Med anledning av att Sydafrika nu har inlett sin andra sejour i FN:s säkerhetsråd uppdaterar och repriserar jag en text som jag skrev när landet valdes in i mitten av oktober förra året.
Sedan den 1 januari sitter Sydafrika åter i FN: s säkerhetsråd. Det var den 11 oktober förra året som FN:s generalförsamling valde in landet, tillsammans med Indien, Tyskland, Portugal och Colombia. Detta är andra omgången Sydafrika tar plats i den mäktiga instansen som bland annat styr över FN:s militära insatser. Förra perioden var 2007 - 2008. Den gången fick Sydafrika mycket internationell kritik för sitt agerande i rådet – bland annat för att de röstade emot en resolution som uppmanade juntan i Burma att upphöra med de militära attackerna mot civila i minoritetsregioner. Sydafrika motarbetade även ett förslag om att säkerhetsrådet borde accelerera sitt arbete med Zimbabwe så att det hamnade på samma nivå som EU:s och SADC:s. Detta i samband med den Zimbabwiska regeringens våldsamma attacker mot oppositionen i mars 2007.
I båda fallen motiverade Sydafrika sin negativa hållning med att det rörde sig om interna konflikter, och att sådana inte tillhör säkerhetsrådets angelägenheter. Enligt FN:s stadgar skall rådet endast befatta sig med konflikter som hotar internationell fred och säkerhet.
Därför föreslog Sydafrikas dåvarande FN-ambassadör Dumisani Kumalo att Burmafrgan istället skulle skjutas över till FN:s råd för mänskliga rättigheter, medan Zimbabwesfrågan enligt Sydafrika inte har i FN att göra över huvud taget.
En av satirikern Zapiros kommentarer till Sydafrikas FN-arbete.
Sydafrikas hållning saknar inte poänger. Naturligtvis ska inte uppdragen för de olika FN-organen blandas samman. Var sak på sin plats. Men skrapar man på ytan finner man att resonemangen i de här fallen är ihåliga och principlösa. För det första är FN:s råd för mänskliga rättigheter en misslyckad och tandlös instans. Ett dysfunktionellt forum diktaturer och notoriska MR-förbrytare som vill skyla över de egna övergreppen genom att attackera andra (se Paulina Neudings artikel "Diktaturernas paradis" i magasinet Neo, nr 5 2010). Man kan således inte lita på att rådet gör sitt jobb på ett adekvat sätt och agerar i enlighet med demokratiska principer. (I just Burmafallet gjorde MR-rådet emellertid det.)
För det andra måste man fråga sig vad en situation som hotar internationell säkerhet är för något. Sydafrika menar att Zimbabwekrisen inte var en sådan – trots att de senaste årens utveckling har lett till att miljontals zimbabwier har flytt till grannländerna och att hela regionen destabiliseras av landets ekonomiska kollaps och nyckfulla styre (1). Situationen gör att liv står på spel – inte bara inom Zimbabwes gränser. Man behöver inte anstränga sig särskilt mycket för att tolka krisen som mer än en intern angelägenhet.
Den gigantiska paradoxen i sammanhanget är att Sydafrika med sin hittillsvarande FN-politik underkänner den stora roll som säkerhetsrådet spelade under kampen mot apartheid. Om Sydafrikas nuvarande tolkning av rådets uppdrag hade gällt på 60-, 70- och 80-talet, hade det tvingats tiga om apartheid. För vad var förtrycket mot de svarta och färgade i Sydafrika, om inte just interna angelägenheter?
Men säkerhetsrådet såg inte saken så den gången. Efter Sharpevillemassakern 1960 följde en strid ström av resolutioner som till punkt och pricka kom att följda ANC:s krav: om vapenembargo 1963 och 1970 (resolution 182 och 282), ekonomiska sanktioner 1976 (392), en uppmaning till världens länder att inte erkänna valresultatet 1984, samt krav på frigivande av politiska fångar (554), och så vidare. "Dessa åtgärder banade vägen för en rad förhandlingar som ledde till att F.W. De Klerk [i februari 1990] kunde lyfta förbudet för ANC, PAC och andra antiapartheidorganisationer", skriver Peter Kagwanja på Africa Policy Institute i årsboken "State of the Nation 2008" (2).
Men idag säger alltså ANC och Sydafrika att FN:s säkerhetsråd inte ska befatta sig med den här typen av konflikter. Och helst inte ha några synpunkter på övergrepp som sker på den afrikanska kontinenten. (Exempel på denna hållning: #1. Sydafrika förespråkar att de ekonomiska restriktionerna mot Zimbabwes politiska elit ska hävas, trots att maktdelningsavtalet mellan ZANU-PF och MDC inte är implementerat till fullo. #2. ANC investerar i Swaziland – ett land som snarare borde isoleras på grund av regimens kränkningar av de mänskliga rättigheterna.)
Det är inte helt lätt att förutspå vilken politik Sydafrika kommer att föra i FN den här rundan. Kommer de (som vanligt) att slentrianmässigt stödja Kina som tack för landets investeringar i Afrika, eller kommer de att agera mer självständigt?
Något som definitivt kommer att påverka politiken är att Sydafrika nyligen bjudits in i den så kallade BRIC-gruppen (Brasil, Russia, India, China) och att samtliga BRIC-länder nu sitter i säkerhetsrådet. Kina och Ryssland är permanenta medlemmar, Brasiliens mandat varar året ut, och Indien och Sydafrika inledde alltså sin tvåårsperiod förra lördagen. Det är högst troligt att BRIC(S)-länderna kommer att vilja demonstrera att de är en maktfaktor att räkna med. Frågan är hur? Och om det finns en chans för Sydafrika, Indien och Brasilien att påverka Kina och Ryssland i en konstruktiv riktning?
Något som skulle vara början på en mer självständig FN-politik är Sydafrikas agerande i den känsliga och kontroversiella frågan om resolutionen som fördömer utomrättsliga och godtyckliga avrättningar. I november kom chocknyheten att Sydafrika medverkade till att preliminärt rösta igenom ett förslag i generalförsamlingen om att stryka formuleringen "sexuell läggning" ur resolutionen. I den slutliga omröstningen den 21 december, ändrade sig dock Sydafrika och stödde ett amerikanskt förslag om att åter föra in formuleringen i resolutionstexten. Kina och Ryssland hör till länderna som röstade emot.
Så i bästa fall blir Sydafrikas FN-politik de kommande två åren oförutsägbar. Det enda man kan vara helt säker på är att landets FN-ambassadör kommer att ge upphov till uttalsångest hos de övriga delegaterna. Baso Sangqu heter han, och namnet ska uttalas på xhosa.
__________________________________
Fotnoter
(1) Läget i Zimbabwe är bättre nu och en mer nyanserad bild av landets realiteter är nödvändig. Mer om detta på bloggen inom kort.
(2) Peter Kagwanja: "Cry sovereignity: South Africa in the UN Security Council, 2007-2008." Ur "State of the Nation, South Africa 2008" (Human Sciences Research Council)
Mer läsning
Per Svensson: "Dags att klä av FN kostymen" (Sydsvenskan den 21 april 2009)
Paulina Neuding: "Diktaturernas Paradis" (Neo, nr 5 2010); Intervju med Jan Eliasson om FN:s Råd för mänskliga rättigheter (Neo, nr 6 2010)
Tor Billgren: Fredspristystnad från Afrika
Sedan den 1 januari sitter Sydafrika åter i FN: s säkerhetsråd. Det var den 11 oktober förra året som FN:s generalförsamling valde in landet, tillsammans med Indien, Tyskland, Portugal och Colombia. Detta är andra omgången Sydafrika tar plats i den mäktiga instansen som bland annat styr över FN:s militära insatser. Förra perioden var 2007 - 2008. Den gången fick Sydafrika mycket internationell kritik för sitt agerande i rådet – bland annat för att de röstade emot en resolution som uppmanade juntan i Burma att upphöra med de militära attackerna mot civila i minoritetsregioner. Sydafrika motarbetade även ett förslag om att säkerhetsrådet borde accelerera sitt arbete med Zimbabwe så att det hamnade på samma nivå som EU:s och SADC:s. Detta i samband med den Zimbabwiska regeringens våldsamma attacker mot oppositionen i mars 2007.
I båda fallen motiverade Sydafrika sin negativa hållning med att det rörde sig om interna konflikter, och att sådana inte tillhör säkerhetsrådets angelägenheter. Enligt FN:s stadgar skall rådet endast befatta sig med konflikter som hotar internationell fred och säkerhet.
Därför föreslog Sydafrikas dåvarande FN-ambassadör Dumisani Kumalo att Burmafrgan istället skulle skjutas över till FN:s råd för mänskliga rättigheter, medan Zimbabwesfrågan enligt Sydafrika inte har i FN att göra över huvud taget.
En av satirikern Zapiros kommentarer till Sydafrikas FN-arbete.
Sydafrikas hållning saknar inte poänger. Naturligtvis ska inte uppdragen för de olika FN-organen blandas samman. Var sak på sin plats. Men skrapar man på ytan finner man att resonemangen i de här fallen är ihåliga och principlösa. För det första är FN:s råd för mänskliga rättigheter en misslyckad och tandlös instans. Ett dysfunktionellt forum diktaturer och notoriska MR-förbrytare som vill skyla över de egna övergreppen genom att attackera andra (se Paulina Neudings artikel "Diktaturernas paradis" i magasinet Neo, nr 5 2010). Man kan således inte lita på att rådet gör sitt jobb på ett adekvat sätt och agerar i enlighet med demokratiska principer. (I just Burmafallet gjorde MR-rådet emellertid det.)
För det andra måste man fråga sig vad en situation som hotar internationell säkerhet är för något. Sydafrika menar att Zimbabwekrisen inte var en sådan – trots att de senaste årens utveckling har lett till att miljontals zimbabwier har flytt till grannländerna och att hela regionen destabiliseras av landets ekonomiska kollaps och nyckfulla styre (1). Situationen gör att liv står på spel – inte bara inom Zimbabwes gränser. Man behöver inte anstränga sig särskilt mycket för att tolka krisen som mer än en intern angelägenhet.
Den gigantiska paradoxen i sammanhanget är att Sydafrika med sin hittillsvarande FN-politik underkänner den stora roll som säkerhetsrådet spelade under kampen mot apartheid. Om Sydafrikas nuvarande tolkning av rådets uppdrag hade gällt på 60-, 70- och 80-talet, hade det tvingats tiga om apartheid. För vad var förtrycket mot de svarta och färgade i Sydafrika, om inte just interna angelägenheter?
Men säkerhetsrådet såg inte saken så den gången. Efter Sharpevillemassakern 1960 följde en strid ström av resolutioner som till punkt och pricka kom att följda ANC:s krav: om vapenembargo 1963 och 1970 (resolution 182 och 282), ekonomiska sanktioner 1976 (392), en uppmaning till världens länder att inte erkänna valresultatet 1984, samt krav på frigivande av politiska fångar (554), och så vidare. "Dessa åtgärder banade vägen för en rad förhandlingar som ledde till att F.W. De Klerk [i februari 1990] kunde lyfta förbudet för ANC, PAC och andra antiapartheidorganisationer", skriver Peter Kagwanja på Africa Policy Institute i årsboken "State of the Nation 2008" (2).
Men idag säger alltså ANC och Sydafrika att FN:s säkerhetsråd inte ska befatta sig med den här typen av konflikter. Och helst inte ha några synpunkter på övergrepp som sker på den afrikanska kontinenten. (Exempel på denna hållning: #1. Sydafrika förespråkar att de ekonomiska restriktionerna mot Zimbabwes politiska elit ska hävas, trots att maktdelningsavtalet mellan ZANU-PF och MDC inte är implementerat till fullo. #2. ANC investerar i Swaziland – ett land som snarare borde isoleras på grund av regimens kränkningar av de mänskliga rättigheterna.)
Det är inte helt lätt att förutspå vilken politik Sydafrika kommer att föra i FN den här rundan. Kommer de (som vanligt) att slentrianmässigt stödja Kina som tack för landets investeringar i Afrika, eller kommer de att agera mer självständigt?
Något som definitivt kommer att påverka politiken är att Sydafrika nyligen bjudits in i den så kallade BRIC-gruppen (Brasil, Russia, India, China) och att samtliga BRIC-länder nu sitter i säkerhetsrådet. Kina och Ryssland är permanenta medlemmar, Brasiliens mandat varar året ut, och Indien och Sydafrika inledde alltså sin tvåårsperiod förra lördagen. Det är högst troligt att BRIC(S)-länderna kommer att vilja demonstrera att de är en maktfaktor att räkna med. Frågan är hur? Och om det finns en chans för Sydafrika, Indien och Brasilien att påverka Kina och Ryssland i en konstruktiv riktning?
Något som skulle vara början på en mer självständig FN-politik är Sydafrikas agerande i den känsliga och kontroversiella frågan om resolutionen som fördömer utomrättsliga och godtyckliga avrättningar. I november kom chocknyheten att Sydafrika medverkade till att preliminärt rösta igenom ett förslag i generalförsamlingen om att stryka formuleringen "sexuell läggning" ur resolutionen. I den slutliga omröstningen den 21 december, ändrade sig dock Sydafrika och stödde ett amerikanskt förslag om att åter föra in formuleringen i resolutionstexten. Kina och Ryssland hör till länderna som röstade emot.
Så i bästa fall blir Sydafrikas FN-politik de kommande två åren oförutsägbar. Det enda man kan vara helt säker på är att landets FN-ambassadör kommer att ge upphov till uttalsångest hos de övriga delegaterna. Baso Sangqu heter han, och namnet ska uttalas på xhosa.
__________________________________
Fotnoter
(1) Läget i Zimbabwe är bättre nu och en mer nyanserad bild av landets realiteter är nödvändig. Mer om detta på bloggen inom kort.
(2) Peter Kagwanja: "Cry sovereignity: South Africa in the UN Security Council, 2007-2008." Ur "State of the Nation, South Africa 2008" (Human Sciences Research Council)
Mer läsning
Per Svensson: "Dags att klä av FN kostymen" (Sydsvenskan den 21 april 2009)
Paulina Neuding: "Diktaturernas Paradis" (Neo, nr 5 2010); Intervju med Jan Eliasson om FN:s Råd för mänskliga rättigheter (Neo, nr 6 2010)
Tor Billgren: Fredspristystnad från Afrika
1 kommentar:
tack för en intressant post. skulle vilja maila dig en fråga kring ett helt annat spörsmål, kan du slänga iväg ett mail på therese.jonsson@hotmail.com så jag får din mailadress? tack!
Skicka en kommentar