På Kapstadens turiststråk Long Street står rese- och utflyktsarrangörernas skyltar på rad. Åk på safari, hajdykning, sanddynesurfing! Köp guidade turer till vingårdarna, Godahoppsudden – och så det obligatoriska, det arrangörerna trycker på lite extra: följ med ut i townshipen. Besök en äkta förskola i slummen! Studera välgörenhetsprojekten!
Townshipen är alltså dom överbefolkade kåkstäderna som breder ut sig runt Kapstaden, dom har namn som Khayelitsha, Gugulehtu, Langa och Mitchells Plain. På färden från flygplatsen in till stan ser man dem breda ut sig på båda sidor av motorvägen – ändlösa rader av kåkar och skjul byggda av plåt, träbitar, plastsäckar och bildäck… Många saknar el, rinnande vatten och ordentliga toaletter. Hur många som bor där är svårt att säga, eftersom det finns så många informella bosättningar, men låt oss säga att det rör sig om 2-3-4 miljoner människor. Arbetslösheten och fattigdomen är enorm – och med det, missbruket och kriminaliteten.
En halvdags guidad tur kostar runt 400 rand, lika mycket räknat i kronor. Turerna inkluderar traditionell lunch, eller traditionell ölprovning, traditionell musik eller något annat traditionellt. Autenticiteten är det främsta försäljningsargumentet. Reklambroschyrerna är fulla av ord som ”vibrerande” och ”sprudlande”. En arrangör försöker locka med att människorna i kåkstäderna ofta har sitt ursprung i samma landsända som Nelson Mandela, minsann, det vill säga det som idag är Östra Kapprovinsen.
En annan påpekar att det under apartheidtiden var just här som motståndet mot systemet var som hårdast. Alla minns väl nyhetsbilderna från 80-talet. Demonstrerande folkmassor och studsande tårgaspatroner. I en tredje broschyr läser jag att ”ur nöd kommer styrka. Ingenstans är styrkan och gästfriheten större än i townshipen”.
Ja, det finns något omedelbart motbjudande med det här, och det uppmärksammades på bred front i somras, när ungdomsaktivisten Kennedy Odede skrev en debattartikel i New York Times där han formulerade skoningslös kritik mot den här industrin.
Han är uppvuxen i Kibera, en slumstad i Kenyas huvudstad Nairobi och har upplevt slumturismen på nära håll – som ofrivillig statist på autenticitetssafarin. I artikeln skriver han att:
Så vad ska man dra för slutsats det här? Att det är bättre att ta del av ett afrikanskt land från hotellpolen, lyxbutikerna och safaribilen?
Inte nödvändigtvis, för kanske är det inte så mycket fenomenet slumturism som framstår som problemet i Kennedy Odedes text – utan snarare vilken inställning besökarna har. Det jag sa tidigare om armod och missbruk stämmer – men bara på ett statistiskt plan. Det är viktigt understryka att kåkstäderna inte per automatik utgör kriszoner, utan att människor också lever välfungerande vardagsliv där. Det måste man respektera och inte bemöta med någon sorts medlidande eller påklistrat varmt leende.
Viktigast innan man bokar en townshiptur är att fråga sig om man hade accepterat det omvända scenariot. Att ett sällskap sydafrikaner eller indier guidas runt i ens egen vardag. Kanske när man köper julspriten på Systemet – ett synnerligen exotiskt fenomen, detta med alkoholmonopolet. Eller att dom studerar en när man tvättar bilen i bar överkropp utanför villan i Skövde eller Kristianstad. Eller att dom besöker dagiset där ens dotter går och fotograferar henne när hon kladdar med maten.
Är man medveten om att det är på detta plan en guidad tur i ett township ligger – och om man låter denna medvetenhet ligga till grund för hur man beter sig – då har man garderat sig från dom värsta övertrampen under en townshiptur.
Townshipen är alltså dom överbefolkade kåkstäderna som breder ut sig runt Kapstaden, dom har namn som Khayelitsha, Gugulehtu, Langa och Mitchells Plain. På färden från flygplatsen in till stan ser man dem breda ut sig på båda sidor av motorvägen – ändlösa rader av kåkar och skjul byggda av plåt, träbitar, plastsäckar och bildäck… Många saknar el, rinnande vatten och ordentliga toaletter. Hur många som bor där är svårt att säga, eftersom det finns så många informella bosättningar, men låt oss säga att det rör sig om 2-3-4 miljoner människor. Arbetslösheten och fattigdomen är enorm – och med det, missbruket och kriminaliteten.
En halvdags guidad tur kostar runt 400 rand, lika mycket räknat i kronor. Turerna inkluderar traditionell lunch, eller traditionell ölprovning, traditionell musik eller något annat traditionellt. Autenticiteten är det främsta försäljningsargumentet. Reklambroschyrerna är fulla av ord som ”vibrerande” och ”sprudlande”. En arrangör försöker locka med att människorna i kåkstäderna ofta har sitt ursprung i samma landsända som Nelson Mandela, minsann, det vill säga det som idag är Östra Kapprovinsen.
En annan påpekar att det under apartheidtiden var just här som motståndet mot systemet var som hårdast. Alla minns väl nyhetsbilderna från 80-talet. Demonstrerande folkmassor och studsande tårgaspatroner. I en tredje broschyr läser jag att ”ur nöd kommer styrka. Ingenstans är styrkan och gästfriheten större än i townshipen”.
Ja, det finns något omedelbart motbjudande med det här, och det uppmärksammades på bred front i somras, när ungdomsaktivisten Kennedy Odede skrev en debattartikel i New York Times där han formulerade skoningslös kritik mot den här industrin.
Han är uppvuxen i Kibera, en slumstad i Kenyas huvudstad Nairobi och har upplevt slumturismen på nära håll – som ofrivillig statist på autenticitetssafarin. I artikeln skriver han att:
Förespråkarna säger att slumturismen ökar det sociala medvetandet och pumpar in pengar i områdena. Men det är inte värt det. Slumturism gör fattigdom till underhållning, till något som kan upplevas för en stund och sedan lämnas.
Turisterna får fotografier – vi förlorar en del av vår värdighet.
Så vad ska man dra för slutsats det här? Att det är bättre att ta del av ett afrikanskt land från hotellpolen, lyxbutikerna och safaribilen?
Inte nödvändigtvis, för kanske är det inte så mycket fenomenet slumturism som framstår som problemet i Kennedy Odedes text – utan snarare vilken inställning besökarna har. Det jag sa tidigare om armod och missbruk stämmer – men bara på ett statistiskt plan. Det är viktigt understryka att kåkstäderna inte per automatik utgör kriszoner, utan att människor också lever välfungerande vardagsliv där. Det måste man respektera och inte bemöta med någon sorts medlidande eller påklistrat varmt leende.
Viktigast innan man bokar en townshiptur är att fråga sig om man hade accepterat det omvända scenariot. Att ett sällskap sydafrikaner eller indier guidas runt i ens egen vardag. Kanske när man köper julspriten på Systemet – ett synnerligen exotiskt fenomen, detta med alkoholmonopolet. Eller att dom studerar en när man tvättar bilen i bar överkropp utanför villan i Skövde eller Kristianstad. Eller att dom besöker dagiset där ens dotter går och fotograferar henne när hon kladdar med maten.
Är man medveten om att det är på detta plan en guidad tur i ett township ligger – och om man låter denna medvetenhet ligga till grund för hur man beter sig – då har man garderat sig från dom värsta övertrampen under en townshiptur.
Sänt i Kosmo i P1 den 13 november 2010
Temat för programmet var Exotism
Temat för programmet var Exotism
3 kommentarer:
Amen Broder!
Township går inte rakt av att översätta till kåkstad, finns många olika varianter på områden i townships.
I brist på andra svenska ord tycker jag att kåkstad funkar bra. Det är dessutom enklare att sätta i bestämd form plural. Generellt använder jag "township" även i svenska texter.
Skicka en kommentar