Vuvuzelan och fotbollen

av TOR BILLGREN

Den mest karaktäristiska och fascinerande detaljen med en sydafrikansk fotbollsmatch är den genomträngande, brölande ljudmattan som hörs från avspark till slutsignal. Instrumentet bakom ljudet kallas vuvuzela, en drygt 60 centimeter lång plastlur, som solo har ett trombonliknande läte. Men när tusentals supporters blåser samtidigt uppstår detta mäktiga surr, som av en svärm jättebin dirigerade av frijazzlegendaren Peter Brötzmann.

Det har gnällts en hel del på ljudet under den nu pågående Confederations Cup. Spelarna har svårt att kommunicera och upplever det som störande. FIFA ville länge förbjuda vuvuzelor under VM nästa sommar, men har fått ge med sig eftersom de utgör en så central del av sydafrikansk supporterkultur. Så nervklena europeiska fotbollsspelare och supporters får bita ihop, stoppa fetvadd i öronen och ägna det kommande året åt koncentrationsövningar. Nästa tillfälle att avnjuta ljudet är på onsdag i semifinalen mellan Spanien och USA.

Publicerad i Sydsvenskan den 23 juni 2009

Confederations Cup nödvändigt genrep inför VM

av TOR BILLGREN

Det nya Sydafrika, som grundades i och med de första fria valen 1994, fick en bra idrottslig start. Landet arrangerade och vann såväl rugby-VM 1995 som fotbollsturneringen African Cup of Nations 1996. Sedan följde några dystra år. Sydafrika var med i slutstriderna om värdskapet för både OS 2004, som gick till Aten, och fotbolls-VM 2006, som gick till Tyskland. I samband fotbollsnederlaget tecknade satirikern Zapiro en mycket träffande bild, där Franz Beckenbauer triumfatoriskt höjer VM-bucklan, samtidigt som den afrikanska kontinenten faller ur den gyllene jordgloben. En FIFA-delegat lugnar en kollega med orden:
– Oh don’t worry, that bit falls out all the time...
En utmärkt kommentar till hur Afrika ständigt marginaliseras i politiska, mediala och idrottsliga sammanhang.

Men i söndags, under invigningen av Confederations Cup, ekade FIFA-presidenten Sepp Blatters ord på Ellis Park-stadion i Johannesburg:
– FIFA is comitted to Africa!
Cupen hålls som en uppvärmningsturnering för att markera att det är ett år kvar till Fotbolls-VM 2010. En sorts generalrepetition i det lilla formatet med Spanien, Nya Zeeland, Sydafrika, USA, Irak, Italien, Brasilien och Egypten. Invigningsceremonin var mycket enkel och gullig – inte på något sätt pinsam, men en tydlig påminnelse om att Sydafrika de facto är en del av tredje världen.

Premiärmatchen som gick mellan värdlandets lag ”Bafana Bafana” och Irak var ett sömnpiller som slutade 0-0. Den följdes av Spanien - Nya Zeeland, som blev ett förutsägbart målregn över spanjorerna. Redan efter sjutton minuter hade Fernando Torres sparkat in en hattrick och matchen slutade 5-0. Turneringen går vidare idag med bland annat Spanien-Irak.

Det har varit en hel del strul inför cupen. Ett av problemen är transporterna till och från arenorna, något jag återkommer till i nästa krönika. Ett andra problem är marknadsföringen. Det var sorgligt att se de många, många tomma platserna på Spanienmatchen i söndags. Några av världens främsta fotbollsspelare var på plan, men publiken och fansen svek.

Ett tredje problem är säkerheten, som inte löstes förrän lite mer än två veckor före avspark. Ett av företagen som drog sig ur förhandlingarna var svenska Securitas, som inte accepterade de låga löner som arrangörerna erbjöd vakterna. Till slut gavs uppdraget till ett mindre företag i Kapstaden, som har fått snabbutbilda personal.

Just säkerheten är en nyckelfråga, eftersom Sydafrika betraktas vara ett farligt land med hög brottslighet. Om säkerheten kring matcherna inte kan garanteras, befaras många fans och besökare utebli. Och det har inte Sydafrika råd med. Alltför mycket står på spel: turism, investeringar och internationell marknadsföring.

Så det är nog bra att Sydafrika får den här chansen att öva sig i konsten att arrangera världsarrangemang. Själva syftet med en generalrepetition är ju att lokalisera problem och lösa dem. Och brukar man inte säga att den ska gå lite si och så för att premiären ska bli lyckad?

Publicerad i Helsinborgs Dagblad den 17 juni 2009

Den 16 juni: Youth Day

av TOR BILLGREN


Den 16 juni 1976. Den döende Hector Pieterson. Bild Sam Nzima.

Idag är det helgdag i Sydafrika – Youth Day. När min partner lite raljerande frågade sina arbetskamrater om det är nån sorts nationell friluftsdag, utbröt en spänd tystnad. Sen kom han ihåg, just det, Sowetoupproret…

I en av sina sedvanliga nycker hade apartheidregimen på 70-talet beslutat att matteundervisningen i de svarta skolorna i provinsen Transvaal enbart skulle ske på den vita härskarklassens hittepåspråk Afrikaans. Ett språk som skolbarnen och lärarna varken kunde eller ville lära sig, de var mer betjänta av att behärska engelska.

Den 16 juni 1976 gick tjugotusen skolungdomar i kåkstaden Soweto ut på gatorna i en fredlig demonstration mot beslutet. Men stämningen trappades upp och polisen öppnade plötsligt eld. Sam Nzimas foto av det första dödsoffret, 12-årige Hector Pieterson, är en av aparthedtidens starkaste bilder. Våldet och protesterna spred sig och polisen lyckades inte slå ner upproret förrän mer än ett år senare. Då hade mellan 600-700 personer fått sätta livet till, de flesta tonåringar. Därav ”Youth Day”.

Publicerad i Sydsvenskan den 16 juni 2009

Nya hot mot utlänningar i Sydafrika

av TOR BILLGREN

I lördags kom nya hot mot utländska medborgare som försöker försörja sig i Sydafrika. Landet skakades av en våg av xenofobiskt våld i maj förra året, där sjuttio människor mördades och 60000 drevs från sina hem i kåkstäderna i framförallt landets norra delar. Anledningen är de fattiga sydafrikanerna inte vill ha konkurrens om de få arbets- och handelstillfällena som finns. I oktober uppstod liknande spänningar mellan lokala och somaliska småhandlare i Khayelitsha utanför Kapstaden, dock utan våldsam utgång.

Den här gången är det somaliska affärsinnehavare i Kapstads-townshipet Guguletu som hotats. Och det är samma mönster som i maj och oktober 2008: de utländska medborgarna får anonyma brev om att de har sju dagar på sig att lämna området. Polisen ser mycket allvarligt på hoten, enligt dagens Cape Times.

Thembi Ngubane har avlidit

av TOR BILLGREN


Thembi Ngubane i Khayelitsha, en enorm kåkstad utanför Kapstaden med 1,4 miljoner invåndare. De flesta bor i skjul av masonit, plåtbitar och gummidäck och annan bråte.

Den sydafrikanska hälsoaktivisten Thembi Ngubane, 24, har avlidit. Hon blev känd genom sina radiodagböcker, där hon berättade om sin kamp mot hiv. De fick mycket uppmärksamhet när de sändes i USA i april 2006, och hon reste runt i landet och föreläste för studenter, lagstiftare och läkare.

Just unga kvinnor som Thembi Ngubane är de mest utsatta när det gäller hiv/aids i Sydafrika. Enligt en ny studie är var tredje kvinna i åldern 25-29 år smittade av viruset. Siffran har varit oförändrad sedan 2002.

I fredags hölls en minnesstund i Khayelitsha, som för övrigt ett av de områden som är värst drabbat av den kombination av aids-tuberkulos som också tog Thembi Ngubanes liv. Hon efterlämnar en man och den fyraåriga dottern Onwabo.

Länkar
Thembi Ngubanes blogg från USA-turnén
Thembis radiodagbok

Positiva trender och alarmerande faktum i Sydafrikansk hiv-statistik

av TOR BILLGREN

Igår publicerades den senaste sydafrikanska hiv/aids-statistiken (år 2008). Andelen hivsmittade i landet ligger på 11%, det vill säga samma siffra som vid undersökningarna 2002 och 2005.

Den mest utsatta gruppen är kvinnor i åldern 25-29 år, där hela 32,7% bär på viruset. Siffran har varit oförändrad sedan 2002.

Det finns dock positiva trender. Rapporten har underrubriken "A Turning Tide Among Teenagers?", eftersom förekomsten av hiv/aids i åldersgruppen 15-24 har minskat från 10,3% (2005) till 8,6% (2008). Enligt rapportförfattarna beror minskningen på ökat kondomanvändande och att kvinnor generellt blivit bättre på att kräva kondom vid samlag. HIV-utbildningsprogram och ett öppnare samtalsklimat kring sex och hiv nämns också som förklaringar till den postiva trenden.

Andra positiva tecken är att förekomsten av hiv bland barn i åldern 2-14 år har minskat från 5,6% (2002) till 2,5% (2008). Samtidigt ökar andelen smittade bland de äldre, vilket förklaras med att man helt enkelt inte dör lika lätt av sjukdomen längre, tack vare bromsmedicinerna som numera distribueras i landet.

Rapportförfattarna listar följande framgångar de senaste åren:

-- Minskning av hiv bland barn i alla provinser utom i Mpumalanga (det finns sammanlagt nio provinser).
-- Minskning av hiv bland ungdomar i alla provinser utom KwaZulu-Natal och Mpumalanga.
-- Ökad medvetenhet om hiv-status. Mellan 2005 och 2008 fördubblades antalet människor som kände till sin hiv-status i åldersgruppen 15-49 år.
-- Ökat kondomanvändande totalt räknat.
-- Minskning av hiv-förekomst bland vuxna i fyra provinser: western Cape, Gauteng, Nortern Cape och Free State.
-- Antalet människor som nås av kommunikationsprogram om hiv har ökat.

... och följande utmaningar:

-- Förekomsten av hiv har stabiliserat sig, men på en hög nivå.
-- Förekomsten av hiv bland kvinnor i åldern 25-29 år är fortsatt mycket hög.
-- Sex mellan kvinnliga tonåringar och äldre män har ökat.
-- Promiskuiteten har ökat i Free State.
-- Kondomanvändningen är låg i western Cape.
-- Förekomsten av hiv bland vuxna ökade med 10,1 procentenheter i KwaZulu Natal och 5,0% procentenheter i Eastern Cape. I mindre utsträckning även i Mpumalanga och Limpopo.
-- Kunskapen om hur hiv överförs har minskat från 64,4% (2005) till 44,8% (2008)


Statistisk sammanfattning

Kön
Män: 7,9%
Kvinnor: 13,6%
Totalt: 10,9%

Ålder
2-14 år: 2,5%
15-24 år: 8,7%
25+ år: 16,8%

Befolkningsgrupp
Afrikaner: 13,6%
Vita: 0,3%
Färgade: 1,7%
Indier: 0,3%


Källor
"South African National HIV Prevalence, Incidence, Behaviour and Communication Survey, 2008" (PDF) publicerad av The Human Sciences Research Council

Politicsweb

Fuller och Gappah om "Mitt Zimbabwe"

av TOR BILLGREN

Temperaturen i aulan var alldeles över punkten då det börjar ryka ur munnen, men litteraturfestivalen i Franschhoek utanför Kapstaden förra veckan drog ändå fulla hus. Särskilt trångt var det under författarna Petina Gappahs och Alexandra Fullers panelsamtal på temat ”Mitt Zimbabwe”. Båda lever i exil sedan 90-talet – Gappah i Genève där hon dessutom verkar som advokat, och Fuller i Wyoming, USA.

Det gamla hemlandet är en ofrånkomlig ingrediens i bådas litteratur. Såväl som kärleks- som frustrationsobjekt.
- Zimbabwe är en daglig realitet i mitt liv, sa Gappah under samtalet. Varje gång det blir stopp i toaletten kommer jag att tänka på landet.

Hennes novellsamling ”An Elegy for Easterly” handlar bland annat om hyckleriet kring aids och otrohet. I novellen “The Cracked, Pink Lips of Rosie’s Bridegroom” noterar bröllopsgästerna de karaktäristiska tecknen på aids hos brudgummen; ”spruckna, rosa läppar”, men låtsas som ingenting inför den unga, ovetande bruden. Och båda författarna var överens om att det just är kvinnorna som får ta den värsta smällen av krisen som har härjat landet de senaste åren. Det såg förhållandevis ljust ut på 80- och 90-talet, men nu betraktas döttrar åter som ägodelar, som kan ge många användbara US-dollar i hemgift.

Både Fuller och Gappah har tillskrivits epitetet ”Zimbabwes nya röst” – en mantel de irriterat skakar av sig. Det är just den typen av förenklingar som marginaliserar landet – och hela afrikanska kontinenten i västerländsk media. Se bara hur Mugabe ständigt utropas till det stora problemet, när han i själva verket har ett helt parti bakom sig, Zanu-PF – en ”hård kärna som hellre ser landet i flammor än lämnar över makten”, som Petina Gappah formulerade det.

Och så har vi det här med enfrågementaliteten. Finns det t.ex. en Dawit Isaak i Eritrea och två kustkorvetter i havet utanför Somalia, är detta vad svenska tidningsläsare förväntas mäkta med innan de bläddrar vidare till sporten och serierna.

Alexandra Fuller illustrerar denna medielogik med en episod i sin bok ”Scribbling the Cat”, som utspelar sig i det gudsförgätna gränsområdet Sole Valley mellan Zimbabwe och Zambia. För några år sedan var det torka i regionen och nyhetsteam från hela världen reste dit för att filma svältande afrikaner. Problemet var att just Sole Valley inte hade drabbats särskilt hårt, tvärtom – det hade regnat ovanligt mycket. Så ”tv-producenterna var tvungna att be invånarna, som var ovana vid internationell uppmärksamhet, att sluta dansa och ululera framför kamerorna. Kunde de inte se kuvade ut istället?”

Samtidigt hade journalisterna inte behövt gå långt för att bevittna verklig misär, fortsätter hon. Bara några meter från vägen, i de närmaste hyddorna skulle de ha hittat män, kvinnor och barn, vars liv bokstavligen rann ur dem ”genom de fradgande tarmarna. Men HIV/AIDS ju är en dokumentär för sig”.

Publicerad i Sydsvenskan den 7 juni 2009

Gruvtragdin i Welkom utvidgas

Fyndet av 76 döda kroppar i en nedlagd guldgruva i Welkom 25 mil utanför Johannesburg har satt fokus på den omfattande illegala gruvindustrin i Sydafrika. I veckans upplaga av Mail & Guardian uppskattas antalet illegala gruvarbetare (zama-zamas d.v.s. chanstagare) till 3000, bara i Welkom-området. Sjuhundra har gripits av polis den senaste månaden. Många av dem kommer från grannländer som Leshoto och Mocambique.

De illegala gruvsyndikaten mutar säkerhetsvakter för att få tillgång till de nedlagda gruvorna, där gruvarbetarna sedan får arbeta under säkerhets- och hälsomässigt undermåliga förhållanden, ofta flera månader i sträck. Tragedin i Welkom antas ha orsakats av en brand som uppstått under ett försök att bearbeta malmen med kvicksilver nere i gruvorna i stället för på marken,

- Om jag får chansen att gå ner, gör jag det, säger 18-årige Sibongile Jonga till Mail & Guardian. Jag vill desperat ta mig ur fattigdomen. Jag är inte rädd för att dö eller gripas; till och med polisen är involverad i det här.

Under veckan har sörjande familjer från hela landet rest till Welkom för att identifiera sina anhöriga.

När föräldrarna är redo att prata sex är det redan för sent

av TOR BILLGREN

Nyamko Sabuni och Jan Björklund blev genast anklagade för att fiska i grumliga vatten med sin insändare i Dagens Nyheter i söndags, där de förklarade att nya skollagen inte kommer att tillåta några elever att frånvara från t.ex. simundervisning eller lektioner i sex och samlevnad. Och visst, artikeln fokuserade på ”invandrartjejer”, men det vore dumt att låta denna ensidiga betoning överskugga och relativisera bort själva problemet. Nämligen att det finns föräldrar som av kulturella, religiösa eller ideologiska skäl vill hindra sina barn från att ta del av viss information.

Dagen då det skulle komma en homosexuell till vår helsvenska och sekulariserade klass under sex- och samlevnadsundervisningen i åttan, fick en del av mina klasskompisar inte gå till skolan. Det är visserligen närmare 20 år sedan, men illustrerar ändå att det inte bara är hederskultur och religion som ligger bakom dessa attityder.

En av de mest kända sex och samlevnadsinformatörerna här i Sydafrika är artisten Pieter-Dirk Uys, även känd som divan Evita Bezuidenhout, en blandning av Dame Edna och Eddie Izzard. Hans frispråkiga sätt att tala om sex och aids med ungdomar får många föräldrar att se rött. De anser att det är upp till dem att ta upp dessa känsliga frågor – inte skolan eller någon avdankad transa. Och Pieter-Dirk Uys svar på kritiken är lika giltigt i Sydafrika som i Sverige: ”När ni är redo att tala om det, är det alltid redan för sent.”


Ur föreställningen "Evita praat Kaktus" som vi såg i Darling den 24 maj. I rollen som Evita Bezuidenhout: Pieter-Dirk Uys, en veteran inom Sydafrikansk satir.

Publicerad i förkortad version i Sydsvenskan den 2 juni 2009.