av TOR BILLGREN
Denna text består av tre delar. Kontext, Kronologi och Intervju. Kontextdelen är en sammanfattning av de tankar kring ANC, Inkatha och The Struggle som jag fört fram i Sydsvenskan, i P1:s OBS och här på bloggen de senaste åren. Har man tagit del av dessa texter kommer man att känna igen sig, och i så fall kan man hoppa direkt till Kronologin eller själva Intervjun.
Kontext
Mangosuthu Buthelezi (1) har varit en centralfigur i Sydafrikansk politik i mer än fyrtio år. Först som frispråkig ledare för
bantustanet KwaZulu (2), sedan som grundare av Inkatha (3) – en rörelse som på 70-talet fyllde upp det politiska tomrum som uppstått bland Sydafrikas svarta efter att African National Congress (ANC) m.fl. organisationer förbjudits (4). På 80-talet hamnade han i rampljuset på grund av den konflikt som uppstod mellan Inkatha och ANC-trogna rörelser – en konflikt som utvecklade sig till ett lågintensivt inbördeskrig på 90-talet, främst i KwaZulu/Natal.
Vid första demokratiska valet 1994 fick Inkatha Freedom Party (IFP) 11,5 procent av rösterna och blev det andra största oppositionspartiet i landet. Siffrorna har sedan sjunkit stadigt. 2009 var partiet nere på 4,5 procent.
Mitt intresse för Buthelezi har sitt ursprung i de fundamentalt olika bilder av honom som förekommer i böcker, media och det offentliga samtalet. Satirikern
Zaprio framställer honom som en lynnig dramaqueen vars enda politiska mål var att sätta käppar i hjulet för
Nelson Mandela och fina och goda ANC under övergången till demokrati. Journalisten
John Carlin – The Independents man i Sydafrika under upprorsåren – beskriver honom som en blodtörstig och hänsynslös högerextremist i sin bok "Playing the Enemy" som ligger till grund för
Clint Eastwoods film "Invictus".
Men i den sydafrikanske reportern
Jeremy Gordins biografi "Zuma" finns en annan bild. Den är neutral, respektfull och förklarande, och tillhandahåller nyanser som den gängse verklighets- och historieskrivningen bekvämt brukar bortse från.
Dessa väldigt olika framställningar gjorde att jag ville skaffa mig en egen uppfattning, och jag behövde inte gräva särskilt djupt för att kunna konstatera hur rätt journalisten
Rian Malan har när han skriver att "[South Africa is] a place where mutually annihilating truths can be simultaneously valid". (5)
Den sanning som länge rått i t.ex. Sverige är strikt ANC-centrerad. Regeringen stödde ANC och media publicerade ANC-vinklade nyheter och ANC-vänligt material. Jag påstår inte för en sekund att det var
fel att stödja ANC, eller att man borde ha stött Inkatha
istället. Men genom att helhjärtat köpa och återge ANC:s verklighetsbeskrivning – som givetvis var starkt vinklad och präglad av egenintresse – bidrog man också till den destruktiva polarisering som rådde mellan de olika rörelserna i Sydafrika. Organisationer och politiker som ANC såg som rivaler framställdes per automatik som ondsinta även i svensk media. Det togs väldigt lite hänsyn till att ANC inte bara strävade efter att befria Sydafrika, utan också var inne i en maktkamp. "A liberation force fights against someone else who claims legitimacy", som
Stephen Chan skriver i sin bok "Citizen of Zimbabwe". (6)
Och legitimitet var just det Inkatha och Buthelezi gjorde anspråk på. Med rätta, anser jag. Buthelezi axlade rollen som ledare över KwaZulu i början av 70-talet på inrådan av ANC:s dåvarande ledarskap och startade Inkatha 1975 med samma moraliska uppbackning. Rörelsen blev snabbt den största politiska organisationen som någonsin existerat i Sydafrika. (7) Men detta massiva folkliga stöd ignorerades av ANC – och därmed också av antiapartheidrörelsen och många västerländska regeringar.
Naturligtvis fanns det massor av skäl att stödja ANC. Det var den äldsta och mest etablerade frihetsrörelsen och dess policy var inkluderande gentemot alla raser, till skillnad från t.ex. PAC (Pan-Africanist Congress) som uteslutande var ett projekt för svarta. På 80-talet började dessutom bilden av Nelson Mandela som statsman att bli allt mer trovärdig. En annan viktig faktor var att det just var i omvärlden som ANC hade sin verksamhet. De hade kontor i många huvudstäder runt om i världen och utmålade sig som, och fick, statusen som den enda autentiska rösten för Sydafrikas folk – trots att den alltså inte hade någon verksamhet i Sydafrika, annat än i underjordiska nätverk. Inkatha, som riktade sitt arbete inåt i landet, blev följaktligen inte särskilt känd i resten av världen.
En annan orsak till att det var ANC som anammades av antiapartheidrörelsen var att betydande av delar av denna sympatiserade med ANC:s socialistiska agenda. Sydafrikafrågan handlade således inte bara om sydafrikanernas frihet, utan var också en del av dessa vänsterkrafters kamp mot dels kapitalismen, dels konkurrerande vänsterrörelser på hemmaplan (för ANC-förespråkarna var det maoisterna som var motståndarna). Sydafrika blev med andra ord ett andra slagfält för europeisk antikapitalistisk och vänstersekteristisk kamp.
Den avgörande sprickan mellan ANC och Inkatha uppstod vid ett möte i London 1979 kring frågan om ANC:s väpnade kamp, samt sanktionspolitiken (läs mer om detta nedan). Direkt efter detta möte startade ANC ett propagandakrig mot Buthelezi och Inkatha som snabbt övergick i en väpnad konflikt där alla sidor gjorde sig skyldiga till övergrepp.
* * *
Idag är Mangosuthu Buthelezi 82 år gammal och fortfarande ledare för IFP, som han också representerar i parlamentet. Han annonserade sin avgång 2004, men eftersom partiet har varit splittrat i frågan om efterträdaren har han suttit kvar. Striden har stått mellan den karismatiska
Zanele Magwaza-Msibi, som har många supporters bland de yngre medlemmarna, och den mer traditionalistiske prästen
Musa Zondi. Det är ingen hemlighet att Buthelezis sympatier ligger hos den sistnämnde. Den senaste utvecklingen i ledarskapsstriden är att Magwaza-Msibi hoppat av IFP och
startat ett eget parti, som lanserades stort i början av februari.
Det här inlägget handlar inte om att försöka skönmåla Mangosuthu Buthelezi. Som alla politiker och ledare har han begått misstag och gjort felbedömningar under sin långa karriär. Hans envishet och stolthet har satt käppar i hjulen för honom själv och landet. Han lät sig otillbörligen uppvaktas av hemliga polisen under konfliktens slutskede, och så vidare, och så vidare. Nej, vad jag vill göra är helt enkelt att presentera Andra Sidan. Ge utrymme åt en röst som ytterst sällan (eller aldrig) har fått höras i svenska medier – trots att den tillhör Sydafrikas viktigaste politiska personlighet efter Nelson Mandela.
Kronologi
1928 född på ett sjukhus drivet av svenska missionärer i Mahlabatini den 27 augusti. Hans far var hövding över Butheleziklanen och hans mor, prinsessan Magogo, var syster till zulukungen Solomon (1891-1933).
1948-50 Studerade juridik vid Fort Hare-universitetet. Gick med i ANC:s ungdomsförbund (ANCYL). Relegerades.
1952 Gifte sig med Irene.
1953 Tog över hövdingskapet över Butheleziklanen.
1970 Blev ledare för den territoriella myndigheten i KwaZulu.
1972 Framröstad till "Newsmaker of the Year" av South African Society of Journalists.
1975 Övertog och omstöpte kulturorganisationen Inkatha till en politisk rörelse.
1976 Inkathas medlemstal 100'000.
1976 Chief minister [ungefär premiärminister] över KwaZulu.
1979 ANC och Inkatha möts för överläggningar i London. Klyftan mellan rörelserna ett faktum.
1983 ANC:s surrogatorganisation United Democratic Front (UDF) bildas den 20 augusti med personligheter som Allan Boesak och Trevor Manuel i ledarskapet.
1983 Inkathas medlemstal 750'000.
1984 ANC inleder sin People’s War-kampanj för att återta initiativet i Sydafrika.
1984-1990 5'000 människor dödas i politiskt våld.
1990 Inkathas medlemstal 1,8 miljoner.
1990 Nelson Mandela friges den 11 februari.
1990-1994 15'000 människor dödas i politiskt våld, främst mellan ANC och Inkatha. Övergrepp sker på båda sidor. Sannolikt låg även [främst avhoppade delar av] apartheidregimens säkerhetsstyrkor bakom en del av våldet.
1990-1994 Förhandlingarna för ett demokratiskt Sydafrika pågår (CODESA). Buthelezi protesterar högljutt mot att ANC och FW De Klerks Nationalparti exkluderar andra politiska rörelser under processen, och mer eller mindre gör den till en tvåpartsuppgörelse. Detta exkluderande gör att han hotar att bojkotta valet den 25 april 1994. 6 dagar före valet övertalas han dock att medverka.
1994-2004 Inrikesminister (Minister of Home Affairs) i Nelson Mandelas och Thabo Mbekis regeringar. Tillförordnad president vid 22 tillfällen.
Intervju (8)
Jag träffar Mangosuthu Buthelezi i hans stora, ljusa kontor i parlamentet i Kapstaden på förmiddagen den 3 mars 2010. Vi slår oss ner i soffan och jag ber honom stänga av luftkonditioneringen så att den inte ska störa inspelningen. Han bär mörk kostym och tycks blunda under största delen av samtalet, som om han talar under djup koncentration. Rösten är ofattbart djup. Hans sekreterare kommer in med te. Hon kallar honom "Ers Excellens".
Du hade flera möten med John Vorster [premiärminister 1966-1978]. Hur var det att argumentera mot apartheid inför en så benhård förespråkare av systemet?
– Det var mycket svårt. Han var helt kompromisslös när det gällde frågor som t.ex. frigivandet av Mr Mandela. Han kallade honom kommunist och sa till mig rakt upp i ansiktet att han aldrig tänkte släppa honom. Han hänvisade till något hans far hade lärt honom: ”Ta aldrig en orm till din barm”. Så beskrev han Mandela. Ett högst deprimerande svar, naturligtvis.
– Med Mr De Klerk var det annorlunda. Men när han tog över efter Mr Botha och sa att vi skulle sätta oss ner och diskutera framtiden, förklarade jag att jag inte var beredd att föra några som helst diskussioner förrän Mandela och de andra ledarna släppts, för att få representativitet vid förhandlingarna.
Ett av de stora målen med apartheid var att de olika svarta folkgrupperna skulle leva i separata, självstyrande ”hemländer”. (2) Flera av hemlandsledarna accepterade detta och deras ”territorier” blev självständiga stater under 70- och 80-talet. Men du vägrade att acceptera självständighet för KwaZulu. Berätta om den strategin.
– Apartheidregimens mål var att denationalisera oss, att göra oss till utlänningar i Sydafrika, utom i de öar som de kallade hemländer. Jag insåg att det ultimata förräderiet mot mitt folk hade varit att acceptera detta och göra afrikanerna till främlingar i landet där de föddes. För mig var detta nyckeln.
– Jag var motståndare till hemlandskonceptet från första början. Men många människor, särskilt mina fiender, talar som om det hade funnits något val. Men det fanns inget val. Genom födseln är jag traditionell ledare. Jag är min faders son och efter hans död var jag tvungen att ta hans position som klanledare inom zulunationen – vare sig jag ville det eller ej. Sådan var lagen.
När apartheidregimen ville utnyttja de traditionella ledarstrukturerna för att påtvinga hemlandssystemet på afrikanerna, gjorde jag motstånd. Men ANC-ledarna
Nkosi Albert Luthuli och Mr Oliver Tambo tog kontakt med mig och uppmanade mig att acceptera om folket i KwaZulu skulle välja mig till en position skapad av apartheidsystemet. De ansåg att det skulle ligga i befrielserörelsens intresse.
– Så eftersom jag hade den moraliska uppbackningen tog jag positionen som
chief minister. Men jag hade aldrig gått längre, som de gjorde i Transkei, Bophuthathswana, Venda och Ciskei. Jag hade aldrig gått vidare och blivit president av ett självständigt hemland. Det hade varit ett ultimata förräderiet mot mitt folk och mina principer.
– FW De Klerk medgav i TRC [sannings- och försoningskommissionen] att det var detta motstånd som fick dem att ge upp genomförandet av Grand Apartheid.
Hemländerna. KwaZulu utgjordes av de ljusblåa områdena i öster.
Försökte regeringen i Pretoria övertala dig att acceptera självständigheten?
– Åh, de gjorde alla möjliga saker för att sätta press på mig, oj oj oj… Pengarna som hemländerna fick från Pretoria för administration baserades på antalet invånare – men trots att KwaZulu var det största hemlandet fick vi minst pengar som straff för min attityd.
– En av ministrarna frågade mig
off the record om jag skulle acceptera självständighet om jag fick hela KwaZulu/Natal som det såg ut då. Men jag sa nej. Jag kunde inte göra det om det baserades på apartheidideologin.
* * *
I slutet av oktober 1979 träffades ANC och Inkatha i London för överläggningar. ANC-delegationen bestod bland annat av ledaren Oliver Tambo, Thabo Mbeki och Jacob Zuma. Rörelserna ville veta var de hade varandra. ANC ville veta om Inkatha skulle kunna användas som deras förlängda arm i Sydafrika. Inkatha ville veta om ANC skulle ge dem offentligt erkännande som befrielserörelse. Svaren på båda kanter blev nej. Inkatha var grundat på ickevåldsprinciper och kunde därför inte stödja ANC:s väpnade kamp, och trodde inte heller på ANC:s sanktionspolitik. Och ANC ville fortsätta ha moraliskt monopol på befrielsekampen. Låsningen var därmed ett faktum. (9)
Buthelezi föreslog att rörelserna skulle arbeta parallellt utifrån sina respektive övertygelser, men talade för döva öron. Klyftan var oöverkomlig och ANC inledde ett propagandakrig mot Inkatha och Buthelezi, som övergick i den väpnade konflikt som kom att kräva 20'000 dödsoffer fram till 1994.
Varför kunde du inte stödja ANC:s strategi om sanktioner och väpnad kamp?
– Av samma anledning som ANC idag motsätter sig sanktionerna mot Zimbabwe och Mugabe. De säger att det är folket i Zimbabwe som lider mest. Det var samma sak här. Och det var inte bara Mangosuthu Buthelezis åsikt. Jag reste runt i landet, kom hit till [kåkstaden] Langa på stora möten, till Bloemfontein, Soweto, kåkstäderna i KwaZulu/Natal och aktualiserade frågan om jag skulle stödja sanktionerna. Och folket svarade alltid nej. De avfärdade sanktioner. Mitt argument var att så länge mitt folk varje måndag stod utanför fabrikerna i långa köer för att söka jobb, kunde jag inte acceptera sanktioner. Folket röstade mot dem med sina fötter i de där köerna. Det var inte de vita eller de rika som led, utan vårt folk.
– President Zuma skattar alltid gott när jag påminner honom om att jag kallades förrädare för den hållningen på den tiden.
– Egentligen fanns det ingen anledning för oss, Inkatha och ANC, att splittras som vi gjorde. Men de försköt mig för att jag inte kunde acceptera deras väpnade kamp. Den stod i motsats till min kristna övertygelse om förhandlingar och fredlig överenskommelse. Men det fanns även praktiska argument: Sydafrika var Afrikas bäst beväpnade land. Jag kunde inte ställa mitt folk mot en så mäktig makt. Vi skulle bli nermejade och sist och slutligen ändå inte uppnå ett dugg.
1978 anammade bland annat Sverige och Nederländerna ANC som ”den enda autentiska representanten för Sydafrikas folk”. Hur reagerade du på det i egenskap av ledare för den största befrielseorganisationen på plats i landet?
– Jag uppskattade naturligtvis dessa länders generella ställningstagande mot apartheid. Men det var väldigt arrogant av dem att ta sig rätt en att bestämma vilka som var och inte var den autentiska rösten. För det var många röster. Det är inte sant att det bara var ANC som representerade svarta i Sydafrika. Det fanns andra – till och med på plats i landet.
Fick du någon förklaring?
– Jag var i och för sig inte överraskad, eftersom det just var så ANC:s internationella aktivister porträtterade sig själva – som den enda autentiska rösten. När jag var utomlands för att träffa statschefer i USA och Europa upplevde jag ofta att folk undvek mig. En gång när jag var i New York berättade ägaren för Newsweek att de inte kunde publicera en intervju de hade gjort med mig. ANC övertalade människor att inte tala med mig för att de skulle framstå som den enda rösten.
Ja, berätta om när UDF (10) lyckades övertala Martin Luther Kings änka att inte träffa dig 1986.
– Coretta Scott King skrev till mig och berättade att hon var på väg till Sydafrika och att jag var en av personerna som hon skulle vilja träffa under sitt besök. Och jag sa ja. Men då började UDF och Desmond Tutu bearbeta henne. De höll henne vaken till sent på natten för att övertala henne att inte träffa mig. Och de gick längre än så. De sa att det hade varit bättre att träffa president P.W. Botha än mig.
Har du fått någon förklaring till detta då?
– Nej. Men när Tutu fick uppdraget att leda TRC protesterade jag hos regeringen, eftersom jag visste att han hade band till ANC. Efter det lågintensiva inbördeskriget mellan oss och ANC var han inte rätt person att leda kommissionen. Faktum är att han i sin slutrapport kom fram till att jag hade begått fler brott mot de mänskliga rättigheterna än någon annan under konflikten. Inte i egenskap av privatperson, men inom ramen för mina ämbeten. Och det är löjligt. (11)
– Det finns en bok som nyligen publicerats av Anthea Jeffery, "People's War" (12) som tydligt visar vad som hände. Hur media och kyrkor alltid stödde ANC och förstorade mord på ANC-medlemmar, medan mord på IFP-medlemmar förtegs.
Jag har läst den.
– Ah, du har läst den? Och som du kan se, den är väl underbyggd. Det är en mycket viktig bok, den bryter ny mark.
Ja, vilken roll kan den typen av forskning kan spela för förståelsen av historien och framtiden?
– Jag hoppas att fler ska skriva som hon har gjort. Hon är väldigt modig och ger en helt annorlunda dimension till vad som hände. Jag sökte efter boken i bokhandlarna här i Kapstaden, och blev överraskad av att bara hitta två exemplar, trots att den hade publicerats så nyligen. Det var samma sak i Durban. Så jag beställde 20 kopior av bokhandlaren, för att ge till vänner i Sydafrika och utomlands. Inte för att jag förväntar mig något resultat, utan för att de till slut skulle veta sanningen om vad som hände. Jag tror jag köpte 60 exemplar till slut.
* * *
Den officiella förklaringen som De Klerk gav när han annonserade apartheidsystemets snara avveckling den 2 februari 1990, var att Berlinmurens fallit några månader tidigare, och att hotet från Sovjetunionen var borta. Hur bedömer du den förklaringen?
– Jag förstår det synsättet helt och fullt. Genom alla år, kallades även jag, Mangosuthu Buthelezi för kommunist – trots att jag aldrig beundrat kommunismen. Regeringen var så besatta av kommunismen att den betraktade alla som inte höll med den som kommunister. De såg kommunister bakom varje grästuva. När jag uppmanade De Klerk att släppa Mandela, hävdade han att Mandela under rättegången [1964] hade erkänt sig vara kommunist – vilket inte är sant. Men det var vad han sa och inbillade sig.
Många befrielseledare i Södra Afrika såg socialismen som lösning i kampen mot kolonialism och rasism, som Kenneth Kaunda i Zambia och Julius Nyerere i Tanzania. Men inte du, varför inte?
– Jag insåg tidigt att kapitalismen med sina fel och brister ändå var det bästa systemet och det enda som kunde skapa jobb. Julius Nyerere besökte mig i mitt kontor i byggnaden här bredvid 1994 och han berättade en sak som han hade sagt till Robert Mugabe när han installerades som premiärminister i Zimbabwe 1980: ”Snälla, gör inte som jag. Du har ärvt en juvel. Förstör inte den här juvelen som jag gjorde med Tanzania.” Precis så sa han.
Men hur kom det sig att befrielserörelserna i södra Afrika hade band till Sovjetunionen? Varifrån kom initiativet? Var det ett sätt för Sovjet att få inflytande i Afrika, eller var det rörelserna som sökte sig till Sovjet för att få stöd och pengar?
– Hör nu, Mr Billgren, du måste se tillbaka på landets historia. Redan på den tiden då jag var med i ANC var de i allians med kommunistpartiet (SACP). Det var de som influerade ANC-ledarna och presenterade dem för Moskva. Det är därför de flesta av landets ledare utbildades där. Och det passade förstås Sovjet att den viktiga afrikanska organisationen ANC hade band till dem, eftersom de ville dominera här under Kalla Kriget. De såg en stor chans att även det här landet skulle bli en satellitstat till Sovjetunionen när ANC kom till makten.
Du har å andra sidan alltid förespråkat federalism som en lösning för Sydafrika. Varför?
– De ger folket på marken en chans till inflytande, till skillnad från centralism. Jag tror inte att centralisering är bra för landet. Jag tror på subsidiaritet.
Så vad skulle vara det perfekta Sydafrika i dina ögon?
– Att vi utvecklade en egen typ av federalism. Man kan inte säga att de federalt organiserade staterna – vare sig det handlar om USA, Canada, Tyskland eller Indien – är samma typ av stater. Jag tycker att vi borde utveckla en sydafrikansk variant inom ramen för federalism.
* * *
På kavajslaget bär Buthelezi en liten röd pin, den internationella aids-symbolen. Trots att sjukdomen är en del av verkligheten för miljontals sydafrikaner, har det länge varit tabu att tala högt om den. Buthelezi var den förste sydafrikanske ledaren att bryta detta stigma. I samband med att hans son prins Nelisuzulu Benedict avled i april 2004, tog han bladet från munnen och berättade att det var aids som tagit sonens liv.
Detta skedde när landets övriga politiska etablissemang med president Thabo Mbeki i spetsen förnekade sambandet mellan hiv och aids, och rekommenderade befolkningen att äta rödbetor istället för att tjata om mediciner. Senare samma år förlorade Buthelezi även en dotter till sjukdomen. Dödsfallen 2004 innebar att han sammanlagt förlorat fyra av sina åtta barn.
– Man förväntar sig att bli begravd av sina barn, inte tvärtom. Det är de värsta ögonblicken i mitt liv och jag minns dem med smärta, även nu.
* * *
Du beskrivs ofta som traditionalist. Men hur kan traditionalism –
som ofta är bakåtsträvande –
hjälpa ett land framåt?
– Jag har naturligtvis aldrig vetat vad som menas med traditionalism. Det används ofta väldigt slappt. Var mer specifik så jag kan kommentera.
T.ex. zulukulturens invecklade lobolasystem [hemgift]? Vad har det för plats i ett modernt Sydafrika?
– Att betala loboloa för en fru är inget pris, det är för att stärka banden mellan de båda familjerna. Men idag kräver folk ockrande summor. Jag minns en ung man i Durban, som jag hjälpte med en check på tiotusen. Hans blivande svärföräldrar ville ha 53000 rand i lobola. I princip ser jag inget fel med systemet, men idag stinker det ofta på grund av det här missbruket.
Vi går runt i kontoret och tar lite bilder och Buthelezi poserar vant. Jag ber honom berätta om fotografierna på kontorets väggar och bord. Ett föreställer honom och George Bush (Sr) i Ovala Rummet i Washington 1990.
– Vi talade om situationen i Sydafrika som den var då. Jag hade träffat honom tidigare när han var vicepresident, i samband med mitt besök hos Ronald Reagan.
På en annan bild syns han med nuvarande zulukungen Goodwill Zwelithini, som han ofta har haft ett stormigt förhållande till. Men inte här.
– Bilden togs i samband med att kungen gav mig The King’s Cross för vad han tyckte att jag hade åstadkommit.
På byrån, bredvid CD-spelaren finns bilder från möten med Margaret Thatcher, Henry Kissinger och Tony Leon, som var ledare för Demokratiska Partiet i Sydafrika 1994-2007 (13). Jag blir nyfiken på vad han lyssnar på för musik och ber honom sätta igång CD-spelaren. Ur högtalarna strömmar
”Here’s to life” med Barbra Streisand. Innan jag går ber han mig skriva i sin gästbok.
___________________________________
Fotnoter
(1)
Buthelezis förnamn är Mangosuthu Gatsha. På 70- och 80-talet använde han främst Gatsha, men eftersom det fick negativ klang i samband med den tidens hetsiga tidningsskriverier övergick han allt mer till Mangosuthu (Gatsha är ett koncist och rubrikvänligt namn...)
Hans korrekta titel är Mntwana, d.v.s. prins. Betyder ordagrant ”barn” och används på alla direkta ättlingar till zulukungar (han är dotterson till kung Dinuzulu). I egenskap av ordförande för Inkatha är han Umhloli, vilket kan översättas med ”inspektör”. Som överhuvud för Butheleziklanen har han titeln Nkosi, "hövding", och bär hedersnamnet Shenge. I vardagliga nyhetstexter och pressmeddelande brukar han tituleras Dr, en hänvisning till hans många hedersdoktorat, alternativt Chief.
(2)
Bantustan, eller "hemländer" [homelands] var ett av målen med apartheidsystemet. Idén benämndes Grand Apartheid och tanken var att de olika folkslagen skulle leva på egna områden och "utvecklas separat".
Exempel: xhosafolket blev tilldelade Ciskei (självständigt 1981) och Transkei (självständigt 1976) i sydost. Tswana skulle leva i Bophuthatswana i norr (självständigt 1977), vendafolket i Venda (självständigt 1979), zuluerna i KwaZulu i öst (ej självständigt), och så vidare. 4 av 10 hemländer blev självständiga stater. Svarta som var födda och bodde i andra områden i "sina" hemländer tvångsförflyttades. Deras medborgarskap i Sydafrika upphörde.
Hemländerna utgjordes ofta av fläckvisa och underutvecklade landområden utan ordentlig infrastruktur, sjukvård och andra nödvändigheter. I praktiken var det etniska reservat utan reella möjligheter att fungera som stater. Det underliggande syftet med bantustanpolitiken torde ha varit att splittra det svarta motståndet mot apartheid.
De olika hemländernas status som stater erkändes bara av apartheidregimen i Pretoria och de andra hemländerna. Resten av världen insåg att systemet var ett ovärdigt spel för gallerierna - utom Israel som hade diplomatiska kontakter med flera av hemländerna.
(3)
Inkatha betyder "krona", och anspelar på den stödkrans av gräs som man använder när man bär tunga saker på huvudet.
(4)
Efter Sharpvillemassakern den 21 mars 1960 förbjöds ANC och Pan-African Congress (PAC). Rörelserna förblev illegala fram till den 2 februari 1990.
(5)
Rian Malan: "A truths of sorts", 1998 (ingår i antologin "Resident Alien", Jonathan Ball Publishers, 2009)
(6)
Stephen Chan: "Citizen of Zimbabwe. Conversations with Morgan Tsvangirai". (Weaver Press, Harare, 2005 och 2010). Chan är professor i internationella relationer vid University of London.
(7)
Det förekom sannolikt massrekryteringar till Inkatha, men inte i en sådan utsträckning att man kan bortse från det folkliga stödet.
(8)
En kompletterande del av intervjun har publicerats i Magasinet Connoisseur, nummer 3-2010. Fokus, Sydsvenskan (utrikes), Axess, Konflikt (P1), Neo, Vi och Pax tackade nej till en intervju med Buthelezi. God morgon Världen (P1) och Omvärlden svarade inte.
.
(9)
Buthelezi har alltid hävdat att han med ickevåldsprinciperna hållit sig närmare den ursprungliga andan i ANC. Detta styrks i Scott Coupers nyligen utkomna biografi över Albert Luthuli, "Bound by faith". Luthuli var ledare för ANC mellan 1952-1967 och tog emot Nobels fredspris för just den ickevåldsbaserade kampen 1960. Några månader senare startade ANC sin väpnade gren.
(10)
UDF = United Democratic Front. ANC:s förlängda arm i Sydafrika.
(11)
Truth and Reconciliation Commission (TRC) - sanningskommissionen - arbetade mellan 1995-1998 under ledning av ärkebiskop Desmond Tutu. Kommissionen. Offer och förövare från alla sidor fick möjlighet att berätta sin sida av händelserna och kommissionen hade mandat att ge amnesti för förbrytelser och övergrepp som hade varit politiskt motiverade. Det råder en föreställning om att TRC var en instans för att etablera sanningen, men det är - trots namnet - inte korrekt. Kommissionen var ingen domstol och tillämpade inte domstolens metoder för att slå fast händelseförlopp. Vittnesmål och bevis vägdes inte emot varandra. Detta var heller syftet med kommissionen. Syftet var att utgöra en ventil för upplevelser av övergrepp, ett forum för att be om förlåtelse, en plattform för försoning. Men om det är sanningen man är intresserad av är det rättegångarna om motsvarande händelser man ska studera.
(12)
Anthea Jeffery: "People's War – New Light on the Struggle for South Africa" (South African Institute of Race Relations. Förlag: Jonathan Ball Publishers, Johannesburg & Cape Town). Jag presenterar boken närmare i det här inlägget. Jeffery har även skrivit "The Truth about the Truth Commission" (1999) och "The Natal story: Sixteen years of conflict" (1997). Förra året kom "Chasing the Rainbow", som är en genomgång av ANC-styret från Mandela till Zuma.
(13)
Democratic Party bytte namn till Democratic Alliance år 2000. Gundades som Progressive Party år 1959. Partiet slogs ihop med Independent Democrats (ID) förra året och leds av Helen Zille.
