tisdag 20 juli 2010

Stolthet borde inte hindra eftertanke

av TOR BILLGREN

Det enögda stödet till ANC bidrog till konflikten

Idag bemöter jag helgens svar på min ANC-kritiska artikel förra veckan. Min hållning i frågan är enkel: Det är bättre i Sydafrika idag än för 25 år sedan. Ingen annan än Nelson Mandela hade kunnat leda landet på de första stegen på demokratins stig. Men ANC:s väg mot makten skedde ofta på bekostnad av de som skulle befrias: de redan förtryckta, svarta sydafrikanerna. Bara för att vi är nöjda med resultatet, behöver vi inte ställa oss bakom processen.

Det är glädjande och viktigt att det blir debatt om våldet som härjade Sydafrika under 80- och 90-talet. Min kritik mot antiapartheidrörelsen handlade inte om att den stödde ANC, utan att den hade en alltför okritisk hållning till det våld organisationen initierade och utövade mot andra svarta i landet under frigörelsen, och att de alltför okritiskt framhöll ANC:s sida av den komplicerade konflikten som den enda sanna.

Mikael Wiehe menade i sin artikel i lördags att jag genom att kritisera ANC, anklagar de förtryckta för våldet. Men, som Leif Norrman påpekar i sin bok ”Leva på gränsen”: ”Varför trodde man alltid att den förtryckte var god?” Och hur ska man agera när den förtryckte börjar förtrycka andra, ännu svagare individer för att nå sina mål?

För skrapar man på revolutionära floskler som ”Folkets Krig” och ”oregerbara kåkstäder”, upptäcker man att just detta skedde. ANC och UDF släpade in människor i en revolution med hot och våld, och tvingade dem till strejk och skolbojkotter. De kapade begravningar och gjorde dem till politiska spektakel. De höll massorna i schack med hjälp av necklaceavrättningar. Och nej, Dan Jönsson, ANC-ledningen kan inte anses ha tagit avstånd från denna bestraffningsmetod. Som Mikael Wiehe skrev omhuldades den av Winnie Mandela. Och även av Radio Freedom och publikationen Sechaba. Att ANC-ledaren Oliver Tambo beklagade användandet av metoden är betydelselöst. Han var rörelsens galjonsfigur inför västvärldens samvetstyngda plånböcker.

En central punkt i debatten är synen på Inkatha. Jag kan inte se att den var den ondskefulla medlöparorganisation som ANC utmålade den som, utan en fullt legitim motståndsrörelse som samlade hundratusentals sydafrikaner. Det faktum att ”regimen och västliga intressen” såg den som en ”moderat kraft”, är inget som per automatik diskvalificerar den, som Dan Jönsson tycks utgå från. Att den endast företrädde zuluernas intressen, som Öjevind Lång påstår, är också nonsens. 1976 var 40% av de hundratusen medlemmarna ickezulu.

Bakgrunden till maktkampen mellan organisationerna var att Inkatha var större och populärare än ANC. Helt naturligt, eftersom ANC hade varit förbjuden sedan 1960. Inkatha bildades med ANC:s gillande i början av 70-talet av zuluprinsen Mangosuthu Buthelezi, men rörelsens politik kom att skilja sig från ANC:s på två punkter: den förespråkade inte sanktioner mot Sydafrika, eftersom man ansåg att dessa i slutändan drabbade de svarta arbetarna och fördärvade ekonomin.

Rörelsen stödde heller inte ANC:s väpnade kamp, eftersom den grundats på ickevåldsprinciper. Och ett krig mot den obesegrade Sydafrikanska armén skulle innebära orimliga förluster. Istället ville Buthelezi utnyttja den politiska plattform som han hade i egenskap av ledare för lokaladministrationen i KwaZulu och bekämpa systemet inifrån.

Det propagandakrig som inleddes mot Inkatha 1980 övergick 1984 i en väpnad konflikt i och med ANC:s Folkets Krig-kampanj, då man som vi tidigare läst kunde få ett brinnande bildäck runt halsen om man misstänktes vara Inkathasympatisör. Det brottsliga i detta var då att man tillhörde en större organisation än ANC, motsatte sig våld som politisk lösning och var emot sanktioner, kanske på grund av att man nyss blivit arbetslös. Under 80- och 90-talet lönnmördades dessutom 420 Inkathaledare – allt för att fördärva organisationens struktur.

När Folkets Krig-kampanjen väl var igång kunde man naturligtvis inte längre kalla Inkatha för en ickevåldsorganisation. Dess anhängare gjorde sig skyldiga till fruktansvärda dåd och landet var därmed inne i en blodig spiral av massakrer och vedergällningar. Och blev oregerbart, gunås…

Dan Jönsson hävdar att Inkatha fick stöd av apartheidregimen i kampen mot ANC. Detta finns det dock inga bevis för. Bara ANC-propaganda som antiapartheidrörelsen upphöjde till sanning och som fortfarande skvalpar runt i det kollektiva medvetandet. Skandaler som Inkathagate, Boipatongmassakern och den militära utbildningen i Capriviremsan blir irrelevanta om man höjer blicken från pamfletterna och studerar faktiska förhållanden. Se t.ex. Rian Malans artikel ”A Question of Spin” som visar hur ANC planterade bevis och manipulerade vittnen efter Boipatongmassakern 1992 för att få världen att tro att apartheidregimen låg i maskopi med Inkatha. Artikeln finns i samlingen ”Resident Alien”.

Mikael Wiehe skriver att han är stolt över sitt arbete under denna tid. Det kan han fortsätta att vara. Och även Dan Jönsson och Öjevind Lång. Det var viktigt att lyfta fram apartheidsystemets grymheter.

Jag säger inte att antiapartheidrörelsen borde ha stött Inkatha istället. Bara att den borde ha bildat sig en självständig och framförallt ideologiskt oberoende uppfattning om vad Inkatha stod för och till vilket pris ANC utkämpade Folkets Krig. Att så inte skedde, framgår tydligt av Håkan Thörns bok och helgens artiklar. Leif Norrman ringar in fenomenet i sin bok ”Leva på gränsen”: ”En solidaritet som utgår från vad man vill tro och som aldrig behöver se verkligheten i ögonen förvandlas till blind lojalitet.”

Publicerad i Sydsvenskan den 20 juli 2010


_____________________________________
Inläggen i kronologisk ordning

Tor Billgren: Godhetens grymma ansikte (14 juli)

Dan Jönsson: En absurd anklagelse (16 juli)

Öjevind Lång: ANC var alltid ända alternativet (16 juli)

Mikael Wiehe: Jag är stolt över vårt arbete (17 juli)

Tor Billgren: Stolthet borde inte hindra eftertanke (20 juli)

3 kommentarer:

Magnus sa...

Du hävdar att stödet till ANC handlade om ohejdad idealiering av den gode afrikanen med gevär i hand och granater i bältet. Nej, det rörde sig snarare om att man ansåg att deras kamp och deras rätt till frihet var värd kraftfullt (inte kritiklöst) stöd, ogh att det stödet inte bara kunde bestå i goda tankar eller en snäll men kraftlös opinion (opinionen i Sverige för ANC var vissrligen stark men det ovanliga här var att den faktiskt tog sig uttryck i direkt handling - för de flesta andra länder hade det varit otänkbart att ens officiellt stå värd för en ANC-konferens, eller att stödja ANC i randstaterna trots att dessa angreps av Sydafrika, och trots att deras regeringar och den lokala befolkningen stödde ANC).

Enbart en humanitär välvilja eller snabbt dunstande indignation över nyhetsbilder hade aldrig kunnat tvinga regimen till någon verklig förändring, det krävdes både väpnad kamp och bojkotter, det är den bistra sanningen och den verkliga skiljelinjen mellan Billgren/ Inkatha och ANC samt de som stödde dem (därmed inte sagt att du skulle vara ärtt och slätt en Inkathasupporter tjugo år i efterskott, men ni intar samma position). Det vill du dock inte riktigt ut med, då får det räcka med att låtsas betrakta Sydafrika från en neutral och god position. Hmm, är det inte det man brukar anklaga Olof Palmes och Alva Myrdals Sverige för att det gjorde: trodde sig sitta på den objektiva godheten?

Försöken att slå åt sidan diskussionen om ifall Inkatha backades upp av den vita regimen med råd och dåd känns inte heller speciellt ingående; det antyds bara att det handlar om tidningsankor, falska vittnen och planterade belägg. Litet grann Wikipedia: Ni säger si, men jag säger så, jag har en annan källa!

Tor Billgren sa...

Min kritik handlar inte om att Sverige agerade mot apartheidregimen. Utan om ANC:s brutala framfart i Sydafrika. Sättet på vilket människor med hot, våld och tvång släpades in i revolutionen. Necklaceavrättningarna är bara toppen av isberget av detta skräckvälde. I slutet av 80-talet började detta väldes sanna ansikte bli allt tydligare i samband med skandalerna kring Winnie Mandela. Jag protesterar mot att oskyldiga människor utsattes för ANC:s strategi om "oregerbara townships" och användes som kanonmat i revolutionen.

Angeånde Inkatha och de påstådda banden till regimen har jag inlett en diskussion om detta i föregående tråd.

Magnus sa...

Tor, att både ANc och Inkatha (m fl) från sitt håll såg den andra rörelsen som delvis någon annans bulvan - Inkatha såg ANC som Moskvas och Havannas marionett, ANC ansåg att Inkatha under 80-talet blev et verktyg för Pretoria - är inget som Sverige hade kunnat ändra på, vare sig den svenska regeringen, något parti eller andra som stödde ANC. Polarsieringen drevs fram av en dynamik som skedde inom Sydafrika, i sista hdn drevs den av regimens önskan att söndra och häörska. Om vi hade backat upp båda eller suttit och sagt att "vi stödjer er alla humanitärt och via FN-recolutioner, men ingen mer än så"# så hade alla sydafrikanska rörelser efter ett tag ansett att Sverige hade kompromtetterat sig, eller helt nekelt var dumma. I den mån det fanns kritik mot ANC, och det fanns det nog - så fick den, förmodar jag, framföras i slutna rum, under hand.

När det gäöler Winnie Mandela så tog ANC och inte minst hennes make Nelsoin tydligt avstånd från henne inom några år efter 1990. Att man inte gjorde det från en dag till nästa så fort mandela hade vandrat ut från Robben island är - tja, en orealistisk invänding. Hon hade ju en reell maktbas i townshipsen, hon hade både genuin förnakring där och stöd av att hon var martyren nlsons maka och en kartismatisk ledare..Att stöta ut henne före de första fria valen hade varit omöjligt, det kunde till och med ha förvärrat läget.. Den här sortens obalanser mellan ledningen i exil och de som håller i trådarna lokalt medan den gamla regimen fortfarande är vid makten, förekjommer näåöstan alltid i lägen där en diktatur bekä'mpas av rörelser som har sin ledning i landsflykl (och somliga i fängelse) och iunderjordiska kanaler till rörelsen i hemlandet.

Det var likadant i Frankrike på 40-talet. Det förekom repressalier mot angivare och påstådda angivare, mot personer som man ansåg samarbetade med tyskarna eller med Vichys polis,.och det förekom (särskilt precis när tyskarna hade stuckit eller när de var på väg att drivas ut) grova övergrep: kvinnorna som fick sitt hår avklippt för att de förlustat sig med tyska soldater, mord och privata vendettor. Både under ockupationen och veckorna efteråt pågick det utanför lagboken, utan ordentliga polisundersökningar eller lagliga rättegångar 8vilket inte hindrade att anklagelserna ofta stämde). Det där inträffade i ett polisiärt vakuum. Anser du att detta diskvalificerade de Gaulle, eller mnotståndsrörelsen? Eller de allierades trupper? Det var ju de som öppnade slussportarna för den sortens lynchningar sommaren 44 och de var verkligen inte intresserade av att "samarbeta" med tysk polis, även om det kunde räddat en del människoliv.

Din bild av det här är efterklok och du konstruerar valsituationer som inte riktigt fanns på det viset under diktaturens tid.