Vad kan konsten säga om ett land? Tor Billgren väljer ut fyra fotoverk på konstbiennalen Spier Contemporary i Kapstaden och undersöker vad det finns för dolda berättelser om landet bakom bilderna.
1.
Araminta de Clermont (1971)
"Lonwabo & Sonwabo" (del av bildserie)
Man ser dem ganska ofta på stan. Unga, svarta män i lillgammal och elegant utstyrsel. Det skulle kunna vara ett nytt, smart streetmode som man borde skriva ett reportage om och sälja till Bon, Rodeo eller Sydsvenskan Söndag.
Men grabbarna som poserar framför Araminta de Clermonts kamera är varken stilpionjärer eller modeslavar. De tillhör landets näst största befolkningsgrupp xhosa, och bär kläderna för att visa att de nyligen genomgått sin ikrwala. Att de blivit omskurna och initierats i stammens och manlighetens hemligheter.
Men riterna är kontroversiella. Dels för att de befäster de machostrukturer som är en av motorerna i landets hiv-epidemi. Dels för att de är riskabla. Förra året avled 23 unga män efter komplikationer i samband med omskärelsen.
Men för en xhosaman är den en oerhört viktig identitetsmarkör. Under valrörelsen förra året bemötte oppositionsledaren Helen Zille ett tarvligt påhopp från ANC:s ungdomsförbundsordförande Julius Malema med att kalla honom inkwenkwe – ”oomskuren pojke”. Det tog hus i helvete.
– Det är det värsta man kan kalla en man på isiXhosa, dundrade ANC.
2.
Roelof van Wyk (1969)
"Young Afrikaner, A self portrait: Jurie-Jan" (del av bildserie)
En avfotograferad ung man, än sen? Men hur förändras bilden av honom om vi nämner att han är afrikand? Att han tillhör den sydafrikanska ”stam” som ideologiserade segregeringen genom apartheid 1948?
Axlarna på ynglingarna i Roelof van Wyks bildserie ”Young Afrikaner” är blottade, som för att locka fram en diskussion om deras historiska ok. Arvet efter föräldrarna och farföräldrarna, som höll Nasionale Party vid makten år efter år med sina röstsedlar. Inte för att de var onda. Kanske inte ens för att de var rasister. Utan för att det var bekvämt att ha de svarta massorna på avstånd i kåkstäder eller avkrokar på vischan. Bekvämt att ha hembiträde och trädgårdsmästare som jobbade i princip gratis. Bekvämt att slippa bryta guldet och diamanterna själva.
Ynglingarna tillhör den första postapartheidgenerationen. De är oskyldiga till sina förfäders politiska bedrägerier och förtryck. Men de för en privilegierad tillvaro i ett välstånd som inte hade varit möjligt utan de hundratals åren av systematisk exploatering.
3.
Dave Robertson (1961)
"Paper Trails" (del av bildserie)
Människorna som glimtar till i Dave Robertsons ”Paper Trails” är pionjärer. I vagnarna samlar de papper, plåtburkar och tomflaskor som de rotar fram ur soptunnor och containers, för att sedan sälja vidare för en spottstyver kilot. Eftersom det inte finns något officiellt retursystem, utgör de ryggraden i det sydafrikanska återvinningsmaskineriet.
De befinner sig i en paradox. För om allmänheten skulle börja ta större ansvar för sitt avfall, skulle lumpsamlarna förlora sin försörjning. De är också exempel på den märkliga ”servicesektor” som uppstår i ett land med stor fattigdom och hög arbetslöshet. Varhelst det uppstår minsta utrymme för en tjänst, står folk på kö för att få utföra den för lite skrammel. Vinka in bilar på parkeringsplatser. Bära shoppingpåsar. Ta hand om tomburkar.
4.
Dillon Marsh (1981)
"Invasive Species" (del av bildserie)
Det var 1996 som den första förklädda mobilmasten dök upp i Sydafrika. Idag ser man dem i dussintal längs motorvägen mellan Stellenbosch och Kapstaden, en sträcka som till stor del utgörs av kåkstäder. Det är ett område där folk bor i skjul byggda av träbitar, plåt och plastsäckar; där bajamajorna står på rad; där soporna ligger drivor; där kor och getter betar i vägrenarna – just där har man funnit anledning att försköna masterna och förvandla dem till exotiska träd.
Men den bisarra prioriteringen vittnar om något hoppingivande. En vilja, en insikt om att någonstans måste arbetet med fattigdomen och bostadsfrågan börja. Och huvudsaken är just att man börjar. Inte nödvändigtvis att det sker i rätt ände.
1.
Araminta de Clermont (1971)
"Lonwabo & Sonwabo" (del av bildserie)
Man ser dem ganska ofta på stan. Unga, svarta män i lillgammal och elegant utstyrsel. Det skulle kunna vara ett nytt, smart streetmode som man borde skriva ett reportage om och sälja till Bon, Rodeo eller Sydsvenskan Söndag.
Men grabbarna som poserar framför Araminta de Clermonts kamera är varken stilpionjärer eller modeslavar. De tillhör landets näst största befolkningsgrupp xhosa, och bär kläderna för att visa att de nyligen genomgått sin ikrwala. Att de blivit omskurna och initierats i stammens och manlighetens hemligheter.
Men riterna är kontroversiella. Dels för att de befäster de machostrukturer som är en av motorerna i landets hiv-epidemi. Dels för att de är riskabla. Förra året avled 23 unga män efter komplikationer i samband med omskärelsen.
Men för en xhosaman är den en oerhört viktig identitetsmarkör. Under valrörelsen förra året bemötte oppositionsledaren Helen Zille ett tarvligt påhopp från ANC:s ungdomsförbundsordförande Julius Malema med att kalla honom inkwenkwe – ”oomskuren pojke”. Det tog hus i helvete.
– Det är det värsta man kan kalla en man på isiXhosa, dundrade ANC.
2.
Roelof van Wyk (1969)
"Young Afrikaner, A self portrait: Jurie-Jan" (del av bildserie)
En avfotograferad ung man, än sen? Men hur förändras bilden av honom om vi nämner att han är afrikand? Att han tillhör den sydafrikanska ”stam” som ideologiserade segregeringen genom apartheid 1948?
Axlarna på ynglingarna i Roelof van Wyks bildserie ”Young Afrikaner” är blottade, som för att locka fram en diskussion om deras historiska ok. Arvet efter föräldrarna och farföräldrarna, som höll Nasionale Party vid makten år efter år med sina röstsedlar. Inte för att de var onda. Kanske inte ens för att de var rasister. Utan för att det var bekvämt att ha de svarta massorna på avstånd i kåkstäder eller avkrokar på vischan. Bekvämt att ha hembiträde och trädgårdsmästare som jobbade i princip gratis. Bekvämt att slippa bryta guldet och diamanterna själva.
Ynglingarna tillhör den första postapartheidgenerationen. De är oskyldiga till sina förfäders politiska bedrägerier och förtryck. Men de för en privilegierad tillvaro i ett välstånd som inte hade varit möjligt utan de hundratals åren av systematisk exploatering.
3.
Dave Robertson (1961)
"Paper Trails" (del av bildserie)
Människorna som glimtar till i Dave Robertsons ”Paper Trails” är pionjärer. I vagnarna samlar de papper, plåtburkar och tomflaskor som de rotar fram ur soptunnor och containers, för att sedan sälja vidare för en spottstyver kilot. Eftersom det inte finns något officiellt retursystem, utgör de ryggraden i det sydafrikanska återvinningsmaskineriet.
De befinner sig i en paradox. För om allmänheten skulle börja ta större ansvar för sitt avfall, skulle lumpsamlarna förlora sin försörjning. De är också exempel på den märkliga ”servicesektor” som uppstår i ett land med stor fattigdom och hög arbetslöshet. Varhelst det uppstår minsta utrymme för en tjänst, står folk på kö för att få utföra den för lite skrammel. Vinka in bilar på parkeringsplatser. Bära shoppingpåsar. Ta hand om tomburkar.
4.
Dillon Marsh (1981)
"Invasive Species" (del av bildserie)
Det var 1996 som den första förklädda mobilmasten dök upp i Sydafrika. Idag ser man dem i dussintal längs motorvägen mellan Stellenbosch och Kapstaden, en sträcka som till stor del utgörs av kåkstäder. Det är ett område där folk bor i skjul byggda av träbitar, plåt och plastsäckar; där bajamajorna står på rad; där soporna ligger drivor; där kor och getter betar i vägrenarna – just där har man funnit anledning att försköna masterna och förvandla dem till exotiska träd.
Men den bisarra prioriteringen vittnar om något hoppingivande. En vilja, en insikt om att någonstans måste arbetet med fattigdomen och bostadsfrågan börja. Och huvudsaken är just att man börjar. Inte nödvändigtvis att det sker i rätt ände.
Publicerad i Sydsvenskan den 25 april 2010
_______________________________________
Spier Contemporary består av verk av 100 konstnärer och äger rum i City Hall i Kapstaden fram till den 14.5. Därefter vandrar den vidare till Johannesburg och Durban.
Spier Contemporary består av verk av 100 konstnärer och äger rum i City Hall i Kapstaden fram till den 14.5. Därefter vandrar den vidare till Johannesburg och Durban.
