Inslag sänt i Obs i P1 om Steve Biko – studentledaren som på 60- och 70-talet grundade Black Consciousness-rörelsen. Idag betraktas han vara en av Sydafrikas främste politiska tänkare – trots att han knappt blev 30 år gammal. Han torterades till döds av polisen den 12 september 1977.
I min favoritbokhandel i Kapstaden, Clarke’s på Long Street, har det de senaste åren börjat dyka upp egenhändigt upptryckta pamfletter i A5-format. De kostar runt 20 rand – lika mycket i kronor – och har vinjetten ”New Frank Talk – critical essays on the Black condition”. Kritiska essäer om det svarta tillståndet. Eller ”svarthetens villkor”.
New Frank Talk är en anspelning på den signatur som Steve Biko använde på sina texter på 60- och 70-talet, Frank Talk – och det kan tolkas dels som ett namn, dels som ”Rättframt prat”. Pamfletterna tar upp samtida politiska problem ur ett Black Consciousness-perspektiv, det vill säga det tänkesätt som grundades av Steve Biko i Sydafrika i slutet av 60-talet.
Det här är bara ett av många exempel på den renässans för Steve Biko som just nu pågår i landet. Hans namn och bild dyker allt oftare upp på t-shirtar och tygmärken. Boken ”I write what I like” som innehåller flera av hans viktigaste texter – trycks upp i ny upplaga varje år. På 34-årsdagen av hans död förra månaden exploderade bloggosfären, Twitter och tidningskolumner av inlägg och texter på temat ”Vad hade Steve Biko tyckt om det här och det här?”, ”Hur hade Steve Biko röstat idag?” ”Därför hade Steve Biko inte röstat alls” och så vidare. Hans texter citeras som om dom vore heliga skrifter. Detta samtidigt som de politiska partierna som verkar utifrån hans Black Consciousness-ideologi idag är patetiska spillror. Vid förra valet 2009 fick Azapo, som det största av dem heter, 0,22 % av rösterna (#1).
Hur går det här ihop?
Låt oss först reda ut vem Steve Biko var.
Han föddes 1946 och började som 19-åring studera medicin vid universitetet i Natal. Han engagerade sig i studentkåren, men tyckte att den bara brann för frågor som rörde vita studenter. Så 1968 startade han en egen rörelse: South African Students’ Organisation, SASO. Och det var denna som blev plattform för hans idéer om Black Conciousness, BC. Detta var samtidigt som stora delar av Afrika avkoloniserades, och de olika Black Power-rörelserna i USA blev också allt mer synliga och högljudda.
Men i Sydafrika rådde på 60-talet politiskt vacuum bland de svarta. Efter Sharpevillmassakern 1960 hade luften gått ur motståndskampen. De två ledande organisationerna, ANC och PAC hade förbjudits, liksom kommunistpartiet. Rörelsernas ledarskap befann sig antingen på Robben Island eller i exil. Och betydande delar av den svarta intelligentian hade inordnat sig i apartheidsystemet och försökte hitta en framtid för sig själva i administrationen för de olika reservat som apartheidregeringen ville förpassa de svarta till.
De svartas politiska medvetenhet kännetecknades av apati och riktningslöshet. Så grogrunden för en ny röst och ett nytt tänkande var mycket god.
Steve Biko inspirerades av bland annat den antikoloniale teoretikern och psykiatern Frantz Fanon från Martinique, och formulerade sin Black Consciousness-ideologi i artiklar och tal under sju-åtta år på 60- och 70-talet. Utgångspunkten var, precis som hos Fanon, kolonialismens psykologiska effekter hos den koloniserade människan. Det vill säga det mindervärdeskomplex som "300 år av avsiktligt förtryck, förtal och förlöjligande" (#2) hade bankat in i den svarta identiteten. Ett självhat och ett förakt mot den egna kulturen och historien, som började redan i skolan, som genomsyrade hela samhället, och överfördes från generation till generation. Utan att komma till rätta med detta mindervärdeskomplex, skulle de svarta att vara ”värdelösa som medarkitekter till ett normalt samhälle”, skrev Biko (#3).
Första steget i frihetskampen måste därför vara att ingjuta dem med stolthet och självförtroende, och korrigera kolonialmaktens lögner om deras historia och traditioner. Black Consciousness.
Förtryckets effekter på den svarta identiteten, gjorde att de svarta hade en helt unik erfarenhet av apartheidsystemet, som inte kunde jämföras med de vitas. Därför ansåg Biko att de svartas motståndskamp måste föras just av svarta – och endast svarta. Han var skoningslös i sin kritik mot ”the white liberals”, de vita som ville sluta upp på barrikaderna tillsammans med de svarta. Han menade att man som vit gynnades av systemet oavsett om man var för det eller emot det. Skillnaden var att den som var emot apartheid, kunde njuta systemets frukter med bättre samvete.
Istället för att försöka leda de svarta i kampen, menade Biko att de vita hade en egen kamp att föra. ”Om de är sanna liberaler”, skrev han 1972, ”måste de förstå att de själva också är förtryckta och att de måste kämpa för sin egen frihet.” (#4)
Och detta är centralt: Som vit var man också förtryckt av apartheid. Sydafrika var en polisstat, med förkvävande censur. Man fick inte läsa vad man ville – inte ens som vit. Man fick inte gifta sig över rasgränserna – inte ens ha sex. Man tvingades till lång och riskfylld värnplikt.
Många vita liberaler blev förstås sårade när deras engagemang på de barrikaderna inte var välkommet, och här har vi också en av orsakerna till att de internationella antiapartheidrörelserna avvisade Black Consciousness när de sökte en rörelse att stödja. BC klassades som rasism och antiapartheidrörelsen sökte sig istället till ANC, som inte definierade sina kamplinjer utifrån ras, utan klass – och i den kampen var alla arbetare välkomna, svarta som vita.
Steve Biko å sin sida förlöjligade ANC:s fokus på klass. Han tyckte det var absurt att förvänta sig solidaritet från den inskränkta sydafrikanska vita arbetarklassen, som dessutom var de som hade mest att tjäna på apartheidsystemet.
På 70-talet var BC den största och viktigaste politiska kraften i Sydafrika. Så när ANC i början av 80-talet ville återfå initiativet, uppstod konflikter med de andra rörelserna. Den värsta var den med Inkatha, som krävde tiotusentals offer på båda sidor, men konflikten med Bikos efterföljare blev också blodig.
I sin mästerliga bok ”My traitors heart” beskriver journalisten Rian Malan hur polariseringen mellan ANC och BC gjorde att tonårskillar som tidigare mötts på fotbollsplanen, istället började jaga varandra med skjutvapen, knivar och brinnande bildäck.Under 80-talets gång marginaliserades BC allt mer. ANC var resursstarkt och hade en ideologi som föll världens apartheidmotståndare på läppen – och dessutom en fängslad ledare som allt mer framstod som ett levande helgon.När väl 90-talet kom och övergången till demokrati ägde rum, var BC-tänkandet helt överskuggat. ANC vann valet 1994 och Nelson Mandela blev president.
Men ganska snart blev det tydligt att det inte räckte med rösträtt för att lyfta de svarta massorna ur fattigdom, apati och negativ självsyn. Det var kanske trots allt inte klass det handlade om, som ANC och dess förespråkare inbillat sig – utan just ras. Efter demokratins gryning började ANC suga upp Black Consciousness-tankar. 1996 höll dåvarande vicepresident Thabo Mbeki sitt berömda ”I am an African”-tal i parlamentet, som innehöll tydligt BC-stoff (#5). Två år senare talade han om ”Två nationer”, där han framställde Sydafrika som ett delat land. En rik vit nation och en fattig svart (#6). 1999 bjöds det mikroskopiska BC-partiet Azapo in i regeringen.
Och under 00-talet har alltså Biko och hans tankar bara växt och växt. Idag kan man till och med se ANC-företrädare i Biko-t-shirt, något som hade varit en total självmotsägelse i början av 90-talet och lika med självmord på 80-talet.
BC lever alltså mer än nånsin, men de politiska partierna som är kopplade till BC är som sagt borttynande. Statsvetaren Thiven Reddy på University of Cape Town, ger bland annat tre orsaker till detta i en artikel i antologin ”State of the Nation 2008”: För det första att Azapo efter Bikos död svängde in på en leninistiskt väg, som skilde sig från Bikos ursprungsfilosofi och därför inte tilltalade särskilt många. För det andra: allvarliga interna motsättningar. Och för det tredje att Azapo och de andra BC-partierna valde att bojkotta förhandlingsprocessen mellan 1990 och 94. Ett effektivt sätt att göra sig irrelevant i det nya Sydafrika.
Jag tror inte att Sydafrika nödvändigtvis hade varit ett bättre ställe om Steve Bikos tankar hade varit de dominerande under den känsliga övergångsprocessen under början av 90-talet. Förmodligen var det just Nelson Mandela som behövdes i första stadiet av restaureringen av landet. Men nu är det hög tid för andra fasen: Restaureringen av folket. Då är det till Steve Biko man vänder sig. Eller Sankt Biko den Strålande, som Rian Malan kallar honom i ”My traitor’s Heart”.
Sänt i Obs i P1 den 22 november 2011
__________________________
Fotnoter
1. Azapo står för Azanian People's Organisation (hemsida). Azania är ett antikt namn på södra Afrika, som BC-aktivister började använda istället för Sydafrika. Det förekommer även i PAC:s fullständiga namn: "The Pan Africanist Congress of Azania".
2. Steve Biko: "Black Souls in White Skins?" (ur "I write what I like", s. 22)
3. Ibid
4. Steve Biko: "White Racism and Black Consciousness" (ur "I write what I like", s. 70)
5. Thabo Mbeki: "I am an African"
6. Thabo Mbeki: "Two nations"
____________________________
Litteratur
Steve Biko: "I Write what I like"
Andile Mngxitama (red): New Frank Talk (kan beställas från newfranktalk1@gmail.com)
Rian Malan: "My Traitor’s Heart"
Frantz Fanon: "Svart hud vita masker"
Frantz Fanon: "Jordens fördömda"
Peter Kagwanja och Kwandiwe Kondlo (red): "State of the Nation 2008"
