Utförlig bok om vapenaffären

av TOR BILLGREN

 The Devil in the Detail
av Paul Holden och Hennie van Vuuren

Hur kunde det egentligen bli så här? Att Sydafrika skaffade flygplan, fartyg och helikoptrar som de inte behövde och som de inte hade råd med – inte att köpa, och i en del fall inte heller att använda eller ens underhålla...

Det ekonomiska läget för Sydafrika var mycket dåligt i slutet av 90-talet. Tillväxten hade bara varit bråkdel av den förväntade, 1999 hade arbetslösheten stigit till 36%. Skolsystemet var underdimensionerat och undermåligt, bristen på bostäder, el, vatten och sanitet var överväldigande. Det var i det läget Sydafrika beslutade att lägga 29,9 miljarder rand på vapen. Lite mindre räknat i kronor. En vanvettsaffär, för att låna ett uttryck från Astrid Lindgren.

29,9 miljarder ja… Det var beloppet som presenterades för den sydafrikanska allmänheten. Den faktiska kostnaden inklusive allt stannade enligt författarna på 71 miljarder – mer än dubbelt så mycket. ”The Devil in The Detail” är en nästan 500 sidor tjock och mycket detaljerad genomgång om hur affären kunde komma till stånd trots alla starka motargument. Det snabba svaret är: För att enskilda individer i Sydafrikas politiska och ekonomiska elit ville berika sig på affären.

Men naturligtvis fanns det även hederliga argument för att köpa vapen. Thabo Mbeki, som var vicepresident, argumenterade utifrån sin vision om den afrikanska renässansen. Folkmordet i Rwanda låg i färskt minne, och Mbeki ville att Sydafrika skulle ha den militära kapaciteten att rycka ut på kontinenten när det behövdes, istället för att be FN, USA eller NATO om hjälp. Den huvudsakliga motorn bakom affären var dock korruption, slår författarna fast. Det fanns tillräckligt många nyckelspelare med makt som var beredda att tumma på regler och moral för att det hela skulle gå igenom.

Författarna spårar den andra som ledde fram till affären bak till 70- och 80-talet, då både ANC och apartheidstaten genomgick en radikal militarisering. Den sydafrikanska militariseringen tilltog 1979, när försvarsministern PW Botha blev premiärminister. Han satsade inte bara mer pengar på försvaret – utan drog också in sitt nätverk av generaler och försvarsindustriaktörer i maktens innersta kretsar. Korruptionen och frodades, inte minst för att hitta vägar runt det vapenembargo som FN beordrat mot landet.

På andra sidan, inom ANC och dess väpnade gren MK, som befann sig på baser runt om i södra Afrika, skedde en motsvarande utveckling. Den isolerade situationen på gerillalägren var perfekt för MK-ledare som ville berika sig genom till exempel smuggling. Det var också en perfekt grogrund för paranoia och vapenskrammel. Apartheidregimen gjorde allt för att infiltrera ANC:s baser, och jakten på dessa spioner var förstås hård. Det ledde till förföljelsekampanjer i lägren – tortyr och summariska avrättningar. Många oskyldiga drabbades. Det utkristalliserades ett antidemokratiskt skikt inom delar av ANC:s ledarskap.

1990 förkunnade så nye sydafrikanske presidenten FW De Klerk att apartheidsystemet skulle avvecklas. Det styrande Nationalpartiet satte sig vid förhandlingsbordet med ANC för att göra upp om landets framtid. När de militanta elementen inom ANC mötte sina motsvarigheter från apartheidregeringen sa det klick. De hade önskat livet ur varandra bara något år tidigare – men nu när de skulle samarbeta, visade det sig att de hade mycket gemensamt: De ville köpa dyra vapen. De föraktade civila lösningar. Och viktigast: båda sidorna hade plockat korruptionens frukter under konfliktåren – och tänkte fortsätta med det

I slutet av 90-talet fattades beslutet om vapenaffären och upphandlingsprocessen inleddes. Vapentillverkare runt om i världen skickade in sina offerter – en av dem var SAAB, som samarbetade med British Aerospace (BAe), för att sälja bland annat JAS. Och det är i den här urvalsprocessen – när de olika erbjudandena vägdes mot varandra som mutorna kom in i bilden. Författarna till boken visar gång på gång hur det INTE var det alternativ som bäst passade Sydafrikas behov till minst kostnad, som fick kontraktet. Upphandlingsprocessen skräddarsyddes och manipulerades för att tillfredsställa mutkolvarnas intressen. Även efterspelen har präglats av skandaler. Som turerna kring affärsmannen Schabir Shaik. Han är en av få som faktiskt har fällts rättsligt i samband med affären. 2007 dömdes han till 15 års fängelse för sitt korrupta förhållande till Jacob Zuma – men efter två år frigavs villkorligt av ”medicinska” skäl. Den typen av frigivningar ges bara till fångar som befinner sig i slutfasen av en dödlig sjukdom. Nu har det gått två år har gått sedan Schabir Shaik släpptes – och han lever än. Och Zuma själv lyckades vrida sig av den rättsliga kroken på en teknikalitet bara några veckor innan han valdes till president 2009.

2010 inträffade ett annat bakslag. Den mutmisstänkta flygplanstillverkaren BAe förlikades med brittiska och amerikanska myndigheter, som därmed lade ner sina utredningar mot företaget. Det gällde dels den sydafrikanska affären, dels en affär med Saudiarabien. BAe erkände några mindre förseelser och betalade sammanlagt 3,35 miljarder kronor i böter för slippa rättegångar, där deras affärsmetoder och korruptionskanaler ofrånkomligen skulle blottläggas. Det ger en indikation om vad den typen av kanaler är värda.

Efter uppgörelserna med BAe 2010 såg det mörkt ut för de som söker rättvisa och sanning kring vapenaffären. Men det senaste året har det börjat hända saker igen. I somras erkände JAS-tillverkaren SAAB att det förekommit hemliga transaktioner på tiotals miljoner i samband med affären. SAAB skyller visserligen allt på samarbetspartnern BAe, men erkännandet är ändå ett genombrott. Och i höstas annonserade president Jacob Zuma att han tillsatt en kommission som ska utreda vapenaffären i sin helhet. Tänk om denna kommission kommer att kunna arbeta ifred, utan påtryckningar eller politiska sabotage. Tänk om utredningarna leder till rättegångar där sanningen en gång för alla kommer i dagen. Det skulle inte bara betyda mycket för förtroendet för Sydafrika som rättsstat. Det skulle också dra ner byxorna på stora delar av den internationella vapenindustrin.

Sänt i OBS i P1 den 21 mars 2012

"Omvänd rasism"

av TOR BILLGREN

Ibland stöter man fortfarande på begreppet ”omvänd rasism”, senast i ett intervjucitat i Sydsvenskans C-del igår, där det användes för att beteckna våld och negativa attityder riktade mot ”svennar” i Rosengård. Det är ett bisarrt begrepp. För det första förutsätter det att vitheten är normen, utifrån vilken resten av världen definieras. För det andra antyder det att rasismen skulle vara en exklusivt vit uppfinning. Därmed begränsas möjligheterna att beskriva och förstå mekanismerna bakom illdåd som förföljelserna och lynchningarna av svarta afrikaner i revolutionens Libyen. Eller plundringarna av somaliers butiker i sydafrikanska kåkstäder. Eller den arabiska slavhandeln.

Etiketten ”omvänd” implicerar att det skulle finnas något frapperande med att även ”den andre” kan hysa fördomar. Men det finns ingen som helst anledning att vara förvånad: Rasismen är en primitiv form av inskränkthet som finns överallt, i alla folkgrupper. Åt helvete med den, var den än uppträder.

Publicerad i Sydsvenskan den 5 mars 2012

Presentation av Marlene Van Niekerks författarskap

av TOR BILLGREN

Den 10 mars utkommer den sydafrikanska afrikaansspråkiga författaren Marlene Van Niekerks roman ”Agaat” på svenska. Hon är professor vid institutionen för afrikaans och nederländska vid universitetet i Stellenbosch, och har skrivit noveller, drama och poesi – men det är de två romanerna som har gjort henne till en litterär superstjärna i Sydafrika. Romandebuten kom med ”Triomf” 1994, och tio år senare publicerades ”Agaat”.

För något år sedan slog det sydafrikanska bandet Die Antwoord igenom i Sverige. Egentligen är det ett konstprojekt, som kanske hyllar, kanske parodierar – något som kallas zef. Det är afrikaans och betyder smuts, och betecknar den livsstil och de kulturuttryck som stereotypt förknippas med den vita, afrikaanstalande underklassen. Missbruk av billiga droger, tonårsgraviditeter, arbetslöshet och låg utbildningsnivå – men också en stark skepsis mot etablissemanget och staten.

Det är ingen slump att den amerikanske regissören Harmony Korine gjorde en kortfilm med bandet förra året ("Umshini Wam", länk). Hans filmer rör sig ofta i motsvarande amerikansk kontext. Det är inte heller någon slump att Die Antwoords senaste video är med regisserad av fotografen Roger Ballen, som länge utforskat zef-begreppet i sin fotokonst (hemsida).


Die Antwoord: "I Fink U Freeky", regi: NINJA & Roger Ballen

Marlene Van Niekerk började också där i sin första roman ”Triomf” från 1994. Triomf är namnet den förort till Johannesburg där den utspelar sig. Vi får följa familjen Benade året innan det omvälvande första demokratiska valet 1994, och precis som många andra vita sydafrikaner tror de att det ska bli krig och kaos. De hamstrar konserver och bensin, för att kunna fly norrut i sin lilla Volkswagen när helvetet bryter lös.

Familjen består av tre åldriga syskon – två bröder och en syster – och deras inavlade son, Lambert. En stor baby i 40-årsåldern som får okontrollerade raseriutbrott som ofta slutar med att han våldtar sin mor. Det låter inte klokt, jag vet. Men det finns också mycket hjärta och värme i boken. Här är ett utdrag ur filmatiseringen av romanen som kom 2008. Lambert och hans mor leker med såpbubblor och betraktar varandra genom de sladdriga tvålhinnorna.


Ur "Triomf" (2008), regi Michael Raeburn.

Man kan se familjen Benade som en allegori över det boerska folket och dess historia. Våldet, som alltid var en förutsättning för att upprätthålla överhögheten. Incesten, som en symbol för deras slutenhet, och för apartheidlagarna som förbjöd sex och äktenskap över rasgränserna.

Sen är det alltså inte heller så enkelt att familjen är ond. Det finns saker i syskonens förflutna som – inte ursäktar deras beteende – men kastar ljus över det, på ett mycket gripande sätt.

I Marlene Van Niekerks andra roman ”Agaat”, som kom på afrikaans 2004, fortsätter hon utforskandet av sitt folk – denna gången i andra änden av spektret: här står en förmögen farmarfamilj i centrum. Men innan vi går in på den boken, några ord om just boerna – afrikanderna, den vita, afrikaanstalande stammen på Afrikas sydspets.

De har namn som Van Der Merwe, Botha, Van Wyk, Steyn, Du Plessis och Malan. De präglas av en sträng och kärv kristendom, machoideal, nationalism och en djupt rotad känsla av att vara förföljda och hotade.

Deras förfäder anlände till Kapkolonin på 16- och 1700-talet från Nederländerna, Tyskland och Frankrike, ofta för att försörja sig som jordbrukare – det nederländska ordet boer betyder också just farmare. När det brittiska imperiet tog över kolonin i början av 1800-talet drog många boer åt nordost, inåt landet, där de grundade flera republiker (bl.a. Transvaal och Oranjefristaten). De ville rå om sig själva och värna sitt språk, sin kultur, sin religion. 1838 blev de till och med en del av denna religion, när en liten styrka boerkrigare vann en stor seger mot en zuluarmé. Detta betraktades som ett förbund med Herren – boerna hade upphöjts till Guds utvalda folk, och den 16 december, som var dagen för slaget, blev en helig dag.

Under andra hälften av 1800-talet hittades guld i boerrepublikerna och britterna ville plötsligt ha en del av kakan. 1899 utlöstes Anglo-Boerska kriget ("The Second Boer War") – ett av de värsta blodbaden i landets historia. 1902 tvingades republikerna kapitulera efter vidriga krigsbrott från britternas sida, och de förlorade sin självständighet. Det var denna frihetskamp som långt senare fick Nelson Mandela att kalla boerna ”Sydafrikas första frihetskämpar”.

Nederlaget skapade en stark nationalism och revanschhunger – precis som hos tyskarna efter Versaillesfreden 1919. 1933 triumferade den tyska nationalismen. 1948 den boerska. Deras Nationalparti vann valet och apartheidsystemet infördes. Sydafrika frystes ut av FN och stora delar av världen. Självbilden att vara hotad uppfylldes igen. På 80-talet exploderade kåkstäderna i våld och eld, 1990 kastade president FW De Klerk in handduken. 1994 hölls det första demokratiska valet.

”Triomf” utspelar sig alltså före det här valet i en fattig familj på väg mot undergången – Marlene Van Niekers andra bok ”Agaat” alldeles efter valet, som alltså inte blev någon undergång.

Bokens berättarjag heter Milla. För att som ung kvinna få ta över en av sin mors gårdar måste hon gifta sig, och hon tar första bästa – han är visserligen vacker, men egentligen en odugling – och våldsam, visar det sig. Men hon måste ju ha någon. Och en arvinge. Hon har dock svårt att bli gravid och tar ett av de färgade barnen ur tjänarstaben till sig, en liten flicka med förtvinad hand, misshandlad och våldtagen av andra arbetare på gården. Hon får rollen som Millas dotter och namnet Agaat. När Milla väl blir gravid och föder sin son, blir Agaat degraderad till barnflicka. Från tjänare till dotter tillbaka till tjänsteflicka. Privilegierad, javisst – men långt ifrån jämlik.

Allt detta får vi veta i återblickar till 60-talet. Bokens nu är 1996 och Milla ligger för döden. Hon lider av nervsjukdomen ALS och är stum och lam. Enda kommunikationsvägen är ögonen, och Agaat är nu hennes sköterska. Bokens centrala tema är relationen mellan de två kvinnorna. Hur deras beroende av varandra och maktförhållandet förskjuts genom åren. Hatet och kärleken. Milla försöker över hundratals sidor kommunicera att hon vill se kartorna över sina ägor. Förstår Agaat inte hennes blickar? Eller vill hon bara jävlas? Hämnas?

Millas beroende av Agaat understryks av de mycket ingående beskrivningarna av den omständliga omvårdnaden. Ibland är intimiteten klinisk och kall – ibland finns det spår av ömhet. Varje beröring rymmer hela deras gemensamma historia. Här är ett avsnitt där Agaat knackar ut slemmet ur Millas lungor. Förlamningen gör att hon inte kan hosta.

Hon jobbar snabbt. Det kommer inte ett ljud från henne. Hon håller andan tillsammans med mig. Hon sätter i gång med auskultationen.
Hon kupar sin lilla hand nere vid de tunna revbensspjällen. Hon knackar på den med sin andra hand. Uppåt, uppåt, uppåt kommer knackningarna, till skulderbladet och sedan nedifrån och upp igen. Efter var tredje omgång darrar hon med den starka handen på revbenen. Hon är bestämd. Det är inte enbart njutbart det hon håller på med. Jag känner att något lossnar i min bottensats. Det känns som gamla fasta bitar av mig. Det här är det kritiska skedet. Nu ska hon sluta och försöka få mig att hosta med hjälp av heimlichmanövern. Och sedan ska hon suga ut resultatet ur mig med pumpen.
Jag känner mig svimfärdig. Gräs och stenar glider fram under mig som om jag närmade mig en landningsbana, ena foten saknar sandal. Min tunga har fastnat i gommen.
Agaat andas ut. Då så, säger hon. Hon lirkar ut handduken och gör så att jag försiktigt rullar tillbaka. Det går bra, ounooi. Nu sätter vi dig upp ordentligt så att jag kan hjälpa dig att hosta.
Jag känner att hon betraktar mitt ansikte.
Se på mig, ounooi, så att jag kan se vad som händer.
Jag försöker öppna munnen. Jag vill säga: en del, du är en del av mig, hur ska jag kunna lämna dig? Landningsbanan närmar sig hur ska jag kunna landa? Behovet att hosta vaknar till liv i mig, fast svagt, ett oangeläget behov, en fantomhostning, som en amputerad hand som man i ett obevakat ögonblick tror sig kunna lyfta något med.
Jag känner ett tryck där fram mot tänderna, på båda sidor om käkarna känner jag ett tryck, under öronen, munnen öppnas åt mig, en platt pinne sticks in mellan framtänderna för att skilja dem åt, jag känner fingrar mot tungan, de drar trådar ur mig, jag känner suget från pumpen, hör ljudet av mina vätskor, sedan en fuktig svamp som torkar rent, mina kinder, under min tunga, mellan mina läppar och mitt tandkött, och sedan en svamp till, sval, fuktig mot tungan, och en stark arm som lyfter mitt huvud och en röst som säger:
Nu kan du andas, slemmet är borta, var beredd på svälja, du är törstig.
Små fingerspetsar mellan mina läppar som en pip, de klämmer ut dropparna åt mig. En, två, tre långt bak på tungan.
Jag kan inte svälja, jag kan inte.

(sidan 206f, översättning Niclas Hval)

Van Niekerk skriver lyriskt och detaljerat, stundom långrandigt – men så kommer de där oerhörda scenerna som hon är så bra på. Katastrofer. Uppträden. Sex. Det är närgånget, grymt och poetiskt och ofta så påfrestande att läsa att man måste lägga en kudde över texten. Det finns en förlossningsscen är så explicit att man kvider.

Och så fort Millas man Jak är med vet man att allt kan urarta i fiasko eller våld. Hans rasism och klantighet i kombination med det ständiga behovet att hävda sig är en tickande bomb. Ständigt måste han visa sig starkare – mot hustrun, mot arbetarna.

Här kommer vi till en viktig underström i Marlene Van Niekerks böcker. Nämligen att de vita också levde i ofrihet under apartheidtiden. Detta var något som underströks av grundaren av 70-talets så tongivande Black Consciousness-rörelse, Steve Biko. Han avsåg förmodligen främst det bokstavliga förtryck som det innebär att leva i en polisstat. Men det fanns också ett psykologiskt självförtryck bland de vita i Sydafrika. De var fångna i sin rädsla och i sin egen självförhärligande mytologi om överlägsenheten – att upprätthålla denna var en nationalistisk plikt. Och man är inte fri om man tvingas bete sig som något man inte är.

Ursprungligen sänt som radioinslag i Biblioteket i P1
den 5 mars 2012

____________________________
Anmärkning om ordval
Det råder olika uppfattningar om vad man bör kalla "den vita, afrikaanstalande stammen på Afrikas sydspets". På engelska används ordet "afrikaner", one afrikaner - two afrikaners. Om man överför detta direkt till svenska blir det en afrikaner - två afrikaner, vilket orsakar begreppsförvirring. En mer användbar försvenskning är en afrikaaner - två afrikaaner, där "aa" uttalas med öppet a. Man kan även lägga till ett "d": en afrikand - två afrikander. Jag föredrar dock av tydlighetsskäl ordet "boer". Det används dessutom vedertaget i uttryck som "boer-republik" och "anglo-boerska kriget".

Mer läsning
Artikel om "Triomf", publicerad i Axess (#7, 2009)
Tillägg om "Triomf", om ett sanslöst uppträde.
Artikel om Steve Biko, sänd i OBS i P1 den 22 november 2011