pengarna. (Läs t.ex. Ola Sälls reportage "Blomsterrevolt mot förslumningen" i Svenska Dagbladet 101028.)
Den stora valfrågan handlar om saniteten i landets överbefolkade kåkstäder. Detta eftersom det på senaste tiden avslöjats att såväl ANC- som DA-styrda kommuner har byggt cabriolettoaletter till townshipinvånarna. Det vill säga toaletter i det fria, utan väggar. Det har skett undantagsvis och i mycket liten utsträckning, men är naturligtvis likafullt oacceptabelt. Framförallt DA har förlorat mycket förtroende på grund av sin hantering av denna skandal.
Valet på onsdag kommer att ge tre intressanta indikationer på det politiska läget i Sydafrika:
1.
Balansen mellan ANC och DA. Kommer DA att fortsätta knappa in på ANC?. Kommer partiet att vinna över några kommuner och storstäder? De styr som nämnt i redan i 13 kommuner, inklusive i Kapstaden och det finns indikationer på att de tillsammans med Congress of the People (Cope) skulle kunna ta makten även i Nelson Mandela Bay (Port Elizabeth) i Eastern Cape.
2.
Hur kommer väljarna att straffa Cope? Partiet bildades som en utbrytarfraktion ur ANC 2008 och fick hela 7,4% av rösterna i det nationella valet 2009. Sedan dess har partiets toppskikt mest ägnat sig åt att käbbla om vem som ska vara partiledare, något som gjort dem till åtlöje i landets medier. Ledarskapsstriden, som alltså prioriterats framför det viktiga oppositionsarbetet, har slitit isär partiet, som inte ens har en fungerande hemsida längre. Sveket mot väljarna är enormt. (Mer om krisen i Cope här.)
3.
Hur kommer det att gå för National Freedom Party (NFP)? Det bildades av Zanele Magwaza-Msibi i januari i år när hon såg sig tvungen att lämna Mangosuthu Buthelezis Inkatha Freedom Party (IFP). Hon är karismatisk och kompetent och har stora möjligheter att exploatera det politiska vacuum som uppstått kring dels besvikelsen på ANC och Cope, dels IFP:s tilltagande irrelevans.
* * *
Redan idag kan man förhandsrösta, en möjlighet som såväl Nelson Mandela som Thabo Mbeki enligt sina talespersoner tänker utnyttja.
Varje vecka äger så kallade service delivery-protester rum runt om i landet. Varje vecka publicerar tidningarna nya bilder av demonstrerande folkmassor, brinnande bildäck, studsande tårgaspatroner och framstormande poliser. Den 13 april slogs en skottskadad man ihjäl av polis mitt framför tv-kamerorna under demonstrationer i Ficksburg, Free State.
På en del håll i landet har det gått så långt att invånarna själva tagit över förvaltningen av sina städer efter att tjänstemännen antingen kört ekonomin i botten, misslyckats med att spendera budgeten på adekvat sätt, eller helt enkelt stuckit med pengarna. (Läs t.ex. Ola Sälls reportage "Blomsterrevolt mot förslumningen" i Svenska Dagbladet 101028.)
Den stora valfrågan handlar om saniteten i landets överbefolkade kåkstäder. Detta eftersom det på senaste tiden avslöjats att såväl ANC- som DA-styrda kommuner har byggt cabriolettoaletter till townshipinvånarna. Det vill säga toaletter i det fria, utan väggar. Det har skett undantagsvis och i mycket liten utsträckning, men är naturligtvis likafullt oacceptabelt. Framförallt DA har förlorat mycket förtroende på grund av sin hantering av denna skandal.
Valet på onsdag kommer att ge tre intressanta indikationer på det politiska läget i Sydafrika:
1.
Balansen mellan ANC och DA. Kommer DA att fortsätta knappa in på ANC?. Kommer partiet att vinna över några kommuner och storstäder? De styr som nämnt i redan i 13 kommuner, inklusive i Kapstaden och det finns indikationer på att de tillsammans med Congress of the People (Cope) skulle kunna ta makten även i Nelson Mandela Bay (Port Elizabeth) i Eastern Cape.
2.
Hur kommer väljarna att straffa Cope? Partiet bildades som en utbrytarfraktion ur ANC 2008 och fick hela 7,4% av rösterna i det nationella valet 2009. Sedan dess har partiets toppskikt mest ägnat sig åt att käbbla om vem som ska vara partiledare, något som gjort dem till åtlöje i landets medier. Ledarskapsstriden, som alltså prioriterats framför det viktiga oppositionsarbetet, har slitit isär partiet, som inte ens har en fungerande hemsida längre. Sveket mot väljarna är enormt. (Mer om krisen i Cope här.)
3.
Hur kommer det att gå för National Freedom Party (NFP)? Det bildades av Zanele Magwaza-Msibi i januari i år när hon såg sig tvungen att lämna Mangosuthu Buthelezis Inkatha Freedom Party (IFP). Hon är karismatisk och kompetent och har stora möjligheter att exploatera det politiska vacuum som uppstått kring dels besvikelsen på ANC och Cope, dels IFP:s tilltagande irrelevans.
* * *
Redan idag kan man förhandsrösta, en möjlighet som såväl Nelson Mandela som Thabo Mbeki enligt sina talespersoner tänker utnyttja.
fredag 6 maj 2011
"Noxolo sover inte"
av TOR BILLGREN
Så inleder Sibongile Nkosi sitt oerhört fina reportage från begravningen av tvåbarnsmodern Noxolo Nogwaza, som våldtogs och mördades förra söndagen, antagligen för att hon var lesbisk. Mönstret är välkänt i Sydafrika och brukar kallas "korrektionsvåldtäkter", eftersom gärningen utförs för att straighta ut kvinnan. Läs resten av Nkosis lysande text i veckans Mail & Guardian (ej ännu på nätet).
________________________
Ordlista
Highveld = platå i centrala Sydafrika
toyi-toyi = joggande "dans", vanlig vid demonstratioiner i Sydafrika
It is dusk on Friday April 29, the eve of 24-year-old Noxolo Nogwaza's funeral. KwaThema is smoky from cooking fires and there's a snap of Highveld winter in the air. Then, the singing. Just a suggestion, form way off, but growing stronger and stronger.
Here they come. About 50 young men and women, toyi-toying down the street towards the Nogwaza family home. They carry a flag that glows with rainbow colours and the words of their song ring out: "uNoxolo akalelang" - Noxolo is not sleeping. The song weaves itself into an anthem for a new struggle: "Even if they beat us, even if they rape us, we are moving forward."
Så inleder Sibongile Nkosi sitt oerhört fina reportage från begravningen av tvåbarnsmodern Noxolo Nogwaza, som våldtogs och mördades förra söndagen, antagligen för att hon var lesbisk. Mönstret är välkänt i Sydafrika och brukar kallas "korrektionsvåldtäkter", eftersom gärningen utförs för att straighta ut kvinnan. Läs resten av Nkosis lysande text i veckans Mail & Guardian (ej ännu på nätet).
Ordlista
Highveld = platå i centrala Sydafrika
toyi-toyi = joggande "dans", vanlig vid demonstratioiner i Sydafrika
lördag 30 april 2011
Lesbisk våldtagen och mördad i sydafrikanskt township
av TOR BILLGREN
Så har det hänt igen. En lesbisk kvinna har våldtagits och mördats i ett sydafrikanskt township, antagligen just för att hon var lesbisk. Denna gång i Kwa-Thema i Gautengprovinsen. Omständigheterna är inte helt kända än, så det är för tidigt att dra några definitiva slutsatser. Fram till dess kan vi hedra den mördade kvinnan genom att åtminstone uttala hennes namn rätt. Hon hette Noxolo Nogwaza. Så vitt jag vet är det ett xhosanamn, och i så fall uttalas x:et i förnamnet med ett lateralt klick, dvs som när man manar en häst. Är det ett pedinamn uttalas det som ett fonetiskt x, dvs som i Bach.
De gruvliga detaljerna kring mordet finns hos Pink News.
Det finns åtskilligt att säga om villkoren for homosexuella i townshipen. Det finns positiva historier också...
fredag 29 april 2011
Det kungliga bröllopet i London bakslag för demokratin i Swaziland
av TOR BILLGREN
En av de prominenta gästerna på dagens kungliga bröllop i London är kung Mswati III, envåldshärskare över Swaziland, ni vet det där lilla landet som ligger insprängt mellan Sydafrika och Moçambique. I 25 år har han styrt riket som sin privata egendom och centrerat dess ekonomi kring sig själv och sina tretton fruar. Landet är nu bankrutt och värst drabbat i världen när det gäller hiv/aids.
Politiska partier är förbjudna men genom åren har en tapper proteströrelse lyckats etablera sig kring fack- och studentorganisationerna. Den 12 april arrangerades stora demonstrationer med krav på demokrati, men upproret slogs ner. Hundratals demonstranter greps. Aktivisterna vädjade förgäves om solidaritet via de mycket få medier som följde deras kamp.
I söndags vann rörelsen en mikroseger genom en lyckad bojkott av en av kungahuset arrangerad konsert med den amerikanske rapparen Jadakiss. En seger som grusas av att Mswati III idag hedras genom att stå med på en av universums mest prestigefyllda gästlistor.
Publicerad i Sydsvenskan den 29 april 2011
tisdag 26 april 2011
ANC och flerpartisystemet
av TOR BILLGREN
Stödjer ANC Sydafrikas flerpartisystem?
Det kommer oroande signaler om motsatsen.
1.
I veckan kom nyheten att Sello Moloto utsetts till sydafrikansk ambassadör i Mocambique. Moloto var tidigare hög ANC-medlem och premiärminister i Limpopo-provinsen, men lämnade posten och partiet 2009 för att bli provinsiell ordförande för rivalpartiet Cope. Trots att Cope formellt ligger i ruiner idag, utgör partiet fortfarande ett hot mot ANC.
Som Cope-representant har han bråkat mycket med ANC och bland annat anklagat ungdomsförbundets ordförande Julius Malema för att ha vunnit upphandlingar på illegalt sätt.
Men nu har alltså regeringen utsett Moloto till ambassadör, och han lämnar därmed sitt uppdrag i Cope. Jag har väldigt svårt att inte se detta som att ANC-regeringen har köpt ut Moloto för en prestigefull titel och lite bling.
Konspiratoriskt? Ja kanske, men varför skulle ANC välja en bråkig avhoppare till ett prestigefullt ambassadörsjobb, när det finns hur många lojala ANC-kadrer som helst att väja mellan?
2.
Igår påstod Hassan Motala, som är medlem i Inkatha Freedom Partys nationella råd, att ANC utsatt honom för utpressning. Han och hans familj har lukrativa kontrakt med provinsregeringen i KwaZulu Natal, och för att få fortsätta göra affärer med provinsen ska han ha uppmanats att lämna IFP. Så här skriver han i ett uttalande:
(Man får inte glömma att det är valtider, det kan ligga politiska motiv bakom allt, även sådana här anklagelser.)
3.
I slutet av januari hoppade IFP-höjdaren Zanele Mgwaza-Msibi av och bildade eget parti, National Freedom Party. IFP-ledaren Mangosuthu Buthelezi anklagade ANC för att ligga bakom splittringen och lade fram att antal indicier om detta i parlamentet. Denna presentation kanske inte var Buthelezis största politiska ögonblick, utan fick honom snarare att framstå som en stridslysten rättshaverist. Men sett i ljuset av hur ANC tycks operera för att underminera oppositionen, kanske det är förhastat att avfärda uppgifterna helt?
Stödjer ANC Sydafrikas flerpartisystem?
Det kommer oroande signaler om motsatsen.
1.
I veckan kom nyheten att Sello Moloto utsetts till sydafrikansk ambassadör i Mocambique. Moloto var tidigare hög ANC-medlem och premiärminister i Limpopo-provinsen, men lämnade posten och partiet 2009 för att bli provinsiell ordförande för rivalpartiet Cope. Trots att Cope formellt ligger i ruiner idag, utgör partiet fortfarande ett hot mot ANC.
Som Cope-representant har han bråkat mycket med ANC och bland annat anklagat ungdomsförbundets ordförande Julius Malema för att ha vunnit upphandlingar på illegalt sätt.
Men nu har alltså regeringen utsett Moloto till ambassadör, och han lämnar därmed sitt uppdrag i Cope. Jag har väldigt svårt att inte se detta som att ANC-regeringen har köpt ut Moloto för en prestigefull titel och lite bling.
Konspiratoriskt? Ja kanske, men varför skulle ANC välja en bråkig avhoppare till ett prestigefullt ambassadörsjobb, när det finns hur många lojala ANC-kadrer som helst att väja mellan?
2.
Igår påstod Hassan Motala, som är medlem i Inkatha Freedom Partys nationella råd, att ANC utsatt honom för utpressning. Han och hans familj har lukrativa kontrakt med provinsregeringen i KwaZulu Natal, och för att få fortsätta göra affärer med provinsen ska han ha uppmanats att lämna IFP. Så här skriver han i ett uttalande:
When I arrived at a meeting with Premier Zweli Mkhize at the City Hall on Thursday, I was presented with an ANC t-shirt and instructed to wear it. This was done without my consent and against my wishes. The suggestion was that if I wanted to continue doing business with the ANC-led government, I should end my association with the IFP. It was blackmail.
(Man får inte glömma att det är valtider, det kan ligga politiska motiv bakom allt, även sådana här anklagelser.)
3.
I slutet av januari hoppade IFP-höjdaren Zanele Mgwaza-Msibi av och bildade eget parti, National Freedom Party. IFP-ledaren Mangosuthu Buthelezi anklagade ANC för att ligga bakom splittringen och lade fram att antal indicier om detta i parlamentet. Denna presentation kanske inte var Buthelezis största politiska ögonblick, utan fick honom snarare att framstå som en stridslysten rättshaverist. Men sett i ljuset av hur ANC tycks operera för att underminera oppositionen, kanske det är förhastat att avfärda uppgifterna helt?
onsdag 13 april 2011
Kung Mswatis regim påstår sig vilja ha dialog
av TOR BILLGREN
Swazilands utrikesminister sa igår att regimen vill förhandla. Att samtal och dialog är bättre än demonstrationer. Visst, sa ordföranden för Swaziland Solidarity Network i sydafrikanska nyhetsprogrammet Morning Live i morse.
– Men vem ska de förhandla med? Politiska partier är förbjudna i landet. Demokratirörelsen Pudemo (Peoples United Democratic Movement of Swaziland) är stämplad som terroristorganisation. Utrikesministerns ord är bara propaganda, riktad till omvärlden för att ge sken av goda intentioner.
tisdag 12 april 2011
Protesterna i Swaziland, dag 1
av TOR BILLGREN
Polisen och militären i Swaziland lyckades att hindra mycket av dagens sedan länge planerade demonstrationer mot regimen. Redan igår greps några av proteströrelsens ledare, bland annat Maxwell Dlamini, som är ordförande för studentorganisationen SNUS. (Läs min intervju med honom från i fredags här.) Han är och de andra ledarna är fortfarande i fängsligt förvar.
100-200 demonstranter har gripits, hundratals har skingrats och bussats ut ur städerna (så långt som 80-100 km). Universiteten blockerades så att folk inte kunde ta sig ut på gatorna. Polisen har även använt batonger, vattenkanoner och gummikulor mot massorna. Men något mer extremt våld har inte rapporterats. Inte mot demonstranterna i alla fall. Lucky Lukhele, som är talespersonen för Swaziland Solidarity Network (SNN), meddelande i ett uttalande att en polis misshandlats svårt av några busskonduktörer och nu ligger i koma.
Flera utländska journalister greps, förhördes och släpptes under dagen. Några av dem:
- André le Rou, Africa editor på Media24
- Reggy Moalusi, assistant editor på Daily Sun. Greps med journalister från Kaya FM och Radio 702
- Manqoba Nxumalo (The Daily Maverick)
- Niren Tolsi och Lisa Skinner, Mail & Guardian. Greps två gånger under dagen. Deras lista över kontakter i Swaziland kopierades av polisen.
- Nastasya Tay och Tshepo Lesole, Eyewittness News
- Rob Hartgers, nederländsk journalist
Sydafrikanska fackorganisationen Cosatu samlade ett hundratal medlemmar och marscherade till gränsposten Oshoek där det hölls en manifestation. Annars har det varit dåligt med konkreta solidaritetsyttringar. SNN ordnade en demonstration utanför Swazilands ambassad i Pretoria, som av bildmaterialet på proteströrelsens Facebooksida att döma samlade mycket få personer. Regimen har fördömts av bland annat det sydafrikanska oppositionspartiet Democratic Allance, ANC:s ungdomsförbund, kommunistpartiet SACP och dess ungdomsgren YCL.
I Facebookgruppen, The April 12 Swazi Uprising, finns exempel på hur tangentbordsrevolutionärer, som inte har ett dugg med Swaziland att göra, försöker provocera demonstranterna till våld, attackera affärsrörelser och anlägga bränder. Inga sådana handlingar har dock hittills rapporterats.
Protestaktiviteterna fortsätter under kvällen och natten. I största staden Manzini samlas människor just nu i kulturcentret och kyrkan. Staten har deklarerat utegångsförbud till klockan 21. Armén patrullerar stadens gator.
Swaziland, April 12 - - - updates
av TOR BILLGREN
13:30
The Daily Maverick
______________________
13:05
Comment on 12 april Swazi uprising Facebook wall
______________________
12:37
City News
______________________
12:30
The Daily Maverick
______________________
Noon
The Daily Maverick
______________________
12:10
EWN
__________________________
12:00
Tweet from Nic Dawes, editor-in-chief, Mail & Guardian
__________________________
12:00
Comment on the 12 April Swazi uprising Facebook wall;
__________________________
11:42
News 24
More than 150 Swazi police guarded the square [in Manzini] where pro-democracy protesters had planned to demonstrate Tuesday, rounding up and detaining anyone standing in groups.
__________________________
Manqoba Nxumalo, Tuesday morning (Free African Media)
__________________________
11.15
Tweet from Katy Katopodis, editor in chief EWN:
__________________________
Den nederländske journalisten Rob Hartgers grips. (källa: 12 april swazi uprising fb-group)
__________________________
09:00
Nastasya Tay and Tshepo Lesole släpps efter att ha förhörts i 2 timmar.
__________________________
07:00
Eyewittnes News-journalisterna Nastasya Tay and Tshepo Lesole grips av polis. EWN är en sydafrikansk nyhetssajt.
13:30
The Daily Maverick
...police in Manzini have used teargas and fired rubber bullets to disperse protesters after a protracted standoff. Protesters have scattered, and are currently trying to regroup.
______________________
13:05
Comment on 12 april Swazi uprising Facebook wall
Chaos in Manzini right now. Copsbeaten by protesters! Shisa!!!! Mswati has released his soldiers!
______________________
12:37
City News
DA calls for end to Swazi 'dictatorship'
The DA condemned today the detention of Swazi opposition members, saying South Africa needed to take the lead in ending the “dictatorship” of King Mswati III.
______________________
12:30
The Daily Maverick
Manqoba Nxumalo was released after being briefly questioned at the Manzini regional police headquarters, apparently because the police did not wish to hold a journalist. Nxumalo told The Daily Maverick that he had not been mistreated by the police, and had seen no abuse of protesters who had been picked up with him, although there had been altercations at the time of the arrests. The arrests were apparently at random.
______________________
Noon
The Daily Maverick
Daily Maverick correspondent Manqoba Nxumalo has just been arrested, along with 15 trade unionists. He says he has seen some people being tortured. No other information is currently available.
______________________
12:10
EWN
More than 100 people have been detained in Swaziland as police there round up pro-democracy protesters.
[...]
Campaign spokesperson Mary Pais de Silva said some busses travelling to Manzini have been stopped by police and people have been prevented from going to the town.
“We have people being arrested and deprived of their cellphones and issues like that. Whichever few people that will make it to Manzini in one piece, we are determined to proceed with the march,” she said.
__________________________
12:00
Tweet from Nic Dawes, editor-in-chief, Mail & Guardian
M&G reporter Niren Tolsi and photog Lisa Skinner arrested in Swaziland. Released after warning not to report on police action.
__________________________
12:00
Comment on the 12 April Swazi uprising Facebook wall;
UNIVERSITY STUDENTS BARRED FROM LEAVING THEIR CAMPUS
Police have camped at the University of Swaziland Kwaluseni campus. They are not allowed to leave. This amounts to Campus Arrest.
__________________________
11:42
News 24
More than 150 Swazi police guarded the square [in Manzini] where pro-democracy protesters had planned to demonstrate Tuesday, rounding up and detaining anyone standing in groups.
__________________________
Manqoba Nxumalo, Tuesday morning (Free African Media)
Right now the town is littered with police officers and armoured personnel are flooding the streets, dispersing people walking in groups of three.
[...]
For now more than 200 people have been detained in various police stations across the country. While the march has not yet started, more people are flocking into Manzini.
__________________________
11.15
Tweet from Katy Katopodis, editor in chief EWN:
Just received a call from Swazi's Foreign Minister Lutfo Dlamini.Has apologised for arrest of 2 EWN journos. Will assist with accreditation.
__________________________
Den nederländske journalisten Rob Hartgers grips. (källa: 12 april swazi uprising fb-group)
__________________________
09:00
Nastasya Tay and Tshepo Lesole släpps efter att ha förhörts i 2 timmar.
__________________________
07:00
Eyewittnes News-journalisterna Nastasya Tay and Tshepo Lesole grips av polis. EWN är en sydafrikansk nyhetssajt.
måndag 11 april 2011
Demokratiaktivister försvunna i Swaziland
av TOR BILLGREN
Ikväll kom det uppgifter om att fyra demokratiaktivister försvunnit vid en vägspärr i Swazilands största stad Manzini. En av dem är Maxwell Dlamini, ordförande för den nationella studentorganisationen (SNUS), som jag intervjuade i fredags. Läs Times artikel om repressionen inför tisdagens demonstrationer här. Och här ligger texten till det inlägg jag hade i dagens OBS i P1, om landets demokratirörelse och dess problem.
Demonstrationer planerade i Swaziland
av TOR BILLGREN
Imorgon, den 12 april, är det på dagen 38 år sedan Swaziland blev en diktatur. Den dåvarande kungen Sobhuza II införde undantagstillstånd, upplöste parlamentet och tog personligen kontroll över landet.
Det är därför den växande demokratirörelsen i landet har valt just den 12 april som dag för sina sedan länge planerade massdemonstrationer mot regimen. Kan det lilla landet som är insprängt i Sydafrikas nordöstra hörn bli nästa i raden av afrikanska diktaturer att falla?
Redan för en månad sedan hölls demonstrationer i landet, arrangerade av bland annat den nationella studentorganisationen. Det var som en sorts generalrepetition inför morgondagens protester. 8000 demonstranter slöt upp då, utan att mötas av några värre våldsamheter från myndigheternas sida. Men imorgon är det alltså den stora dagen.
Swazilands ekonomi är centrerad kring envåldshärskaren Kung Mswati III:s hov och hans 13 hustrur. Han tog över makten i landet efter sin far 1986 och styr det som sin privata egendom. Han lever i bisarr lyx, medan resten av landets knappt miljonen invånare generellt har det mycket svårt. 2/3 av befolkningen har mindre än en dollar att röra sig med om dan och landet är i särklass värst drabbat i världen när det gäller HIV/AIDS. Dessutom är staten pank.
Kung Mswati III efterträdde sin far Sobhuza II 1986.
Så det är inte märkligt att människor nu börjar få nog. Proteströrelsen har skapats kring en grupp på Facebook – The April 12 Swazi Uprising – och repetitionen i mars visade att organisationsformen fungerar.
Men Stephen Faulkner på sydafrikanska kommunarbetarfacket SAMWU varnar för överdriven tro på de sociala medierna. I en text på Swaziland Solidarity Network påpekar han att det inte räcker med en Facebookgrupp och ett datum för att göra revolution. Han varnar också för förenklade paralleller till Tunisien och Egypten, och understryker i stället vikten av att organisera underifrån, öga mot öga, och utbilda i demokrati. Han avslutar optimistiskt med att den typen av organisering också till stor del HAR ägt rum i Swaziland, främst då inom fackföreningarna.
Manqoba Nxumalo som är journalist på The Times of Swaziland, är också optimistisk i sina texter på sajten Free African Media. Men det finns en mörk underton. Han påminner om uppgifter som kommit fram via Wikileaks, om att armén rustar upp. Då ska man komma ihåg att Swazilands försvar skapades just för att upprätthålla undantagstillståndet 1973. Arméns uppgift har aldrig varit att skydda folket från yttre angripare utan att skydda regimen och kungen från folket.
Swaziland gränsar till Mocambique och de sydafrikanska provinserna Mpumalanga och KwaZulu-Natal.
Den stora och viktiga frågan är hur Sydafrika kommer att ställa sig till folkliga krav på demokrati och eventuella våldsamheter. Sydafrika har enorm makt i sammanhanget. Swaziland är inte bara bokstavligen omslutet av Sydafrika, utan är också helt ekonomiskt beroende av sin granne.
Två faktorer riskerar att minska Sydafrikas handlingsutrymme. Den första: företeelsen att afrikanska ledare ogärna kritiserar sina kollegor. De sydafrikanska silkesvantarna gentemot Robert Mugabe i Zimbabwe är ett exempel på detta.
Den andra faktorn är om möjligt ännu känsligare. Och det är att Sydafrikas politiska elit har mycket täta band med kungahuset i Swaziland. Nelson och Winnie Mandelas äldsta dotter Zenani är gift med Kung Mswatis äldre bror. En av president Jacob Zumas fästmöer är kungens syskondotter. Och kung Goodwill Zwelithini, som är den sydafrikanska zulunationens ceremoniella monark är gift med en av kung Mswatis systrar.
Såväl zulu- som ANC-aristokratin är alltså ingifta i kungahuset. Detta behöver inte betyda ett dugg, men kan vara bra att hålla i minnet, om demokratikraven och eventuella våldsamheter möts av tystnad från Sydafrikas sida.
_________________________________________
Fotnoter
Nästa tisdag, den 19:e firar Kung Mswati III 25 år på tronen.
Här ligger en intervju med ledaren för den nationella studentorganisationen, som är en av demokratirörelsens ansikten utåt.
I länkarna nedan ligger ett tredelat reportage om situationen i Swaziland ur sydafrikanska tidningen Mail & Guardian:
Economic meltdown may be just the fuse Swaziland needs
Ruled by fear
The monarchy in the money
Imorgon, den 12 april, är det på dagen 38 år sedan Swaziland blev en diktatur. Den dåvarande kungen Sobhuza II införde undantagstillstånd, upplöste parlamentet och tog personligen kontroll över landet.
Det är därför den växande demokratirörelsen i landet har valt just den 12 april som dag för sina sedan länge planerade massdemonstrationer mot regimen. Kan det lilla landet som är insprängt i Sydafrikas nordöstra hörn bli nästa i raden av afrikanska diktaturer att falla?
Redan för en månad sedan hölls demonstrationer i landet, arrangerade av bland annat den nationella studentorganisationen. Det var som en sorts generalrepetition inför morgondagens protester. 8000 demonstranter slöt upp då, utan att mötas av några värre våldsamheter från myndigheternas sida. Men imorgon är det alltså den stora dagen.
Swazilands ekonomi är centrerad kring envåldshärskaren Kung Mswati III:s hov och hans 13 hustrur. Han tog över makten i landet efter sin far 1986 och styr det som sin privata egendom. Han lever i bisarr lyx, medan resten av landets knappt miljonen invånare generellt har det mycket svårt. 2/3 av befolkningen har mindre än en dollar att röra sig med om dan och landet är i särklass värst drabbat i världen när det gäller HIV/AIDS. Dessutom är staten pank.
Kung Mswati III efterträdde sin far Sobhuza II 1986.
Så det är inte märkligt att människor nu börjar få nog. Proteströrelsen har skapats kring en grupp på Facebook – The April 12 Swazi Uprising – och repetitionen i mars visade att organisationsformen fungerar.
Men Stephen Faulkner på sydafrikanska kommunarbetarfacket SAMWU varnar för överdriven tro på de sociala medierna. I en text på Swaziland Solidarity Network påpekar han att det inte räcker med en Facebookgrupp och ett datum för att göra revolution. Han varnar också för förenklade paralleller till Tunisien och Egypten, och understryker i stället vikten av att organisera underifrån, öga mot öga, och utbilda i demokrati. Han avslutar optimistiskt med att den typen av organisering också till stor del HAR ägt rum i Swaziland, främst då inom fackföreningarna.
Manqoba Nxumalo som är journalist på The Times of Swaziland, är också optimistisk i sina texter på sajten Free African Media. Men det finns en mörk underton. Han påminner om uppgifter som kommit fram via Wikileaks, om att armén rustar upp. Då ska man komma ihåg att Swazilands försvar skapades just för att upprätthålla undantagstillståndet 1973. Arméns uppgift har aldrig varit att skydda folket från yttre angripare utan att skydda regimen och kungen från folket.
Swaziland gränsar till Mocambique och de sydafrikanska provinserna Mpumalanga och KwaZulu-Natal.
Den stora och viktiga frågan är hur Sydafrika kommer att ställa sig till folkliga krav på demokrati och eventuella våldsamheter. Sydafrika har enorm makt i sammanhanget. Swaziland är inte bara bokstavligen omslutet av Sydafrika, utan är också helt ekonomiskt beroende av sin granne.
Två faktorer riskerar att minska Sydafrikas handlingsutrymme. Den första: företeelsen att afrikanska ledare ogärna kritiserar sina kollegor. De sydafrikanska silkesvantarna gentemot Robert Mugabe i Zimbabwe är ett exempel på detta.
Den andra faktorn är om möjligt ännu känsligare. Och det är att Sydafrikas politiska elit har mycket täta band med kungahuset i Swaziland. Nelson och Winnie Mandelas äldsta dotter Zenani är gift med Kung Mswatis äldre bror. En av president Jacob Zumas fästmöer är kungens syskondotter. Och kung Goodwill Zwelithini, som är den sydafrikanska zulunationens ceremoniella monark är gift med en av kung Mswatis systrar.
Såväl zulu- som ANC-aristokratin är alltså ingifta i kungahuset. Detta behöver inte betyda ett dugg, men kan vara bra att hålla i minnet, om demokratikraven och eventuella våldsamheter möts av tystnad från Sydafrikas sida.
Sänt i OBS i P1 den 11 april 2011
_________________________________________
Fotnoter
Nästa tisdag, den 19:e firar Kung Mswati III 25 år på tronen.
Här ligger en intervju med ledaren för den nationella studentorganisationen, som är en av demokratirörelsens ansikten utåt.
I länkarna nedan ligger ett tredelat reportage om situationen i Swaziland ur sydafrikanska tidningen Mail & Guardian:
Economic meltdown may be just the fuse Swaziland needs
Ruled by fear
The monarchy in the money
söndag 10 april 2011
"Swaziland kommer inte att vara sig likt efter den 12 april"
av TOR BILLGREN
Tisdagen den 12 april kommer tusentals, kanske tiotusentals medborgare i Swaziland att gå ut på gatorna för att kräva demokratiska reformer. Landets envåldshärskare, kung Mswati III, har tillsammans med sin handplockade regering kört landet fullständigt i diket. Mänskliga rättigheter kränks kontinuerligt och polisen använder övervåld och tortyr. (Här ligger Amnesty Internationals senaste rapport om landet.)
Proteströrelsen består av fackföreningar och studentrörelser, och organiseras bland annat kring ett forum på Facebook – The 12 April Swazi uprising. Den 18 mars hölls en "fördemonstration", som enligt Afrol-News samlade 10.000 människor.
Maxwell Dlamini är ordförande för Swaziland National Union of Students (SNUS), och en av ledarna för proteströrelsen. Jag fick en pratstund med honom över en mycket raspig telefonledning i fredags eftermiddag.
– Vi har bestämt oss för att demonstrera för att vi inte tror att vi under det nuvarande styret har någon framtid i det här landet. Vi kräver en demokratisk regering som tillåter oss att välja vem vi vill, säga vad vi vill och påverka utvecklingen i vårt land.
– Så vi vädjar till det internationella samfundet att visa solidaritet mot Swazilands folk. Vi uppmanar alla som älskar demokrati och mänskliga rättigheter att på något sätt agera så att Swaziland kan bli en demokrati, och att landets befolkning kan återfå sin värdighet.
Premiärministern stämplade i torsdags demonstrationerna som olagliga. Hur reagerar du på det?
– Vi är förstås vana vid sådant. De senaste 37 åren har fredliga protester skingrats av polisen och till och med armén. Detta är något som vi helt enkelt måste bekämpa.
Premiärministern motiverade förbudet med att demonstrationen saknar tillstånd. Har ni försökt att få tillstånd på något sätt?
– Reglerna för att hålla demonstrationer är väldigt invecklade. Om man försöker följa dem kommer man att finna att det tar två eller till och med tre månader att få tillstånd. Men vi anser att vi har rätt att organisera oss. Vi kommer inte att be om tillåtelse för att få utöva vår konstitutionella rätt att demonstrera. Vi tar inte premiärministerns ord seriöst.
Ni kommer alltså att ignorera förbudet?
– Det har vi redan gjort. Han stämplade även marschen den 18 mars som illegal, men vi fortsatte och brydde oss inte om hur han kände inför det. När allt kommer omkring siktar vi ju på att få honom att avgå efter den 12 april.
Swaziland ligger insprängt i Sydafrikas nordöstra hörn på gränsen till Mocambique och är regionens minsta land.
Har du eller någon annan ledare blivit uppvaktade av myndigheterna för att blåsa av demonstrationen?
– Visst, de har uppmanat oss att stoppa eller skjuta upp den. Men vi svarar att vi inte kan kompromissa eller förhandla mer. Vi har sökt förhandling och överenskommelse länge, men nu har vi kommit fram till punkten att vi säger vi att det är nog.
Vilka är de mest akuta problemen i Swaziland just nu? Varför är förändring nödvändig?
– Vi har massor av sociala och ekonomiska åkommor, och väldigt höga nivåer när det gäller hiv/aids, fattigdom och arbetslöshet. Allt detta är ett resultat av det politiska systemet, som exkluderar majoriteten av folket från att delta i beslutsprocessen. Vi måste korrigera de politiska motsägelserna i landet, så att vi kan ta det ur den ekonomiska krisen, som den nuvarande regeringen har försatt oss i.
– Det nuvarande styret tillåter massiv korruption och uppmuntrar girighet och själviskhet. Många vanliga människor känner sig tvingade att lämna landet, medan ministrar och parlamentsledamöter smusslar undan allmänna medel till sig själva och sina vänner.
Men det måste väl finnas folk som stödjer kungen också?
– De som gagnas av korruptionen stödjer naturligtvis kungen. Men majoriteten vill ha förändring, vi fick en indikation om det i marschen den 18 mars.
Vilka är de viktigaste lärdomarna från den marschen?
– Att folket är arga. Den organiserades på kort varsel, men drog ändå tusentals demonstranter. Vi lyckades visa att det inte bara är en minoritet som vill ha förändring. Det kom folk både från landet och de exklusiva förorterna. De vill inte längre leva i ett samhälle som förnekar dem fundamentala rättigheter som medborgare.
Känner du själv också av repressionen?
– Ja, absolut. Vi som är studentledare underkänns systematiskt i våra studier. Många har tvingats i exil, t.ex min företrädare. Demokratiaktivister tvingas ut ur universitetssystemet.
Är det inte riskabelt att planera regimkritiska demonstrationer i ett helt öppet forum på Internet?
– Jo, naturligtvis. Men det är enda alternativet. Vi får inte hålla offentliga möten, så enda sättet att organisera oss är via de sociala nätverken. Men just nu är det svårt att komma in på Facebook, särskilt på platser där det finns mycket unga människor, som universitet och skolor.
Blockeras internet av staten?
– Ja, antagligen. Jag kommer ut på nätet just nu bara för att jag är nära Sydafrika och använder mitt sydafrikanska abonnemang. Jag tror regimen försöker splittra oss före marschen. Den enda internetbolaget i landet ägs av premiärministern och kungen. Så de kan förstås använda det hur de vill, vilket just nu innebär att slå till mot oss som organiserar upproret.
Öppenheten innebär väl också att Facebook-forumet är infiltrerat?
– Javisst, det finns ett stort mått av infiltration, det ser man ju på vissa av kommentarerna. Men som sagt, det finns inga andra sätt. Som du ser använder många i gruppen anonyma signaturer för att försöka skydda sig.
– Men vi förbereder oss inte bara på Facebook. Vi gör markarbete också och försöker uppmuntra de unga i på landet, i townshipen och förorterna om att de ska delta den 12 april.
Många har råkat illa ut för att de sysslat med regimkritiska aktiviteter. Jag tänker t.ex. på Sipho Jele, som greps under en första maj-manifestation förra året för att han bar en PUDEMO-t-shirt [People’s United Democratic Movement]. Dagen efter gripandet hittades han död i sin cell, i vad som många tror var ett fabricerat självmord.
– Javisst, det är en del av verkligheten här i landet. Flera aktivister och demokratikämpar har dött i polisens händer. Folk trakasseras varje dag, blir slagna, torteras för sina politiska åsikter.
Så hur ser du på den personlig risken som du tar genom att vara ett av upprorets ansikten utåt?
– Jag är ledare för studentorganisationen, så det är väl snarare den jag är ansikte för. Men någon måste komma fram. Hur länge ska vi gömma oss? Gömmer vi oss signalerar vi att vi inte tror att Swaziland behöver förändring.
Vilket stöd räknar ni med från grannländer?
– Ha ha, vi har sedan länge förlorat förtroendet för grannländerna. De delar säng med regimen som förtrycker folket. Vi tror snarare på stöd från fackföreningar och enskilda individer som älskar rättvisa, fred och demokrati – att de ska göra något för oss på tisdag. Kanske demonstrera utanför Swazilands ambassader i olika länder.
Ja, Sydafrikas och Swazilands politiska elit har nära och intima band. Såväl familjen Mandela som Zulukungen är ingifta i kungahuset, och president Jacob Zuma har en fästmö som är swaziprinsessa. Hur tror du detta kan påverka Sydafrikas hållning till era krav och eventuellt våld från kungens sida?
– Sydafrika har inte gjort ett dugg för att förbättra situationen i landet. De har snarare en stor skuld för att det är som det är, eftersom de från första början har vetat om att saker och ting inte står rätt till. Men på grund av de här banden du nämner och även vissa affärsintressen kan de inte uppmana regeringen att agera. Det är tråkigt att Sydafrikas regering – och särskilt ANC – inte bryr sig. Det var vanliga människor i Swaziland som hjälpte dem under apartheidtiden, men det har de glömt nu, och lierar sig istället med människorna som gör sig skyldiga till diskriminerande politik mot sitt eget folk.
– Vi förväntar oss inte att de ska hjälpa oss. Och när allt kommer omkring är det ju vårt land det handlar om. Vi, den unga befolkningen i Swaziland, måste försöka lösa situationen själva.
Så du känner dig optimistisk inför demonstrationen?
– Ja, jag ser fram mot tisdag! Vi förstår naturligtvis att dagen kan komma och gå utan att regimen lämnar makten. Men vi, den unga generationen, är fast beslutna kasta [det nuvarande politiska systemet] Tinkhundla på historiens soptipp under vår livstid. Det kanske inte blir på tisdag, det kanske inte blir om tio år. Men vi är hängivna! Swaziland kommer inte att vara sig likt efter den 12 april.
___________________________________
Fotnot
Imorgon måndag berättar jag mer om situationen i Swaziland i OBS i P1.
Proteströrelsen består av fackföreningar och studentrörelser, och organiseras bland annat kring ett forum på Facebook – The 12 April Swazi uprising. Den 18 mars hölls en "fördemonstration", som enligt Afrol-News samlade 10.000 människor.
Maxwell Dlamini är ordförande för Swaziland National Union of Students (SNUS), och en av ledarna för proteströrelsen. Jag fick en pratstund med honom över en mycket raspig telefonledning i fredags eftermiddag.
– Vi har bestämt oss för att demonstrera för att vi inte tror att vi under det nuvarande styret har någon framtid i det här landet. Vi kräver en demokratisk regering som tillåter oss att välja vem vi vill, säga vad vi vill och påverka utvecklingen i vårt land.– Så vi vädjar till det internationella samfundet att visa solidaritet mot Swazilands folk. Vi uppmanar alla som älskar demokrati och mänskliga rättigheter att på något sätt agera så att Swaziland kan bli en demokrati, och att landets befolkning kan återfå sin värdighet.
Premiärministern stämplade i torsdags demonstrationerna som olagliga. Hur reagerar du på det?
– Vi är förstås vana vid sådant. De senaste 37 åren har fredliga protester skingrats av polisen och till och med armén. Detta är något som vi helt enkelt måste bekämpa.
Premiärministern motiverade förbudet med att demonstrationen saknar tillstånd. Har ni försökt att få tillstånd på något sätt?
– Reglerna för att hålla demonstrationer är väldigt invecklade. Om man försöker följa dem kommer man att finna att det tar två eller till och med tre månader att få tillstånd. Men vi anser att vi har rätt att organisera oss. Vi kommer inte att be om tillåtelse för att få utöva vår konstitutionella rätt att demonstrera. Vi tar inte premiärministerns ord seriöst.
Ni kommer alltså att ignorera förbudet?
– Det har vi redan gjort. Han stämplade även marschen den 18 mars som illegal, men vi fortsatte och brydde oss inte om hur han kände inför det. När allt kommer omkring siktar vi ju på att få honom att avgå efter den 12 april.
Swaziland ligger insprängt i Sydafrikas nordöstra hörn på gränsen till Mocambique och är regionens minsta land.
Har du eller någon annan ledare blivit uppvaktade av myndigheterna för att blåsa av demonstrationen?
– Visst, de har uppmanat oss att stoppa eller skjuta upp den. Men vi svarar att vi inte kan kompromissa eller förhandla mer. Vi har sökt förhandling och överenskommelse länge, men nu har vi kommit fram till punkten att vi säger vi att det är nog.
Vilka är de mest akuta problemen i Swaziland just nu? Varför är förändring nödvändig?
– Vi har massor av sociala och ekonomiska åkommor, och väldigt höga nivåer när det gäller hiv/aids, fattigdom och arbetslöshet. Allt detta är ett resultat av det politiska systemet, som exkluderar majoriteten av folket från att delta i beslutsprocessen. Vi måste korrigera de politiska motsägelserna i landet, så att vi kan ta det ur den ekonomiska krisen, som den nuvarande regeringen har försatt oss i.
– Det nuvarande styret tillåter massiv korruption och uppmuntrar girighet och själviskhet. Många vanliga människor känner sig tvingade att lämna landet, medan ministrar och parlamentsledamöter smusslar undan allmänna medel till sig själva och sina vänner.
Men det måste väl finnas folk som stödjer kungen också?
– De som gagnas av korruptionen stödjer naturligtvis kungen. Men majoriteten vill ha förändring, vi fick en indikation om det i marschen den 18 mars.
Vilka är de viktigaste lärdomarna från den marschen?
– Att folket är arga. Den organiserades på kort varsel, men drog ändå tusentals demonstranter. Vi lyckades visa att det inte bara är en minoritet som vill ha förändring. Det kom folk både från landet och de exklusiva förorterna. De vill inte längre leva i ett samhälle som förnekar dem fundamentala rättigheter som medborgare.
Känner du själv också av repressionen?
– Ja, absolut. Vi som är studentledare underkänns systematiskt i våra studier. Många har tvingats i exil, t.ex min företrädare. Demokratiaktivister tvingas ut ur universitetssystemet.
Är det inte riskabelt att planera regimkritiska demonstrationer i ett helt öppet forum på Internet?
– Jo, naturligtvis. Men det är enda alternativet. Vi får inte hålla offentliga möten, så enda sättet att organisera oss är via de sociala nätverken. Men just nu är det svårt att komma in på Facebook, särskilt på platser där det finns mycket unga människor, som universitet och skolor.
Blockeras internet av staten?
– Ja, antagligen. Jag kommer ut på nätet just nu bara för att jag är nära Sydafrika och använder mitt sydafrikanska abonnemang. Jag tror regimen försöker splittra oss före marschen. Den enda internetbolaget i landet ägs av premiärministern och kungen. Så de kan förstås använda det hur de vill, vilket just nu innebär att slå till mot oss som organiserar upproret.
Öppenheten innebär väl också att Facebook-forumet är infiltrerat?
– Javisst, det finns ett stort mått av infiltration, det ser man ju på vissa av kommentarerna. Men som sagt, det finns inga andra sätt. Som du ser använder många i gruppen anonyma signaturer för att försöka skydda sig.
– Men vi förbereder oss inte bara på Facebook. Vi gör markarbete också och försöker uppmuntra de unga i på landet, i townshipen och förorterna om att de ska delta den 12 april.
Många har råkat illa ut för att de sysslat med regimkritiska aktiviteter. Jag tänker t.ex. på Sipho Jele, som greps under en första maj-manifestation förra året för att han bar en PUDEMO-t-shirt [People’s United Democratic Movement]. Dagen efter gripandet hittades han död i sin cell, i vad som många tror var ett fabricerat självmord.
– Javisst, det är en del av verkligheten här i landet. Flera aktivister och demokratikämpar har dött i polisens händer. Folk trakasseras varje dag, blir slagna, torteras för sina politiska åsikter.
Så hur ser du på den personlig risken som du tar genom att vara ett av upprorets ansikten utåt?
– Jag är ledare för studentorganisationen, så det är väl snarare den jag är ansikte för. Men någon måste komma fram. Hur länge ska vi gömma oss? Gömmer vi oss signalerar vi att vi inte tror att Swaziland behöver förändring.
Vilket stöd räknar ni med från grannländer?
– Ha ha, vi har sedan länge förlorat förtroendet för grannländerna. De delar säng med regimen som förtrycker folket. Vi tror snarare på stöd från fackföreningar och enskilda individer som älskar rättvisa, fred och demokrati – att de ska göra något för oss på tisdag. Kanske demonstrera utanför Swazilands ambassader i olika länder.
Ja, Sydafrikas och Swazilands politiska elit har nära och intima band. Såväl familjen Mandela som Zulukungen är ingifta i kungahuset, och president Jacob Zuma har en fästmö som är swaziprinsessa. Hur tror du detta kan påverka Sydafrikas hållning till era krav och eventuellt våld från kungens sida?
– Sydafrika har inte gjort ett dugg för att förbättra situationen i landet. De har snarare en stor skuld för att det är som det är, eftersom de från första början har vetat om att saker och ting inte står rätt till. Men på grund av de här banden du nämner och även vissa affärsintressen kan de inte uppmana regeringen att agera. Det är tråkigt att Sydafrikas regering – och särskilt ANC – inte bryr sig. Det var vanliga människor i Swaziland som hjälpte dem under apartheidtiden, men det har de glömt nu, och lierar sig istället med människorna som gör sig skyldiga till diskriminerande politik mot sitt eget folk.
– Vi förväntar oss inte att de ska hjälpa oss. Och när allt kommer omkring är det ju vårt land det handlar om. Vi, den unga befolkningen i Swaziland, måste försöka lösa situationen själva.
Så du känner dig optimistisk inför demonstrationen?
– Ja, jag ser fram mot tisdag! Vi förstår naturligtvis att dagen kan komma och gå utan att regimen lämnar makten. Men vi, den unga generationen, är fast beslutna kasta [det nuvarande politiska systemet] Tinkhundla på historiens soptipp under vår livstid. Det kanske inte blir på tisdag, det kanske inte blir om tio år. Men vi är hängivna! Swaziland kommer inte att vara sig likt efter den 12 april.
___________________________________
Fotnot
Imorgon måndag berättar jag mer om situationen i Swaziland i OBS i P1.
Owen Masekos fall får internationell uppmärksamhet
av TOR BILLGREN
På förra söndagens kulturuppslag [i Sydsvenskan] skrev jag om den zimbabwiske konstnären Owen Maseko. Han hamnade i blåsväder för lite mer än ett år sedan, när han öppnade en utställning om Robert Mugabes massakrer i de sydvästliga delarna i landet i början av 80-talet. Utställningen stängdes, konsten förbjöds och Maseko åtalades.
Fallet uppmärksammades ytterligare i tisdags, då magasinet Time placerade honom på en tio-i-topp-lista över förföljda konstnärer, mellan den sovjetiske regissören Andrej Tarkovskij och målaren Caravaggio. Listan toppades av konstnären Ai Weiwei, som greps i Beijing söndags. Naturligtvis är själva listan irrelevant – syftet är heller knappast att rangordna lidande, utan att aktualisera frågan om konstens frihet.
Jag talade med Owen Maseko i veckan. Han hade inga nyheter om den väntande rättegången. Det kan bli snart, det kan dröja. Och det är ju precis som det ska vara. Oförutsägbarhet och godtycke är ett effektivt repressionsverktyg. Fram till rättegången är han fri, men om han fälls kan han få upp till 20 års fängelse.
Fallet uppmärksammades ytterligare i tisdags, då magasinet Time placerade honom på en tio-i-topp-lista över förföljda konstnärer, mellan den sovjetiske regissören Andrej Tarkovskij och målaren Caravaggio. Listan toppades av konstnären Ai Weiwei, som greps i Beijing söndags. Naturligtvis är själva listan irrelevant – syftet är heller knappast att rangordna lidande, utan att aktualisera frågan om konstens frihet.
Jag talade med Owen Maseko i veckan. Han hade inga nyheter om den väntande rättegången. Det kan bli snart, det kan dröja. Och det är ju precis som det ska vara. Oförutsägbarhet och godtycke är ett effektivt repressionsverktyg. Fram till rättegången är han fri, men om han fälls kan han få upp till 20 års fängelse.
Publicerad i Sydsvenskan den 1o april 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
