Sparken.
Det är sju minuter kvar av andra förlängningsperioden. Ställningen är 12-12 och Joel Stransky tar emot bollen.
– Jag sparkade till den så väldigt, väldigt nätt och elegant, säger han i John Carlins bok ”Playing the enemy”.
Och bollen seglar mot skyn – upp, upp, upp och igenom målstolparna. Drop goal. Ellis Park Stadion i Johannesburg exploderar. Tre poäng och Sydafrika tar ledningen med 15-12 i finalen mot Nya Zeeland. Sex minuter kvar.
– Spänningen, säger Nelson Mandela i Carlins bok. Spänningen. Jag säger dig – det var de längsta sex minuterna av mitt liv.
Men Sydafrikas landslag Springboks håller emot och slutsignalen ljuder genom jublet som om möjligt blir ännu intensivare. Det är den 24 juni 1995 och Sydafrika är världsmästare. En av 1900-talets djärvaste och mest storslagna politiska planer har därmed gått i lås. Ett helt lands framtid stod på spel – något som Clint Eastwood har försökt fånga i sin nya film ”Invictus”.
Sportfilmen måste vara en av filmhistoriens mest förutsägbara genrer. Hur många gånger har vi inte sett hur Laget eller Huvudpersonen först går igenom ett helvete, MEN mot alla odds går segrande ur slutmatchen? Gärna i sista sekunden i slow motion, ackompanjerat av fanfarer, stråkar och publik som omfamnar varandra. Bilden fryses när bucklan höjs till skyn och så gråter man naturligtvis en skvätt.
Grejen med rugby-VM 1995 är att själva händelserna som de faktiskt ägde rum är så storslagna och känsloladdade att det räcker att läsa om dem i uppslagsboken eller tidningarna för att få gråta den där skvätten. Eller boken som Eastwood baserat sin film på: journalisten John Carlins ”Playing the Enemy”. Frågan är hur man gör en film av en historia som redan i verkligheten är som en episk mastodontfilm?
För att förstå det magiska med segern i VM 1995 måste man förstå rugbyns enorma roll i Sydafrika – särskilt bland de vita afrikanderna, boerna, det vill säga ättlingarna till de holländska nybyggarna som började invandra på 1650-talet. Sporten är närvarande överallt i det sydafrikanska samhället. Man ser alltid folk stå och kasta på rugbyplanerna – inte bara barn och ungdomar, utan också 40-50-åringar som tar sig en match efter jobbet för att återuppliva gamla minnen och åtminstone kunna säga att man försöker hålla magen i trim.
I bokhandlarna möter man ständigt före detta spelares härjade ansikten på memoaromslagen med sina sneda näsor, tjocka öron och snälla ögon. Och när det är stor match på gång samlas man på pubarna flera timmar i förväg för att få bra platser vid storskärmarna.
– Det är en form av teater som är inskriven i vår märg, skriver författaren André Brink i sina memoarer som kom förra året. På flera sidor försöker han förklara sin fascination för sporten, som började redan när han var liten.
– Jag älskade blodet och slafset, de benknäckande, dödsföraktande klungorna och tacklingarna, den rena kraften hos forwardarna – medan skickligheten hos en framgångsrik backlinje fängslade mig som schack, balett eller elegansen hos lösningen på matematiskt problem.
”Orajne-blanje-blou”: Sydafrikas flagga 1928-1994, intimt förknippad med apartheidregimen och Springboks. I mitten finns, förutom brittiska Union Jack, de boerska provinserna Oranjefristatens och Transvaals flaggor.
Och kanske ligger förklaringen till rugbyns ställning hos boerna just i denna våldsamma aspekt av sporten. Koloniseringen av Södra Afrika var ofta brutal och boerna utkämpade många krig – både som angripare och försvarare. Det har alltid funnits en stark känsla av att vara hotad i deras självbild – kanske inte helt märkligt med tanke på deras framfart och enträgna och bisarra ambition att upprätta ett europeiskt samhälle längst ned på den afrikanska kontinenten.
När boernas nationaliströrelse vann valet 1948 och införde apartheid, skruvades våldsspiralen upp ytterligare och kulminerade under 1980-talets undantagstillstånd. Kulorna haglade, batongerna svingades hänsynslöst i landets kokande kåkstäder. Nu betyder detta givetvis inte att boerna är våldäskande sadister – verkligheten är betydligt komplexare än så. Låt oss istället säga att avståndet till våld alltid har varit kort i deras historia och vardag. Så när britterna tog den rättframma och krusidullfria sporten till kolonin i Afrika på 1800-talet, passade den boerna som hand i handske och blev snabbt deras älskade nationalsport. Rugbyn sitter liksom till och med inskriven i deras namn. Hade människor med namn som Bakkies Botha, Kobus Wiese, Baile Swart och Os Du Randt verkligen kunnat syssla med någon annan sport än rugby?
1896 spelade landslaget för första gången i de gröna-guldiga tröjorna och 1906 tog de namnet Springboks. Kring första världskriget var Sydafrika tillsammans med Nya Zeeland rugbyns supermakter och Springboks gick från seger till seger.
Efter 1948 blev dessa triumfer apartheidregimens triumfer. Springboks blev regimens idrottsliga ombud i världen. När den Sydafrikanska flaggan hissades var det som en legitimering av apartheidsystemet. När nationalhymnen ”Die Stem” sjöngs blev det en hyllning till den rasistiska nationen. Detta gjorde att rugbyn – och Springboks – avskyddes av landets svarta befolkning. De grönguldfärgade tröjorna var lika förknippade med förtryck som flaggan. När utländska lag kom och spelade i Sydafrika höll de svarta – om de över huvud taget brydde sig – på bortalaget.
Under 60- och 70-talet ökade de internationella protesterna mot apartheidsystemet och på 80-talet isolerades Sydafrika helt. Springboks utestängdes från de första världsmästerskapen 1987 och 1991. Men 1992, efter att Nelson Mandela frigivits och apartheidsystemet rämnat välkomnades laget i den internationella värmen igen. Och 1995 var alltså Sydafrika värdland för VM.
Nelson Mandela såg sin chans. Läget i landet som han året innan blivit president för, var kritiskt. Runt hörnet hotade kollaps och inbördeskrig på flera fronter. Han behövde ena nationen och hade en idé. Han hade under sina 28 år i fängelse studerat sina boerska fångvaktare noga. Lärt sig deras stolpiga, holländskliknande språk afrikaans, läst deras poesi och lärt sig vad som var viktigt för dem. Och han förstod att rugby var allvar. RIKTIGT allvar.
Genom att ge dem rugby-VM hoppades han kunna få över de motspänstiga och stolta boerna på sin sida. Men han behövde också få landets svarta och färgade att ställa sig bakom Springboks. Och som vanligt utövade Mandela ledarskap genom att använda sig själv som exempel. Han visade att HAN stödde laget. Först låtsades han att han var en fanatisk Springbokssupporter. Sedan blev han det.
Han hade möten med lagkaptenen Francois Pienaar och besökte laget på träningsläger. Och Pienaar förstod vad som stod på spel. Han tog sitt lag ut på turer i kåkstäderna och lärde svarta barn spela. Han krävde att laget skulle kunna den nya nationalsången, vars första vers utgörs av en gammal svart befrielsesång med text på xhosa, zulu och sesotho, språk som landslagsspelarna knappt visste existerade. Ett av de mest känslosamma avsnitten i John Carlins bok är när spelarna på ett hotellrum i Kapstaden lär sig sången inför första VM-matchen mot Australien. Hur de kämpade med de knöliga orden – ”Nkosi sikilel’ iAfrika…” – deras nästan barnsliga iver att få visa att de ville representera det nya Sydafrika, att de var stolta över sin nya flagga och sin nye president. Och till slut satt den. Tre av spelarna bad sångläraren att få framföra den inför laget en sista gång inför matchen.
– Och de började sjunga, berättar hon i ”Playing the Enemy”. Som tre gigantiska körgossar, mjukt till en början, och allt högre och högre. De sjöng den så vackert och de andra spelarna bara stod och gapade. Inga skratt. Inget trams. De bara stirrade.
Den 27 april 1994 hölls det första demokratiska valet i Sydafrika och det var också första gången den nya flaggan hissades. Några veckor senare svors Nelson Mandela in som president. 27 april är idag nationell helgdag – Freedom Day.
Och allt detta hade önskad effekt. När Sydafrikas svarta befolkning fick se tv-bilderna av de vita spelarna som med uppriktig stolthet sjöng den gamla befrielsesången på deras språk, började de förstå att något höll på att förändras i grunden. Under matcherna såg de boer som för fem sedan hade varit deras värsta fiender – men som nu lät sig slås blodiga på planen och var redo att kämpa till sista svettdroppen för det nya Sydafrika. För dem.
Engagemanget för Springboks ökade för varje match under VM-turneringen. Och när det var dags för finalen mot topplaget Nya Zeeland på Ellis Park i Johannesburg den 24 juni, hade pendeln svängt. Arenan var fullsatt. Svarta och vita trängdes på landet pubar och i varandras vardagsrum. Förväntningarna och förhoppningarna var enorma. Men för Nelson Mandela och Francois Pienaar stod ändå mer på spel. En seger skulle kunna skapa nationell förbrödring. Men vad skulle en förlust innebära? Fiasko. Århundradets antiklimax…
Som om det inte räckte med dessa dramatiska och ödesmättade förutsättningar, blev finalen en nagelbitare utan motstycke. I full tid var ställningen 9-9. För första gången i rugby-VM:s historia fick en match övergå i övertid, 10 + 10 minuter. Efter första förläningsperioden var ställningen 12-12. Och efter några minuter av den andra, tog Joel Stransky emot bollen, och sparkade till den så där perfekt och elegant. Och den seglade upp, upp, upp…
– Jag följde den inte ens med blicken. I samma ögonblick som den lämnade min sko visste jag att den var allför perfekt för att bomma...
Spänningen släppte som en bomb, allt förlöstes samtidigt: glädjen, tårarna. Behovet att be om förlåtelse, viljan att försonas. Under extasen på stadion kom en tv-journalist fram till den helt utmattade Francois Pienaar med en mikrofon och gratulerade.
– Hur kändes det med att ha stöd från 62000 fans här på stadion?
Pienaar svarade utan en sekunds tvekan:
– Vi hade inte 62000 fans bakom oss. Vi hade 43 miljoner Sydafrikaner!
När sedan Nelson Mandela beträdde gräset i sin gröna Springbokströja och keps, fullbordades hans vision. Planen gick i lås. Bilden av hur han överlämnar William Webb Ellis-bucklan till Francois Pienaar och lägger sin vänstra hand på den unge mannens axel har blivit lika ikonisk och laddad som de klassiska bilderna av polisbrutalitet och fattiga kåkstäder, som var de vi kände till från det gamla Sydafrika. Fast ikonisk på ett nytt sätt.
– Hade matchen varit en Hollywoodfilm, skriver John Carlin i sin bok, hade de omfamnat varandra.
Och nu är alltså matchen en Hollywoodfilm. Blir då någon kram? Ska jag avslöja det? Nja, jag säger så här istället: För att göra en trovärdig film, har Eastwood varit tvungen att tona ner de mest emotionella episoderna. Han har t.ex. helt tagit bort nationalsångsträningen. Det hade liksom blivit för mycket – för Hollywoodskt. Man hade inte trott på det. Och det finns flera sådana exempel.
Eastwood förmedlar på ett utmärkt sätt känslan som rådde i Sydafrika de där dagarna – men han gör sig inga naiva visioner. Visst, svarta och vita kramade om varandra och grät tillsammans på Ellis Park och framför TV-apparaterna den 24 juni 1995 och några veckor därefter. Men segern kunde inte blåsa bort fattigdomen och de gamla apartheidstrukturerna, något som Eastwood klarsynt och nyktert låter symboliseras av en enveten gammal apartheidflagga i publiken under finalmatchen. Men händelsen finns där alltid som ett ögonblick av stolthet, försoning och internationell upprättelse, något som man kan minnas och förundras över; det hände verkligen.
Filmen är också något av en present till det sydafrikanska folket inför det viktiga Fotbolls-VM-året 2010. En påminnelse om de storslagna ögonblicken i landets nära förflutna, en påminnelse om vilken oerhörd roll idrotten kan spela. Framförallt är den en uppmuntrande ryggdunkning på fotbollslandslaget Bafana Bafana, som just nu befinner sig på internationell bottennivå – det vill säga precis där Springboks befann sig i inför VM 95. En optimistisk viskning i örat om att Allt. Är. Möjligt.
'– Jag sparkade till den så väldigt, väldigt nätt och elegant, säger han i John Carlins bok ”Playing the enemy”.
Och bollen seglar mot skyn – upp, upp, upp och igenom målstolparna. Drop goal. Ellis Park Stadion i Johannesburg exploderar. Tre poäng och Sydafrika tar ledningen med 15-12 i finalen mot Nya Zeeland. Sex minuter kvar.
– Spänningen, säger Nelson Mandela i Carlins bok. Spänningen. Jag säger dig – det var de längsta sex minuterna av mitt liv.
Men Sydafrikas landslag Springboks håller emot och slutsignalen ljuder genom jublet som om möjligt blir ännu intensivare. Det är den 24 juni 1995 och Sydafrika är världsmästare. En av 1900-talets djärvaste och mest storslagna politiska planer har därmed gått i lås. Ett helt lands framtid stod på spel – något som Clint Eastwood har försökt fånga i sin nya film ”Invictus”.
Sportfilmen måste vara en av filmhistoriens mest förutsägbara genrer. Hur många gånger har vi inte sett hur Laget eller Huvudpersonen först går igenom ett helvete, MEN mot alla odds går segrande ur slutmatchen? Gärna i sista sekunden i slow motion, ackompanjerat av fanfarer, stråkar och publik som omfamnar varandra. Bilden fryses när bucklan höjs till skyn och så gråter man naturligtvis en skvätt.
Grejen med rugby-VM 1995 är att själva händelserna som de faktiskt ägde rum är så storslagna och känsloladdade att det räcker att läsa om dem i uppslagsboken eller tidningarna för att få gråta den där skvätten. Eller boken som Eastwood baserat sin film på: journalisten John Carlins ”Playing the Enemy”. Frågan är hur man gör en film av en historia som redan i verkligheten är som en episk mastodontfilm?
För att förstå det magiska med segern i VM 1995 måste man förstå rugbyns enorma roll i Sydafrika – särskilt bland de vita afrikanderna, boerna, det vill säga ättlingarna till de holländska nybyggarna som började invandra på 1650-talet. Sporten är närvarande överallt i det sydafrikanska samhället. Man ser alltid folk stå och kasta på rugbyplanerna – inte bara barn och ungdomar, utan också 40-50-åringar som tar sig en match efter jobbet för att återuppliva gamla minnen och åtminstone kunna säga att man försöker hålla magen i trim.
I bokhandlarna möter man ständigt före detta spelares härjade ansikten på memoaromslagen med sina sneda näsor, tjocka öron och snälla ögon. Och när det är stor match på gång samlas man på pubarna flera timmar i förväg för att få bra platser vid storskärmarna.
– Det är en form av teater som är inskriven i vår märg, skriver författaren André Brink i sina memoarer som kom förra året. På flera sidor försöker han förklara sin fascination för sporten, som började redan när han var liten.
– Jag älskade blodet och slafset, de benknäckande, dödsföraktande klungorna och tacklingarna, den rena kraften hos forwardarna – medan skickligheten hos en framgångsrik backlinje fängslade mig som schack, balett eller elegansen hos lösningen på matematiskt problem.
”Orajne-blanje-blou”: Sydafrikas flagga 1928-1994, intimt förknippad med apartheidregimen och Springboks. I mitten finns, förutom brittiska Union Jack, de boerska provinserna Oranjefristatens och Transvaals flaggor.
Och kanske ligger förklaringen till rugbyns ställning hos boerna just i denna våldsamma aspekt av sporten. Koloniseringen av Södra Afrika var ofta brutal och boerna utkämpade många krig – både som angripare och försvarare. Det har alltid funnits en stark känsla av att vara hotad i deras självbild – kanske inte helt märkligt med tanke på deras framfart och enträgna och bisarra ambition att upprätta ett europeiskt samhälle längst ned på den afrikanska kontinenten.
När boernas nationaliströrelse vann valet 1948 och införde apartheid, skruvades våldsspiralen upp ytterligare och kulminerade under 1980-talets undantagstillstånd. Kulorna haglade, batongerna svingades hänsynslöst i landets kokande kåkstäder. Nu betyder detta givetvis inte att boerna är våldäskande sadister – verkligheten är betydligt komplexare än så. Låt oss istället säga att avståndet till våld alltid har varit kort i deras historia och vardag. Så när britterna tog den rättframma och krusidullfria sporten till kolonin i Afrika på 1800-talet, passade den boerna som hand i handske och blev snabbt deras älskade nationalsport. Rugbyn sitter liksom till och med inskriven i deras namn. Hade människor med namn som Bakkies Botha, Kobus Wiese, Baile Swart och Os Du Randt verkligen kunnat syssla med någon annan sport än rugby?
1896 spelade landslaget för första gången i de gröna-guldiga tröjorna och 1906 tog de namnet Springboks. Kring första världskriget var Sydafrika tillsammans med Nya Zeeland rugbyns supermakter och Springboks gick från seger till seger.
Efter 1948 blev dessa triumfer apartheidregimens triumfer. Springboks blev regimens idrottsliga ombud i världen. När den Sydafrikanska flaggan hissades var det som en legitimering av apartheidsystemet. När nationalhymnen ”Die Stem” sjöngs blev det en hyllning till den rasistiska nationen. Detta gjorde att rugbyn – och Springboks – avskyddes av landets svarta befolkning. De grönguldfärgade tröjorna var lika förknippade med förtryck som flaggan. När utländska lag kom och spelade i Sydafrika höll de svarta – om de över huvud taget brydde sig – på bortalaget.
Under 60- och 70-talet ökade de internationella protesterna mot apartheidsystemet och på 80-talet isolerades Sydafrika helt. Springboks utestängdes från de första världsmästerskapen 1987 och 1991. Men 1992, efter att Nelson Mandela frigivits och apartheidsystemet rämnat välkomnades laget i den internationella värmen igen. Och 1995 var alltså Sydafrika värdland för VM.
Nelson Mandela såg sin chans. Läget i landet som han året innan blivit president för, var kritiskt. Runt hörnet hotade kollaps och inbördeskrig på flera fronter. Han behövde ena nationen och hade en idé. Han hade under sina 28 år i fängelse studerat sina boerska fångvaktare noga. Lärt sig deras stolpiga, holländskliknande språk afrikaans, läst deras poesi och lärt sig vad som var viktigt för dem. Och han förstod att rugby var allvar. RIKTIGT allvar.
Genom att ge dem rugby-VM hoppades han kunna få över de motspänstiga och stolta boerna på sin sida. Men han behövde också få landets svarta och färgade att ställa sig bakom Springboks. Och som vanligt utövade Mandela ledarskap genom att använda sig själv som exempel. Han visade att HAN stödde laget. Först låtsades han att han var en fanatisk Springbokssupporter. Sedan blev han det.
Han hade möten med lagkaptenen Francois Pienaar och besökte laget på träningsläger. Och Pienaar förstod vad som stod på spel. Han tog sitt lag ut på turer i kåkstäderna och lärde svarta barn spela. Han krävde att laget skulle kunna den nya nationalsången, vars första vers utgörs av en gammal svart befrielsesång med text på xhosa, zulu och sesotho, språk som landslagsspelarna knappt visste existerade. Ett av de mest känslosamma avsnitten i John Carlins bok är när spelarna på ett hotellrum i Kapstaden lär sig sången inför första VM-matchen mot Australien. Hur de kämpade med de knöliga orden – ”Nkosi sikilel’ iAfrika…” – deras nästan barnsliga iver att få visa att de ville representera det nya Sydafrika, att de var stolta över sin nya flagga och sin nye president. Och till slut satt den. Tre av spelarna bad sångläraren att få framföra den inför laget en sista gång inför matchen.
– Och de började sjunga, berättar hon i ”Playing the Enemy”. Som tre gigantiska körgossar, mjukt till en början, och allt högre och högre. De sjöng den så vackert och de andra spelarna bara stod och gapade. Inga skratt. Inget trams. De bara stirrade.
Den 27 april 1994 hölls det första demokratiska valet i Sydafrika och det var också första gången den nya flaggan hissades. Några veckor senare svors Nelson Mandela in som president. 27 april är idag nationell helgdag – Freedom Day.
Och allt detta hade önskad effekt. När Sydafrikas svarta befolkning fick se tv-bilderna av de vita spelarna som med uppriktig stolthet sjöng den gamla befrielsesången på deras språk, började de förstå att något höll på att förändras i grunden. Under matcherna såg de boer som för fem sedan hade varit deras värsta fiender – men som nu lät sig slås blodiga på planen och var redo att kämpa till sista svettdroppen för det nya Sydafrika. För dem.
Engagemanget för Springboks ökade för varje match under VM-turneringen. Och när det var dags för finalen mot topplaget Nya Zeeland på Ellis Park i Johannesburg den 24 juni, hade pendeln svängt. Arenan var fullsatt. Svarta och vita trängdes på landet pubar och i varandras vardagsrum. Förväntningarna och förhoppningarna var enorma. Men för Nelson Mandela och Francois Pienaar stod ändå mer på spel. En seger skulle kunna skapa nationell förbrödring. Men vad skulle en förlust innebära? Fiasko. Århundradets antiklimax…
Som om det inte räckte med dessa dramatiska och ödesmättade förutsättningar, blev finalen en nagelbitare utan motstycke. I full tid var ställningen 9-9. För första gången i rugby-VM:s historia fick en match övergå i övertid, 10 + 10 minuter. Efter första förläningsperioden var ställningen 12-12. Och efter några minuter av den andra, tog Joel Stransky emot bollen, och sparkade till den så där perfekt och elegant. Och den seglade upp, upp, upp…
– Jag följde den inte ens med blicken. I samma ögonblick som den lämnade min sko visste jag att den var allför perfekt för att bomma...
Spänningen släppte som en bomb, allt förlöstes samtidigt: glädjen, tårarna. Behovet att be om förlåtelse, viljan att försonas. Under extasen på stadion kom en tv-journalist fram till den helt utmattade Francois Pienaar med en mikrofon och gratulerade.
– Hur kändes det med att ha stöd från 62000 fans här på stadion?
Pienaar svarade utan en sekunds tvekan:
– Vi hade inte 62000 fans bakom oss. Vi hade 43 miljoner Sydafrikaner!
När sedan Nelson Mandela beträdde gräset i sin gröna Springbokströja och keps, fullbordades hans vision. Planen gick i lås. Bilden av hur han överlämnar William Webb Ellis-bucklan till Francois Pienaar och lägger sin vänstra hand på den unge mannens axel har blivit lika ikonisk och laddad som de klassiska bilderna av polisbrutalitet och fattiga kåkstäder, som var de vi kände till från det gamla Sydafrika. Fast ikonisk på ett nytt sätt.
– Hade matchen varit en Hollywoodfilm, skriver John Carlin i sin bok, hade de omfamnat varandra.
Och nu är alltså matchen en Hollywoodfilm. Blir då någon kram? Ska jag avslöja det? Nja, jag säger så här istället: För att göra en trovärdig film, har Eastwood varit tvungen att tona ner de mest emotionella episoderna. Han har t.ex. helt tagit bort nationalsångsträningen. Det hade liksom blivit för mycket – för Hollywoodskt. Man hade inte trott på det. Och det finns flera sådana exempel.
Eastwood förmedlar på ett utmärkt sätt känslan som rådde i Sydafrika de där dagarna – men han gör sig inga naiva visioner. Visst, svarta och vita kramade om varandra och grät tillsammans på Ellis Park och framför TV-apparaterna den 24 juni 1995 och några veckor därefter. Men segern kunde inte blåsa bort fattigdomen och de gamla apartheidstrukturerna, något som Eastwood klarsynt och nyktert låter symboliseras av en enveten gammal apartheidflagga i publiken under finalmatchen. Men händelsen finns där alltid som ett ögonblick av stolthet, försoning och internationell upprättelse, något som man kan minnas och förundras över; det hände verkligen.
Filmen är också något av en present till det sydafrikanska folket inför det viktiga Fotbolls-VM-året 2010. En påminnelse om de storslagna ögonblicken i landets nära förflutna, en påminnelse om vilken oerhörd roll idrotten kan spela. Framförallt är den en uppmuntrande ryggdunkning på fotbollslandslaget Bafana Bafana, som just nu befinner sig på internationell bottennivå – det vill säga precis där Springboks befann sig i inför VM 95. En optimistisk viskning i örat om att Allt. Är. Möjligt.
Publicerad i magasinet Rocky, nr 1 2010, den 28 januari 2010
__________________________________________
Litteratur
John Carlin: ”Playing the enemy – Nelson Mandela and the Game that made a Nation” (2008, i senare upplaga ”Invictus”)
André Brink: "A fork in the road" (2008). Svensk titel: "Skiljevägar"
Film
Clint Eastwood: “Invictus - de oövervinneliga”. Sverigepremiär den 23 mars.
Youtube
Sista sekunderna av VM-finalen 1995 och jublet.
Springboks sjunger Nkosi Sikilel' iAfrika (2007).
1 kommentar:
Mycket intressant läsning efter att ha sett filmen. Tack :)
Skicka en kommentar