Table Mountain Road

View westwards. The cable-car station visible in the upper corner to the right.

Lesbisk våldtagen och mördad i sydafrikanskt township

av TOR BILLGREN

Så har det hänt igen. En lesbisk kvinna har våldtagits och mördats i ett sydafrikanskt township, antagligen just för att hon var lesbisk. Denna gång i Kwa-Thema i Gautengprovinsen. Omständigheterna är inte helt kända än, så det är för tidigt att dra några definitiva slutsatser. Fram till dess kan vi hedra den mördade kvinnan genom att åtminstone uttala hennes namn rätt. Hon hette Noxolo Nogwaza. Så vitt jag vet är det ett xhosanamn, och i så fall uttalas x:et i förnamnet med ett lateralt klick, dvs som när man manar en häst. Är det ett pedinamn uttalas det som ett fonetiskt x, dvs som i Bach.

De gruvliga detaljerna kring mordet finns hos Pink News.

Det finns åtskilligt att säga om villkoren for homosexuella i townshipen. Det finns positiva historier också...

Det kungliga bröllopet i London bakslag för demokratin i Swaziland

av TOR BILLGREN

En av de prominenta gästerna på dagens kungliga bröllop i London är kung Mswati III, envåldshärskare över Swaziland, ni vet det där lilla landet som ligger insprängt mellan Sydafrika och Moçambique. I 25 år har han styrt riket som sin privata egendom och centrerat dess ekonomi kring sig själv och sina tretton fruar. Landet är nu bankrutt och värst drabbat i världen när det gäller hiv/aids.

Politiska partier är förbjudna men genom åren har en tapper proteströrelse lyckats etablera sig kring fack- och studentorganisationerna. Den 12 april arrangerades stora demonstrationer med krav på demokrati, men upproret slogs ner. Hundratals demonstranter greps. Aktivisterna vädjade förgäves om solidaritet via de mycket få medier som följde deras kamp.

I söndags vann rörelsen en mikroseger genom en lyckad bojkott av en av kungahuset arrangerad konsert med den amerikanske rapparen Jadakiss. En seger som grusas av att Mswati III idag hedras genom att stå med på en av universums mest prestigefyllda gästlistor.

Publicerad i Sydsvenskan den 29 april 2011

Morning in Riebeek-Kasteel

Now it's time for breakfast.

ANC och flerpartisystemet

av TOR BILLGREN

Stödjer ANC Sydafrikas flerpartisystem?

Det kommer oroande signaler om motsatsen.

1.
I veckan kom nyheten att Sello Moloto utsetts till sydafrikansk ambassadör i Mocambique. Moloto var tidigare hög ANC-medlem och premiärminister i Limpopo-provinsen, men lämnade posten och partiet 2009 för att bli provinsiell ordförande för rivalpartiet Cope. Trots att Cope formellt ligger i ruiner idag, utgör partiet fortfarande ett hot mot ANC.

Som Cope-representant har han bråkat mycket med ANC och bland annat anklagat ungdomsförbundets ordförande Julius Malema för att ha vunnit upphandlingar på illegalt sätt.

Men nu har alltså regeringen utsett Moloto till ambassadör, och han lämnar därmed sitt uppdrag i Cope. Jag har väldigt svårt att inte se detta som att ANC-regeringen har köpt ut Moloto för en prestigefull titel och lite bling.

Konspiratoriskt? Ja kanske, men varför skulle ANC välja en bråkig avhoppare till ett prestigefullt ambassadörsjobb, när det finns hur många lojala ANC-kadrer som helst att väja mellan?

2.
Igår påstod Hassan Motala, som är medlem i Inkatha Freedom Partys nationella råd, att ANC utsatt honom för utpressning. Han och hans familj har lukrativa kontrakt med provinsregeringen i KwaZulu Natal, och för att få fortsätta göra affärer med provinsen ska han ha uppmanats att lämna IFP. Så här skriver han i ett uttalande:

When I arrived at a meeting with Premier Zweli Mkhize at the City Hall on Thursday, I was presented with an ANC t-shirt and instructed to wear it. This was done without my consent and against my wishes. The suggestion was that if I wanted to continue doing business with the ANC-led government, I should end my association with the IFP. It was blackmail.

(Man får inte glömma att det är valtider, det kan ligga politiska motiv bakom allt, även sådana här anklagelser.)

3.
I slutet av januari hoppade IFP-höjdaren Zanele Mgwaza-Msibi av och bildade eget parti, National Freedom Party. IFP-ledaren Mangosuthu Buthelezi anklagade ANC för att ligga bakom splittringen och lade fram att antal indicier om detta i parlamentet. Denna presentation kanske inte var Buthelezis största politiska ögonblick, utan fick honom snarare att framstå som en stridslysten rättshaverist. Men sett i ljuset av hur ANC tycks operera för att underminera oppositionen, kanske det är förhastat att avfärda uppgifterna helt?

Kung Mswatis regim påstår sig vilja ha dialog

av TOR BILLGREN

Swazilands utrikesminister sa igår att regimen vill förhandla. Att samtal och dialog är bättre än demonstrationer. Visst, sa ordföranden för Swaziland Solidarity Network i sydafrikanska nyhetsprogrammet Morning Live i morse.

– Men vem ska de förhandla med? Politiska partier är förbjudna i landet. Demokratirörelsen Pudemo (Peoples United Democratic Movement of Swaziland) är stämplad som terroristorganisation. Utrikesministerns ord är bara propaganda, riktad till omvärlden för att ge sken av goda intentioner.

Protesterna i Swaziland, dag 1

av TOR BILLGREN

Polisen och militären i Swaziland lyckades att hindra mycket av dagens sedan länge planerade demonstrationer mot regimen. Redan igår greps några av proteströrelsens ledare, bland annat Maxwell Dlamini, som är ordförande för studentorganisationen SNUS. (Läs min intervju med honom från i fredags här.) Han är och de andra ledarna är fortfarande i fängsligt förvar.

100-200 demonstranter har gripits, hundratals har skingrats och bussats ut ur städerna (så långt som 80-100 km). Universiteten blockerades så att folk inte kunde ta sig ut på gatorna. Polisen har även använt batonger, vattenkanoner och gummikulor mot massorna. Men något mer extremt våld har inte rapporterats. Inte mot demonstranterna i alla fall. Lucky Lukhele, som är talespersonen för Swaziland Solidarity Network (SNN), meddelande i ett uttalande att en polis misshandlats svårt av några busskonduktörer och nu ligger i koma.

Flera utländska journalister greps, förhördes och släpptes under dagen. Några av dem:

• André le Rou, Africa editor på Media24
• Reggy Moalusi, assistant editor på Daily Sun. Greps med journalister från Kaya FM och Radio 702
• Manqoba Nxumalo (The Daily Maverick)
• Niren Tolsi och Lisa Skinner, Mail & Guardian. Greps två gånger under dagen. Deras lista över kontakter i Swaziland kopierades av polisen.
• Nastasya Tay och Tshepo Lesole, Eyewittness News
• Rob Hartgers, nederländsk journalist

Sydafrikanska fackorganisationen Cosatu samlade ett hundratal medlemmar och marscherade till gränsposten Oshoek där det hölls en manifestation. Annars har det varit dåligt med konkreta solidaritetsyttringar. SNN ordnade en demonstration utanför Swazilands ambassad i Pretoria, som av bildmaterialet på proteströrelsens Facebooksida att döma samlade mycket få personer. Regimen har fördömts av bland annat det sydafrikanska oppositionspartiet Democratic Allance, ANC:s ungdomsförbund, kommunistpartiet SACP och dess ungdomsgren YCL.

I Facebookgruppen, The April 12 Swazi Uprising, finns exempel på hur tangentbordsrevolutionärer, som inte har ett dugg med Swaziland att göra, försöker provocera demonstranterna till våld, attackera affärsrörelser och anlägga bränder. Inga sådana handlingar har dock hittills rapporterats.

Protestaktiviteterna fortsätter under kvällen och natten. I största staden Manzini samlas människor just nu i kulturcentret och kyrkan. Staten har deklarerat utegångsförbud till klockan 21. Armén patrullerar stadens gator.

Swaziland, April 12 - - - updates

av TOR BILLGREN

13:30
The Daily Maverick

...police in Manzini have used teargas and fired rubber bullets to disperse protesters after a protracted standoff. Protesters have scattered, and are currently trying to regroup.

______________________

13:05
Comment on 12 april Swazi uprising Facebook wall

Chaos in Manzini right now. Copsbeaten by protesters! Shisa!!!! Mswati has released his soldiers!

______________________

12:37
City News

DA calls for end to Swazi 'dictatorship'
The DA condemned today the detention of Swazi opposition members, saying South Africa needed to take the lead in ending the “dictatorship” of King Mswati III.

______________________

12:30
The Daily Maverick

Manqoba Nxumalo was released after being briefly questioned at the Manzini regional police headquarters, apparently because the police did not wish to hold a journalist. Nxumalo told The Daily Maverick that he had not been mistreated by the police, and had seen no abuse of protesters who had been picked up with him, although there had been altercations at the time of the arrests. The arrests were apparently at random.

______________________

Noon
The Daily Maverick

Daily Maverick correspondent Manqoba Nxumalo has just been arrested, along with 15 trade unionists. He says he has seen some people being tortured. No other information is currently available.

______________________

12:10
EWN

More than 100 people have been detained in Swaziland as police there round up pro-democracy protesters.
[...]
Campaign spokesperson Mary Pais de Silva said some busses travelling to Manzini have been stopped by police and people have been prevented from going to the town.

“We have people being arrested and deprived of their cellphones and issues like that. Whichever few people that will make it to Manzini in one piece, we are determined to proceed with the march,” she said.

__________________________

12:00
Tweet from Nic Dawes, editor-in-chief, Mail & Guardian

M&G reporter Niren Tolsi and photog Lisa Skinner arrested in Swaziland. Released after warning not to report on police action.

__________________________

12:00
Comment on the 12 April Swazi uprising Facebook wall;

UNIVERSITY STUDENTS BARRED FROM LEAVING THEIR CAMPUS

Police have camped at the University of Swaziland Kwaluseni campus. They are not allowed to leave. This amounts to Campus Arrest.

__________________________

11:42
News 24
More than 150 Swazi police guarded the square [in Manzini] where pro-democracy protesters had planned to demonstrate Tuesday, rounding up and detaining anyone standing in groups.
__________________________

Manqoba Nxumalo, Tuesday morning (Free African Media)

Right now the town is littered with police officers and armoured personnel are flooding the streets, dispersing people walking in groups of three.
[...]
For now more than 200 people have been detained in various police stations across the country. While the march has not yet started, more people are flocking into Manzini.

__________________________

11.15
Tweet from Katy Katopodis, editor in chief EWN:

Just received a call from Swazi's Foreign Minister Lutfo Dlamini.Has apologised for arrest of 2 EWN journos. Will assist with accreditation.

__________________________

Den nederländske journalisten Rob Hartgers grips. (källa: 12 april swazi uprising fb-group)
__________________________

09:00
Nastasya Tay and Tshepo Lesole släpps efter att ha förhörts i 2 timmar.

__________________________

07:00
Eyewittnes News-journalisterna Nastasya Tay and Tshepo Lesole grips av polis. EWN är en sydafrikansk nyhetssajt.

Demokratiaktivister försvunna i Swaziland

av TOR BILLGREN

Ikväll kom det uppgifter om att fyra demokratiaktivister försvunnit vid en vägspärr i Swazilands största stad Manzini. En av dem är Maxwell Dlamini, ordförande för den nationella studentorganisationen (SNUS), som jag intervjuade i fredags. Läs Times artikel om repressionen inför tisdagens demonstrationer här. Och här ligger texten till det inlägg jag hade i dagens OBS i P1, om landets demokratirörelse och dess problem.

Demonstrationer planerade i Swaziland

av TOR BILLGREN

Imorgon, den 12 april, är det på dagen 38 år sedan Swaziland blev en diktatur. Den dåvarande kungen Sobhuza II införde undantagstillstånd, upplöste parlamentet och tog personligen kontroll över landet.

Det är därför den växande demokratirörelsen i landet har valt just den 12 april som dag för sina sedan länge planerade massdemonstrationer mot regimen. Kan det lilla landet som är insprängt i Sydafrikas nordöstra hörn bli nästa i raden av afrikanska diktaturer att falla?

Redan för en månad sedan hölls demonstrationer i landet, arrangerade av bland annat den nationella studentorganisationen. Det var som en sorts generalrepetition inför morgondagens protester. 8000 demonstranter slöt upp då, utan att mötas av några värre våldsamheter från myndigheternas sida. Men imorgon är det alltså den stora dagen.

Swazilands ekonomi är centrerad kring envåldshärskaren Kung Mswati III:s hov och hans 13 hustrur. Han tog över makten i landet efter sin far 1986 och styr det som sin privata egendom. Han lever i bisarr lyx, medan resten av landets knappt miljonen invånare generellt har det mycket svårt. 2/3 av befolkningen har mindre än en dollar att röra sig med om dan och landet är i särklass värst drabbat i världen när det gäller HIV/AIDS. Dessutom är staten pank.


Kung Mswati III efterträdde sin far Sobhuza II 1986.

Så det är inte märkligt att människor nu börjar få nog. Proteströrelsen har skapats kring en grupp på Facebook – The April 12 Swazi Uprising – och repetitionen i mars visade att organisationsformen fungerar.

Men Stephen Faulkner på sydafrikanska kommunarbetarfacket SAMWU varnar för överdriven tro på de sociala medierna. I en text på Swaziland Solidarity Network påpekar han att det inte räcker med en Facebookgrupp och ett datum för att göra revolution. Han varnar också för förenklade paralleller till Tunisien och Egypten, och understryker i stället vikten av att organisera underifrån, öga mot öga, och utbilda i demokrati. Han avslutar optimistiskt med att den typen av organisering också till stor del HAR ägt rum i Swaziland, främst då inom fackföreningarna.

Manqoba Nxumalo som är journalist på The Times of Swaziland, är också optimistisk i sina texter på sajten Free African Media. Men det finns en mörk underton. Han påminner om uppgifter som kommit fram via Wikileaks, om att armén rustar upp. Då ska man komma ihåg att Swazilands försvar skapades just för att upprätthålla undantagstillståndet 1973. Arméns uppgift har aldrig varit att skydda folket från yttre angripare utan att skydda regimen och kungen från folket.


Swaziland gränsar till Mocambique och de sydafrikanska provinserna Mpumalanga och KwaZulu-Natal.

Den stora och viktiga frågan är hur Sydafrika kommer att ställa sig till folkliga krav på demokrati och eventuella våldsamheter. Sydafrika har enorm makt i sammanhanget. Swaziland är inte bara bokstavligen omslutet av Sydafrika, utan är också helt ekonomiskt beroende av sin granne.

Två faktorer riskerar att minska Sydafrikas handlingsutrymme. Den första: företeelsen att afrikanska ledare ogärna kritiserar sina kollegor. De sydafrikanska silkesvantarna gentemot Robert Mugabe i Zimbabwe är ett exempel på detta.

Den andra faktorn är om möjligt ännu känsligare. Och det är att Sydafrikas politiska elit har mycket täta band med kungahuset i Swaziland. Nelson och Winnie Mandelas äldsta dotter Zenani är gift med Kung Mswatis äldre bror. En av president Jacob Zumas fästmöer är kungens syskondotter. Och kung Goodwill Zwelithini, som är den sydafrikanska zulunationens ceremoniella monark är gift med en av kung Mswatis systrar.

Såväl zulu- som ANC-aristokratin är alltså ingifta i kungahuset. Detta behöver inte betyda ett dugg, men kan vara bra att hålla i minnet, om demokratikraven och eventuella våldsamheter möts av tystnad från Sydafrikas sida.

Sänt i OBS i P1 den 11 april 2011

_________________________________________
Fotnoter

Nästa tisdag, den 19:e firar Kung Mswati III 25 år på tronen.

Här ligger en intervju med ledaren för den nationella studentorganisationen, som är en av demokratirörelsens ansikten utåt.

I länkarna nedan ligger ett tredelat reportage om situationen i Swaziland ur sydafrikanska tidningen Mail & Guardian:

Economic meltdown may be just the fuse Swaziland needs

Ruled by fear

The monarchy in the money

"Swaziland kommer inte att vara sig likt efter den 12 april"

av TOR BILLGREN

Tisdagen den 12 april kommer tusentals, kanske tiotusentals medborgare i Swaziland att gå ut på gatorna för att kräva demokratiska reformer. Landets envåldshärskare, kung Mswati III, har tillsammans med sin handplockade regering kört landet fullständigt i diket. Mänskliga rättigheter kränks kontinuerligt och polisen använder övervåld och tortyr. (Här ligger Amnesty Internationals senaste rapport om landet.)

Proteströrelsen består av fackföreningar och studentrörelser, och organiseras bland annat kring ett forum på Facebook – The 12 April Swazi uprising. Den 18 mars hölls en "fördemonstration", som enligt Afrol-News samlade 10.000 människor.

Maxwell Dlamini är ordförande för Swaziland National Union of Students (SNUS), och en av ledarna för proteströrelsen. Jag fick en pratstund med honom över en mycket raspig telefonledning i fredags eftermiddag.

– Vi har bestämt oss för att demonstrera för att vi inte tror att vi under det nuvarande styret har någon framtid i det här landet. Vi kräver en demokratisk regering som tillåter oss att välja vem vi vill, säga vad vi vill och påverka utvecklingen i vårt land.
– Så vi vädjar till det internationella samfundet att visa solidaritet mot Swazilands folk. Vi uppmanar alla som älskar demokrati och mänskliga rättigheter att på något sätt agera så att Swaziland kan bli en demokrati, och att landets befolkning kan återfå sin värdighet.

Premiärministern stämplade i torsdags demonstrationerna som olagliga. Hur reagerar du på det?
– Vi är förstås vana vid sådant. De senaste 37 åren har fredliga protester skingrats av polisen och till och med armén. Detta är något som vi helt enkelt måste bekämpa.

Premiärministern motiverade förbudet med att demonstrationen saknar tillstånd. Har ni försökt att få tillstånd på något sätt?
– Reglerna för att hålla demonstrationer är väldigt invecklade. Om man försöker följa dem kommer man att finna att det tar två eller till och med tre månader att få tillstånd. Men vi anser att vi har rätt att organisera oss. Vi kommer inte att be om tillåtelse för att få utöva vår konstitutionella rätt att demonstrera. Vi tar inte premiärministerns ord seriöst.

Ni kommer alltså att ignorera förbudet?
– Det har vi redan gjort. Han stämplade även marschen den 18 mars som illegal, men vi fortsatte och brydde oss inte om hur han kände inför det. När allt kommer omkring siktar vi ju på att få honom att avgå efter den 12 april.


Swaziland ligger insprängt i Sydafrikas nordöstra hörn på gränsen till Mocambique och är regionens minsta land.

Har du eller någon annan ledare blivit uppvaktade av myndigheterna för att blåsa av demonstrationen?
– Visst, de har uppmanat oss att stoppa eller skjuta upp den. Men vi svarar att vi inte kan kompromissa eller förhandla mer. Vi har sökt förhandling och överenskommelse länge, men nu har vi kommit fram till punkten att vi säger vi att det är nog.

Vilka är de mest akuta problemen i Swaziland just nu? Varför är förändring nödvändig?
– Vi har massor av sociala och ekonomiska åkommor, och väldigt höga nivåer när det gäller hiv/aids, fattigdom och arbetslöshet. Allt detta är ett resultat av det politiska systemet, som exkluderar majoriteten av folket från att delta i beslutsprocessen. Vi måste korrigera de politiska motsägelserna i landet, så att vi kan ta det ur den ekonomiska krisen, som den nuvarande regeringen har försatt oss i.
– Det nuvarande styret tillåter massiv korruption och uppmuntrar girighet och själviskhet. Många vanliga människor känner sig tvingade att lämna landet, medan ministrar och parlamentsledamöter smusslar undan allmänna medel till sig själva och sina vänner.

Men det måste väl finnas folk som stödjer kungen också?
– De som gagnas av korruptionen stödjer naturligtvis kungen. Men majoriteten vill ha förändring, vi fick en indikation om det i marschen den 18 mars.

Vilka är de viktigaste lärdomarna från den marschen?
– Att folket är arga. Den organiserades på kort varsel, men drog ändå tusentals demonstranter. Vi lyckades visa att det inte bara är en minoritet som vill ha förändring. Det kom folk både från landet och de exklusiva förorterna. De vill inte längre leva i ett samhälle som förnekar dem fundamentala rättigheter som medborgare.

Känner du själv också av repressionen?
– Ja, absolut. Vi som är studentledare underkänns systematiskt i våra studier. Många har tvingats i exil, t.ex min företrädare. Demokratiaktivister tvingas ut ur universitetssystemet.

Är det inte riskabelt att planera regimkritiska demonstrationer i ett helt öppet forum på Internet?
– Jo, naturligtvis. Men det är enda alternativet. Vi får inte hålla offentliga möten, så enda sättet att organisera oss är via de sociala nätverken. Men just nu är det svårt att komma in på Facebook, särskilt på platser där det finns mycket unga människor, som universitet och skolor.

Blockeras internet av staten?
– Ja, antagligen. Jag kommer ut på nätet just nu bara för att jag är nära Sydafrika och använder mitt sydafrikanska abonnemang. Jag tror regimen försöker splittra oss före marschen. Den enda internetbolaget i landet ägs av premiärministern och kungen. Så de kan förstås använda det hur de vill, vilket just nu innebär att slå till mot oss som organiserar upproret.

Öppenheten innebär väl också att Facebook-forumet är infiltrerat?
– Javisst, det finns ett stort mått av infiltration, det ser man ju på vissa av kommentarerna. Men som sagt, det finns inga andra sätt. Som du ser använder många i gruppen anonyma signaturer för att försöka skydda sig.
– Men vi förbereder oss inte bara på Facebook. Vi gör markarbete också och försöker uppmuntra de unga i på landet, i townshipen och förorterna om att de ska delta den 12 april.

Många har råkat illa ut för att de sysslat med regimkritiska aktiviteter. Jag tänker t.ex. på Sipho Jele, som greps under en första maj-manifestation förra året för att han bar en PUDEMO-t-shirt [People’s United Democratic Movement]. Dagen efter gripandet hittades han död i sin cell, i vad som många tror var ett fabricerat självmord.
– Javisst, det är en del av verkligheten här i landet. Flera aktivister och demokratikämpar har dött i polisens händer. Folk trakasseras varje dag, blir slagna, torteras för sina politiska åsikter.

Så hur ser du på den personlig risken som du tar genom att vara ett av upprorets ansikten utåt?
– Jag är ledare för studentorganisationen, så det är väl snarare den jag är ansikte för. Men någon måste komma fram. Hur länge ska vi gömma oss? Gömmer vi oss signalerar vi att vi inte tror att Swaziland behöver förändring.

Vilket stöd räknar ni med från grannländer?
– Ha ha, vi har sedan länge förlorat förtroendet för grannländerna. De delar säng med regimen som förtrycker folket. Vi tror snarare på stöd från fackföreningar och enskilda individer som älskar rättvisa, fred och demokrati – att de ska göra något för oss på tisdag. Kanske demonstrera utanför Swazilands ambassader i olika länder.

Ja, Sydafrikas och Swazilands politiska elit har nära och intima band. Såväl familjen Mandela som Zulukungen är ingifta i kungahuset, och president Jacob Zuma har en fästmö som är swaziprinsessa. Hur tror du detta kan påverka Sydafrikas hållning till era krav och eventuellt våld från kungens sida?
– Sydafrika har inte gjort ett dugg för att förbättra situationen i landet. De har snarare en stor skuld för att det är som det är, eftersom de från första början har vetat om att saker och ting inte står rätt till. Men på grund av de här banden du nämner och även vissa affärsintressen kan de inte uppmana regeringen att agera. Det är tråkigt att Sydafrikas regering – och särskilt ANC – inte bryr sig. Det var vanliga människor i Swaziland som hjälpte dem under apartheidtiden, men det har de glömt nu, och lierar sig istället med människorna som gör sig skyldiga till diskriminerande politik mot sitt eget folk.
– Vi förväntar oss inte att de ska hjälpa oss. Och när allt kommer omkring är det ju vårt land det handlar om. Vi, den unga befolkningen i Swaziland, måste försöka lösa situationen själva.

Så du känner dig optimistisk inför demonstrationen?
– Ja, jag ser fram mot tisdag! Vi förstår naturligtvis att dagen kan komma och gå utan att regimen lämnar makten. Men vi, den unga generationen, är fast beslutna kasta [det nuvarande politiska systemet] Tinkhundla på historiens soptipp under vår livstid. Det kanske inte blir på tisdag, det kanske inte blir om tio år. Men vi är hängivna! Swaziland kommer inte att vara sig likt efter den 12 april.

___________________________________
Fotnot

Imorgon måndag berättar jag mer om situationen i Swaziland i OBS i P1.

Owen Masekos fall får internationell uppmärksamhet

av TOR BILLGREN

På förra söndagens kulturuppslag [i Sydsvenskan] skrev jag om den zimbabwiske konstnären Owen Maseko. Han hamnade i blåsväder för lite mer än ett år sedan, när han öppnade en utställning om Robert Mugabes massakrer i de sydvästliga delarna i landet i början av 80-talet. Utställningen stängdes, konsten förbjöds och Maseko åtalades.

Fallet uppmärksammades ytterligare i tisdags, då magasinet Time placerade honom på en tio-i-topp-lista över förföljda konstnärer, mellan den sovjetiske regissören Andrej Tarkovskij och målaren Caravaggio. Listan toppades av konstnären Ai Weiwei, som greps i Beijing söndags. Naturligtvis är själva listan irrelevant – syftet är heller knappast att rangordna lidande, utan att aktualisera frågan om konstens frihet.

Jag talade med Owen Maseko i veckan. Han hade inga nyheter om den väntande rättegången. Det kan bli snart, det kan dröja. Och det är ju precis som det ska vara. Oförutsägbarhet och godtycke är ett effektivt repressionsverktyg. Fram till rättegången är han fri, men om han fälls kan han få upp till 20 års fängelse.

Publicerad i Sydsvenskan den 1o april 2011

Swaziland: Regimen förbjuder planerade demonstrationer

av TOR BILLGREN

Den 12 april har sedan länge varit fastställt som demonstrationsdag i Swaziland, det lilla landet som ligger insprängt i Sydafrikas nordöstra hörn. Studentorganisationer, fackföreningar och civilorganisationer har gått samman i en proteströrelse för att markera mot envåldshärskaren kung Mswatis III:s vanstyre. Igår meddelade dock premiärminister B. Sibusiso Dlamini att de planerade demonstrationerna är olagliga, eftersom ingen ansökt om tillstånd. Ur uttalandet:

Government has now learned that the formations in question have not complied with the procedures and notices prescribed by the relevant legislation. This then renders the protest action illegal. We do not, therefore, expect any individual to participate in any such proposed protest action.

Government accordingly strongly warns those organizing, and intending to participate in, the protest action to refrain from doing so and continue in their normal day-to-day business.

(...)

Government will ensure that the country remains peaceful. To this end, the security forces will be deployed to maintain law and order.

Paraplyorganisationen The Swaziland Coalition of Concerned Civic Organisations (SCCCO) fördömde premiärministerns uttalande omedelbart:

We note with concern the extra-judicial nature of this order and that the PM has once again shown disregard for the court processes that had not been completed at this time. His actions can only be seen to be deliberately provocative and contrary to good sense and sensible governance.

I måndagens OBS i P1 kommer jag att berätta mer om situationen i Swaziland och de planerade demonstrationerna. Om någon redaktion är intresserade av en intervju med en av organisatörerna bakom demonstrationerna, så är det bara att höra av sig.

Bikos återkomst

av TOR BILLGREN

I min favoritbokhandel i Kapstaden har det på sistone börjat dyka upp pamfletter med vinjetten ”New Frank Talk”. En anspelning på den pseudonym som Steve Biko använde i sina texter om de svartas situation i Sydafrika. Trots att han bara blev 30 år gammal – han torterades till döds av polisen 1977 – hann han som ”Frank Talk” lägga grunden till den sydafrikanska Black Consciousness-rörelsen.

Inspirerad av Frantz Fanon betonade han att det inte räcker att avskaffa kolonialism och rasistiskt styre. Sekler av förtryck har satt djupa spår i de svartas självsyn, och för att bli fria i ordets sanna bemärkelse måste denna renas från koloniala normer och strukturer. Han menade att varje folkgrupp har unika erfarenheter av förtrycket och följaktligen måste föra sin egen kamp. Det var därför han avfärdade ANC, som drog sina kamplinjer utifrån klass – inte ras. Det var därför han betackade sig för engagemanget från de radikala vita som slöt upp på de svartas sida i antiapartheidkampen. Han efterlyste naturligtvis inte likgiltighet, men ville att de skulle förstå att de också var förtryckta och således borde fokusera på sin egen kamp, istället för att med sedvanlig kolonialistisk arrogans försöka leda de svarta på barrikaderna.

När ANC blev den dominerande rörelsen i Sydafrika och internationellt sköts Bikos tänkande åt sidan. Det var en alltför komplicerad analys som lätt kunde missförstås som svart rasism. Världen lät sig istället röras till tårar av Nelson Mandelas storsinta försoningsprinciper – som utan tvivel utgjorde de den minst dåliga vägen för Sydafrika i mitten av 90-talet. Men det är också dessa principers otillräckligheter som gör att Biko nu dammas av. Försoning tvättar inte bort 350 år av självförakt.

Publicerad i Arena, nr 2 2011

Zimbabwe och diktaturens oförutsägbara logik

text & bild TOR BILLGREN

Få afrikanska länder får så mycket uppmärksamhet som Zimbabwe och berättelsen om landet tycks vara enkel och självklar. En galen president. En rättfärdig opposition. Ett lidande folk. Tor Billgren arbetar sig igenom lagren av propaganda, desinformation, mörker och hopp för att försöka förstå diktaturens oförutsägbara logik..

– Renovering?, sa Doktorn och spände blicken i mig över glasögonen. Nej du, det pågår ingen renovering där…
Vi satt vid hans middagsbord, Doktorn, jag och tre yngre män, låt oss kalla dem Entreprenören, Aktivisten och Studenten. Det var strömavbrott, så middagen var upplyst av levande ljus. Jag hade nyss berättat om mitt besök på Nationalgalleriet nere i stan, som jag hade antagit var under renovering eller omhängning eftersom fönsterrutorna var igentejpade med tidningspapper. Jag hade inte brytt mig så mycket mer om saken just då utan hållit till godo med konsten på övervåningen, där det mest anmärkningsvärda var att de flesta verken var till salu.


Bulawayo National Gallery.

Inne i köket stökade Aktivisten och Studenten med varmrätten och navigerade vant med pannlamor. Runt om i huset låg tändstickor och ficklampor på strategiska platser.
– Strömmen brukar komma igång vid nio, sa Entreprenören och sneglade på sitt armbandsur.

Detta var mitt andra besök i Bulawayo – huvudstad i provinsen Matabeleland och Zimbabwes andra största stad med 1,5 miljoner invånare. Jag hade hört att den skulle vara nergången och luggsliten; den är traditionellt fäste för såväl oppositionen, som den etniska minoriteten ndebele och därför styvmoderligt behandlad av regeringen i Harare. Men av detta märktes inget. Allt kändes helt och rent, inte en krossad ruta, inga synliga kåkstäder som är så vanligt i Sydafrika. På baksidan av gatuskyltarna längs vägarna fanns ofta bokstäverna MDC klottrade, Movement for Democratic Change som sedan september 2008 ingår i maktdelningsregeringen tillsammans med Robert Mugabes Zanu-PF. Och på trottoarerna såldes den oppositionella tidningen Newsday helt öppet.

Jag uttryckte min förvåning över detta vid bordet. Ingen misär? Mugabekritiska tidningar? Var finns förtrycket? Jag som inte ens vågat svara ”Journalist” på immigrationsformulärets fråga om yrke, utan dragit till med ”Writer”. Sällskapet skrattade.

Klockan passerade nio och halv tio. Elektriciteten uteblev, men historierna började bubbla upp. Entreprenören berättade om en gång när han kommit hem efter en tid i London. Hur han hade gripits på flygplatsen, fått sina dokument förstörda och hållits fängslad i veckor, anklagad för att vara brittisk agent. Polisen slog sönder hans vänsterarm. Aktivisten berättade om hur han på nyårsdagen suttit i en bar nere på stan med några vänner. Hur polisen stormat in och gripit hela sällskapet och hållit dem inspärrade hela natten – utan förklaring. Och när de väl skulle släppas hittade konstaplarna inte nycklarna till handbojorna. Studenten vittnade om hur han och hans kurskamrater kollektivt hade lämnat universitetet i Bulawayo för att istället slutföra studierna i ett grannland, eftersom staten hotat krångla med examensbevisen från landets upproriska andrastad… Och Doktorn berättade om Nationalgalleriet, som alltså inte renoverades.
– Utställningen på nedervåningen är bevismaterial, sa han. Det är därför fönstren är täckta.

Det var den 26 mars förra året som konstnären Owen Maseko öppnade en utställning där. Dagen efter greps han och utställningen plomberades. Anledningen var att den handlade om Gukurahundi, den militära operation som Robert Mugabe beordrade i norra delarna av Matabeleland 1983 för att försvaga det rivaliserande partiet ZAPU och undertrycka ndebeleminoriteten. Dödandet skedde oftast i form av offentliga massavrättningar, men också genom att hela familjer stängdes in i hyddor och brändes inne. Den vanligaste siffran på det totala antalet mördade är 20000. Owen Maseko anklagas för att ha ”uppmanat till våld” med sin utställning, och ”underminerat Mr Mugabes namn”. Fallet är just nu på väg upp i Högsta Domstolen.


I gliporna har man chans att se brottstycken av utställningen. Verken går i blodrött...

Så här kan det alltså se ut under den polerade och leende ytan. Folkmord. Censur. Tortyr. Godtyckliga gripanden. Terror. Därmed borde berättelsen om Zimbabwe vara enkel, eller hur? Men tyvärr, den Zimbabwiska löken består av åtminstone ett lager till. Och det är ett besvärligt lager, som det brukar vara enklast att bortse från.

Låt oss ta den världsberömda jordreformen som exempel. I väst har vi fått lära oss att landets jordbruk ligger i ruiner och att de våldsamma landinvasionerna på 00-talet är orsaken till landets ekonomiska kollaps. Vi har fått läsa om hur Zanu-PF-gangsters och så kallade krigsveteraner lade beslag på de vita storjordbrukarnas mark, bara för att plundra gårdarna på metall och annat säljbart krafs. Farmare och arbetare mördades och drevs på flykt. Och visst, så gick det till. Men inte i tillnärmelsevis sådan utsträckning att det kan anses vara representativt för reformen. Detta visar Ian Scoones och hans medarbetare i boken ”Zimbabwe’s Land Reform: Myths and Realities”, som kom i slutet av förra året. Han är professor i utvecklingsstudier vid universitetet i Sussex, och har under tio år studerat reformens verkningar på plats bland de nya jordbrukarna. Studien visar bland annat att minst två tredjedelar av dem är ”vanliga människor”, d.v.s. utan Zanu-PF-anknytning. Och att hälften av dem nu är framgångsrika. Författarna förnekar inte att metoderna för att få land ofta var rättsvidriga och våldsamma. Men det gör inte att man kan bortse från fakta om hur det ser ut idag. Den gängse bilden av Zimbabwes jordbruk stämmer helt enkelt inte, och det gör ont att erkänna. Det hade ju varit mycket enklare om allt låg i spillror.


En av alla gator uppkallade efter presidenten. Just denna ligger i Harare.

Men homofobin då? Jag berättade vidare om mina våndor med immigrationsformuläret. T.ex. att jag hade kryssat i ”Singel” på frågan om civilstånd, eftersom partnerskap inte erkänns i landet.
– Jag funderade till och med på att gömma vigselringen när jag passerade gränsen, utbrast jag, och citerade Mugabes berömda ord om homosexuella: ”Värre än grisar och hundar”.
– Jo, men det uttalandet fick omvänd effekt, sa Doktorn. På 80- och 90-talet fanns det ett löst och rätt hemligt nätverk av homosexuella i landet. Men när Mugabe sa så där ville vi visa att han hade fel. Massor av homosexuella – särskilt svarta – kom ut. Det blev en renässans. Jag säger inte att det blev accepterat och det är ju fortfarande olagligt. Men många tog steget. Det är nog det viktigaste som har hänt gayrörelsen i landet…

Vi gick ut på farstutrappen och tog luft innan desserten, en spritindränkt fruktkaka som Doktorn sparat sedan jul. Entreprenören och Aktivisten småpratade. Studenten kollade sina meddelanden. Jag funderade på den oförutsägbara logik som formar livet i en diktatur och hur det polariserade samtalsklimatet om Zimbabwe grumlar blicken. Det är en polarisering som förutsätter att diktatorn är galen och oppositionen rättfärdig. Men för guds skull, västmedier skriver ju inte ens om att MDC i själva verket är TVÅ partier och att den mindre fraktionen var nära en ny splittring i början av året. Det är tveksamt om de är redo att axla regeringsmanteln – men det råder inga som helst tvivel om att de kommer att få västvärldens okritiska och lojala stöd vid nästa val.

Det var svalt för att vara mitt i sommaren. Jag tänkte på de tre exilzimbabwierna som jobbar på mitt favoritfik i Kapstaden. De kommer alltid fram och diskuterar när jag har Zimbabwerelaterad litteratur framme och en av dem har flera gånger påpekat att han kommer att återvända snart, snart. Han vill hjälpa till att bygga upp landet igen, han vill bidra. Hur svarar man…?

Inne i köket började tekannan tjuta. Doktorn meddelade att kakan var uppskuren. Strömmen kom inte tillbaka.

Publicerad i Sydsvenskan den 3 april 2011

____________________________________
Jag har intervjuat professor Ian Scoones för radioprogrammet OBS räkning. Sänds snart i en radio nära dig.

Jag har även en intervju med Owen Maseko på gång. Den som är intresserad av att publicera denna kan maila mig.